Tävlingsidrotten står still.

Men det jobbas intensivt i andra delar i den största av våra folkrörelser. Jag tänker inte på allt extraarbete förorsakad av Coronaviruset. Nu i dagarna matas man om övergångar i de vinteridrotter som fick ett abrupt slut.

Som i ishockey, där jag varje år förundras över den stora omsättningen i alla elittrupperna. Det är tio in och tio in och tio ut. Precis som i Malmös småklubbsvärld i fotboll, där det är tränarnas kontakter som formar trupperna. Speciellt i de klubbar, och de är många, som inte har ungdomsgrund att bygga på.

***

Åter till hockeyn? Varför saknas kontinuiteten? En vanligtvis betydelsefull komponent i ett lagbygge. Jag har inget svar, följer i stort hockeyn bara via massmedia. Man kan undra hur kostsamma alla dessa köp blir. I SHL, högsta herrligan, är månadslönerna höga och även om de ligger på samma nivå mellan ”nytt och gammalt” tillkommer, efter vad jag tror/vet, en massa extra utgifter som flyttkostnader, agentarvoden och sign-on-bonusar.

Spelaromsättningen i de allsvenska fotbollsklubbarnas trupper är förvisso också stor men det rör sig till största delen om spelare utanför, skall vi säga, de femton ordinarie. I hockeyn rör det sig om fler ur det ordinarie laget, som förstås har fler spelare än fotbollen.

Men ändå!

***

Tvillingarna Westerholm, Ponthus och Pathrik, återvänder till Malmö Redhawks. Såg tidigt en spekulation om i vilken formation de skulle spela. Ja, naturligtvis skall det vara i samma. Frågan gällde hur den skulle benämnas i hierarkin, etta, tvåa eller trea.

Här hänger jag inte med – i och för sig inget ovanligt. Är det så viktigt i ishockey att man har en uttalad skicklighetsrangordning på sina formationer? Är det inte mer avgörande att alla uppställningarna håller en hög jämn standard? En skicklig motståndarcoach kan ju annars matcha sin ”etta” mot ”trean”.

Har diskuterar denna frågeställning med en vän, tillika före detta kollega och dessutom ishockeyexpert. Hen har aldrig lyckats övertyga mig om betydelsen av denna styrkeuppdelning.

***

Stärktes lite i min teori, när jag i en artikel såg Luleås, den överlägsne SHL-segrarens, bäste poänggörare Erik Gustafsson hade plats 27 i poängligan, Kollektivet var avgörande, inte en icke avgörande hierarki.

***

Det är mycket jag ställer mig frågande i ishockeyvärlden. Det finns mer än ovanstående.

Det är mycket nu.

Även inom idrotten. Även om den i stort står still.

Själv är jag alldeles för okunnig om följderna för cornavirusets fortsatta spridning. I sådana här situationer är man hänvisad till den expertis som finns. Och inte lyssna till alla de självutnämnda ”förståsigpåare” som delger sina synpunkter och råd på alla de många sociala medier som kan berika livet men också sprida en massa skit.

Ibland – och det är ganska ofta -- förundras jag över all den tid som många lägger ner på att kommentera en massa oväsentligheter. Tid som kunde ägnas åt annat och viktigare.

Nu kastar jag förstås sten i det berömda glashuset, eftersom jag bloggar. Jag får dölja mig bakom det faktum att cirka 1 500 unika besökare vissa månader hittar hit och noteras för över 7 000 klick.

***

Nåväl. Lite idrott får det bli.

De olika idrottsförbunden löser virusproblemen på olika sätt. Rätt eller fel? Här finns väl inget giver svar.

Ishockeyns sätt att tackla upp- och nedflyttningen till SHL, högsta herrserien, strider dock mot mitt idrottsliga patos. En – eller två som i detta fall – förlorare skall inte vinna på en förändring. Som nu just i SHL. Leksand och Oskarshamn blev klart efter de andra i sluttabellen. Båda lagen visade att de ej hade tillräcklig kvalitet för den här nivån.

