Det är mycket handboll nu, två EM-matcher i tv i stort varje kväll.

Naturligtvis till glädje för en handbollsvän. Men samtidigt har det funnits anledningar till eftertanke. Man har sett högklassiga matcher i högt tempo (Norge—Kroatien, den bästa?), strålande kombinationer, stor individuell skicklighet och högdramatiska möten med avgöranden i slutskedena.

Allt ingredienser i det som gör handbollsmatcher till fascinerande idrottsupplevelser.

Men är det det positiva som övervägt hittills?

Att döma handboll är nog en av idrottsvärldens svåraste uppgifter. Det finns så många gränsfall. Och någonstans på planen pågår det nästan alltid någon ojusthet, av större eller mindre grad. Det är en omöjlighet för två personer att se och rätt beivra alla regelöverträdelser. Och inte blir det lättare av att det ibland blir spel 7 mot 6. Domarna får då ytterligare en spelare att hålla reda på.

Tröjdragningarna på linjen är så många från både försvarare och anfallare att det är omöjligt att döma utvisning. Det skulle inte finnas några spelare kvar på plan.

Ett annat stort problem är försvarsarbetet på linjen. En häl på linjen kan ge straff, medan en position en halvmeter in i förbjudet område undgår all bestraffning. Så har det varit alltför ofta.

Det har i EM funnits matcher som i princip är ”omöjliga” att döma. Värsta exemplet är Slovenien—Tyskland.

En idrott som är svår att rättvist bedöma lever på sikt farligt.

***

Det låga passningstempot i det uppställda spelet har inte gjort EM-handbollen attraktivare. Frapperande många EM-matcher har haft ett så lågt tempo att det inte är värdigt ett mästerskap i en världssport 2018.

Ett lågt tempo gynnar ett destruktivt försvarsspel. Anfallarna får inte rörelse på försvararna och detta underlättar alla fasthållningar och tröjdragningar.

Och gör det än svårare för de stackars domarna.

***

I seriespel skall i min värld alla resultat, poäng och målskillnad, vara värda lika mycket. Även om Sverige gynnas av att Island försvann i stället för ett Serbien, som efter gängse system utan hänsyn till inbördes möten, varit efter Island.

Nu gäller det att ta vara på denna fördel och vinna över Vitryssland och Norge.

***

För trots att EM-spelet i ett spelmässigt perspektiv inte varit positiv, kommer jag att vara klistrad framför tv:n i kväll och på onsdag.

Hur skall man värdera gårdagens handbollsseger i EM mot Kroatien?

Och utmärkelserna vid Idrottsgalan, Jerringpriset och de övriga.

I min enkla värld betyder en EM-vinst så oerhört mycket mer än ett pris, tilldelat efter en prestation man redan en gång blivit belönad för. Givetvis förstår jag den glädje och erkänsla en idrottsman känner när hen erhåller Svenska Dagbladets guldmedalj eller Jerringpriset. Eller de övriga utmärkelserna.

Oftast blir det diskussioner om Jerringpriset, ”Folkets pris”. Självfallet är det ett irritationsmoment att man kan avge mer än en röst per telefonnummer. Jag har långt ifrån koll, men tror mig veta att i vissa omröstningar är antalet uppringningar från samma nummer begränsat. En person (ett telefonnummer) en röst.

Så borde det vara.

För visst skall Folket få göra sin röst hörd. Förslaget om att en jury skulle utse även vinnaren av Jerringpriset tilltalar mig inte. Det lär innebära att det i de flesta fall blir samma person som får både ”Bragdmedalj” och Jerringpris.

Lite variation skadar aldrig.

***

Det är sig omöjligt att jämföra olika sporter.

Idrotten är mångfacetterad. I Sverige finns 70 förbund och hur många grenar det finns är det väl knappast någon som vet. De flesta kan finna sin gren. Men vad gör en idrottare finare än en annan? Är det mer värt att ha bollkänslan i fötterna än i händerna? Många fotbollsanhängare hävdar detta och menar att enskilda fotbollsspelare är missgynnade i omröstningar av detta slag. Fotboll är störst och det är dit de flesta talangerna söker sig.

Men varför inte premiera andra egenskaper?

Och ställa frågor som:

Varför värderas en tennisvinst i en Grand Slam-turnering högre än en seger av motsvarande status i bordtennis?

