Varför nedvärderar ishockeyexperterna sin egen idrott?

Varje gång Tre Kronor i en kvartsfinal i ett mästerskap förlorar mot ett lag som inte tillhör ”De sex stora” plockar man fram fiaskostämpeln. Som efter OS-förlusten mot Tyskland.

Två gravallvarliga profiler, Peter Forsberg och Calle Johansson, satt i tv-studion i mörka kostymer och analyserade det svenska spelet. Det var mycket negativt i kommentarerna. Många tidningar var inte sämre.

Men tydligen är inte ishockeyvärlden större än att en kvartsfinalförlust mot Tyskland hamnar i fiaskofacket. Det tycker jag är ett bevis på hur liten ishockeyn faktiskt är i ett världsperspektiv.

I vilken annan av de större lagsbollsporterna klassar man en förlust i en kvartsfinalplats som fiasko

En annan mer nyanserad journalist menade att Tysklands vinst var ett bevis på att landslagshockeyn breddats. Förhoppningsvis är det så. För visst är det lite av inavel i den europeiska landslagshockeyn. Under 2016, bortsett för VM, mötte Sverige Finland sju gånger, Ryssland fem och Tjeckien 3. Okej, Tre Kronor spelade också två matcher vardera mot Tyskland och Schweiz.

Jag menar dock att ett bredare utbyte hade gynnat hockeyn.

Det har blivit några ishockeymatcher från SHL den senaste tiden.

Inte live, utan via tv. Oftast inte hela matchen, någon period då och då. Mestadels när en handbollsmatch är slutspelad.

Det finns detaljer i ishockey som fascinerar, skridskoåkningen, tempot, ”biljardförmågan” att utnyttja sargen vid passningar, intensiteten och målvakternas reaktionsförmåga med ”plocken”. Detta bland annat.

Men så kommer – i alla fall alltför ofta – antiklimax.

Målet.

I min värld alltför ofta utan de kombinationer som ger andra lagsporter det där lilla extra.

Slumpen spelar för stor roll. Plötsligt sträcks några klubbor i luften. Pucken har träffat någon eller något på sin väg mot kassen. Få har en klar bild om hur det gått till. Inte ens tv-repriserna ger ett snabbt enkelt svar. Det är lite för mycket av ”sparka och spring” i avgörande moment.

Det är som en vän en gång uttryckte det: ”Det lag som skapar flest ”slumpar” framför mål vinner.”

Det är lite synd för det finns så mycket positiva ingredienser i ishockeyn. Speciellt som de glyttiga slagsmålen verkar ha minskat.

***

Det går inte att tala om hockey i Malmö utan att komma in på Pantern. Sydsvenskan redogjorde för en tid sedan om de ekonomiska turerna och hur privat ekonomi gjorde att klubben kan fortsätta sin dyra verksamhet.

Panterns situation visar hur svårt det är för ”andraklubbar” att hävda sig i den här stan. Med svenska mått är Malmö en storstad. Likväl finns det bara plats för en elitklubb per idrott. Finns det mer än damfotbollen. LB 07 och FC Rosengård, som har två elitlag/elitaktiva? Möjligen badmintonen med MBK och Aura, nu förvisso också någon nivå under den under sportens storhetstid i Malmö.

***

Med sitt intensiva spelprogram är det självfallet svårt att undvika kollisioner. Men att lägga det heta Skånederbyt Redhawks—Rögle samtidigt med en hemmamatch för Pantern är en grov planeringsmiss. 100 åskådare mer eller mindre räddar inte en usel ekonomi men det lär finnas åtskilliga små hål att fylla några 10 000 kronor med.

***

Det mest imponerande med Pantern är den idrottsliga prestationen. Att ett lågbudgetlag kan kriga i toppen av Allsvenskan, som av experter rankas som bättre än högstaligan i många bra ishockeyländer, är synnerligen anmärkningsvärt.

