Malmö Redhawks har det tufft i SHL, högsta serien i svenska herrishockey.

Ett kval för att hållas sig kvar på denna nivå ligger och lurar lite längre fram i vår. Som i nästan all elitidrott ligger miljonbelopp i potten. Och i det här fallet inte enbart för föreningen Malmö IF. Även Percys Arena är beroende av elithockeyn. Arenans ekonomi vilar naturligtvis på många ben, men 26 grundspelsomgångar och några matcher till är en bra grund. Allsvenskan, nivån under, har förstås hyggliga åskådartal men det är skillnad att möta Almtuna och Västervik i stället för Rögle, Frölunda eller Leksand.

Det finns onekligen en viss press på ledare och spelare i Redhawks.

***

Jag prioriterar inte ishockey i mitt idrottstittande, det blir någon MIF-period i tv efter en avslutad handbolls- eller fotbollsmatch. En fredagsperiod kan det också bli före På spåret. Men okej, jag har sett några hela matcher också.

Jag erkänner ärligt att mitt ishockeyöga inte är det bästa. Men ett långt liv i olika funktioner i åtskilliga sporter har gett mig – inbillar jag mig i alla fall – en viss erfarenhet av vad som skiljer bra prestationer från sämre.

Med detta som bakgrund tycker jag inte att Redhawks utsatta läge är direkt förvånande. Rent generellt menar jag att (alltför) många spelare i laget är lite för långsamma i sin åkning och inte har den rätta klubbtekniken och inte heller passningsskickligheten.

Sammantaget blir det inte bra. Vilket också tabellplaceringen visar.

Anfallsmässigt verkar spelarna mer lita på slumpen – skymning, styrning, rätt studs i virrvarret fram för motståndarkassen – än på den egna förmågan att skapa bättre lägen.

***

Det här är några amatörfunderingar från tv-fåtöljen. Med en förhoppning att det skall gå vägen för Malmö Redhawks. Inte minst Malmö Arena behöver ett SHL-lag.

OS tar sin tid, ett olympiskt spel engagerar, även de måttligt idrottsintresserade.

Det är naturligt att tävlingarna i Kina dominerar sportsidorna.

Samtidigt pågår den inhemska idrotten som just i dag trappas upp när pandemirestriktionerna slopas. På min idrottsliga tv-meny står i dag Ystads IF—HK Malmö i Handbollsligan. Faktiskt HK:s första tävlingsmatch 2022. Det måste finnas mycket att berätta. Men inte ett ord i min tidning, Sydsvenskan. Inte förvånansvärt. Men anmärkningsvärt.

Klubbarna klagar, med viss rätt, på medias bristande intresse för handbollen. Men när jag sökte den information om HK Malmö jag saknade i SDS sökte jag upp HK:s informationskanaler, hemsidan och facebooksidan. Men klockan 11 hittade jag inget, men väl info om lagets nästa hemmamatch.

Nu fann jag vad jag sökte på nätsajten Skånesporten, som intervjuat Malmös assisterande tränare Konrad Rasmussen, som meddelade att Daniel Ekman var i full träning men att de båda mittsexorna Kassem Awad och Max Santos var skadade. Jag fick också veta att YIF kommer utan tre av sina bästa spelare Kim och Jim Andersson samt målvakten Niklas Kraft som ersätts av lånet från Redbergslid Kristian Zetterlund.

Delar av dessa nyheter hade jag önskat i den tidning jag betalar för. Och också på HK Malmö hemsida.

Levande hemsidor måste ständig förnyas. Om nu inte media uppfyller idrottens önskningar måste den utnyttja de kanaler de har rättigheter till.

Det gäller absolut inte enbart HK Malmö. Det vill jag poängtera.

***

Jag är naturligtvis fullt medveten om att mitt intresse för olika idrotter inte speglar en hel läsekrets. Nu tänker jag på urvalet av resultat och tabeller i det som en gång i tiden kallades Sport i siffror. Men jag ställer mig undrande till att Sydsvenvenskans läsare i allmänhet ser resultat, målskyttar och assists från NHL-hockeyn bland den viktigaste redovisningen. Den verkar i det närmaste helig.

Fotboll går alltid före ishockey i min idrottsvärld.

Ja, om det är ungefärligt lika idrottsligt värde. I går gjorde jag ett undantag, föredrog Malmö Redhawks viktiga match mot Djurgården, 3—0 till Stockholmslaget, framför Sveriges damers 3—0-vinst i VM-kvalet mot Slovakien. I periodpauserna hann jag förstås se en dryg halvtimmes fotboll.