Och varför anses det vara mer meriterande att ha snabba muskelfiber, som en sprinterlöpare, än lite långsammare, som hos en långdistanslöpare?

Du kan ställa 100-tals liknande frågor utan att få ett rättvisande svar.

Och kan en utövare av en liten idrott inte vara väl så bra som en aktiv från en mindre utbredd?

Friidrott utövas i hela världen. Orientering i ett begränsat antal länder i världen. Men är det fler manliga diskuskastare som satsar på världstoppen än kvinnliga orienterare? Jag vet inte. Och förmodligen inte heller de personer i olika juris som har åtagit sig att utse alla dessa pristagare på alla nivåer.

Det är en omöjlig uppgift. Man får inte gehör och uppskattning från alla håll.

Låt Jerringpriset vara ett engagerande inslag idrottsvärlden. 

Rättvisa har bara skipats i de tävlingar som de aktiva meriterat sig för att bli nominerade som kandidater till priset. Då tävlar man förhoppningsvis på samma villkor.

***

Så är det det där med hästen. Visst en ardenner kan inte vinna ett EM i hästhoppning. Men det är samspelet mellan häst, tränare och ryttare som ger ett mästarekipage.

Skall alla sporter med motorer vara diskvalificerade för att vara med i diskussionerna om Bragdguld och Jerringpris? För att nu göra en adekvat jämförelse.

***

EM-vinsten i handboll gladde, inte minst för att det blir minst tre gulblå matcher till. Två av dem verkligen tuffa, förra årets VM-finalister, Frankrike och Norge.

Visst finns det chans i båda, även om Sverige inte kan räkna med samma givmilda målvakter som kroaternas.

Förbundskapten Kristjan Andrésson har efter den lite sämre insatsen mot Island visat fin fingertoppskänsla och matchat sin trupp så att alla haft möjlighet att känna delaktighet. Nog så viktigt med kanske fem matcher kvar.

Skånsk ungdomshandboll har en ypperlig bredd.

Men inget är så bra att det inte kan bli bättre.

Liksom i friidrott och i fotboll (som jag berört i tidigare inlägg) finns det inom handbollen mer eller mindre stora vita fläckar, det vill säga orter/regioner utan utbredd ungdomsverksamhet. I den nordvästligaste delen av landskapet är det tunt liksom och i de sydöstra kommunerna, undantagandes Ystad.

Handbollen i Skåne har sedan en del år avdramatiserat seriespelet (inga tabeller) för de yngre i förhoppningen att ungdomarna på vägen skall hitta nya utmaningar. Givetvis är det för tidigt att dra några säkra slutsatser. Att hitta rätt metod för att se utfallet är inte heller enkelt.

Här är ett försök.

Till USM 2016/2017 för åldersgrupperna 14, 16, 18, båda könen självfallet, hade 28 olika föreningar anmält 105 lag. Det var rekord.

Innevarande säsong är det lika många föreningar (trots att Malmöföreningarna Dalhem och HK blivit en) men antalet lag ökat till 115. I min värld imponerande siffror i en idrottsvärld, där generellt sätt antalet aktiva i dessa åldrar minskar.

När USM i dessa dagar går in i steg 3 har 24 skånska klubbar 83 lag kvar. Förvisso är det i denna omgång den stora elimineringen sker men det är inte bara bredd utan även topp i skånsk ungdomshandboll.

De stora är i vanlig ordning Lundaklubbarna Lugi (12 lag därav tre i P 14-klassen) och H 43 (tio lag därav fyra i P 16). I och med att Näsby IF i Kristianstad  inför förra säsongen allierade sig med IFK är IFK nu en tvåkönad förening med åtta kvarvarande lag i USM. OV Helsingborg och Ystads IF är stabila, sex lag kvar.

Att Ankaret från Bjärred har fem lag kvar, Åhus fyra, Lödde, Vinslöv och Kävlinge tre visar verkligen också på en bra skött verksamhet.

Men att även Eslöv, Trelleborg, Höör, Hörby, Staffanstorp, Landskrona, Ljunghusen och Tollarp har kvalificerade lag på den här nivån är inte minst viktigt för ett Skåne utan vita fläckar.

***

Malmö är naturligtvis med på kartan. I och med Dalhems uppgång i HK har klubben en förbättrad bredd, fyra lag startade i USM, alla är kvar. Lägg därtill två 14-årslag, ett av vardera könet, från IFK Malmö.

