HK Malmö föll alltså igen i kvartsfinalen i handbollens SM-slutspel i handboll mot Alingsås.

Ingen större sensation. Lika lite som om Ystads IF i morgon eliminerar Lugi.

I Malmö har mycket fokuserats på de många skadorna. Och det är klart att frånvaron av Anton Blickhammar och Robert Månsson i samtliga kvartsfinaler och Adam Lönn i två är kännbar. Malmöpressen har dock inte noterat att Alingsås i minst lika hög grad varit drabbat av skador på nyckelspelare. Västgötalaget har under hela säsongen matchat sin trupp helt annorlunda än Malmö. I match efter match har Alingsås haft tio till tolv målskyttar. I stort hela truppen har fått speltid, även i ”skarpt läge”. Spelarna var vana att ta ansvar, de kände sig trygga i en slutspelsmiljö.

Jag har mer eller mindre varit en trogen följare av HK Malmö under alla år. Jag är givetvis fullt medveten om att de tre senaste tränarna, Jan ”Proppen” Karlsson, Ulf Sivertsson och Stian Tönnesen har handbollskunskaper långt, långt över min nivå men har noterat att trion under sina HK-säsonger haft ovanligt många spelare långt ute på avbytarbänken. Skall spelare utvecklas måste de ha speltid i jämna, betydelsefulla matcher, inte bara när det hela är kört i den ena eller andra riktningen. Marginalspelarna i Malmö har inte fått denna möjlighet. Rent generellt.

HK Malmö har inte coachats ”brett” under många år. Under samma period har Alingsås varit sin ideologi trogen. Det har gett resultat år efter år. Inte minst 2017.

Enligt min enkla amatöranalys är detta anledningen till att Alingsås spelar semifinal och inte HK Malmö.

***

Man kan naturligtvis ställa sig frågan varför relativt många spelare i HK Malmö fått begränsad speltid.

En förklaring kan förstås vara att kapaciteten inte är tillräcklig. Må så vara.

Men för att gå långt i ett SM-slutspel efter 32 seriematcher behövs när, skador och formsvackor inträffar, breda trupper med matchtränade spelare.

Ett avancemang – eller till och med två – från handbollens lägsta nivå (5) uppmärksammas inte i dagens krassa mediavärld.

Inte ens om det är den klassiska Lundaklubben H 43.

Jo, jag skall vara ärlig, nättidningen Skånesport hade en intervju med Jonas Brandt, ordföranden, sedan både H 43:s dam- och herrlag kvalvägen avancerat från division 3 till 2.

(Skånesport är bra – bäst i Malmöregionen – på handboll. Även om jag – + 75 – ofta stör mig på handbollens huvudskribents raljanta ton.)

När H 43 Lund, efter konkursen för något år sedan, tar stegen upp från lägsta nivån i seriesystemet är det annorlunda än när någon annan klubb gör det. H 43 har nämligen en av Sveriges största och mest framgångsrika ungdomsavdelningar.

När USM-finalerna avgörs i Malmö den 12 till och med 14 maj har H 43 fyra lag med och har därmed tillsammans med Lugi och Sävehof flest finallag.

I Skåneserierna från juniorer (födda 98/99) till ungdomar födda 04 fullföljde 29 H 43-lag sina serien, elva på flicksidan och arton bland pojkarna. Tio lag vann sina serier, fyra kom på andraplats och ett blev trea.

Till detta skall läggas att i H 43 också var rikligt representerat i de tabellösa åldersgrupperna.

Det är givet att en klubb, som har 34 säsonger i högsta herrserien och tre på motsvarande platå på damsidan, har som mål att åter bli en elitförening.

Ett underlag för att bygga starka lag med en egen stomme finns verkligen.

Därför var avancemangen oerhört betydelsefulla. För att behålla alla sina talanger får det inte stanna i division 2 mer än högst två säsonger.

Det är efter vad jag förstår ledningen införstådd med.

Lund med sin enorma unika bredd, cirka 100 ungdomslag, har ett spelarunderlag som är tillräckligt för fyra, två plus två, lag i eliten. Dit räknar jag även Allsvenskan, nivå 2.

Så kör på H 43, grunden finns!

Och ett uppriktigt grattis till dem som efter konkursen styrt H 43-skeppet rätt!

Det finns statistik på det mesta.

Inte minst inom idrottens värld.

Visst finns det intressanta detaljer att plocka fram men mycket är helt ointressant, annat helt missvisande.