Nörd!

***

Ishockeyns finesser lär jag aldrig förstå mig på. Men med sin intensitet och sina många målchanser (alla puckar framför kassen är ju en presumtiv målchans), kan jag förstå intresset om man har något favoritlag,

Men, som jag sagt tidigare, slumpen spelar för stor roll. Därför förstår jag inte att Sydsvenskans reporter menar att Redhawks ”blev överkört”. Okej, 3—0 kan tyckas vara en bred marginal men Malmö hade ungefär lika många studsande och hoppande puckar kring kassen och i målramen som Djurgården.

Även i andra idrotter kan marginalerna spela en avgörande roll, men inte i den utsträckning som i ishockey. Jag har tidigare sett några sista perioder med Redhawks och intrycket kvarstår: Marginalerna har hittills inte varit på Redhawks sida. Jag tycker faktiskt lite synd om Malmö. Men någon logik lär väl finnas, eftersom Rögle, exempelvis, har 21 poäng fler än Malmö Redhawks.

Det är väl bara det att jag inte förstår ishockeyns finesser.

***

Av det jag såg av Sveriges möte mot Slovakien var det en klar seger och ett övertygande spel.

Damfotbollens påhejare är noga med att poängtera den internationellt stora, positiva utvecklingen under senare år. Så är det förstås. Slutmatcherna i de internationella mästerskapen är oftast bra och underhållande idrott.

Men, men …

Det pågående VM-kvalet visar dock hur smal den europiska toppen är. 20—0, 11—0, 8—0, 8—0. 7—0 och så vidare är segersiffror från i går. Det är innebandysiffror. Och det är väl ingen fotbollsvän som känner sig smickrad av en sådan jämförelse.

***

Chris Härenstam, många gånger mer PR-man är objektiv reporter, har – som i går – en benägenhet att upphöja passningar, kombinationer, intentioner med mera till något exceptionellt. Händelser som är vardag på en herrmatch på samma nivå.

Man gör inte damfotbollen en tjänst genom att uppgradera prestationen. Den fysiska skillnaden mellan damer och herrar ger naturligtvis en skillnad, bland annat i tempo och kraft, men i exempelvis teknik, taktik och spelförståelse kan man begära lika mycket av elitspelare från båda könen. Chris Härenstam lägger ofta ribban på olika höjd.

Det pågår ett VM i ishockey.

Om inte framgår det av de överfyllda tv-tablåerna.

Men inför avgörandet och efter gårdagens kvartsfinaler har matcherna hamnat i nästan notisform i min morgontidning och på de stora kvällstidningarnas hemsidor måste man scrolla länge innan man hittar något om VM-turneringen.

***

Det där med ishockey och media, VM och de sportintresserades intressen förbryllar mig. SVT:s överdimensionering är grotesk. Det är väl alla överens om. Men övriga medias falnade intresse, just när det bränner till, är den avhängig av den svenska insatsen? Bedömer de ansvariga att intresset för ett VM-finalspel är så lågt att det i text kan bli just en notis. Är turneringen i stort helt utan intresse utan ett svenskt deltagande? För när Tre Kronor spelar, sitter över två miljoner svenskar framför tv-apparaterna. Så många såg Sverige—Schweiz. Några andra siffror har jag – i min okunnighet -- inte kunnat googla fram.

***

Jag umgås i några allmänsportintresserade grupper, där åsikterna är många och diskussionerna ibland är intensiva. Ingen i dessa grupper, totalt över tio personer, har sett en hel VM-match, mer än hälften inte ens några minuter. Jag såg Sveriges tredje period, plus förlängning, mot Tjeckien och de avslutande sekvenserna mot Ryssland.

Varför fascinerar ishockeyn så många – publiksiffrorna på arenor och framför tv:n visar att det är så? Samtidigt som så många vänder den ryggen. Även en VM-turnering. Gränshindret är högt.

Men okej, årets upplaga är en mera B/C-variant än många av de tidigare. Igenkänningsfaktorn betyder mycket för att locka åskådare. Hur många allmänintresserade kan identifiera Tre Kronors spelare? Även utan utrustning.

***

Idrottsligt, då? Självfallet har jag inga åsikter, kan alldeles för lite om spelarnas kapacitet och meriter och om förbundskapten Johan Garpenlövs förmåga att leda ett landslag.

Men man kan fundera om Sveriges bredd på världselitspelare är så stor som det ofta görs gällande.