Speciellt som laget lånar ut, eller till och med säljer, sina främsta spelare till främst Redhawks men även övriga SHL-klubbar. I retur får Pantern spelare som inte håller SHL-klass. För så måste det väl vara. Och helt omöjligt är det inte att Pantern till hösten spelar just i SHL.

Är detta ett bevis på en stark bredd i svensk topphockey? Eller tvärtom, en svag topp?

Jag vet inte. Jag ställer bara frågan.

Det finns statistik på det mesta.

Inte minst inom idrottens värld.

Visst finns det intressanta detaljer att plocka fram men mycket är helt ointressant, annat helt missvisande.

Som det där med bollinnehavet i en fotbollsmatch. Det viktiga är ju vad man gör med bollen. Att dutta runt med bollen i egna försvarslinjen under någon halvminut eller mer är i sig inget värdefullt. Kanske dock i ett slutskede, då laget skall försvara sin/a poäng.

Men så är det där med assistpoäng vid mål. Passningen kan ju vara hur genial som helst men förvaltar inte mottagaren den med mål som följd, blir det inga assistpoäng. Eller tvärtom. Som i går när MFF:s Pawel Cibicki med ett konstmål förvaltar Markus Rosenbergs usla passning, bollen hamnar bakom Cibicki, till 2—0 för MFF. Rosenbergs miss blev ett plus.

Det är ju också ofta så, att det som bäddar för mål inte enbart är den sista passningen utan den viktigaste är kanske den näst sista eller ibland även ännu fler. Utan att leverantörerna föräras någon som helst kredit i det officiella protokollet.

***

Ishockeyn är lite mer generöst i sin assiststatistik. Där kan mer än en spelare få poäng. Men där kan man också få poäng om man på måfå slår in en puck mot kassen och pucken studsar hit och dit och till slut hamnar i målet.

***

Handbollen för också noggrann statistik.

Den förstår jag mig inte helt på.

Assistligan är behäftad med samma fel som fotbollens: Förvaltas inte den frispelande passningen till mål, blir det inget plus i protokollet.

Man bedömer även den totala insatsen för varje spelare som varit inne på plan. Försvarsspelet – enligt alla tränare grunden för en lyckosam match – betygssätt inte om det nu inte blir någon utvisning. Då blir det minus.

Och målvakterna får inte alltid de räddningar de gör sig tillgodoräknade. En ”dubbelräddning” – det mest spektakulära och det mest uppskattade – ger

bare en notering. Inte heller en parad på ett avslut ger plus, om motståndaren i efterhand får ett ”fördelsfrikast”.

Det finns fler funderingar kring handbollens olika statistiklistor.

***

Den amerikanske författaren Mark Twain uttryckte det en gång så här: Det finns lögn, förbannad lögn och statistik.

Kanske att hårdra det hela. Men en miss kan ju faktiskt bli ett plus. Som i Halmstad i går.

Ishockey tillhör inte mina favoritidrotter.

Visst, själv en minst sagt usel skridskoåkare, beundrat jag givetvis spelarnas åkskicklighet i högt tempo och förmåga att motstå de rejäla tacklingarna.

Och målvakternas fantastiska förmåga att i ”plocken” fånga de skott som mina gamla ögon inte ens kan uppfatta.

Men så är det det där med slumpen, tillfälligheterna, marginalerna. Visst marginaler finns i alla idrotter. Efter en uddamålsseger i handboll är det exempelvis lätt att peka på en enskild händelse. Men i hockey spelar man för att skapa så många tillfälligheter, “slumpar”, framför motståndarkassen som möjligt. Mitt påstående vidimeras av intervjuade spelare och alla de tv-experter som på frågan om hur ett lag skall vända en match oftast svarar: Man måste få ett större tryck mot målet, störa målvakten, fixa styrningar, mer trafik kring målområdet (detta kallas på ishockeyspråk, skapa ”skymning”).

