I fjor blev Falkenbergs FF något av ett favoritlag i fotbollens Superetta. Ni vet det där, den lille mot de stora.

Alla tippade -- även jag -- att hallänningarna skulle bli något av slagpåse i Allsvenskan med tanke på att tre av lagets främsta spelare lämnade för seriekonkurrenter.

Jag har ändrat mig efter att ha sett laget tre gånger. Falkenberg har visat klass. Spelprogrammet har varit tufft. Falkenberg har under de sex första omgångarna mött fyra av de topptippade lagen, pressat tre av dem Göteborg, Elfsborg och Kalmar ända in på slutsignalen. Åtvidaberg avgjorde också i slutskedet.

När Falkenbergspelarna anpassat sig till allsvenskt spel och fått erfarenhet och kraft kommer laget att plocka många poäng.

Henke Larsson har gjort ett verkligt bra jobb.

Jag kommer att följa FFF med stort intresse och hoppas på det bästa.

Ni vet det där, den lille mot de stora.

***

Expressen har en krönikör, Alva Nilsson, som specialiserat sig på damfotboll.

I veckan fick alla idrotts- fotbollsintresserade i Skåneland sig en rejäl skrapa, vi var usla.

Varför?

Jo, för att endast 532 personer kommit för att se FC Rosengård mot Karlslund.

De låga publiksiffrorna generellt i Allsvenskan för damer visar -- hur hög klass i ett damperspektiv den än har – att den inte attraherar den stora idrottsallmänheten.

I stället för att påpeka uselheten för oss som inte var där, måste de ansvariga finna medel att locka oss, och inte minst få kvinnor av alla åldrar, att söka sig till arenorna.

***

På tal om publik. 1 075, endast, kom för att se HK Malmös kvartsfinal i SM mot Alingsås. Givetvis en besvikelse. Mitt försök till förklaring: Malmöklubbarna har under en lång period på grund av misskött ungdomsverksamhet tappat några generationer, som inte lärt sig uppskatta handbollens inneboende dramatik och -- stundtals -- finess

***

Som handbollsintresserad gläds jag åt att Dalhem till sitt nypromoverade damlag i division 1 engagerat erkänt skickliga Birthe Hansson som tränare. Det är en intressant satsning.

Samtidigt beröm till Mats Åberg, som fört laget upp två nivåer.

***

Pontus Jansson till Torino och 4.5 miljoner till Malmö FF. Hur mycket av detta till Arlövs BI, moderklubben?

***

Intagningarna till Malmö Idrottsgrundskola är klara. Till friidrottsklassen fanns åtta platser. In kom åtta tjejer. Ingen grabb klarade proven.

Tydligare kan statusen på friidrott för 13-årspojkar i Malmö -- och Skåne -- inte åskådliggöras.

Men vem bryr sig och försöker hitta en väg ur detta kompakta mörker?

Så kom den då MFF:s första poängförlust den här säsongen. Och genast blir det en storm i massmedia och bland fans om två eventuellt uteblivna MFF-straffar.

På plats var det omöjligt att helt klart se vad som hände. Men ok, min syn är inte som i gamla dar och glasögonen är inte blåfärgade som mina före detta, förvisso yngre, journalistkollegers.

Återigen fick man förlita sig på tv-bilderna -- domarnas värsta fiende. Tv-kommentatorerna är förstås inte de främsta regelexperterna men deras olika tolkningar visar hur svår “Rosenbergsstraffen” var att bedöma. Det var en sådan situation som alltid kommer att diskuteras. En domare kan i liknade fall aldrig få ett godkännande från båda parter.

Jag är övertygad om att MFF i en motsvarande situation fått domslutet mot sig, hade tonläget varit lika högt. Fast tvärtom.

I “Johanssonfallet” känns det väl ur rättvisesynpunkt bra, att två fel av domarteamet inte resulterade i en kanske avgörande straffsignal. Det var offside på Peter Jansson i momentet före kapningen av Erik Johansson. Till domarteamets försvar kan man tillägga att det var sällsynt rörigt framför Djurgårdsmålet.

Lite förnumstigt är det kanske på plast att påpeka att en straff inte är lika med mål. Men en ypperlig målchans.

Och jag har heller aldrig sagt att domaren var bra.