Men naturligtvis är det inte i längden positivt att antalet handbollsklubbar i Malmö åter reducerats. Konkurrens stimulerar.

Har förstås förstått att samgåendet HK/Dalhem var ett sätt att till stor del rädda ett hjälplöst skepp.

Skall EM-handbollen för Sveriges del ta slut redan på tisdag?

Det är väl ett realistiskt tips efter 24—26 mot Island efter den stundtals pinsamma insatsen i gårdagens premiär.

Men nu är det ju handboll med dess små marginaler.

Och så det där med målvaktsspelet.

Självfallet krävs det kvalificerade spelare på alla positioner i internationella sammanhang men ofta, ofta är målvaktsinsatsen den avgörande faktorn. Sverige—Island var ett tydligt exempel. Att räddningsprocenten för Islands Björgvin Pall Gustavsson och de båda svenskarna Palicka/Appelgren var på ungefär samma nivå visade inte hela sanningen. Gustavssons fantastiska inledning skrämde de svenska skyttarna till den milda grad, att skotten inte ens hamnade inom målramen. Islänningen vann målvaktskampen överlägset.
Balkanderbyts siffror 32—22 till Kroatien mot Serbien visar att hemmanationen var överlägset. Den stora differensen berodde dock till ganska stor del på skillnaden i målvaktsspelet. Serbiens målvaksetta ingav inget förtroende. Han var helt enkelt dålig.

Det är här Sveriges chans i morgon, söndag, ligger. För lika illa som i går lär Sverige inte skjuta en gång till.

I övrigt inger Serbien respekt. Det är ett bra lag. Och storvuxet.

Jag har vid IFK Kristianstads matcher i Champions League frapperats av hur välväxta motståndarna i topplagen ofta är. Det är stabila pjäser skott och spelare skall komma förbi.
Men med snabbhet och fantasi kan det gå.

Pessimismen får inte ta överhand redan efter en match.

För trots allt var Sverige bara tre bollar back, 20—23 efter 54 minuter och 21—24 efter 55,17, och då fanns det hopp både om poäng och dramatik. Om än bara under några minuter.

I slutet av veckan börjar handbollens EM för herrar, en av idrottsvärldens konkurrensmässigt tuffaste mästerskap.

16 lag, där inget kan går säkert i något möte, och ett tufft spelschema som kräver bra bredd och fingertoppkänsla av coacherna att hitta rätt i de många matcherna. Speciellt på målvaktsposten, den alltid extremt viktiga i just handboll.

Sveriges två träningsmatcher inför Kroatienresan mot Ungern, 29—29 och 31—29, visade hur jämnt och svårt det blir. Av de 16 slutspelslagen rankas Ungern som ett av de sämre. Inte sedan EM-guldet 2002 på hemmaplan har Sverige tagit någon medalj. Bästa placering sedan dess är en femte 2008. Senast 2016 kom Sverige åtta.

Det är så de ser ut i det europeiska perspektivet. Hanbollsvärden ser inte ut som under Bengt Johanssons tid under åren från 1900, exemplifierat av det forna Jugoslavien. Från Balkan har nämligen fem nationer kvalificerat sig till slutspelet, Kroatien (guldfavoriten med hemmastöd), Serbien, Slovenien, Makedonien och Montenegro. Alla lag som inger respekt.

Den nordiska representation är också imponerande, det fantastiska Island, alltid topptippade Danmark, ett Norge som är på stark frammarsch, inspirerat av de duktiga damerna, och så Sverige.

Vad sa då Ungernmatcherna, där det gavs tillfälle att åter stifta bekantskap med Ljubo Vranjes, numera förbundskapten i Ungern? Parentetiskt en av de mest sympatiska spelare jag mötte under de år jag följde det svenska landslaget.

På den viktigaste positionen, målvaktens, är vi bra. Spelar man i ett topplag i Bundesligan, Rhein-Neckar Löwen, som Mikael Appelgren och Andres Palicka, ja, då håller man världsklass.

I VM för ett år sedan fick Albin Lagergren ett internationellt genombrott. Nu står Simon Jeppsson på tur för något likande. Kapacitet finns, det visade han mot Ungern. Men det är skillnad på en träningsmatch och skarpt läge i ett mästerskap.

I EM 2016 kom Jakob Johansson med i All star-team. Skador har gjort att hans status på den här nivån osäker.

