Jag är ingen större konsument av ishockey, någon match live på Malmö Arena per säsong, nu med Redhawks i SHL blir det fler via tv.

Och några gånger det här spelåret -- har gjort det en gång -- skall jag ta mig de 400 meterna till Isstadion för att se Pantern i Allsvenskan.

Mina kunskaper i hockey är begränsade.

Jag vet också att man inte skall bedöma ett lag efter enstaka matcher i början av en säsong som är 52 matcher lång.

I går, i tv, såg jag Redhaws mot Linköping, 1--7. I kommentarerna både i direktsändningen, i dagens tidningar och från ansvariga ledare menar man att de stora förlustsiffrorna till stor del berodde på nonchalans, bristande vilja och slarv.

Det är ordet slarv jag hänger upp mig på. Jag vill hellre kalla det bristande teknik. Det är sällan jag, i ett så pass högt sammanhang, sett så dåliga passningar för att inte tala om puckmottagningarna. Malmöspelarna blev i alla led stressade till misstag. De hängde helt enkelt inte med.

Och hur många gånger levererade Malmö några isvinnande kombinationer i ett snabbt tempo?

Redhawks ishockey var primitiv.

Räcker det verkligen till för att bli kvar i SHL?

Eller var de här 1--7 ett enstaka olycksfall?

Dessa frågetecken är inte baserade på hockeykunskap utan mer på en allmän kännedom om lagbollsporternas inneboende villkor.

I morgon spelar AIK och Elfsborg kval till Europa League i fotboll mot var sitt finländskt lag.

Det är viktiga matcher och en första väg mot de eventuellt stora pengarna.

Men det är mycket troligt att AIK kommer utan dagens mest omskrivne svenske fotbollsspelare målvakten Patrik Carlgren. Lika troligt är det att Elfsborg låter Sebastian Holmén och Arber Zenili vila.

Trion har varit med om deras karriärers häftigaste fotbollsupplevelse, kanske till och med sett över tid, EM-slutspelet för U 21.

För AIK och Elfsborg har det varit en självklarhet att tre av lagets främsta spelare skall representera Sverige och ge svensk fotboll pr värd åtskilliga miljoner. Trots att det gått ut över egna lagets förberedelser inför de betydelsefulla kvalmatcherna.

Och hur gärna hade Malmö FF inte önskat en fräsch Oscar Lewicki (vilket EM han gjort!) i laget mot IFK Norrköping på lördag. Det finns inga måstematcher redan nu, men en MFF-förlust skulle innebära en brant uppförsbacke mot ett försvarat SM-guld.

***

Det är med detta som bakgrund jag inte kan släppa tanken på FC Rosengårds åtgärd att stoppa sin målvakt Zacira Musovic från U 19 EM-slutspelet.

Rosengård är landets resursrikaste damförening men har i sin organisation inte en målvakt som kan ersätta Musovic och den nu skadade Kathrin Längert. (Stoppförbudet kom för övrigt före Längerts skada.)

Målvakten är förvisso alltid en nyckelspelare men med tanke på Rosengårds internationella ambitioner är det märkligt att man inte har ett tredje alternativ som har kapacitet att spela några matcher i Allsvenskan, där Rosengårds målvakt tack vare lagets oftast stora överlägsenhet sällan har mycket att göra.

FC Rosengårds sätt att bygga ett lag har jag inte mycket till övers för.

Läste till och med i Sydsvenskan att krönikören rekommenderade ytterligare ett köp av en utländsk spelare, en afrikanska, som tydligen imponerat i VM. Precis som inte tio tjejer med utländskt pass vore nog.

***

Ibland känns det skönt landslagsspel prioriteras i en allt mer kommersialiserad idrottsvärld.

***

Åter till U 21-EM!

Det har varit några fantastiska veckor med ett svensk lag som visat vad organisation och laganda kan åstadkomma. Ett bra lag skall också ha marginalerna med sig. Och det hade Sverige. Precis som i stort alla lag som vinner ett stort mästerskap. Jag vill på inget sätt nedvärdera det svenska guldet. Det värmde denna kalla sommar.

Men ibland tar euforin över. Jag har sett kommentarer om att EM-guldet kan mäta sig med OS- och VM-medaljer för seniorer.