***

Ibland läser och hör man underliga uttalanden från idrottsutövare. Som nu från Pontus  Jansson, MFF-innerbacken. Två gånget drällde han med bollen med resultatet ett mål i baken och en fin Djurgårdenmöjlighet till.

“ Jag och några andra spelare i laget står inte för en fotboll där man skickar upp bollen på läktaren”. Ungefär så förklarade han sina misstag.

Det finns betydligt bättre spelare än Pontus Jansson som sparkat långt i liknande situationer. Och jag har sett honom göra det själv också vid åtskilliga tillfällen.

Gör han fler sådana misstag, och med denna inställning, inför hugade inköpare lär han få stanna kvar i MFF säsongen ut. Den tuffa proffsvärlden kräver cynism.

***

Jag har aldrig träffat MFF-tränaren Åge Hareide. I intervjuer i olika media är han alltid leende och ger ett mycket sympatiskt intryck.

Men när man i dessa tider inom fotbollen pratar om respekt och goda förebilder falnar ganska mycket av glansen kring Hareide.

Det långa utbrott han fick i går i samband med Rosenbergs incident gentemot fjärde domare är inte värdigt en representant för en klubb som vill stå för andra värden än vinster på plan.

Att så ljudligt och länge protestera mot ett domslut -- precis framför en del fanatiska åskådarna som blått ser ett lag -- gör man inte om man vill vara ett bra föredöme.

Att Hareide inte blev uppvisad på läktaren är en gåta. En spelare hade definitivt fått rött kort för ett liknande beteende.

Om detta har jag inte läst något.

683 åskådare fanns på plats i FC Rosengårds hemmapremiär i damernas allsvenska, 7—1 mot Vittsjö.

Premiär och i alla fall en viss form av derby. Två förutsättningar för en hygglig publiksiffra. Men nej. Nu fanns det några förmildrande omständigheter för den klena tillströmningen, MFF:s match mot ÖSK visades i tv, HK Malmö spelade samtidigt en viktig match i Baltiska hallen och så gick Skånederbyt också i tv.

Såg förresten en uppgift att derbyt som mest (!) sågs av 6 000 personer. Vilket tv-bolag vill i framtiden betala för en produkt med så litet intresse?

Man skall också veta att Rosengård är generöst med utdelning av fribiljetter och att Malmötidningarna villigt ställer upp med stort förhandsutrymme.

Det är nog så att FC Rosengård/LdB inte kommer att bli folkets

förening i Malmö. Ett lag med denna stora dominans av spelare med utländska pass har svår att hamna i fansens hjärta. Svensk fotbollspublik är inte moget för detta steg.

Men se hur det ser ut i England! Hur många britter finns Arsenal, City osv?

Skillnaden är enorm. Anhängarna till de engelska storklubbarna har över 100 år av tradition att falla tillbaka på. Vem har en relation till FC Rosengårds damfotboll, eller för den delen LdB FC Malmös?

Ett lag med namnet Malmö FF med denna starka trupp, en av Europas bästa, hade med bred marginal överträffat Rosengårds/LdB:s publiksnitt. Se bara på hur de tre stora Stockholmsklubbarnas olika sektioner genererar publik till varandra!

Har Malmö FF redan fixat det allsvenska fotbollsguldet?

Ja, får man tro en av kvällstidningarna är det rak väg mot guldet. Och mellan raderna i övriga Malmötidningar kan man utläsa att det knappast finns några hinder på vägen.

Tror journalisterna verkligen att man efter fyra av 30 omgångar kan fastslå att MFF försvarar sitt mästerskap?

Jag tror det inte och inte heller de verkliga MFF-fans jag träffade i min spelbutik i morse.

”Det är bara ni journalister som bara vill skapa rubriker. Ni begriper inget!”

Där fick man ta emot en kollektiv råsop trots att det är tio år sedan man slutade som aktiv journalist.

Men de garvade blå gubbarna har varit med förr. De kommer ihåg 2011, då MFF också vann de fyra inledningsmatcherna för att sen sluta fyra. Med lite större glädje kommer de ihåg fjolåret då HIF i ett betydligt senare skede av serien ledde till synes betryggande för att dala till plats 5. Med MFF som etta.

Risken för en liknande kollaps från MFF:s sida finns nog inte om man nu inte förlorar lika många tongivande spelare som HIF.