Sen är det givetvis ett bevis på ishockeyns dåliga internationella elitmässiga spridning att en missad kvartsfinalplats betygssätts som fiasko, med versaler.

 Det är bara bandy som kan konkurrera.

Samtidigt – som man i all svensk bedrövelse – kan glädja sig åt att Danmark och Belarus i i alla fall enstaka möten kan vinna över Sverige i ett VM. Ökad bredd ger ökat intresse.

***

Om Finland avancerar till final kan jag kanske tänka mig att titta. Åtminstone på avslutningen.

Det är inneväder dessa dagar.

Och dessutom vill myndigheterna att man i görligaste mån skall isolera sig. Lydig är man och lite frusen också. Så med gott samvete och inne i stugvärmen blev det en hel del sporttittande i tv-fåtöljen.

Några korta intryck med Malmövinkel kan kanske vara på sin plats.

***

Träningsmatcherna i fotboll är i gång. Såg naturligtvis Kalmar FF mot Malmö FF, 2—2. Såg och såg, förresten. Snöyran gjorde i vissa stunder det intill omöjligt att exakt se vad som hände samtidigt som underlaget inte gav spelarna rättvisa.

Bevakarna från Malmömedia var dock snabba att jämföra och verbalt sätta betyg på MFF-spelarna i de två lagen. (MFF hade två olika lagen i matchen som spelades i 2x60 minuter.). Den individuella kvaliteten i de båda uppställningarna varierade kraftigt och det präglade givetvis de enskilda insatserna.

Det var en träningsmatch med betoning på träning. Och ingen i Malmömedia nämnde med ett ord att Kalmar med nye, intressante tränaren Henrik Rydström till och med lät pojklagsspelare pröva sin talang mot svenska mästarna. Och ingen skrev att KFF kom utan fem av sina främsta spelare av dem som är kvar från 2020 års trupp. Om vilken kvalitet det fanns i MFF-motståndet intresserade inte Malmös journalister. Men kanske deras läsare, några i alla fall? Och det är ju de som betalar deras löner.

I Kalmar FF spelade för övrigt unge Elias Olsson från Husie IF innerback under 60 minuter.

***

Såg också HK Malmös 19—13 förvandlas till 27—32 mot Guif. Kollaps kallades det. Stian Tönnesen, tränaren, och hans assistent Konrad Rasmussen kan självfallet så oändligt mycket mer handboll än jag och vet statusen för dagen på spelarna. Jag har sett de flesta av HK:s matcher under många år och med denna bakgrund vågar jag ställa frågan: Varför plockade man inte in Tim Hilding i rollen som speldirigent? Det var inte länge sedan han var den tongivande i den rollen, när HK vände en hotande förlust mot Redbergslid.

Vågar man vara så drastisk att påstå att det var dålig coachning som inte gav Malmö chansen in på slutet?

***

Jag tittade också på sista perioden Malmö Redhawks—Brynäs, 0—3. Min kunskap om hockeyns innersta finesser är obefintliga. För säkerhets skull vill jag betona att jag inte sett alla SHL:s lag och i stort endast en och annan av Malmös perioder (och Rögles) men dristar mig att fråga: Litar inte Redhawks alltför mycket på att pucken skall studsa rätt framför motståndarkassen? Och på målvakten Oscar Alsenfeldt?

Visst är det något primitivt över Redhawks?

I går såg jag en hel ishockeymatch.

Det tillhör inte vanligheterna.

Växjö—Malmö 3—0, med ett mål i vardera perioden.

Hemmalaget var bäst, hade högre tempo i passningar och skridskoåkning, bättre klubbteknik, fler vägvinnande kombinationer, ja, allt det som i andra lagbollsporter är ett vinnande koncept.

Växjö vann, visst, men det var inte dessa spetskompetenser som var avgörande. Det var den slump, som alltför ofta (enligt min smak) avgör en ishockeymatch. De två sista målen kom efter att pucken skjutits in framför kassen där en massa spelare parkerade och skymde all sikt för den stackars Volden i Malmömålet. Han såg inget, jag såg inget och tv-kommentatorn Patrik Westberg, en personlig favorit, inget.

I min värld tillfälligheter. Visst det finns sådana även i andra idrotter men inte i den utsträckning som i ishockey. Mål skall vara kulmen på ett bra anfall. Inte en slump.

Men det finns kanske en logik, som jag i min ishockeyokunnighet inte fattar.