Som det där med bollinnehavet i en fotbollsmatch. Det viktiga är ju vad man gör med bollen. Att dutta runt med bollen i egna försvarslinjen under någon halvminut eller mer är i sig inget värdefullt. Kanske dock i ett slutskede, då laget skall försvara sin/a poäng.

Men så är det där med assistpoäng vid mål. Passningen kan ju vara hur genial som helst men förvaltar inte mottagaren den med mål som följd, blir det inga assistpoäng. Eller tvärtom. Som i går när MFF:s Pawel Cibicki med ett konstmål förvaltar Markus Rosenbergs usla passning, bollen hamnar bakom Cibicki, till 2—0 för MFF. Rosenbergs miss blev ett plus.

Det är ju också ofta så, att det som bäddar för mål inte enbart är den sista passningen utan den viktigaste är kanske den näst sista eller ibland även ännu fler. Utan att leverantörerna föräras någon som helst kredit i det officiella protokollet.

***

Ishockeyn är lite mer generöst i sin assiststatistik. Där kan mer än en spelare få poäng. Men där kan man också få poäng om man på måfå slår in en puck mot kassen och pucken studsar hit och dit och till slut hamnar i målet.

***

Handbollen för också noggrann statistik.

Den förstår jag mig inte helt på.

Assistligan är behäftad med samma fel som fotbollens: Förvaltas inte den frispelande passningen till mål, blir det inget plus i protokollet.

Man bedömer även den totala insatsen för varje spelare som varit inne på plan. Försvarsspelet – enligt alla tränare grunden för en lyckosam match – betygssätt inte om det nu inte blir någon utvisning. Då blir det minus.

Och målvakterna får inte alltid de räddningar de gör sig tillgodoräknade. En ”dubbelräddning” – det mest spektakulära och det mest uppskattade – ger

bare en notering. Inte heller en parad på ett avslut ger plus, om motståndaren i efterhand får ett ”fördelsfrikast”.

Det finns fler funderingar kring handbollens olika statistiklistor.

***

Den amerikanske författaren Mark Twain uttryckte det en gång så här: Det finns lögn, förbannad lögn och statistik.

Kanske att hårdra det hela. Men en miss kan ju faktiskt bli ett plus. Som i Halmstad i går.

Plockade fram mitt tips inför elitherrarnas handbollsstart.

Om inte annat visade det att jag inte är en speciell bra tippare. Eller om man vill: Det är svårt att tippa.

Visst jag hade två exakta rätt, HK Malmös fjärdeplats och Sävehofs sjätte och många lag i rätt ”härad”.

Men också några rejäla missar. Hade tippat serietvåan Lugi som sjua med motiveringen att man på två år tappat två norska landslagsmålvakter, ett bra par på ena kanten och dessutom Zoran Roganovic. Men tränaren Tomas Axnér och klubben hittade ersättningar och lösningar.

Grovt fel var det också att utse Alingsås som etta (blev femma) och Ystads IF som trea (åtta).

Men jag tror faktiskt att just Alingsås och YIF är de lag från ”undre” slutspelshalvan som har störst möjlighet att avancera till semifinal i SM-slutspelet, mot HK Malmö respektive Lugi.

Alingsås remarkabla formsvacka med idel förluster under en period har sin förklaring. Målvakten Rickard Frisk var borta,  är nu tillbaka och tack vare hans fina utkast får laget tillbaka sitt vassaste anfallsvapen, de snabba omställningarna. Alingsås har också en bredd i sitt material som i dagens situation vida överstiger HK Malmös. Med det täta matchandet kommer detta att fälla avgörandet.

HK Malmö, ja. Laget har efter sina många skador på många av sina främsta gjort det fantastiskt bra. Hur många hade trott att man skulle kunna behålla sin plats bland de fyra främsta? Starkt jobbat! Men man såg mot Redbergslid och YIF att bredden fällde avgörandet. Den bredden har Alingsås.

Med intakt trupp hade HK varit en stark kandidat till en finalplats.

YIF:s klena seriesäsong har delvis sin förklaring i de många skadorna. Nu är truppen skadefri och i ett slutspel tänder veteraner som Kim Andersson och hittills ojämne målvakten Anders Persson till och kan ställa till det för Lugi.

Det finns en given förklaring till att Kristianstad valde bort YIF: Respekt för YIF:s inneboende kapacitet.

Några ord om övriga lag.

