Alla, tränare, spelare, ledare och massmedia, såg fram mot SM-slutspelet i handboll.

Alla, men inte publiken.

Tre av de fyra hemmalagen i första kvartsfinalen hade lägre publikantal än snittet i grundserien. IFK Kristianstad 4 316 mot 4 481, Alingsås 1 368 mot 1 664, Lugi 1 325 mot 1 542. Undantaget var HK Malmö som hade 27 åskådare fler (1 208) än gundseriesnittet på 1 181. I den senare siffran ingår förstås de 2 487, som såg gratisentrématchen mot Ricoh. (Ett HK Malmö-initiativ för Barncancerfonden som, är värd all uppskattning.) Utan den fina publiksiffran hade även HK Malmö redovisat en negativ siffra.

Oroande!

Nu kan det vända. Det kan ju mycket väl bli fyra skånska lag i semifinal – den skånska drömmen – och det borde rimligtvis innebära om inte fulla hus så i alla fall välbesatta.

***

Det finns olika teorier om det lilla intresset. En kan vara genomsnittsåskådarens fullständiga okunnighet om motståndarna. Det skrivs i Malmötidningarna inte ett enda ord (inte många i alla fall) varken före eller efter matcherna om de profiler som finns hos Malmös och Lugis gäster. Motståndarna blir en anonym massa. Inte ens alla duktiga spelare i Ystads IF är igenkända av genomsnittsåskådaren i Baltiska hallen. Många har inte ens hört talas om dem.

Jag inbillar mig att man någon gång fick läsa något om alla de talanger som finns i HK:s och Lugis konkurrenter hade detta lockat till ett läktarbesök.

Gammalmodigt, mossigt tänkande i dessa tider av kris inom tidningsvärlden?

Måhända. Men jag tror inte jag är ensam om att vilja läsa mer om gästande lag.

***

Det är samma fenomen när det gäller Malmö FF och fotbollen. Man kan läsa ett helt uppslag och mer efter en match utan att någon motståndare ens nämns vid namn. Och hur ofta ser man numera ett reportage inför en match om en gästande spelare?

***

I dagens Sydsvenska bryter ishockeyskribenten/experten Kent Leijon Jönsson mönstret – han har gjort det tidigare – och skriver lovord om Frölundas jättetalang Rasmus Dahlin.

Hade inte den irriterande torrhostan levt vidare, hade Kents krönika lockat mig ut till Arenan för att se MIF—Frölunda.

***

 Liknande uppslag finns självfallet inom handbollens värld.
Men det fordras förstås både intresse – och kunskap.

Det blir lätt för mycket tv en helg, när en irriterande hosta gör att man inte vill utsätta mänskligheten för smittorisken.

Okej, man kan välja bort men för att nu ta idrotten som exempel var utbudet intressant. Till och med förbannelsen med bengalbrännandet i samband med fotbollens Stockholmsderby gav en positiv effekt. Förseningen gjorde att man kunde se hela slutspelskvarten i handboll mellan IFK Kristianstad och Guif, 28—23. Klar vinst för SM-favoriten men det behövdes storspel av hemmamålvakten Rikard Kappelin för att det inte skulle bli riktigt spännande in på slutet.

Detta skrivit för att påminna om målvakternas många gånger direkt avgörande betydelse i handbollssporten.

***

Bengaler är ett ofog. Vad säger tv-bolagen som måste ändra i sina programtablåer och inte minst tittarna som får se sina favoritprogram flyttade eller till och med utgå? Jag blir i alla fall förbannad. I vanliga fall, alltså.

***

Jag vet inte hur man får ett tak över Friends Arena och hur lång tid det tar att öppna det. Men det var väl knappast en av de skarpaste hjärnorna som hade beordrat en stängd arena. Alla visste att det skulle eldas.

***

De två semifinalerna då? Östersund—MFF 0—1 och AIK—Djurgården 0—2, var inga spelmässiga höjdare. Spänningen var behållningen. Tempot i Jämtlandsmatchen var stundtals verkligen lågt. Låt vara att det är tidigt på säsongen.

***

Man lär sig snabbt när man kommer till MFF. Av Markus Rosenberg och hans syn på en match. MFF är alltid bäst och har alltid de flesta och bästa målchanserna. Som nu Arnor Traustason som på allvar (?) i en tv-intervju menade att Östersund inte skapade en enda chans. Två ramträffar, två avslut tätt utanför ena stolpen, då målvakten Johan Dahlin stod paralyserad mitt i målet, räknas alltså inte. Före paus avvärjde Dahlin också två hyggliga skott.