 Det talas sällan om högre passningstempo, om större rörlighet, om fler kombinationer. Nej, mer tryck och så ligger ett stort antal spelare i en enda röra kring målet. Och ingen ser pucken, och ingen vet om det är mål eller inte förrän en långdragen videogranskning ger besked.

Att se ett mål och hur det går till är kryddan i bollsporterna.  I hockey måste man se tv-repriserna för att få besked. Inte ens på plats ser man alltid vad som händer.

Och så är det alla de där löjliga slagsmålen utan straffpåföljd. Jag har svårt att förlika mig att knytnävsträffar i ansiktet inte skall bestraffas. I min idealistiska värld är detta ofattbart.

Liksom att det skall finnas en annan bedömningsnivå i slutspelet än i grundserien. Ojuste spel får inte hindra kreativitet och allmän spelintelligens.

***

Dessa invändningar till trots: Lördagens idrottsliga behållning i tv-fåtöljen var kvartsfinalen i hockey mellan Växjö och Malmö. Där fanns nerv, intensitet, spänning, inga oviktiga ingredienser i en idrottsupplevelse.

***

Till skillnad till VM-kvalmatchen Sverige—Vitryssland. Det var trögt och oengagerat. 4—0 var säkert, men också fyra mål som ur vitrysk synvinkel var ”onödiga” eller diskutabla. Den svenska straffen var självklar men orsakad i helt ofarligt läge, fummelmålet behöver man väl knappast diskutera, hela bollen var näppeligen över linjen vid 3—0 och nog luktade fyran offside.

Trots lovorden i texterna, visade tidningarnas betyg vilken medelmåttig insats det svenska laget presterade.

Bäste svensk i mitt tycke var Oscar Hiljemark. Hårt arbete över hela planen, den fina uppfattningen vid passningen till 4—0 och dessutom ”bakomryggenklackpassningen”, som friställde Toivonen (?) som dock missade.

Det för tanken till den statistik över assists, som förs i olika sporter. Den är inte rättvisande. Den förutsätter att den frispelade gör mål oavsett hur genial passningen än är. Därför intresserar en sådan statistik inte mig, vilken idrott det än må vara.

 Råkade av en slump se ett samtal i tv mellan Skånes Fotbollförbunds ordförande Claes Ohlsson och ishockeyns Mikael Renbergs och Marie Lehmann från Sporten på SVT.

Det gällde ungdomsidrott och hur och när det skall elitsatsas. Skånebolls nya intentioner var upplyftande att höra. Senare specialisering, inga förbundsresurser skall lägga på unga talanger (”Den delen får elitklubbarnas akademier sköta.”), samarbete mellan förbunden så att ungdomarna kan ägna sig åt flera idrotter, ingen resultathysteri i unga år.

I och för sig inget helt nytt men att en ordförande från det största förbundet med sådan inlevelse agerar för detta var mycket glädjande att ta del av.

Det stora problemet är att få klubbarna med sig. De är rädda att förlora sina aktiva till andra idrotter.

Och här är det lokala aktivitetsstödet den stora boven. Kommunernas stöd bygger på antalet aktiviteter. Kvantitet är viktigare än kvalitet.

Att få stat och kommuner att se över bidragsystemet vore ett första steg.

Samtalet skedde i en paus mellan två matcher i TV-pucken.

Jag kan förstå de 15-åriga grabbarnas målinriktade satsning för att få spela den Tv-sända turneringen.

Men jag har också, som lärare och idrottsledare, sett avarterna. Många av dem som inte klara att komma med i distriktslaget slutar redan innan de fyllt 15. Jag har ganska många exempel och har också förgäves fått de ”ratade” unga killarna att prova något nytt. Trots att deras hårda ishockeyträning gett dem förutsättningar i många andra sammanhang.

TV-pucken harmonierar definitivt inte med Claes Ohlssons intentioner.