IFK Kristianstad (tippad 2, blev 1), serieseger igen men laget inte lika starkt som de senaste säsongerna. Favorit till SM-guldet.

Redbergslid (tippad 5, blev 3), slutspelets outsider.

Sävehof ((tippad 6, blev 6), en ojämn säsong men ett spelarmaterial med kapacitet.

Hammarby (tippad 8, blev 12), årets besvikelse trots förlusten av Josef Pujol.

Ricoh (tippad 9, blev 10), färglöst.

Guif (tippad 10, blev 7), starkt att bli sjua med tre tappade landslagsaktuella spelare. Nya, fina hallen kommer att inspirera hela föreningen.

Karlskrona (tippad 11, blev 13), utan bra målvakter hjälper inte en hygglig förstauppställning. Skador har också ställt till det.

Skövde (tippad 13, blev 9), bra gjort av tränaren Patrik Liljestrand att få det i stort nya laget att undvika kval. Jack Thurin, 17 år!!

IFK Ystad (tippad 13, blev 14), ganska naturlig degradering. Sympatiskt att man låter tränaren Kenneth Andersson vara kvar trots nedflyttningen.

Aranäs (tippad 14, blev 11), hatten av för klubben som trots alla spelarförluster år efter år till och med kan skrälla mot topplagen, i alla fall hemma. Skall bli intressant att se vad tränaren Jerry Hallbäck kan åstadkomma med YIF:s många talanger kommande spelår.

Barn- och ungdomsidrotten är under debatt.

Det är nödvändigt i ett idrottssamhälle, där ålderspeaken är 11,5 år. Det rimmar illa mot Riksidrottsförbundets mål om ett livslångt idrottande. De flesta är eniga om att minska tävlingshetsen bland barnen. De stora lagbollsportens borttagande av serietabeller i de yngre årgångarna är bra och ett steg på vägen.

Men var går gränsen mellan barn- och ungdomsidrott?

Min mening är att den bör dras vid 15 år. Väl medveten om att det finns en fysisk åldersskillnad i dessa år. Men det gör det även några år senare.

Det är därför jag reagerar, när Skånes Handbollförbund inte på sin hemsida vill nämna skånska klubbars insatser vid USM för B-ungdomar, 14—15-åringarna. ”Det strider mot förbundets värdegrunder”. Man vill – och det är väl okej – undvika att klubbar toppar sina lag i så tidig ålder. Samtidigt bortser man från den injektion det är för de mindre klubbarna att nå en framgång i en riksomfattande tävling. Det är i den yngre klassen de små kan hävda sig. Finallistan inför slutspelet i Malmö den 12—14 maj är bevis nog. Elitklubbarna dominerar numerärt i juniorklasserna, i B-grupperna klubbar med sina A-lag på nivåerna 3 till och med 5 (läs H 43, Lund).

Det är naturligt att elitklubbarna lockar de främsta talangerna till sig. Utan att ha forskat är jag säker på att många av dessa kommer från de för bredden livsviktiga ”småklubbarna”. Ta inte bort glädjen och stoltheten för dessa, när de känner att de kan hävda sig på riksnivå! Och glöm inte stimulanseffekten!

Ett argument för att inte haussa insatserna på B-nivån är att föreningarna då gärna just toppar sina lag. Det är lätt att ha denna åsikt från exempelvis Lunds horisont. Lund är unikt i Handbollssverige. I Lund spelar var och varannan flicka och pojke handboll. För Lugi och H 43 är det lätt att få flera lag med kvalitet. Och där är de båda klubbarna föredömen. Till start i USM hade de båda klubbarna totalt tolv lag i flickor och pojkar B.

Men hur ser det i Lödde och Kävlinge – grattis båda till finalplatserna i PB – och Staffanstorp, Lödde, Ljunghusen, Tollarp, Klagshamn etcetera? Där lär man vara nöjda med att kunna få ihop ett lag med kvalitet som kan hävda sig i dessa sammanhang.

Det känns fel att dessa klubbars framgångar inte uppmärksammas på Skånes Handbollförbunds hemsida. Det skall inte vara några överord, bara ett konstaterande med ett beröm: Bra jobbat!

***

Har klubbarna i Skåne (eller är det bara kansli och styrelse?) uppfattningen att USM-spel för 14—15-åringar inte är gynnsamt för utvecklingen, bör man överväga att motionera om att man skall stryka åldersgruppen från programmet.

Att ha en uppfattning och inte göra något för att få en ändring till stånd är lite av ett hyckleri.