En feg reporter svalde Traustasons svar utan att påminna om det faktiska skeendet.

***

Helgens segrare blev BK Häcken som i och med Östersunds eliminering nu tar en plats i kvalet till Europa League. En viss tröst för att Hisingelaget blev utslaget ur cupen av Djurgården efter ett ganska så klart offsidemål.

***

I kväll blir det mer sport i tv. Vill inte utsätta mina medmänniskor för min inte fullt läkta torrhosta. Det blir HK Malmö i handbollens SM-slutspel mot Sävehof i den sköna tv-fåtöljen. En varning för Sävehof, som har Sveriges mest lovande och intressanta lag på gång.

Man kan också välja på Lugi—Redbergslid eller Alingsås—Ystads IF.

Och när handbollsmatcherna är slut återstår minst en period av hockeymatchen i SM-kvarten, Frölunda—Malmö Redhawks.

***

Är det någon som sa att tv-sänd idrott inte är en allvarlig konkurrent till besök på arenorna?

Fyra Skånelag i SM-slutspelets kvartsfinaler i handboll.

Alla kvar till det är dags för semifinalerna?

Med andra ord en helskånsk herrfinal.

Det är knappast något vågat tips efter att valen till slutspelet gjordes i går: Kristianstad—Guif, HK Malmö—Sävehof, Alingsås—Ystads IF och Lugi—Redbergslid.

Men nu är det ju handboll, där målvaktsspelet är så avgörande. Jag har sett 64 matcher i Handbollsligan den här säsongen och har frapperats av hur bra målvakter det finns i ligan. Om Tobias Thulin i RIK når upp till den kapacitet han visar några gånger på sistone kan definitivt Lugi få det tufft. RIK har många unga spelare under utveckling och det var inte bara ett svagt HK Malmö som var orsaken till 24—28 i Baltiskan i går.

En varning för RIK. Trots att jag menar att Lugi presterat en grundseriesäsong över förväntan. Tomas Axnér, tränaren, har utvecklat sina unga spelare och att Hampus Jildenbäck fått sin landslagschans är mer än välförtjänt.

HK Malmö är självklart storfavorit mot Sävehof, årets flopp med utgångspunkt från höstens trupp. Nu drabbades laget av långvariga skador på tre av sina mest erfarna spelare och det har givetvis satt sina spår. I gengäld har unga talanger tagit rejäla kliv sin utveckling. I gårdagens segermatch borta mot Alingsås spelade Partillelaget med nio spelare under 21 år. Och alla handbollsintresserade vet vad målvakten Per Sandström kan i sina bästa stunder. Om Sävehof får Jonas Larholm och Joakim Larsson redo för spel vet jag inte, men några korta inhopp, inte minst defensivt, kommer onekligen att höja kapaciteten. Johan Jacobssons karriär lär vara avslutad efter åtskilliga hjärnskakningar.

I ett slutspel med det (eventuella) täta matchandet är lagen beroende av skadefria och breda trupper. Jag är inte helt övertygad om att HK Malmö har det i alla positionerna vid frånvaro av några/någon nyckelspelare. De unga talangerna har inte prövats i skarpt läge.

Att Guif skall rå på Kristianstad är det få som tror. Det lär bli klara 3—0 i matcher till mästarna.

Så är det då Alingsås mot Ystads IF. Alingsås har de senaste säsongerna haft en fantastisk förmåga att få en bra form lagom till slutspelen. Truppen är dock sämre i år än de senaste åren. Men YIF har inte visat stabilitet under säsongen. Det har varit många dalar. Sådana har man inte råd med mot ett solitt Alingsås. YIF:s Kim Andersson är rätt inspirerad ligans bäste spelare. För att de skall bli två helskånska semifinaler måste den gode Kim göra minst en stormatch i Estrad, Alingsås hemmaarena. I Ystad är YIF svårslaget.

Så jag sticker fram min skånska haka och tippar att det blir två helskånska semifinaler i SM.

Men inte utan dramatik i tre av kvartsfinalerna.

Hur värderar man en framgång för ett 14-årslag i en riksomfattande tävling?

Som nu att IFK Malmös 14-årspojkar i helgen kvalificerade sig till slutspelet i USM i handboll med finalspel i Malmö den 22—24 april.

