För oss friidrottsintresserade har alltid Finnkampen varit något stort.

Den tillhör klassikerna under ett året. Lite av glansen har förvisso försvunnit. Allmänhetens kunskap – även min – har minskat. Tidningarnas minskade utrymme för friidrott ger inte samma kännedom om lagen.

Under 1950- och 1960-talen (de år jag minns bäst) skrev Idrottsbladet så mycket om friidrotten i Finland och Sverige att man kände till det mesta om alla i de båda lagen. Det var en sport att själv göra en kalkyl och jämföra den med vad IB:s legendariske friidrotts- och skidexpert Sven Lindhagen tippade och så naturligtvis med det reella utfallet.

Inför Finnkamper under 1990-talet fick jag i Sydsvenskan några gånger i uppdrag att tippa gren för gren med en kort kommentar. Så stor bedömdes intresset vara inför tv-sändningarna. Det var en självklarhet att de större tidningarna sände egna medarbetare till landskamperna för att bevaka de lokala friidrottarna.

Förutsättningarna inom tidningsvärlden är förändrade. Mina morgontidningar får nu förlita sig på en TT-text utan den minsta lokala känsla.

***

Finnkamp är just kamp, hen mot hen. (Kan man skriva så utan att bli påhoppad?). Resultatnivån är av underordnad betydelse. Det är poängen, placeringen, som betyder något.

De aktiva betonar gång på gång det stimulerande i att tävla i lag.

Är det då inte underligt att i en krisande skånsk friidrott det inte finns en enda lagtävling för ungdomar eller ens någon form av mästerskap i stafett.

(Jag räknar inte den riksomfattande Kraftmätningen för 15-åringar.)

”Alla” pratar om det positiva med laggemenskap även i en så individualistisk idrott som friidrott. Men varför inte då göra något?

Börja i 12- till 14-årsgrupperna (i de äldre årsklasserna är det för sent, där finns inget underlag.)

Vad är det som hindrar?

Jag sticker ut hakan: Brist på engagemang och vilja hos alltför många tränare och ledare.

***

Malmö FF förlorade i går sin endast andra match i årets Allsvenska. Genast underkänns insatsen mot Djurgården. ”Bort”-förklaringarna är många, det tuffa matchandet, baksmälla efter det utmärkta mötet mot Saltzburg och – det mest kufiska – Djurgårdens tidiga mål. Det finns förmodligen fler.

Men handen på hjärtat: Hur många gedigna 90-minutersmatcher har MFF gjort i höst i Allsvenskan? De första halvlekarna har ofta varit mediokra och laget har legat under eller haft oavgjort men med skicklighet och de nödvändiga marginalerna har MFF lyckats undgå förluster.

Att man inte lyckades i går berodde på Djurgården är ett av seriens bättre lag. Jag har i tv sett många av lagets matcher och vågar påstå att Djurgården är ett av lagen som haft sämst poängutdelning i förhållandet till sitt spel.

Så enkel kan också MFF-förlusten förklaras.

Det skrevs malmöitisk idrottshistoria i onsdags, när Malmö FF kvalificerade sig till gruppspelet i Champions League.

Givetvis skall detta uppmärksammas ordentligt.

Sydsvenskan gör det i dag med att ägna elva sidor åt MFF. Det har jag inget emot. Även om jag måste tillstå att jag inte läst allt.

Men …

När den intensiva bevakning går ut över den så kallade bakvagnen reagerar jag. Jag tycker att jag som allmänidrottsintresserad läsare skall få läsa resultaten från play-off-rundan i Europa League i fotboll, från Diamond League-tävlingn i friidrott i Zürich och siffror från några av de intressantaste tennismatcherna från US Open.

Det fanns även andra nyheter som kom bort på grund av platsbrist.

Jag tror inte att en morgontidning som Sydsvenskan får göra avkall på det som på min tid på tidningen kallades redovisningsskyldighet. Jag är inte ensam om att ha blivit rejält besviken på SDS i morse.

Ibland är det tur att även Skånskan trillar in genom brevlådan på morgonen.

Man har den senaste tiden matats med uppgifter hur mycket pengar som står på spel i de europeiska fotbollsturneringarna.

Jag tror inte kollektivet/laget varken trycks ner eller höjer sin kapacitet av den ekonomiska realiteten. För spelarna är resultaten utmaningen.