Malmö hade 31 skott på mål, Växjö 19. Likväl tyckte ”alla” att Växjö vann rättvist. Varför? Det som jag kunde uppskatta, tempo, teknik och kombinationer, premierades ju inte med mål.

Men någon logik finns naturligtvis. Som nu att Växjö har 14 poäng mer än Redhawks.

Jag förstår att intensiteten. tempot och, kanske just, tillfälligheterna lockar. Man måste kanske också ha en viss känsla för ett lag.

Det är nog det som saknas mig.

Jag tycker synd om Joakim Fagervall.

Sällan eller aldrig har jag sett en så ledsen tränare som den nytillträdde i Malmö Redhawks.

Det smärtar att se en tränare så nedstämd som Joakim Fagervall efter en förlust. Och de har blivit många den här varma hösten.

Det är kanske förmätet av mig, en novis på ishockeyns område, att ha synpunkter på Redhawks efter att bara ha sett ett par hela matcher men ganska många sistaperioder. Men av det jag sett brister det på alltför många håll i det som är elementärt i alla lagbollporter, tempo, teknik och kreativitet.

Joakim Fagervalls tränarfilosofi kan inte var okänd för de ansvariga i Malmö efter alla hans säsonger på elitnivå i Sverige och Ryssland.

Harmonierar Fagervalls intentioner med spelartruppens kvaliteter? Jag vet inte, ställer bara frågan.

Lagets placering är ingen större överraskning. Kanske inte sist, men det var i den nedre tabellregionen som de flesta experter tippade att laget skulle vistas.

Efter att vad jag läst mig till har Malmö Redhawks en stram spelarbudget. I en ishockeyvärld med mycket ut och mycket in inför – och delvis även under – en säsong ger detta naturligtvis utslag.

Situationen är kanske ett bevis på hur Malmö Redhawks mår som förening för tillfället. Jag tar inte hänsyn till pandemieffekten, den drabbar alla, mer eller mindre lika.

Givetvis hoppas jag på en förbättrad hälsa för Redhawks dels som förening och dels för det pressade representationslaget. Malmö arena behöver elithockey.

Och så vill jag se en glad Joakim Fagervall.

Ishockey tillhör inte mina favoritsporter.

Men jag följer Malmö Redhawks, främst genom Sydsvenskans skribent (han vill inte kalla sig expert) Kent Leijon Jönsson. Har nu under SHL-inledningen sett en och annan period via tv, ingen hel match, oftast den sista perioden, när en fotbolls- eller handbollsmatch är avslutad.

Jag vill det skall gå bra för Redhawks. Jag har ingen speciell känsla för föreningen. Men för Percy Nilsson, ägaren till Malmö arena. Normala säsonger är elithockeyn, efter vad jag förstår, navet i arenans ekonomi. Utan den lär det bli tufft att hålla den standard som Malmö arena erbjuder. Med följd att det blir svårigheter att locka världsartister inom nöjes- och idrottsvärlden.

En välmående Malmö arena betyder mycket för stans attraktionsvärde.

***

Det går trögt för Redhawks, sist i SHL. Mitt ishockeyöga är inte det bästa, har svårt att urskilja alla teknisk och taktiska finesser som rikligt – om man lyssnar på experter och kommentatorer i tv – lär förekomma i matcherna. Det är kanske då också förmätet att ha synpunkter på Redhawks efter att ha sett så pass lite. Men rent generellt – jag känner inte igen alla i laget – tycker jag att spelarna inte har samma tempo i skridskoåkningen som motståndarna och inte heller samma teknik. Jag funderar alltså i generella termer.

I de matcher jag sett har dessa brister gett utslag. Även om slumpen/de berömda marginalerna vid mål spelar större roll i hockey än i andra bollsporter (?) har förlusterna varit logiska. Malmö har inte räckt till.

***

Det talas ofta om hierarkin inom ishockeylagens formationer. I Redhawks önskar man att ”första femman” skall förstärkas. I min okunniga ishockeyvärld inbillade jag mig att alla femmor i det långa loppet är lika värdefulla. Att ett lag inte är starkare än den svagaste byggstenen.

Förra säsongens överlägsna SHL-vinnare, luleå, hade, efter vad jag förstår, i stort fyra jämna uppställningar. Det stärker min teori.

Samtidigt lär Leksand nu ha en formation den här säsongen som står för de flesta målen för sitt lag. Det är förstås först en sluttabell som ger facit.

***

Det här var lite amatörfunderingar om ishockey en regnig oktobermåndag i Malmö 2020,