Det finns många som menar att det är förkastligt att över huvud taget arrangera SM för ungdomar i så låg ålder. Man menar att klubbarna toppar sina lag, inte låter alla spela, föredrar fysiskt utvecklade flickor och pojkar framför dem som är något senare i sin utveckling. Kortsiktiga vinster prioriteras före långsiktiga mål.

Jag förstår delvis denna argumentering. Samtidigt finns det ju alltid minst två sidor av allt. Bjuder man in till ett SM i dessa åldrar och dessutom vill ha många deltagande lag måste man acceptera att de mindre klubbarna för att hävda sig och inte bli utklassade inte alltid kan leva upp till den ideala bilden.

Handbollsfamiljen har i stort hanterat detta utmärkt. För att ta Skåne som exempel, så ställer storklubbarna i handbollsmetropolerna Lund, Ystad och Kristianstad oftast upp med både två, tre och fyra lag i 14/15-årsklasserna. Även mindre klubbar, som Ankaret, Staffanstorp, Åhus och IFK Malmö, har det här spelåret i vissa åldrar haft mer än ett lag i några åldersgrupper.

IFK Malmö startade med två lag i P 14/15, vilket visar att man inte prioriterade ett toppat lag utan likväl fick ett finallag.

***

Riksframgångar på ungdomssidan är sen 1980-talet, med Dalhem och MBI som dominanter, en bristvara i Malmö. Ungdomar – och tyvärr kanske i än högre grad föräldrar –  vill uppleva framgångar. Det finns en del exempel att handbollsintresserade barn hellre tränar i Lund än i Malmö. IFK:s framgång – om än i en låg ålder – kan förhoppningsvis bli en vändpunkt. Självfallet vore det extra inspirerande om HK Malmös ambitiösa ungdomssatsning snart också ger utdelning i USM-sammanhang. Vänskaplig konkurrens stimulerar.

På seniorsidan lär det dock dröja innan det blir några Malmöderbyn ens på lägre plan.  Lagen inom HK Malmöorganisationen har ett stabilt övertag.

Utan att veta de exakta orsakerna tycker jag det är ett misslyckande av IFK Malmö att så många års stor ungdomsverksamhet inte genererat ett stabilt seniorlag, inte ens på en låg nivå.

***

Såg namnen Björkman och Frankell i IFK:s finallag. För oss som kan Malmös handbollshistoria känns namnen väl igen.

En spelare heter Löfkvist och en ledare med samme efternamn finns också med i protokollet, Göran, den förre elitspelaren i Lugi.

Detta skrivit som en liten oväsentlig avslutning.

Jag tillhör svikarna. Jag erkänner uppriktigt.

Mina handbollsbesök i Ystad och Lund har minimerats. Numera ser jag inte heller merparten av HK Malmös matcher 300 meter bort i Baltiska hallen.

Det är billigare, bekvämare och minde tidskrävande att utnyttja CMore-abonnemanget än att ta sig till Ystad eller Lund. Det är en ”bortförklaring” som håller för en person i min ålder.

Men HK Malmös matcher då, knappt fem minuters promenad från bostaden? Handboll kräver jämna, ovissa matcher. Det har varit för mycket Karlskrona, OV och Aranäs. Samtidigt som CMore sänt en toppmatch. Som nu senast HK Malmö—Karlskrona och Lugi—YIF.

För mig blev det ett lätt val. Förmodligen för många. Speciellt en fredagskväll.

Tv-avtalet ger naturligtvis (?) en del pengar till klubbarna – har ingen aning om storleken. På minussidan finns minskade antal besökare på läktaren.

Med en tredjedel kvar av Handbollsligan kan man inte dra några definitiva slutsatser, några attraktiva publikmöten återstår och det lär väl också bli så att några klubbar/sponsorer bjuder på fri entré för att hyfsa till ibland lite genanta siffror. Men så här långt är det bara Guif som har bra plus i sin publikutveckling. Förklaringen är enkel, förra säsongen spel i en provisorisk hall, nu i en modern arena.

Övriga lag redovisar minskningar eller ungefär samma snitt som förra spelåret.

Småstäderna håller sin position förutom Ystad med en minskning på 500 personer/match men efter vad jag fått höra är att YIF numera är ärliga, redovisar besökare ej sålda biljetter.