Men det var ju åldersbegränsat mästerskap med enbart europeiskt motstånd.

Rubrikerna och lovorden liknar de som varje år sköljs över Juniorkronornas insatser i JVM.

Gläds åt underhållningen och framgången!

Det är gott nog.

***

Ibland undrar man varför medaljer i de olika mästerskapen för ungdomar i handboll inte kunde få lite, lite, lite mer massmedial uppmärksamhet. Nästan varje år blir det någon gulblå medalj. Men vem känner till detta?

Det pågår en massa storinternationella mästerskap/kval i de stora bollsporterna för damer.

Sällan eller aldrig har det förmodligen skrivits så mycket om svenska damlandslag som i dessa dagar. Det är givetvis positivt. Självfallet är jag för jämlik idrott. Men nog blir det snett i debatten när man som inför VM-fotbollen hänger upp sig på att FIFA, det internationella förbundet, kallar slutspelet Dam VM och inte rätt och slätt VM. Motiveringen att man i jämlikhetens namn då också borde kalla herrarnas turnering för Herr VM är banal. Känner verkligen damidrottens vapendragare sig diskriminerade av denna skillnad i namn? I så fall är tårna sällsynt ömma. Det finns hundratals andra viktigare områden att diskutera för att ge kvinnor världen över bättre förhållanden för att utöva idrott.

***

Om jag inte minns alldeles fel lanserades VM-tuneringen i ishockey tidigare i år i Malmö också som Dam-VM utan att någon reagerade.

***

Jag har sett några av EM- och VM-matcherna. Överlag är det givetvis bra idrott på denna nivå -- undantaget var fotbollsspelarnas insats mot Nigeria. Men att kalla det bragd att spela 0--0 mot USA i fotboll och att hämta in ett självförvållat stort underläge i basket till seger, ja, då har ordets valör mist sin betydelse eller så har skribenten känslor nått lite väl euforiska höjder.

***

Underhållningsmässigt var handbollslagets insats mot Kroatien den stora behållningen. Damerna har lyckats förena teknik, snabbhet, styrka och en individuell skicklighet som är imponerande.

***

Jag gillar basket. Men inte de regler som -- i mötet mot Litauen -- tillåter att det tar tre, fyra minuter att spela klart en match med elva sekunder kvar. Avsiktliga foul för att få en fördel är osportsligt och skall straffas därefter. Det går inte att gömma sig under täckmanteln ”taktik”.

***

Handbollen är stor i Skåne. Att därför avfärda ett EM-kval i handboll för herrar i en notis känns som ett felval. Speciell som det i dagens Sydsvenska fanns rejält med plats till en artikel om Redhawks årskortsförsäljning och om Malmö FF:s utlånade spelare. Det blev lite av en klubbtidning. Det var två artiklar som med fördel kunde stått på vänt.

***

Varje år blir vi informerade om hur stort intresset är för motionsloppet Malmömilen. Varje år överdrivs siffrorna från arrangören Malmö Löparklubbs sidan. I dagens Sydsvenska kunde man läsa att närmare 6 000 löpare deltog. Jag kollade och fann att 4 232 tog sig i mål. Ett hundratal kan väl ha brutit men det är långt till 6 000.

Vad vill Malmö LK få fram med dessa årligen friserade siffror? Det inger i alla fall inget förtroende.

Det är mycket idrott i tv i dessa dagar.

Slutspel handboll, tätt mellan omgångarna i Allsvenskan, något intressant möte i Superettan (men oj, vilka usla matcher jag råkat se!) och så naturligtvis de strålande matcherna i de europeiska turneringarna.

Det är mycket för en nörd. Men för att hinna med även andra intressanta och nödvändiga göromål har jag skippat nästan allt för-, mellan- och eftersnack. Det blir bara för mycket -- även för en nörd.

***

Ta bara intervjuerna med handbollstränarna strax före avkast!

-- Ví måste spela ett bra försvarsspel, hjälpa målvakterna, och får vi chansen måste vi kontra och minimera våra tekniska fel.

Och alltid samma ord från båda lägren.

Var finns de annorlunda frågorna och svaren?