Men plocka ner ett misslyckande, ett ödesdigert individuellt jättemisstag, på en enda enskild spelare och tänk efter hur en sådan spelare känner, när klubben, hans arbetsgivare, gått miste om inkomster i 100 miljonklassen.

Jag tänker på Salzburgs ungerske målvakt Peter Gulacsi. Hans, och en backs misstag, i Salzburg gav 2—1 i stället för 2—0 mot Malmö FF och helt andra förutsättningar inför Malmömötet. Och att sen efter bara elva minuter förorsaka en straff som gav 0—1 för hans lag och just den öppning som gav extra kraft åt MFF.

Jag skall inte spekulera i några om och men. Men jag tror att Peter Gulacsi har mått betydligt bättre än i dag. Och även betydligt bättre än efter en match med ett och annat mindre lyckat ingrepp.

Missarna då har inte inneburit inkomstbortfall i 100-miljonersklassen.

De mentala påfrestningarna på den enskilde spelaren är enorma.

Jag känner lite för Peter Gulacsi.

 ***

Det var en fascinerande stämning på Swedbank. Jag tror dock inte att det enorma stödet för MFF var en avgörande faktor. Jag tror att även Salzburg inspirerades av atmosfären.

De stora vinnarna var Åge Hareide och Olof Persson (jag inbillar mig att han hade ett finger med taktiksnacket) som överraskade alla – även motståndarna – med ett femmannaförsvar. Det var defensiven som avgjorde.

Innerbackarna Johansson, Halsti och Helander var nästan felfria och efter att ha sett Pa Konate i Öster på tv trodde jag aldrig att han skulle klara sig på den här nivån.

Markus Rosenbergs iskalla avslut till 3—0 var mästerligt men jag tycker att Simon Kroons förarbete var värt mer än en kort bisats. Det var han som iscensatte hela kontringen från bollerövringen till den precisa passningen till Rosenberg. Allt ljus på stjärnan och målskytten, så är det. Tyvärr.

Simon visade att han ärvt snabbhet av sin morfar, Inge Lorentzon, svensk mästare på 100 meter på 1950-talet.

Det är fotbollsfeber i Malmö.

I dag spelar FC Rosengård en toppmatch i damernas allsvenska mot Karlslund, Örebro.

I morgon är det dags för play-off-mötet till Champions League för Malmö FF mot Red Bull, Saltzburg.

För närvarande är Malmö Sveriges hetaste fotbollsstad.

Elitmässigt.

Bakom MFF på herrsidan är det så tunt, så tunt. Det avslöjades obarmhärtigt i helgen.

Stans seriemässigt näst bästa lag i division 2 – nivå 4 – serieettan FC Rosengård förlorade hemma med 3—0 mot jumbolaget Nosaby, en stadsdelsklubb på gränsen till landsbygden i norra Kristianstad.

Samtidigt föll Prespa Birlik, Malmös trea, med 7—0 mot Asarum, ett lite samhälle norr om Karlshamn.

Kvarnby IK, Malmöfyran, förbättrade inte helgfacit, 0—2 mot Ljungby.

LB 07 i sin prekära situation i samma serie räddade lite av äran och skaffade lite hopp om att hänga kvar i tvåan efter 1—1 mot Karlskrona.

Den här omgången visade det sorgliga standarden efter Malmö FF.

Det lär finnas anledning att återkomma med funderingar.

***

IFK Malmö har möjligheter att ta steget upp i division 2, antingen direkt eller via kval. På söndag kan Iaget med stor säkerhet fixa minst kvalplatsen i IFK-derbyt mot Trelleborg på Stadion.

Poäng för hemmalaget och det lär som sämst bli kval.

Hur IFK Malmös fortsatta fotbollsliv sen kommer att se ut är förbundet med många frågor, inte minst ekonomiska.

***

Inför Salzburgmötet verkar det vara mer publikstödet än spelarnas kapacitet som skall ge MFF en plats i CL-gruppspelet.

Och visst i sina bästa stunder är trycket härligt stimulerande. Men att reservationslös påstå att publikstödet på Swedbank är Sveriges bästa, är att inte lyfta blicken över den egna snäva horisonten.