Problemen är de tre stora städerna med grannkommuner, Stockholm, Göteborg och Malmö. Deras fem klubbar, Ricoh, Hammarby, Sävehof, Redbergslid och HK Malmö ligger alla på nedre halvan av publikligan.

Serielunk är inte populärt i storstäderna.

Trots att HK Malmö och RIK är topplag och spelar attraktiv handboll och Hammarby som allroundklubb är populärt i Stockholmsregionen.
Tv-sändningarna konkurrera – det är jag ett bevis för – men visst är publiknedgången alarmerade. Stämning på läktarplats höjer attraktionsvärdet.

Ute i stugorna är handboll populär. EM-semifinalen mor Danmark sågs av 1,4 miljoner personer, finalen mot Spanien av 1,6 miljoner. CMore tar publik från Ligan.

Storstäderna och tv-publiken måste vinnas för att Sverige skall få den professionella handbollsvärld som är målet på herrsidan.

Dit är det långt.

Det är inte allt man vill som man hinner med.

Och gör man något ovant under lång tid, då man blir man trött. Så är det att bli äldre. Som nu efter helgens Pallasspel i friidrott. Närmare 20 timmars funktionärsjobb kräver sin man/kvinna. Och vila. Men jag klagar inte. Det är inspirerande att vara tillsammans med över 1 000 ungdomar som under två intensiva dagar i Atleticum gör cirka 2 000 starter.

Tyvärr blir vi allt färre som tar oss tid att ställa upp och ge de yngre generationerna tillfälle att tävla i friidrott. Funktionärsfrågan är ett problem. De som jobbade i ledande funktioner hade en hög ålder. Andelen 60 plus var stor.

Då dessutom rekryteringen, speciellt på pojksidan, minskar rejält minskar också underlaget att föräldravägen skaffa nya funktionärer. Lägg därtill en ovilja från många föräldrar att hjälpa till även med de enklaste uppgifter. Då är det lätt att dubbelt upp känna en viss oro inför friidrottens framtid. Det tidigare IK Pallas i stort klarat själv behövde man nu hjälp med av tre grannklubbar.

Det gick bra och efter några års tillbakagång i antalet starter blev det i år en ökning med cirka 200. Men att påstå att det är ett trendbrott är givetvis förhastat.

Nåväl, det var två upplyftande dagar. Och i helgen den 10 och 11 februari är det dags igen, Atleticumspelen i regi av Heleneholms IF. Förberedelser för dessa har tatt sin tid och där är ytterligare en förklaring till blogguppehållet.

***

Handbolls-EM är avslutat. Mina intryck varierar. Det svenska silvret gladde. Det finns all anledning att vara nöjd och analyserna har varit många.

EM-spelet i stort blev inget lyft. Alltför många matcher hade ett uselt tempo som man inte förknippar med modern handboll. Många matcher var alltför brutala. Inte minst det ökande antalet hjärnskakningar oroar.

Det är nödvändigt att alla inblandade, spelare, tränare, ledare på alla nivåer och domare, tar sitt ansvar. Inte minst spelare och tränare/ledare.

Därför blev jag beklämd, när Ystads IF:s minst sagt opolerade Jeppe Krogh Simonsen efter sitt röda kort mot IFK Kristianstad mottogs på sin väg ut fick uppmuntrande klappar på händer och rygg av tränare och lagkamrater. Den tredje tvåminutaren var direkt brutal. Ett sådant förfarande skall inte accepteras av det egna laget. Det skall bestraffas även internt. Hans utvisning berövade också YIF vinstchansen, det blev 29—29-

Moralist!

Okej, jag står för det.

Handbollen är igen sport som lockar den stora neutrala publiken. Det visade EM och visar siffrorna i SHL, den svenska högsta ligan.

Tempo, tufft och jämnt utan brutalitet är medicinen.

Den senaste tiden har det varit för lite av en del, för mycket av en annan.

Ibland är det underbart att ha fel.

Till och med, rejält och dubbelt.

Vem hade trott på en EM-final i handboll mellan Sverige och Spanien?

Speciellt inte som Simon Jeppssons sjukdomsåterbud kom efter mina bloggspekulationer.

Men lite rätt hade jag i min amatöranalys. Målvaktsinsatsen kunde bli avgörande. Det blev den. Andreas Palicka var den store matchvinnaren bakom ett väl fungerande försvar.