Björklöven, speciellt, och Modo hade mer än väl varit värda att få en chans att få kvala och visa sin kapacitet efter sina insatser i Allsvenskan. När nu Corona ställt till det och förhindrat fortsatt kvalspel hade den sportsligt mest rättvisa givetvis varit att alla fyra klubbarna kommande säsong fått SHL-status. Med vilja hade det gått att lösa. 16 lag med fyra inbördes matcher hade förvisso gett 60 matcher mot 52. Hade denna ökning inte fått plats borde man under en enda säsong bara mötas tre gånger, innebärande 45 matcher. Okej inte helt rättvist men bättre detta än att utesluta Björklöven och Modo från den ekonomiska köttgrytan.

Förlorare skall inte bli vinnare.

***

Lasse Sandlin, Aftonbladets tidigare sportchef, är död,

När jag som 45-åring kom in i tidningsvärlden var det, ja, just en ny värld för mig. Det var lätt att skapa vänskapliga kontakter med kolleger från hela landets morgontidningar. Svårare var umgänget med journalisterna från de stora kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen – kollegerna från Kvällsposten kände jag tidigare.

AB:s och Expressens representanter såg sig som lite större och bättre än oss andra (med några undantag förstås). Det stora undantaget var Lasse Sandlin, vars genuina idrottsintresse och kunskap lyste igenom och präglade den samvaro man hade efter utfört uppdrag. När våra jobb sammanföll blev det alltid extra angenämt.

Vid VM i skidor 1997 i Trondheim bodde Lasse och jag på samma hotell i rummen bredvid varandra. Vi träffades 14 dagar i sträck och våra samtal och långa diskussioner var minnen som dök upp när jag i går möttes av dödsbudet.

Lasse Sandlin behövde aldrig hitta de ”vinklingar”, som inte fanns.

Fakta och kunskap räckte för att han skulle bli läst och respekterad.

Av mer än av mig.

Jag gillar personer som är raka i sina uttalanden.

Som nu målvakten Sofia Reideborn i elitserieishockeylaget SDE, som i en TT-intervju angående löneskillnaderna mellan herrar och damer säger:

-- Vi har en produkt som ingen vill se och vi spelar i BVM.

Hon tillägger:

-- Det är en hobby, varför skall andra betala för den?

Befriande ärligt. Sofia Reideborn vet vad hon talar om.

Hon lär inte vara direkt populär bland damhockeyspelarma i Sverige. I samband med landslagsspelarnas bojkott av Damkronorna var hon kritisk till löneanspråken av delvis samma skäl: Visa kvalitet först!

(SDE är en sammanslagning av tre klubbar från de tre Stockholmsorterna Stocksund, Danderyd och Enebyberg.)

   ***

Malmö Redhawks har ett damlag i näst högsta serien och siktar på SDHL, högsta ligan. I söndags spelade man seriefinal i Kirsebergs ishall mot Karlskrona, 1—2.

Publik: 62.

Det mest intressanta i Sydsvenskans referat var att tolv av spelarna var danskor, fem svenskor. På hemsidan finns också en amerikanska och en tjeckiska presenterade. På ingång finns också två kanadensiskor.

Var finns Malmötjejerna?

Jag har ställt samma fråga när det gäller Malmös två främsta fotbollslag, FC Rosengård och LB 07, där Malmöanknytningen är klen.

Var intresserad av att se varifrån damtopplaget i innebandy, Malmö FBC, hämtade sina spelare kom ifrån. En bristfällig hemsida kunde tyvärr ej ge besked.

***

Men min stående fråga vågar jag ställa: Var finns alla bollbegåvade unga Malmötjejer?

Fackförbundet Unionen har lagt ner tid och möda för att undersöka löneskillnaden mellan en kvinnlig och manlig ishockeyspelare i de högsta svenska ligorna.

I herrligan ligger en månadslön i snitt på 121 000 kronor, på damsidan är den 5 500. Givetvis kan man ha åsikter om herrlönernas storlek, men i min värld är damlönerna än mer förvånande.