Jag har inte varit på Tele 2 och sett Hammarbys matcher, men väl i tv. Jag vill nog påstå att en match i Superettan stämningsmässigt väl kan mäta sig med en internationell match i Malmö.

***

I senaste MFF-programmet noterar man att MFF på tre de tre matcherna (Prag, IFK Göteborg och Örebro) mellan den 6 och 13 augusti hade över 50 000 åskådare. Givetvis strålande i dessa tider.

Men det leder även tankarna tillbaka till 1960 (usch vad länge sedan!) då IFK Malmö på två matcher en vecka i augusti mot MFF och IFK Norrköping sågs av 52 583 personer.

De båda allsvenska Malmöderbyna hade 52 252 åskådare detta år.

Lite nostalgi må väl vara tillåtet ibland.

I lördags såg jag på plats Malmö FF—IFK Norrköping.

Uppfattade inte vad som hände vid utvisningen av gästernas Emir Kujovic men med hjälp av moderna hjälpmedel har jag sett situationen i repris. Ok, det är inte tillåtet att puttas, men det var ju faktiskt Anton Tinnerholm som utdelade den första knuffen och att sen falla så dramatiskt var inte så lite patetiskt. Speciellt som effekten förändrade förutsättningarna så radikalt.

Jag ogillar ishockeyspelarnas löjliga ofta förekommande slagsmål – med den lika löjligt låga straffpåföljden – men en hockeyspelare hade stått upp och inte filmat till sig en utvisning som nu Tinnerholm.

För mig är han inte en kandidat till ett fair-play-pris.

***

Spel i över en timme i numerärt underläge förändrar givetvis förutsättningarna. Malmötidningarna menar i sina artiklar att MFF förmodligen vunnit även utan Kujovics utvisning. Vilken grund de har för dessa funderingar vet, och förstår, jag inte. Det fanns inga tendenser den första halvtimmen.

Ole Törner i Skånskan hänvisade bland annat till hur matcherna brukar sluta på Swedbank. Snäll och lydig som jag är kollade jag upp och fann att av de 15 poäng MFF tappat har nio kommit just på hemmaplan.

Bättre kan du, Ole!

***

Jag vet att domarna skall blåsa av vid befarade allvarliga skador och huvudskador. Lördagens situation när Johan Hammar och Pa Konate, två MFF-are, kolliderade var dock speciell. Två dåliga beslut av två unga hemmaspelare gav Norrköping ett utsökt tillfälle att ta ledningen.

Ingen Norrköpingsspelare hade varit i närheten av att göra något felaktigt.

Jag är kanske något cynisk när jag menar att jag har lite förståelse för domarens uteblivna signal. Att snabbt avgöra allvaret i Konates skada – det var ju inte så farligt – i en snabb motståndarkontring kan inte vara lätt. Hur han än hade gjort hade han blivit kritiserad.

Domare Pandzic hade tur att att Norrköping inte gjorde mål. Då hade det inte varit nådigt för honom att döma vidare. Att sen konsekvenserna av den uteblivna signalen i nästa skede var orsaken till bråket mellan Tinnerholm och Kujovic och den i min mening felaktiga utvisningen var extra beklagligt.

***

Det är mycket man kan fundera över efter en allsvensk fotbollsmatch.

I veckan hade jag ett intressant – och lärorikt – samtal med Tommy Theorin, den tidigare generalsekreteraren i SEF, Föreningen Svensk Elitfotboll.

Man hade hoppats att MFF-krönikörerna tagit sig tid att kontakta Tommy och lärt sig vilka regler som gäller och förutsättningarna för att få ett fungerande spelprogram i stället för onyanserade påhopp på Svenska Fotbollförbundet.

För att få plats för 30 seriematcher, en cupomgång och dessutom ha ett VM-avbrott på en dryg månad och även göra några landslagsuppehåll så tvingas man lägga in några veckoomgångar.

På hösten blir det problem. Det finns nämligen inte så många veckor att ta i anspråk. Europacuperna ockuperar två veckor i följd och då återstår bara ”vecka 3”. Problematiken kompliceras ytterligare av att under Europacupveckorna är det förbjudet att spela matcher tisdag, onsdag, torsdag. Man får nämligen inte kollidera med CL- och EL-matcherna. Det har UEFA, det europeiska förbundet, bestämt. Om detta beslut kan man givetvis ha åsikter.