Jag funderade också över vad någorlunda fräscha spelare kunde uträtta mot trötta och slitna motståndare. Då tänkte jag på Viktor Östlund och Andreas Cederholm. Östlund inledde och visade att har kapacitet på den här nivån. Cederholm fick inte chansen. Förklaringarna är enkla: Linus Arnesson och Mattias Zachrisson. Vilken match de båda gjorde. Och då är vi inne på det där med fräscha spelare. Arnesson har fått minimal speltid tidigare, Zachrisson har delat tid med Niclas Ekberg.

Nu blommade de ut, Arnesson och ”Zacke”, inspirerade av speltid och en ny roll, även om Zachrisson tidigare internationellt spelat på niometer. Men aldrig så här bra.

Alla välförtjänta lovord till Palicka, Arnesson och Zachrisson, och även de andra så kan man aldrig bortse från Jim Gottfridssons insats. Honom kan Sverige inte vara utan.

Men jag har som sagt haft rejält fel tidigare.

Med Mikael Appelgren i målet och en hyggligt kurant Simon Jeppsson som avbytare finns guldchansen. Eller är jag fel ute?

Igen.

Om några timmar skall Sverige börja spela om medaljerna i handbolls-EM.

Det tackar man för, två matcher ytterligare med Blågult ger extra krydda åt en redan intressant anrättning.

Sex matcher, endast tre vinster skall ju egentligen inte ge en placering bland de fyra främsta. Sverige har verkligen gynnats av systemet med inbördes möten. Som jag skrev för en tid sedan:

I en serie skall alla resultat värderas lika.

Nu fick Island ingen nytta av sin seger mot Sverige eftersom islänningarna förlorade mot Serbien och åkte ut i första rundan. Med ”normalt” sätt att räkna hade Island kommit före Serbien på bättre målskillnad och Sverige inte fått med sig de två poäng, som gav möjlighet att tävla om en semifinalplats i mellanrundan.

Även där var marginalerna svenska. I en tabell där alla matcher räknats hade Kroatien kommit före Sverige, lika målskillnad, men kroaterna hade fler gjorda mål, 147—138 mot 136—127. Norge hade 152—144.

I inbördesmötetabellen hade alla tre lagen två poäng, målskillnad: Sverige 60—59, Kroatien 63—63 och Norge 56—57.

Tala om jämnhet och dramatik. Hur man än räknar var matematikkunskapen viktig.

Inför Danmarksmatchen kan Sverige nu bara räkna med de marginaler som är en naturlig del i jämna handbollsmatcher. Alltså ingen hjälp från andra håll.

Har sett Danmark i fyra EM-matcher. Bra, men inte helt övertygande. Har samma känsla om Danmark som om Sverige: Det finns mer att plocka fram.

Sett till de olika positionerna är Danmark bättre i alla utom den viktigaste, målvakternas. Där ligger den svenska chansen. Niklas Landin, världsmålvakten hos danskarna, har inte riktigt nått upp till sin högsta nivå. Kunde Tjeckien med ett strålande målvaktsspel vinna över Danmark är det naturligtvis ingen omöjlighet för Sverige.

Men det måste mer till. Samtidigt som svenskarna måste få stopp på det danska kantspelet – det kanske bästa vapnet – måste de svenska spelarna i dessa positioner höja sin effektivitet. Förbundskapten Kristjan Andrésson måste också våga, ta någon chans. Det var inte helt optimalt att låta Jerry Tollbring spela matchen mot Norge och inte släppa in Hampus Wanne.

Danmark är självfallet favorit, tillhör i alla mästerskap de främsta medaljkandidaterna.

Just när slår ner de här raderna nås jag av beskedet att även Albin Lagergren är borta – tidigare har ju även Johan Jacobsson i samma position försvunnit ur truppen. Det gör ju inte möjligheterna att nå en final större.

Men det går att finna något positivt i allt. Sex matcher på två veckor är slitsamt. Nu hoppar två fräscha spelare, Viktor Östlund och Andreas Cederholm, in i truppen och kan tillföra ny energi. Det gäller att utnyttja detta. Båda har också rutin från slutspel i EM och VM. Och om jag inte missminner mig så var de båda duktiga vid dessa tillfällen.

Så varför inte …

Låt nu inte optimismen ta överhand.

Det troliga scenariot är att Danmark och Frankrike spelar final på söndag och det blir ett bronsmöte mellan Spanien och Sverige.
Ett svenskt brons är ingen omöjlighet.

Trea i Europa. Men fyra i Norden.

Island, Norge och Danmark (?) har vunnit över Sverige.