Vad jag vill ha sagt: En allsvenska avgörs inte efter fyra omgångar trots en ledning på fem eller fyra poäng.

Och som gammal friidrottare har man sett många löpare skaffat sig ett stort försprång i början av loppen för att ha något att gå på när det börjar kärva. Det har oftast slutat med att den satsande blivit upphunnen. Detta apropå tränare Åge Hareide uttalande om att det tuffa Europakvalet (MFF är bara garanterat två matcher) kan slita så på truppen att man får en formsvacka och att försprånget då kan vara bra att ha.

Struntprat och ett försök att hitta poänger. Givetvis har MFF inte spetsat någon form för att göra en tidigt ryck. Tio poäng måste ha legat i kalkylen. Falkenberg och Gefle, de två klaraste nedflyttningskandidaterna, på hemma plan, och så en annan nykomling, förvisso en överraskande bra sådan, Örebro, bör i min värld innebära tre vinster.

Pluset ligger i vinsten mot IFK Göteborg. Sett över 90 minuter var den inte så imponerade som många vill göra gällande. Antingen såg man bara första halvlek eller så har man förträngt den andra.

Men ok, maxutdelning är en ypperlig start men inte avgörande.

Så var det då dags för spelare och journalister att åter plocka fram klichén ”Parkera bussen”.

Det gäller förstås kommentarerna efter matchen Malmö FF—Gefle. Vad vill kritikerna att Gefle skulle göra?

Förmågan räckte helt enkelt inte till att för att spelmässigt utmana detta fantastiska (ja, jag får det intrycket när jag tar del av delar av Malmöpressen efter vårens tävlingsmatcher) MFF. Gefle försökte, lyckades hyggligt inledningsvis, och när man sedan vid några tillfällen fick kontroll på bollen gjorde man försök att flytta upp laget. Men motståndet var för bra. Bollinnehavet blev snabbt åter MFF:s. MFF tryckte på.

Vad fanns för alternativ för Gefle? Skulle laget inte försvara sig? Är det inte en given försvarsregel att i defensiven ha sina spelare på rätt sida av boll och motståndare? Jag trodde det.

Ville MFF luckra upp Gefles försvar borde man väl lätta på trycket, skapa större ytor på Gefles planhalva. Ytorna kom när Gefle forcerade något för att försöka nå en kvittering på slutet. Men utan den defensiva Gefletätheten kom öppningar för MFF att utöka ledningen.

Hade Gefle spelat på samma sätt hela matchen kunde det lätt blivit ett ras. Och vilket lag vill inbjuda till det?

Det var ju trots allt en match mellan två lag/klubbar med helt olika förutsättningar och målsättningar.

Gefles chans att ta poäng låg i ett organiserat försvar.

Varför kritisera detta? Taktik är en del av den fascinerade fotbollen.

Jag har också sett MFF ”Parkera bussen” – det vill säga att i vissa matcher och under några perioder blivit tillbakapressat.

Men då heter det något annat.

Sluta använda klichéer!

Den här är den stora fotbollshelgen, den då det är start för serierna under eliten.

Så har det varit för mig i nästan alla tider. Men nu är jag inte längre överens med mig själv. Intresset har falnat. Det kan givetvis bero på åldern, men än orkar jag ta min gröna Skeppshult och cykla ut till arenorna runt om i Malmö.

Orsaken till det minskade intresset är nog en annan. År efter år är det tio nya spelare in och tio ut i de flesta – nja, jag generaliserar lite – lag. Det finns ingen kontinuitet, ingen klubbkänsla, man känner inte igen spelarna. Det blir anonymt. Varför skall jag vara trogen, när inte spelarna inte är det?

Men, ok, ledarna är trogna. Det blir nog en och annan cykeltur även den här säsongen inte minst för att träffa fotbollens verkliga idealisterna, de ledare som är trogna sina ideal och klubbar.

Dock är det extra trist att inte kunna ta den årliga färden ut till Rosengård norra och träffa Wilbert, Tage, Sten, Gunnerfalk och de andra ledarna i Håkanstorps BK, den senaste nerlagda klubben av de klassiska Malmöföreningarna.