Vad är 38, 47, 55, 75? Jo, det är de åskådarsiffror Svenska Ishockeyförbundet redovisar från fyra av matcherna i den senaste omgången av SDHL, så benämns den högsta damligan. Publiksnittet säsongen 2018/2019 var 192 per match.

Vid speciella, sällsynta tillfällen, främst i Luleå, som också då och då utlokaliserar sina matcher till andra ortet i Norrbotten, kan en dammatch locka över 1 000 personer.

Hur kan man då betala ut i snitt 5 500 per spelare och månad med det rent ut sagt usla intresset för seriespelet? Det är också utslaget på tio SDHL-lag. Resemässigt är det också en dyr serie med lag från Luleå till Göteborg och Jönköping. Dessutom möts varje lag fyra gånger/säsong.

Jag förstår inte vitsen med Unionens och spelarfacket Sicos utspel.

Rubrikmässigt låter det dramatiskt att en manlig spelare har lika mycket i lön som ett helt lag. Men vi lever i en marknadsekonomi. Herrarnas grundserie ses av över två miljoner personer varje säsong, 5 827 personer i snitt såg förra säsongen matcherna före slutspelet.

Jag menar att granskningen av lönerna skall ske i perspektiv av dessa siffror och inte ur ett genusperspektiv. Men det är kanske inte politiskt korrekt i dessa tider.

Men som liberal i en marknadsekonomi står jag för min uppfattning.

Ishockeyklubben Panterns konkurs är ingen trevlig läsning.

Det är alltid trist när idrottsföreningar drabbas, speciellt som ungdomsverksamheten är i fara. Ungdomshockeyn har tunnats ut rejält i Malmö och förhoppningsvis kan Panterns räddas på något sätt.

Under mina år som ansvarig för lokalsporten på Sydsvenskan under hela 1990-talet och några år in på 2000-talet hade jag mycket kontakt med Pantern, ledare, tränare och spelare. Alltid trevliga möten. I dessa för klubben tunga dagar har tankarna i synnerhet kretsat kring Kjell Olofsson, en av grundarna och sen mångårig kassör. En verklig hedersman och dessutom en sann idealist.

Jag kan för lite om alla turer och orsakerna till konkursen för att röra i härvan.

Vill i stället – okej, pretentiöst – peka på den på sikt omöjliga situation en ”andraklubb” i en stad har. Speciellt i ishockey. Och i synnerhet i Malmö.

***

En småklubb, som en sådan måste Pantern räknas, och dessutom andraklubb i en stad har på sikt en omöjlig uppgift att bli etablerad i elithockeyn, de två högsta nivåerna.

Med sina många matcher, 52 bara i grundserierna, långa reseavstånd och stora professionella trupper är det extremt kostsamt att bedriva elithockey. Har man, som nu Pantern, inte heller några publikintäkter går ekvationen under tid inte ihop.

Den svenska ishockeykartan visar tydligt på svårigheterna att få mer än en elitklubb i varje stad. Storstockholm är undantaget. Där finns Djurgården och AIK, hjälpta av sina traditioner och sina namn. I Göteborg finns exempelvis  stans andralag, BK Bäcken, på nivå 4.

Andralagen göre sig inte besvär i svensk elithockey, som tenderar att bli de större städernas idrott. Småorternas klubbar har svårt att etablera sig i SHL, nivå 1. Se på Mora och Leksand, Karlskrona och Rögle (?)! I serien under, Allsvenskan, finns det fortfarande lite utrymme kvar för den svenska idrottsromantiken, de små samhällenas (främst från Småland) kamp mot de större städerna. Men hur länge orkar klubbarna få ekonomi i sin dyra verksamhet?

Det var i detta ishockeylandskap IK Pantern villa vara med. På sikt utsiktslöst.

***

Återkommer i morgon med en analys över elitens förändrade klubbsituation i Malmö.

Jag såg torsdagens VM-kvartsfinal i hockey, 5—4 till Finland mot Sverige efter sudden.

Det var i alla fall spännande. Och inte minst rättvist.

Det var den första matchen jag såg i årets VM-turnering. Och förmodligen den sista. Nja, om Finland spelar final kan jag kanske ompröva mitt beslut.