Det är bäddat för två majfester i Malmö i handboll, SM-finalerna i Arenan den 27 och dessförinnan slutspelet i USM på sex planer på Stadionområdet den 12—14.

De skånska förhoppningarna är stora, på båda fronterna. I herrfinalen känns IFK Kristianstad som ett säkert kort. Nu kan man ju inte förutse lottningen/valen men jag hade nog undvikit Redbergslid så länge som möjligt. Lugi är en het finalkandidat förstås.

Lugi mot Sävehof känns inte som vågat tips på damsidan.

Just Lugi och Sävehof är de stora – så är det ofta – när 48 lag i sex klasser gör upp om medaljerna i USM. De båda elitföreningarna har fyra lag kvar.

Men lika många har H 43, Lund. I min värld är det imponerande. Ledarna lät sig inte slås ner av konkursen för elitlagen för några år sedan utan har oförtrutet jobbat vidare med sin stora ungdomsverksamhet. H 43 hade flest anmälda lag, tretton, till USM i hela landet.

När B-pojkarnas steg 4 avgjorde i helgen hade H 43 tre lag kvar av de 32. Två av dem kvalade in till Malmö. Det tredje föll bort på sämre målskillnad. Det var med andra ord inte långt från att Lundaklubben haft tre av åtta lag med i finalrundan i klassen, 14—15-åringarna.

Och kom ihåg att klubben även har ett slutspelslag i åldersgruppen över PA, 16—17-åringarna. Denna bredd på pojksidan kan ingen klubb i Sverige konkurrera med.

Det fjärde slutspelslaget från H 43 är FA.

H 43 är alltså också en jämlik förening.

Men hur länge får man behålla sina talangfulla ungdomar? H 43:s båda seniorlag flyttades i och med konkursen ner till nivå 5. Nu skall båda lagen kvala uppåt, damerna mot Lågan från Hörby, herrarna mot Cyrus från Jönköping.

När lagen degraderades, försvann många av juniorerna och de äldre pojkarna till klubbar högre upp i seriesystemet. I sig naturligt. Spel på ”korpnivå” lockar inte. Detta scenario finns kvar vid kvalmisslyckanden.

Därför är det så oerhört viktigt att H 43:s seniorlag avancerar i systemet, om man vill behålla sina talanger. Min erfarenhet säger att ungdomsledare/tränare också inspireras av framgångar på seniorplanet.

Jag hoppas därför för lyckosamma kval för H 43. Det är på sikt viktigare än medaljer på USM. Men varför inte både ock …

De ledare som lagt ner alla sina själar på att få H 43, Lund på rätt köl är värda detta.

Skånsk och svensk handboll behöver ett välmående H 43.

En sammanslagning i idrottens värld mellan två eller tre klubbar beror oftast på att målsättningarna, förhoppningarna inte infrias.

Samtidigt kan det vara ett bevis på den optimism och framtidstro som alltid genomsyrar idrotten.

Givetvis finns också rena överlevnadsskäl i många av sammanslagningarna.

Resultaten varierar. 1+1 blir ofta 0,75. Även 1+1+1 blir ofta en liknande summa.  Det visar historian. Även i Malmöhandbollen. Team Malmö på herrsidan var ett samarbete mellan Malmö HP och Dalhem i början av 2000-talet, där även Trelleborgsklubben Stavsten var involverat och senare även IFK Malmö. Mitt minne är inte helt klart över den kronologiska ordningen i de olika konstellationerna.

Gårdagsbeskedet om att Dalhem och HK Malmö är alltså inget nytt även om HK är utbytt med HP (men det är väl på sitt sätt samma förening). Förhoppningsvis håller detta äktenskap längre.

HK Malmö Dalhem är ett elitprojekt på damsidan. Det känns välbehövligt. Sedan mitten av 1980-talet har Dalhem i omgångar försökt att åter tag sig upp till högsta serien. Förgäves. Årets facit, med Dalhem på nedre halvan på nivå 4 och med IFK Malmö näst sist i serien under, är den sämsta totala insatsen någonsin (?) i damhandbollens Malmöhistoria.

Jag har på min anspråkslösa blogg föreslagit ett samarbete på damsidan mellan Dalhem och IFK, som de senaste åren båda haft duktiga ungdomslag, som hävdat sig bra även på riksplanet. Där har det funnits en grund för att ta ett steg upp i seriepyramiden. Förmodligen snabbare än med den nu beslutade sammanslagningen.