Jim Gottfridsson är den offensiva nyckeln, en etablerad världsspelare. Men orkar han det täta programmet efter sin långa skadebortavaro?

Jims Ystadkompis Lukas Nilsson har också det som behövs för att lyckas på denna nivå.

Så här långt ser det helt okey ut på niometer, med osäkerhetsfaktorn på Gottfridsson och Johansson. Linus Arnesson och Philip Henningsson, debutanterna, lär få begränsad speltid men det betyder mycket att de förvaltar den rätt.

Kantspelarna Jerry Tollbring, Mattias Zackrisson och Niclas Ekberg håller självfallet. Hampus Wanne verkade nervös mot Ungern men hans spel i Bundesliga har visat varför han är uttagen.

Det som verkar osäkert – och oroligt – är den offensiva mittsexpositionen. Darj, Nielsen och Pettersson håller defensivt, nog så viktig. Men målen från dessa herrar var för få mot Ungern. Andreas Nilsson kommer att saknas.

Är en placering på övre halvan ett realistiskt tips? Jag tycker det. Men det finns kapacitet för något bättre.

Ni vet det där om marginaler som alltid, alltid finns i jämna handbollsmatcher. Och sådana blir det många i EM.

Det var en prestigemarkering, en styrkeuppvisning, Malmö FF:s kontraktsförlängning med Anders Christiansen.

MFF ville visa omgivningen att det var klubben som verkligen satsade. Det var hit de svenska talangerna skulle söka sig om de ville spela internationell klubbfotboll på hög nivå.

Anders Christiansen motiverade ädelt varför han ville stanna i MFF. Det lät ungefär något i den här stilen:

”Jag känner ett stort ansvar för att vara en del i klubbens målsättningar.”

Någon månad senare är den duktige dansken inte lika ansvarsfull. Han bryter det nyskrivna kontraktet. Den belgiska klubben Gent erbjuder en bättre lön. Och MFF erhåller ett stort antal miljoner. Enligt vad jag förstår fler än om AC inte förlängt kontraktstiden.

Så ser den moderna professionella fotbollsvärlden ut. Det är bara att acceptera. Vem är jag att kunna ändra detta?

Men för att verkligheten ser ut så här, behöver man inte gilla den.

Mest ogillar jag förstås alla de patetiska avskedsuttalande från de flyktade spelarna, oftast förmedlade först via klubbarnas hemsida och sedan genom de rubriksökande tidningarna.

Anders Christiansen är inget undantag. Han till och med gråter med ena ögat över att lämna allt i MFF, laget, träningarna matcherna och inte minst supporterna. Lite elakt undrar jag, om det inte också var glädjetårar över att hans bankkonto fylldes med några miljoner.

Han avslutar givetvis med att han hoppas att återkomma till Malmö FF.

***

Anders Christiansen är inte ensam med sina patetiska avskedshälsningar. Det är snarare kutym. Om jag inte minns fel – och det gör jag inte – lovade Magnus Eriksson att om han efter utlandsflytten från MFF skulle återkomma till Sverige var just MFF det enda alternativet. Det blev inte så, det blev Djurgården. Nu när han lämnar Sverige igen, så låter det likadant: ”När jag kommer tillbaka är det Djurgården som gäller.”

Patetiskt var ordet!

***

Om några dagar börjar handbolls-EM för herrar. I går spelade Sverige en träningsmatch mot Ungern. Min morgontidning uppmärksammade detta med 14 rader.

Samtidigt hade man en hel sida och till och med en analys om en lokal barn- och ungdomsturnering i fotboll.

Jag bara konstaterar, kommenterar inte. Säger bara: Nyhetsvärdering.

Höstens stora besvikelse i Handbollsligan till SM-final?

Sävehof alltså!

Tja, varför inte. Och kanske det lag som i en enda match kan rubba IFK Kristianstad. Att Kristianstad spelar final igen är väl ganska självklart. I bäst av fem, som i kvart- och semifinal, är det inget lag som rår på nordostskåningarna. Men vid ett enstaka tillfälle kan det gå, om motståndarna har en målvakt som HK Malmö i Dan Beutler vid mästarnas enda förlust under hösten.

Sävehof har verkligen gjort en usel höst. Jonas Larholm har ofta varit direkt dålig men också tänt till och visat sin höga kapacitet. Joakim Larsson har varit medioker och Johan Jacobsson skadad. Dessutom har målvakten Per Sandström varit väldigt ojämn. I denna kvartett finns mycket outplockad skicklig rutin. Samtidigt har tre lovande spelare, Azim Salihi, Jonathan Edwardsson och William Bogojevicv fått förtroende och mycket utvecklande speltid.