Fiaskostämpeln kom snabbt fram. Experterna talade i termer som ”ofattbart” och ”obegripligt”. Man pekade på att Tre Kronor kom med 21 NHL-spelare, Finland med 18 VM-debutanter, de flesta från den inhemska ligan. De finska spelarna hade under en längre period tränat tillsammans med målet att nå en toppform under VM-veckorna och under tiden form ett lag.

Till den svenska truppen kom en spelare då, en annan då. Alla med olika tränings- och matchbakgrund. Truppen var träningsmässigt inte homogen. Ett lag/en kedja är inte starkare än den svagaste länken.

Enligt vad jag läst mig till, och efter resultaten att döma, var Finlandsmötet inte den enda gången Sverige spelade mer eller mindre dåligt. Kanske till och med ett mönster?

Jag är dåligt insatt i vilka spelare som kom in sent i VM-truppen och om de sist inskrivna verkligen är/var av en sådan klass att de höjde klassen. Inför ett VM-slutspel i fotboll eller handboll vore ett sådant ”hattande” otänkbart. Det är förstås inte heller tillåtet.

Stabila lag byggs inte upp lättvindigt. Finlands koncept av 2019 harmonierar bättre med mitt sätt att se på hur man bygger upp just ett, formtoppat, LAG.

Det är därför 18 VM-debutanter kan besegra 21 NHL-spelare.

Till kommande VM vore det bättre att tidigt fastställa truppen och inte invänta NHL-stjärnorna, mer eller mindre i form – och motiverade.

Det har blivit en del tv-tittande på ishockey den senaste tiden.

Mycket positivt givetvis. Men ofta, tyvärr alltför ofta, återkommer frågan: Vilka värdegrunder står den samlade svenska ishockeyn för när det gäller tufft/hårt/ojuste/brutalt spel i herrseniorhockey? Nu i slutspelstider med generellt högre intensitet blir gränserna än mer diffusa.

Handbollen har sina gränsproblem i bedömningarna, men de är små i jämförelse med ishockeyns. Frikast eller straff, ett gult kort, en tvåminutersutvisning, eller i sällsynta fall ett rött kort, det vill säga direktutvisning? Det är små differenser, men förvisso viktiga, i straffpåföljderna. Handbollsfamiljen är i stort enig. När inte det egna klubbintresset tar överhand över förnuftet.

I ishockey verkar enigheten inte lika stor. Definitivt inte om man tar del av machokillarna på CMore, många före detta elitspelare och elittränare. De kan älta och reprisera händelser/domslut och ifrågasätta utvisningar och ha en hel annan uppfattning än domarna. Tv-herrarna verkar tillåta mer än reglerna föreskriver: ” Det är ju hockey! Och dessutom slutspel!”.

Niklas Wikegård och hans kollegor må ha sin uppfattning men något fel någonstans måste det finnas, när de anser att en tackling är korrekt och en disciplinnämnd dömer till fem matchers avstängning plus dryga böter.

Och så alla dessa diskussioner vid tacklingar mot sargen. Efter höstens många allvarliga skador var man enig (?) om att dessa tacklingar måste beivras. Nu är det slutspel och satsningarna har blivit tuffare. Med utvisningar som följd.

Och med vidhängande protester som följd från gänget från CMore. Och – tyvärr – också från många tränarhåll.

De löjliga slagsmålen orkar jag inte kommentera. Sylvegårdarna i Malmö Redhawks verkar dock bättre som slagskämpar än som hockeylirare.

Ishockeysporten har i sig så mycket positivt i sig att dessa avarter, som många kallar en krydda, i min värld bara ger negativ pr-effekt.

Men det som irriterar mest är bristen på empati.

Det finns exempel på situationer, där en spelare efter en ojust tackling skadats, men där spelarna ägnat sig åt ett allmänt raggarslagsmål i stället för att ta hand om sin skadade lagkamrat.