***

Fotbollen konkurrerar också med sig själv. En allsvensk omgång sprids ibland på fem dagar och alla matcherna tv-sänds med allt vad det innebär. Jag vet att jag talar för döva öron, men:

Lägg inga allsvenska matcher en lördagseftermiddag! Låt den bli småklubbsfotbollens stora helgfest!

MFF mot Gefle nu klockan 16 drar självfallet många åskådare från de många matcherna i Malmöregionen.

Elitklubbarna är beroende av de små, men de ekonomiska kortsiktiga egointressena tar ingen hänsyn till hur betydelsefull grunden är för en framtida positiv utveckling.

***

Sen måste klubbledarna vara noggrannare i sin tidsplanering, se på omgivningen. Men jag medger att det är svårt. I morgon spelar LB 07 mot Kvarnby klockan 16 i division 2. Det är en match jag gärna skulle vilja se. Men då kan jag inte fullt ut se Liverpool—Manchester City eller HIF—Häcken.

Kan man inte en söndag (eller lördag) spela klockan 12? Det går ju i andra större fotbollsländer.

***

Mycket i debatten de senaste veckorna har handlat om dödsmisshandeln i Helsingborg. Hur det tragiska påverkar får vi givetvis inget svar på förrän säsongen är slut.

Ole Törner i Skånskan menar i en krönika att händelsen inte påverkar publikintresset och gör en jämförelse mellan årets andra omgång och motsvarande möten 2013. Han finner då att fem av de sex matcherna nu drog fler åskådare i än 2013, en ungefär lika.

Jag hoppas självfallet att han har rätt men jämförelsen haltar på två punkter. Dels var det hemmapremiär och alla vet att en premiär alltid lockar extra åskådare och dels framgår inte i vilket skede av serien 2013 års matcher spelade och vilken betydelse de hade. Det har givetvis stor inverkan,

Nej, vänta med slutsatserna tills säsongen är slut.

***

I går spelade Skurups AIF, klubben i mitt hjärta, sin första match i division 5. Inget resultat i Sydsvenskan och inget på tidningens hemsida. Jag fick lita på konkurrenten Skånskan.

Skurup ligger tre mil från Malmö. Jag känner många i Malmö som är intresserade av SAIF. I fjor spelade laget i sexan, med Malmölag. Då fick jag regelbundet information om resultaten.

Jag vet varför det blivit så, den tunga barriären Omkretsen. Men jag förstår inte.

Skurup vann över Kivik med 2—1.

Så är Allsvenskan igång.

Har sett åtta matcher, inte hela, men minst en halvlek. Det har gjort att jag, med samma förbehåll, sett elva av de sexton lagen. Kan bli två till i dag, Örebro—Mjällby.

Men på SvT Play visas Alingsås—Ystads IF i handboll. Vi får se!

Ok, kalla mig nörd! Det klarar jag.

Självfallet är de omöjligt att dra några andra slutsatser än att det kommer att bli jämnt  ända fram till slutskedet i Allsvenskan.

***

En åsikt/slutsats vågar jag dock framföra, en gammal käpphäst, betygssättningen.

Det där med betyg intresserar både läsare och journalister. På något annat sätt kan man inte tolka att de flesta tidningar lägger ner tid och plats för betygsättning.

Jag påstår absolut inte att jag begriper fotboll bättre än andra, men när Norrköping får 31 getingar på sina elva startspelare mot Helsingborgs 20 finns det anledning att reagera. Visst Norrköpings 2—0 var det klart bästa laget. Men det motiverar inte en skillnad på en geting/spelare.

Expressen med KvP och GT har en tendens att generellt  ge det segrande laget totalt tio getingar mer än motståndarna. Oavsett hur jämn matchen än är.

Det ger inte förtroende.

***

Julbetyget sätts efter vad som presterats under höstterminen. Vårterminens betyg är en sammanfattning av hela läsårets insats.  Jag tänkte på denna regel efter Sydsvenskans höga betyg på Malmö FF efter vinsten över IFK Göteborg.

Nåväl.

Tidningens krönikör Max Wiman anande en doft av Europa efter MFF-insatsen. Jag menar: låter man ett lag från en mellanliga i Europa få så många möjligheter till bra avslut, som Blåvitt fick, då blir det många mål i baken. Göteborgs avslut var usla. Däri låg skillnaden mellan lagen, effektiviteten framför mål. Givetvis nog så viktigt. Men ...