Varningen är utfärdad.

Alingsås är naturligtvis som alltid en het finalkandidat. Kubben har lyckats ersätta tre landslagsspelare, har en bredd i alla (ute-) positionerna som bara Kristianstad kan matcha. Ett lag med gammalt och ungt, där tränaren Mikael Franzén sina goda vana trogen ger alla hyggligt med speltid i varje match.

HK Malmö har vunnit en match mot Kristianstad, var nära kryss i den andra till och med på bortaplan. Frikastmål på ”övertid” avgjorde. Det om inte annat visar på slagstyrkan.

HK har tillsammans med just Kristianstad ligans bästa målvaktspar och en bra uppsättning i niometerspositionerna (skadebenäget?). Men hur klarar man eventuella långvariga skador på de tre offensiva sexmetersplatserna? Ersättarna har fått begränsad speltid i skarpt läge. Matchvana och matchtempo är nog så viktigt.

De här lagen är mina favoriter till de fyra platserna i vårens semifinaler.  Om nu valen inte tvingar fram ett inbördes möte redan i kvarsfinalen,.

Höstens stora överraskningar Redbergslid och Lugi har hittills gjort det mycket bra. Tränarna Jasmin Zuta och Tomas Axnér har fått ut mycket av sina lag. Båda miste sina storskyttar, Lugi Simon Jeppsson och RIK  Linus Arnesson, RIK decimerades under en tid nu också av Niclas Fingrens skada.

Guif är alltid ett stabilt slutspelslag men att ta ett steg ytterligare ter sig svårt.

Ystads IF, då? Där finns onekligen kapacitet med en trupp med både spets och bredd, som borde ha gett ett bättre utgångsläge inför slutomgångarna.

Men YIF är självfallet en outsider i det spännande slutspelet.

Det är EM-paus i Handbollsligan.

Via tv kan man nu se alla matcher, så det har blivit en del, både i fåtölj och på plats. 48 matcher har jag sett, inte alla fullt ut i 60 minuter. Några lag har jag sett många gånger, några vid något enstaka tillfälle.

Nu när cirka två tredjedelar av serien är spelad är det lätt att konstatera, att 14 lag av den klass man kan fordra för en högsta liga, det finns inte i Sverige. Det har varit samma visa de senaste säsongerna. Nykomlingarna har svårt att hänga kvar och i stort är det samma klubbar som säsong efter säsong kvalvägen klarar sin plats i ligan.

Det är kanske dags att fundera om det inte är tid att reducera antalet lag. En av anledningarna till utökningen till 14 lag var att man ville lagen skulle få fler matcher. 26 som det blir vid ett hemma- och ett bortamöte ansågs för lite och då kom man på idén om poolspel, 2x7 lag, där man i den egna poolen möts tre gånger. I detta ligger en klar orättvisa. Hemmaplan är alltid – i alla fall oftast –

en fördel. Två hemmamatcher mot ett lag i samma tabellskikt kan bli väldigt avgörande.

Den här säsongen har nackdelarna med poolindelningen accentuerats. Aranäs, OV Helsingborg och Karlskrona, de tre sämsta lagen från den södra poolen, har hittills med ett undantag bara tagit poäng i sina inbördes möten. Medan motsvarande lag i norr, Hammarby, Skövde och Ricoh, i alla fall på hemmabana har en helt annan kapacitet att oroa topplagen och stjäla viktiga poäng.

Söderlagen är gynnade av det nuvarande systemet.

Och ett system med inbyggda fel är inget bra system.

Svensk handboll vill naturligtvis ha en geografisk spridning på elithandbollen ur pr-synpunkt. Den idrottsliga rättvisan betyder mer. Att utöka antalet matcher och lag kan inte heller vara ett självändamål när det går ut över kvaliteten.

Och publikintresset. Se bara på antalet besökare på HK Malmös matcher mot bottenlagen!

Tio lag, som möts fyra gånger, ger 36 matcher per lag i grundserien, fyra fler än i det nuvarande upplägget. Och skulle antalet matcher/säsong bli för stort kan man reducera antalet kvartsfinaler till bäst av tre.

En stramare Handbollsliga gör svensk herrhandboll bättre.