”Slarv” har blivit ett alibiord.

Det som man använder i idrottssammanhang för att förklara det egna laget tillkortakommande. Det låter bättre än att konstatera bristande kapacitet hos enskilda spelare eller lag.

Vi pratat om elitidrott.

Några exempel.

***

Hur många gånger har man inte läst att MFF-backen Anton Tinnerholm, en spelare med många kvaliteter, slarvar i sitt passningsspel? Men missar man den viktiga offensiva passningen säsong efter säsong och gång på gång är det inte ”slarv”, det är en brist i hans i övrigt utmärkta kunnande.

***

Malmö Redhawks många, speciellt defensiva, misstag under hösten förklarade tv-kommentatorerna nästan alltid med just ”slarv”. I min värld berodde det på att spelarna i SHL-nykomlingen inte hade tillräckligt med teknik och snabbhet i tanke och handling för att bemästra det högre tempot.

Efter hand har misstagen, i den matcher jag sett, blivit färre. MIF-spelarna har mer och mer vuxit in i SHL-kostymen.

***

I måndags såg jag HK Malmö—IFK Kristianstad 21—29 i handbollens elitserie.

En tidning – jag tror det var Skånskan – hade en rubrik i stil med ”Slarvigt Malmö ...”.

Men var det verkligen ”slarv” som låg bakom den stora differensen?

Efter 25 minuter stod det 9—11 på ljustavlan, i paus 9—15. Loppet var kört. Det var väl till och med tio bollar vid något tillfälle.

HK-spelarna slarvade inte, Ulf Sivertsson körde hårt på sina toppspelare, de tog slut efter 25 minuter mot ett lag med en betydligt större bredd – och bättre spelare. Såg någonstans att HK hade 18 tekniska fel, Kristianstad 8.

Skillnaden låg i skicklighet, inte i slarv. Trötta spelare gör misstag.

***

Så ser jag på det missbrukade alibiordet ”slarv”.

***

Lite mer HK Malmö – jag kan inte låta bli,

Christian O´Sullivan, måndagens bäste Kristianstadsspelare, menade att HK förbättrat sin bredd i och med tillskottet av Fredrik Petersen, som för övrigt gjorde sin klart bästa match i måndags.

Men så är det tyvärr inte. Fredrik har vässat toppen men eftersom Simon Nyberg nu för andra matchen i följd inte spelat en enda minut kan man knappast tala om en förbättrad bredd.

Med lite fler rotationer i laget hade kanske ”slarven” blivit färre.

Det är inte lätt att vara lillebror.

Det säger jag som är storebror.

Men nu skall det inte handla om familjedynamik.

Nej, jag tänker på IK Pantern, Malmös bidrag till Hockeyallsvenskan. Såg i dagens tidningar att man nu inför kvällens möte hemma mot Västerås skall låna ut ytterligare en spelare till Redhawks, som samtidigt möter Frölunda i Göteborg. Jo, jag vet att Pantern i ett annat skadeläge förstärkt med MIF-spelare så i gynnsamma lägen är det en win/win-situation men i längden lär det bli minus för Pantern.

Patrik Sylvegård, Redhawks sportchef, säger att det skickar tydliga signaler: Går du till Pantern så finns chansen att du får spela i SHL också.

Men hur mycket kan man urholka Pantern innan laget blir så svagt att det trillar ur Allsvenskan? Malmölaget har det tufft, det nedre strecket har kommit oroande nära.

Hur attraktivt blir division 1-laget för nya spelare och för samarbetspartnern Malmö Redhawks.

Pantern har en svår tillvaro, långa resor och en publik som sviker. Jag har inte hittat någon publikliga men Pantern har bara haft två matcher med över 1 000 besökare i Isstadion – båda mot Leksand. Alla konkurrenter snittar en bra bit över 1 000, många på både 2, 3 och 4 000.