***

Tomas Axnérs tid som expertkommentator på den inhemska handbollen är slut. Han skall ha en eloge för att han idogt försökt lära en del av sina okunniga kolleger, referenterna, det grundläggande i den ädla handbollen. Den gode Tomas har inte lyckats helt ut. Inte ens små ironiska stick har hjälpt.

Hur blir det nu med Tomas krönikor i Kvällsposten, går de att förena med återkomsten som Lugitränare? Synd om de försvann.

På tal om Kvällsposten är det positivt att ta del av Jan-Peter Anderssons blogg. Det är där vi handbollsintresserade får de nyheter från Handbollssverige vi vill ha, när morgontidningarna här söderöver blir än mer koncentrerade lokalt och i viss mån ser handbollen som en perifer sport.

***

Om nu handbollsintervjuerna i tv oftast är intetsägande är fotbollsintervjuerna lika ointressanta. Frågor och svar före match och i paus är förutsägbara. Är det någon som finner något värde i intervjuerna?

De gånger jag lyssnat har det inte varit mycket värdefullt jag hört.

***

Såg Real Madrid mot Juventus och i pausen stannade jag kvar en stund för att se straffsituationen i repris och slow motion.

Lars Lagerbäck var klar med sin slutsats:

-- Straff, han (den spanske spelaren) blev sparkad på benet.

Ola Andersson, den andre experten, medgav att han noterat den ojusta beröringen men:

-- Alla sparkar mot benen i straffområdet är i min värld inte alltid straffspark.

Men herregud!

Fotbollen får inte hamna i samma situation som handbollen, där det kanske ibland lite väl ofta är svårt att dra gränsen mellan straff och ett simpelt frikast eller en utvisning och en lika simpelt frikast.

En spark på benet inom straffområdet är straff i fotboll.

Jag tyckte att Jonas Eriksson gjorde en alldeles utmärkt match som domare.

Efter Ola Anderssons uttalande gick jag direkt och förberedde mig för natten. Och efter slutsignalen stängde jag direkt av tv:n. Timmar av analys och kommentarer som Ola Anderssons orkar jag inte med.

Läste istället en artikel om staden och fotbollslaget Wolfsburg i Offside. Rekommenderas!

***

Slutspelet i hockey-VM? Lockande nu under våren? Nja, inte speciellt. Kanske Tre Kronors match/matcher. Men absolut inte paussnacket med Wikegård/Jidhe.

Såg hela den dramatiska sista SM-finalen i ishockey.

Det var en bra idrottsunderhållning med hög intensitet och i stort helt i avsaknad av de glyttiga låtsatsslagsmålen och de vårdslösa tacklingarna mot sarg och huvud. Några små handgemäng går väl tyvärr inte att undvika i en SM-final.

Men jag har svårt att acceptera att domarna inte beivrade ojustheter som i ”vanliga” matcher renderat utvisningar med motiveringen att det är en final. I idrott skall det inte löna sig att inte följa reglerna. Oavsett nivå!

Förlåt min gamelmodiga syn på hur idrott skall utövas och bedömas.

***

Med samma synsätt har jag mer och mer börjat reagera på hur man i massmedía bedömer och kommenterar ojustheter i fotbollens straffområden. Det skall alltid lite extra till för att man skall acceptera en straff – i alla fall mot det egna laget.

Tyvärr har domarna under den korta allsvenska säsongen i alltför många fall underlåtit att blåsa straff i situationer där man aldrig tvekat att blåsa för frispark.

Citys krönikör älter fortfarande tre veckor efter Sundsvalls straff mot MFF och menar att den var felaktig. Ett domslut som andra anser vara tveksamt och andra helt korrekt.

Jag blir så trött på sådan journalistik.

***

Det framförs ofta att motståndarna är extra taggade när man möter ett mästarlag, som nu Malmö FF.

Nonsens.

Visst tror jag att exempelvis Gefle vill vinna över MFF men jag är övertygad om att de är mer fokuserade när de möter Sundsvall, Falkenberg, Halmstad och andra presumtiva bottenkonkurrenter. Det är matcher som har större betydelse.

***

Åter till hockeyfinalen!

Jag har varit i Kristianstad och hört och sett det orangea havet vid IFK:s handbollsmatcher.