Och i går efter att Malmös Jens Olsson groggig fått lämna plan efter en tackling av Joel Lundqvist, som gav matchstraff men som kommentatorerna ansåg korrekt, sökte Wikegård upp Malmös tränare Peter Andersson för att höra dennes åsikt om tacklingen/utvisningen, som för övrigt vevats åtskilliga gånger på tv-skärmen.

Inte en fråga om hur det gått för Jens Olsson, hur han mådde.

Empati var ordet!

Mina planer var att i går skriva ett blogginlägg med utgångspunkt från måndagens hanbollsmöte mellan HK Malmö och Alingsås, 20—26.

Det kom lite hinder i vägen och så var det plötsligt dags att nervöst följa Hanna Öbergs VM-guldlopp och de andra duktiga svenska tjejernas fina insatser.

Min klubb, Heleneholms IF, hade senare några årsmöten som måste besökas.

Och så hann jag hem för att se två och en halv period av Skånederbyt i ishockey Malmö Redhawks—Rögle, 3—0, inför en fullsatt Malmö Arena, 12 600  personer.

Det hela resulterade i bristande tid och nya infallsvinklar.

***

Heleneholms årsmöten gick snabbt och problemfritt. Snabbt gick det förvisso men inför alldeles för få medlemmar. Och visst kan det tyckas vara problemfritt. Samtidigt som det blottades oerhört stora problem. Som Heleneholm delar med många, många av landets idrottsföreningar, kanske till och med merparten. Svårigheten att hitta villiga kandidater till styrelseposterna.

Heleneholms IF är en stor klubb med över 500 medlemmar. Likväl fick man tumma något på reglerna och välja in färre styrelsepersoner än vad stadgarna föreskriver.

Ledarproblematiken är svensk idrotts stora bekymmer. De som driver föreningarna är oftast också äldre personer.

***

Ishockeymatchen visar derbynas publika betydelse i svensk idrott. De 12 600 i Arenan var väl cirka dubbelt så många som en match i serielunken?  Matchen var viktig för båda parter. Det betydde naturligtvis mycket. Men ändå.

***

I en idrott med på vissa orter publikproblem gäller det att värna om de möjligheter till derbyn som finns. Som handbollen i Skåne. Det är derbyna som lockar. Jag har pläderat för en tiolagshandbollsliga med fyra inbördes möten.

I måndags var det drygt 900 åskådare i Baltiskan, den högsta publiksiffran den här säsongen för HK Malmö undantagandes Skånederbyna. Och det var ändå en betydelsefull match för båda lagen. Slutspelshistoriken ger ju också mötena mellan HK och Alingsås ett visst mått av derby. Men inte ens detta räcker för att locka 1 000 personer.

***

Efter matchen menade många – och till viss del understruket i media –   att HK:s usla insats berodde på fredagens urladdning i fredagens segermatch mot IFK Kristianstad.

Jag menar att det är skitsnack. Vi talar elitidrott! I ett mästerskap kommer matcherna så här tätt. Vad är det för spelare som inte kan mobilisera vilja i en viktig match på hemmabana.

Och se på de svenska tjejerna, med och utan gevär, i skidspåren! De känner sig inte nöjda med en enstaka bra insats.

***

Jag har sett HK:s unge Tim Hilding i några korta inhopp i ligan, oftast i lägen, då matchen är ”körd” i någondera riktningen. Och också noterat att han i division 2 och JSM i öser in mål. Förvisso på en annan nivå än Handbollsligan.

Men jag är nyfiken på att se honom i skarpt läge inom kort. Speciellt efter hans spel i måndags.

***

Under de tre senaste säsongerna har Alingsås tappat uppemot ett tiotal spelare av landslagsklass. Likväl finns laget år efter år med i kampen om minst en semifinalplats. Mikael Franzén, landets främste lagbyggare?

***

Jag följer handbollen genom bland annat HK Malmös hemsida. Ännu har jag inte sett något referat från måndagsförlusten. Och om jag inte missminner mig var det likadant vid ett tidigare nederlag. Vad ger det för signaler?

***

Och strax dags att se Sävehof—HK Malmö på C More. HK på dubbel revanschjakt, dels för höstnederlaget mot Partillelaget och dels för måndagsinsatsen.