Spelprogrammet har inte heller gynnat Pantern. Visst med alla sina matcher i de båda högsta serierna är det svårt att komponera en spelordning som är bra för alla, men nog borde man kunna undvika att de båda lagen spelar i Malmö samma dag. Det har det gjort vid för många tillfällen. Och när, som i kväll, Redhawks visar upp sig i tv samtidigt som Pantern gästas av Västerås, kommer det att innebära att en hel del föredrar tv-fåtöljen framför att ta sig ut i den kyliga Malmöblåsten.

Andralagen i en kommun har det inte lätt.

***

Såg i går HK Malmös plus 9 bli ett kryss mot Redbergslid i handbollens Elitserie.

De senaste matcherna har generellt sett visat att Fredrik Petersen kommer att vara ett välbehövligt tillskott till HK:s tunna trupp. Och då inte som kantspelare utan som en irrationell lirare på 9-meter. När den nuvarande besättningen kört fast – och blivit slitna – har spelet kärvat och alternativen att bryta trenden har varit få. I alla fall av coachningen att döma.

Elitserien har spetsat till sig, till glädje för dem som gillar ovissa tabellägen. Lagen från nedre regionerna oroar verkligen topplagen.

Det blir en intressant serieavslutning efter EM-uppehållet.

***

Malbas har i stort samma antal åskådare som Pantern i Ligan i basket. Det finns förstås inget Leksand.

Heleneholmshallen har blivit trivsam med sina 5- till 700 åskådare. Malbas har lyckats göra sina matcher till fina familjetillställningar och dessutom kommer många av ungdomslagens spelare till matcherna för att heja och inspireras. Många av klubbens tidigare elitspelare (av båda könen) är också flitiga besökare.

Malbas kan vara på väg att höja ett tidigare svagt intresse för basketsporten i Malmö.

För dem som gillar spektakulära spelare – det finns några sådana i Malbas – rekommenderas ett besök i Heleneholmshallen.

 Det har blivit en del hockey den senaste tiden.

Några matcher för Pantern på plats men mest SHL-matcher via tv. Och då givetvis i första hand Malmö Redhawks.

Inför kvällens viktiga match mot Modo ligger Malmölaget på en förväntad (?) plats i de nedre regionerna. Är man nykomling så är man.

Jag är långt ifrån kunnig i ishockeyns innersta mysterier men har en känsla – som jag efter diverse julbordssamtal med allmänt idrottskunniga personer delar – att Malmölaget totalt sett gör fler individuella misstag och rent generellt har sämre teknik än motståndarna. Pucken sitter inte lika ofta på ”bladet” och när den väl gör det uteblir väl ofta den nödvändiga kontrollen.

Därför är i min värld tabellplaceringen logisk.

Jag har diskuterat problematiken med en betydligt mer ishockeykunnig före detta kollega, och om jag förstått honom rätt är det den enskilda tekniken som inte räcker till för ett fungerande spelsystem.

Tränaren Björn Hellkvist har framfört samma åsikter.

Och i dagens Sydsvenska säger Redhawks sportchef Patrik Sylvegård att man skall vara spelsystemet troget.

Här hänger jag inte riktigt med. SHL är elitidrott. Det gäller att vinna.

Har man skaffat rätt spelare för att klara av intentionerna? Det måste finnas ett samförstånd mellan tränare och sportchef. Jag har ingen aning om det är så mellan Sylvegård och Hellkvist.

Men om nu spelet inte fungera finns det två alternativ.

1. Sportchefen skaffar in nya spelare som klarar av intentionerna.

2. Tränaren anpassar spelsättet till det material han (staben) förfogar över.

Av SDS-rubriken att döma finns det oro i Malmöklubben: Sylvegård: Jag har haft många sömnlösa nätter.

Nu skall jag snart sätta mig tillrätta för att i en skön tv-fåtölj följa Redhawks—Modo.

Kanske en – delvis i alla fall – avgörande match för Redhawks vägval.