Okej, intrycket via tv kan vilseleda men jag tror aldrig jag hört ett sådan oerhört orangeat stöd som Lakers fick i Vidar arena.

Imponerande!

***

Jag satt klistrad alla perioderna framför tv:n. Men i min omgivning fanns det personer som var märkbart irriterade. Fyran tvingades stryka sista säsongsavsnittet av Badhotellet, en av många fantastiska danska serier som till och med jag följer, och hänvisade till play eller till söndagen.

Jag förstår irritationen.

Såg avsnittet på play efter dramatiken. Och längtar till en ny säsong.

***

Lika irriterad blir jag på de personer som förlänger och fördröjer fotbollsmatcher med sitt bengalbrännande. För att inte tala om de fysiska obehagen röken framkallar.

Hur kan sex procent – olika enkäter pekar på denna siffra – påstå att de svarar för den svenska publikkulturen?

Det är tur att det oftast är fotbollskanaler som sänder den inhemska fotbollen och inte behöver ta hänsyn till efterföljande program. Med alla förseningar hade kritiken blivit massiv. Som den nu blev efter hockeymötet.

Det är mycket nu, slutspel och kval i vinteridrotterna, som dock numera fått niomånaders säsonger, och så fotboll på alla nivåer.

De många tv-kanalerna ger möjlighet att se “allt” det stora, tyvärr tar lathetsdjävulen ibland över och det blir tv-fåtöljen i stället för en stärkande cykeltur ut till någon match i de lägre fotbollsdivisionerna. När vädret blir något bättre lovar jag också en förbättring.

***

Kvartsfinalerna i herrarnas SM-slutspel i handboll är och har varit intressanta. Hammarbys kamp mot jätten Kristianstad är fascinerande. Det är idrott när den är som bäst, David mot Goliat,

Det är tack vare Fyran och dess olika ”syskon” man kan följa dramatiken. Tidigare var kommentatorerna/referenterna i Play-varianten under all kritik. Ledningen har förhoppningsvis insett att det i längden är ohållbart med så undermåliga medarbetare och i de senaste sändningarna har klassen varit bra med professionella journalister som Björn Hedman, Peter Ahnberg, Patrik Westberg och Glenn Göransson vid rodret.

Sen också beröm till Tomas Axnér i Fyran som ihärdigt försöker få kommentatorerna Daniel Kristiansson och Felix Hall att i alla fall lära sig de elementära reglerna. Den gode Tomas har några matcher till på sig, innan han går över till andra uppgifter. Förhoppningsvis hinner Kristiansson och Hall att lära sig att handbollskunnande inte ligger i att rabbla statistik.

***

Har sett ett par tre perioder i ishockeyns finalserie mellan Skellefteå och Växjö. Följde också Rögles och Redhawks kval till SHL. Ok, finalen är mellan landets två bästa lag och det är då en naturlig skillnad i kapacitet till lag som kvalar för att nå eliten.

Men att skillnaden var så stor i tempo och intensitet, det trodde jag aldrig.

I går var det hemmapremiär i fotbollsallsvenskan för FC Rosengård mot Hammarby.

Det kom 667 personer för att se ett av världens bästa damlag. Jag är inte förvånad över det låga antalet åskådare. Däremot mycket förvånad över att Sydsvenskan varje gång blir förvånad över det klena intresset för allsvensk damfotboll. Det är ju så här det ser ut år efter år när Rosengård spelar seriefotboll.

***

Nedskärningarna på redaktionerna sätter givetvis sina spår i bevakningarna. Därför känns det inte så lite underligt att sända tre skrivande journalister för att bevaka Rosengård mot Hammarby. Det finns ju så mycket annat att lägga resurserna på för att skildra regionens breda idrottsliv.

Många sporter med elitidrottare och elitlag känner sig med rätta förfördelade i den moderna massmediala världen.

***

Att hitta toppformen till de viktiga tävlingarna/matcherna har alltid varit svårt. mycket svårt. Ett fotbollslag har i regel inte just detta problem, det gäller att ha en jämn form under hela säsongen utan alltför djupa svackor. Inte ens Malmö FF kan “gå ner sig” under en period och då lägga in extra tuff träning. Kvalet till Champions League börjar redan under sommaren med redan då svårt motstånd. Om det vill sig väl skall laget hålla en hög standard in i december och det från mars, Svenska cupen.