Efter vad mitt ”långa öra” uppfattat har det diskuterats andra förslag men fallit på att personkemin mellan parterna inte fungerat.

Annars hade ett närmare kontakt mellan HK och IFK legat nära till hands. IFK har ju stor del i att HK Malmö så snabbt etablerat sig i Handbollsligan, då man övertog IFK:s plats.

Å andra sidan var – om jag nu inte minns fel – Lasse Larsson, en av HK Malmös starka män, tränare/ledare under Dalhems två säsonger i högsta serien.

Den nya klubben har en hög och snabb målsättning, högsta serie redan 2022. Så snabbt lär det inte gå. Konkurrensen är tuff.
För en som menar att konkurrens gynnar utvecklingen är det dock oroande att man i en så stor stad som Malmö i framtiden bara kommer att ha två handbollsklubbar, HK och IFK.

I planerna finns ju att även inlemma IFK Klagshamn i HK. Där finns det redan ett samarbete. I några av de allra yngsta pojkgrupperna har man gemensamma lag,

Men lycka till …

Alla gillar när de små överraskar och vinner över de stora.

Inte alltid förstås. Det egna laget skall naturligtvis inte drabbas av några överraskningar.

I helgen spelades steg 4 i handbollens USM för herrjuniorer och flickor B, 14—15-åringarna. 16 av 48 lag kvalificerade sig därmed till finalspelet i Malmö den 12—14 maj.

Det mest intressanta skedde i FB-spelet. Sju av de åtta herrjuniorlagen har seniorlag som spelar i Handbollsligan, det åttonde, Lindesberg, i Allsvenskan.

På flicksidan var det bara Irsta och Eslövs IK som har lag i högsta damserien, Kärra finns på nivå 3, Gustavsberg, Silwing/Troja, Härnösand, Tumba och Baltichov på nivå 4.

Vilken inspiration för dessa klubbar att bevisa att deras ungdomsverksamhet kan mäta sig med elitklubbarnas!

Det visar också på vikten att värna om en stor klubbredd. Ju fler föreningar desto fler ungdomar får möjlighet att spela i detta fall handboll. Det är i min idrottsvärld –  oavsett sport – det viktigaste med ungdomsverksamheten.

Eslövs IK var alltså den enda skånska klubb som klarade det tuffa steg 4, där 41 lag skulle reduceras till 8. För Eslövsklubben, som haft det tungt på seniorsidan de senaste åren, var avancemanget säkert en injektion för framtiden, eller boost för att tala en ”modern svenska”. Åtta Skånelag försvann. Givetvis till stor besvikelse för de inblandade. Men i ett vidare skånskt perspektiv är det på sikt mer betydelsefullt att Skåne hade nio lag med så här långt och det från början fanns 21 lag från 16 föreningar. Det är denna bredd som skall generera en fortsatt skånsk storhetstid inom damhandbollen.

Lugi åkte ut med minsta möjliga marginal, uddamålsförlust mot Härnösand. Får man vara cynisk även ur ett skånskt perspektiv menar jag att svensk handboll gynnas av Härnösands finalplats. För Ångermanlands handboll är detta en stor framgång, som ger pr i regionen.

Lugi visar säsong efter säsong att klubben är en av de främsta rakt igenom även på ungdomssidan. En ytterligare finalplats ger inte samma pr-effekt som Härnösands.

***

Juniorsidan ser annorlunda ut. Det är naturligt. Oftast har elitklubbarna på sikt byggt upp bra ungdomsavdelningar med kontinuitet. Och det är förståeligt att de främsta talangerna i denna ålder söker sig (eller lockas) dit för att försöka ta det sista steget i sin utveckling.

Den här säsongen hade elva av de 14 fjorton lagen från Handbollsligan sina lag i med i minst steg 4. Endast IFK Ystad, Ricoh och Karlskrona var utan representation så här långt.

I Skåne finns nästan varje säsong IFK Kristianstad, Lugi och Ystads IF lag med när det drar ihop sig juniorklassen. Så även i år.

Även i fotboll, basket, innebandy och ishockey är det storklubbarna som dominerar slutspelen i de äldre klasserna i sina ungdomsmästerskap.

Men jag har en känsla av att de andra lagbollsporterna inte kan matcha handbollens klubbredd när man kommer lite längre ner i de klasser man tävlar på riksnivå.

Detta är handbollens styrka. Den måste man värna om.