PS

Det har kommit en kommentar till detta inlägg från Rolf Liljeblad. Det fanns ett invektiv i den ursprungliga versionen. Detta ord är borttaget. Nedan kan du läsa hans synpunkter.

Magnus Månsson

Skönt att nån reagerar på hysteriska överbetyg till vinnande lag. De beror på journalistisk inkompetens eller deras tro på läsekretsens inkompetens samt lösnummersäljet. 
Max Wimans blå salighetsrus finns det väl ingen som längre tar på allvar, så länge som han bara sett sitt lag och inte kan motståndarnamn. 
MFF är förvisso ett kompetent topplag och stolthet för Malmö, och det finns duktiga MFF-älskare bland journalisterna, t ex Ole Törner, SkD . Bäst och objektivast är tvivelsutan Håkan Malmström, som gärna raljerar och modererar mångas berusning och kan skilja på kärlek till och granskning av sitt lag!

Det har blivit mycket ishockey den senaste tiden. I tv.

Planerade – lite sent, det medges – att live se Redhawks—Rögle men det fanns inga biljetter varken att köpa eller på pressläktaren. Och just den matchen visades inte på någon av mina kanaler. Det blev att följa den via plingen på den match som fick bli surrogat. Fråga mig inte vilken, det har blivit så många att jag inte kan skilja dem åt.

I det här skedet med slutspel och kvalserie blir ishockeyn intressant. De över 50 transportomgångarna i SHL och Allsvenskan attraherar mig inte. Speciellt som jag inte längre har något direkt favoritlag.

Jag har alltid haft faiblesse för de små i idrottens värld, så i morgon håller jag nog tummarna för Rögle. Men om Patrik Sylvegård får fortsätta sätta sin prägel på Redhawks med långsiktighet och en större lokal förankring lär sympatierna kantra över till Malmö.

Men i morgon blir det bara en period ishockey, den tredje. Hockey, hur avgörande det än är, slår inte ut IFK Göteborg—Malmö FF i fotboll.

***

Även om jag har svårt att helt fascineras av ishockeyn, så förstår jag att den fångar dem som följer sitt favoritlag. Det är fart och fläkt med många spännande moment – som exempelvis att i boxplay bara få ut pucken ur zonen – och ideliga situationer framför de båda målvakterna.

Jag tror också att det är viktigt att känna igen spelarna. Skam till säges är det inte många mer är Jens Olsson av Malmöspelarna jag hade känt igen på stan. Men det kan bero på att jag känner hans far Lars, som för övrigt är bror till en av världens bästa handbollsmålvakter, Mats Olsson.

I sin matchmundering blir spelarna för ett ovant ishockeyöga oftast anonyma.

Mål, eller poäng, är höjdpunkterna i lagbollsporterna. Det är dessa man vill se och framspelen till dem. I mina ögon har ishockey här ett stort minus. Alltför många mål kan man inte klart se hur de kom till – inte ens via videogranskning. Det är tilltrasslade situationer framför målen som ofta resulterar. Slumpmål.

”Typiskt hockeymål”, säger hockeykommentatorerna, som också lärt mig en annan innebörd av ordet ”skymning”.

Det betyder att spelarna från lagen skymmer målvakten.

Kalla mig om ni vill, moralist. Men dessa slagsmål, av varierad grad, hör inte hemma på en idrottsarena. Att aggressivitet behövs det begriper jag, men efter signal är det bara att slippa glyttigheterna.

***

Tro nu inte att jag inte uppskattar idrottsprestationerna. Som en riktig usel skridskoåkare i ungdomsåren beundrar jag kanske mer än andra spelarna åkskicklighet. De behärskar verkligen denna konst med kraft och fart. Det kan till och med vara vackert. Jag kommer alltid att minas Johan Tornberg.

Och målvakternas reaktionsförmåga är beundransvärd. Ett riktigt hårt skott anar man mer än ser. Innan pucken sitter i plockhandsken.

Imponerande!

***

Kvalseriens upplägg i sin enkelhet är genial. Få lag från samma nivå garanterar i de flesta fall en jämn serie. För mig är det oförklarligt att man kan slopa denna succé.

***

Största skillnaden mellan slutspelet och kvalserien är tempot. Givetvis naturligt. Det ser också ett ovant ishockeyöga.