Det är en svår konst. Givetvis underlättat av en bred trupp.

***

För idrotter med slutspel är det annorlunda. Kanske speciellt inom den svenska ishockeyn med sina över 50 matcher i grundserien. Lagen har råd med svackor. Det finns så många sträck och sätt att på vårkanten med rätt form att uppnå sin målsättning. Speciellt som inga lag riskerar att degraderas direkt.

Redhawks och Rögle är två utmärkta exempel på vikten att hitta formen i rätt period. Båda lagen hade svackor men återfann den rätta kapaciteten när den som mest behövdes.

***

Ystads IF:s handbollslag och tränarteamet kritiserades hårt för ett man under VM-uppehållet prioriterade tuff träning och underlät att med tunga och trötta kroppar spela meningslösa träningsmatcher. Okej, laget levde lite farligt i februari och det fanns väl farhågor att YIF till och med skulle missa slutspelet.

YIF litade på sitt koncept, formen stegrades och laget är nu i semifinal. Nu hyllas YIF:s upplägg av samma kritiker som tidigare i år var negativa.

Vägen till framgång och uppskattning är många.

Och vem vet egentligen vilken som är den rätta?

I november 2012, som nytillträdd allt i allo-chef i Malmö Redhawks, höll Patrik Sylvegård ett föredrag för Idrottsmuseets Vänner, där han oroade sig för att så få Malmöungdomar spelade ishockey.

Han nämnde siffran 450 licensierade spelare i de tre klubbarna och poängterade att ungdomarnas intresse för hockey minskade. Sylvegård var rädd för den framtida rekryteringen av elitspelare från Malmö. Han ville -- och har tydligen ännu samma ambition -- ha spelare med anknytning till regionen (dit han också inkluderade Danmark) i truppen.

Jag har funderat på hans tankar allt sedan Redhawks tog steget upp till SHL och Pantern till Allsvenskan. Lägg därtill att både Rögle och Karlskrona också fick SHL-status. Och Tingsryd som också skall spela i Allsvenskan. Växjö tillhör väl också i ishockeysammanhang till regionen.

Finns det underlag till så många lag på dessa nivåer om man vill ha en någorlunda lokal förankring?

Vi drar ner det i ett Malmöperspektiv.

Sylvegård har säkert rätt i sitt konstaterande att allt färre Malmöungdomar spelar hockey. Säsongen 2014/15 hade de tre klubbarna, Redhawks, Limhamn och Pantern, ett lag vardera i J20 och U 18. Det är väl okej även om lagen generellt sett inte var direkt framgångsrika. Standarden på lagen varierar säsong från säsong och även om laget inte går bra, finns det naturligtvis talanger med kapacitet att nå A-truppen i respektive klubb.

Men det är i åldersgrupperna 16 år och yngre som problemen finns för en egenrekrytering. MIF/Redhawks har lag i alla åldrar ner till och med 11, till och med två lag i U 15 och U 13. Pantern saknar lag i U 14, har två i U 15. Limhamn har ett glapp från U 18 till U 12, fyra årskullar.

Från U 18 till och med U 11 fanns det 17 seriespelande ungdomslag i Malmö den gångna säsongen. I U 14 var det endast MIF som deltog med ett lag.

***

Det är ur denna klena ungdomsbredd Malmöklubbarna skall hämta förhoppningsvis några av sina elitspelare. Det har gått tidigare men med en avsevärd större numerär från grunden. Inte att förglömma.

***

Jag inbillar mig att det inte minst ur ekonomisk synvinkel är ett måste med en viss del av rekrytering från närområdet, speciellt som trupperna är stora.

***

Ishockeyn är nu den enda lagbollsport på herrsidan i Malmö med två elitlag (elit=de två högsta serierna). På damsidan är det fotbollen, FC Rosengård och LB 07.

***

Ishockeyns rekryteringsproblem är dock små i jämförelse med handbollens. I motsvarande ålder 18 till och med 11 fullföljde sju (7!) pojklag från Malmö sina serier 2014/15. Alla från IFK Malmö.

När får vi åter se en Malmögrabb i HK Malmös elitlag?