Jo, man får spela i Allsvenskan även under Europadagar men då får matchen inte visas i tv. Och vilken förening vill avstå detta? Inte minst med tanke på tv-pengarna.

Och visst tar spelkompistörerna hänsyn till spelet i CL. För mästarlaget blir det alltid – som i de flesta länder – seriespel på lördagarna. Men de är inte heller det helt ok. Lördagen är den sämsta publikdagen.

Är det inte att underskatta beslutsfattarna och misstro deras ambitioner när man bedömer allt ur en snäv MFF-vinkel just de säsonger MFF spelar ute i Europa?

Jag tycker det. Och ännu har jag inte sett något konstruktivt förslag med utgångspunkt från de förutsättningar som finns, de som Tommy Theorin lärde mig.

Det är bara några timmar kvar till den intressanta fotbollsmatchen mellan Red Bull Salzburg och Malmö FF.

Den stora morgontidningen i stan har ett flertal gånger lite förnedrande benämnt det österrikiska mästarlaget som ”köpelaget”.

Jag vet inte hur många spelare med utländskt pass som spelar i Red Bull men en sak vet jag; i det av Sydsvenskan och krönikören omhuldade LdB/FC Rosengård finns det oftast åtta spelare med utländskt pass i startelvan och dessutom någon på bänken.

Aldrig har jag i SDS sett att damernas svenska mästarlag kallas ”köpelag”.

Det är skillnad på folk och folk.

***

Och vill man leka på den stora fotbollsscenen får man nog finna sig att möta motståndare med stort internationellt inslag. Så ser toppfotbollen ut.

Och om det kan man ju förstås ha olika åsikter.

Men att raljera över det ger inget seriöst intryck.

EM i friidrott är slut.

Jag har av olika anledningar inte sett så mycket som vanligt. Men det har givetvis blivit en del timmar i sällskap med TV 4. Jag vet förutsättningarna för att Fyran skall sända, reklamen. Men blev inte avbrotten fler och längre? Eller är det bara så att mitt tålamod blivit sämre?

Nåväl, de många reklamavbrotten gjorde att den ”levande” idrotten fick mindre utrymme. De nedsända medarbetarna skulle ju också få komma tills tals, både i studion och i mixed zon. Detta innebar att tv-tittarna inte fick den helhetsbild som ger ett extravärde. I ett mästerskap är det intressant att följa försök och kval i alla dess faser, att lära känna de aktiva.

Nu fick man inte se ens alla finaler från start till mål och man hann heller inte med någon presentation av startfälten vid alltför många tillfällen.

Det blev lite halvdant. Jag kunde gärna avstå intetsägande intervjuer och analyser av teknik och taktik.

 ***

Det senare klarade kommentatorerna Julin/Edlund alldeles utmärkt. De har blivit ett samspelt par och funnit sina roller. Johan Edlund försöker inte som tidigare att inkräkta på Julins område (det blev ofta fel) utan refererar tävlingarna med en – efter vad jag förstår – imponerande personkännedom.

 ***

Den svenska insatsen? Som väntat! Tre medaljer var ett realistiskt tips, liksom att det blev just de tre långlöpartjejerna som fixade det.

Jag är lite kluven om vad jag skall tycka om den stora svenska truppen, närmare 60 aktiva.

I ett mästerskap skall det helst finnas försök – och ibland och även semifinal – i löpgrenarna och välfyllda kval i teknikgrenarna. Och för att få detta måste även Sverige bidra. Självfallet är det också viktigt att framtidens stjärnor får mästerskapserfarenhet. Men 60 aktiva? Nej!

Jag känner inte till detaljerna friidrottsförbundets ekonomi med visst är det ett slöseri att sända alltför många aktiva som i stort är chanslösa på en hedrande placering och inte heller kan räknas in i kategorin lovande.

Det är ju inte bara de aktiva som skall vara på plats. Även den aktives personlige tränare är med på tävlingen och då blir det extra kostnader.

I min friidrottsvärld är det en nödvändighet att rekryteringen förbättras, att ge ekonomiska resurser till detta. I mitt senaste friidrottsinlägg visade jag på de i vissa – även lätta – grenar klena startfälten i ungdoms-SM.

Det är viktigare än en turistresa till Zürich. För så var det för många svenskar.