För oss friidrottsintresserade har alltid Finnkampen varit något stort.

Den tillhör klassikerna under ett året. Lite av glansen har förvisso försvunnit. Allmänhetens kunskap – även min – har minskat. Tidningarnas minskade utrymme för friidrott ger inte samma kännedom om lagen.

Under 1950- och 1960-talen (de år jag minns bäst) skrev Idrottsbladet så mycket om friidrotten i Finland och Sverige att man kände till det mesta om alla i de båda lagen. Det var en sport att själv göra en kalkyl och jämföra den med vad IB:s legendariske friidrotts- och skidexpert Sven Lindhagen tippade och så naturligtvis med det reella utfallet.

Inför Finnkamper under 1990-talet fick jag i Sydsvenskan några gånger i uppdrag att tippa gren för gren med en kort kommentar. Så stor bedömdes intresset vara inför tv-sändningarna. Det var en självklarhet att de större tidningarna sände egna medarbetare till landskamperna för att bevaka de lokala friidrottarna.

Förutsättningarna inom tidningsvärlden är förändrade. Mina morgontidningar får nu förlita sig på en TT-text utan den minsta lokala känsla.

***

Finnkamp är just kamp, hen mot hen. (Kan man skriva så utan att bli påhoppad?). Resultatnivån är av underordnad betydelse. Det är poängen, placeringen, som betyder något.

De aktiva betonar gång på gång det stimulerande i att tävla i lag.

Är det då inte underligt att i en krisande skånsk friidrott det inte finns en enda lagtävling för ungdomar eller ens någon form av mästerskap i stafett.

(Jag räknar inte den riksomfattande Kraftmätningen för 15-åringar.)

”Alla” pratar om det positiva med laggemenskap även i en så individualistisk idrott som friidrott. Men varför inte då göra något?

Börja i 12- till 14-årsgrupperna (i de äldre årsklasserna är det för sent, där finns inget underlag.)

Vad är det som hindrar?

Jag sticker ut hakan: Brist på engagemang och vilja hos alltför många tränare och ledare.

***

Malmö FF förlorade i går sin endast andra match i årets Allsvenska. Genast underkänns insatsen mot Djurgården. ”Bort”-förklaringarna är många, det tuffa matchandet, baksmälla efter det utmärkta mötet mot Saltzburg och – det mest kufiska – Djurgårdens tidiga mål. Det finns förmodligen fler.

Men handen på hjärtat: Hur många gedigna 90-minutersmatcher har MFF gjort i höst i Allsvenskan? De första halvlekarna har ofta varit mediokra och laget har legat under eller haft oavgjort men med skicklighet och de nödvändiga marginalerna har MFF lyckats undgå förluster.

Att man inte lyckades i går berodde på Djurgården är ett av seriens bättre lag. Jag har i tv sett många av lagets matcher och vågar påstå att Djurgården är ett av lagen som haft sämst poängutdelning i förhållandet till sitt spel.

Så enkel kan också MFF-förlusten förklaras.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sydsvenskan har den senaste tiden haft två insändare, som pläderat för att Malmö åter skall få ett idrottsmuseum. Jag håller helt med Jörgen Ekdahl, tidigare handbollsspelare och ledare (och före detta elev från Augustenborgsskolan) och förre friti...

Kvartsfinalerna i herrarnas SM-slutspel är avklarade. Damerna har precis börjat sina. Den inhemska säsongen varar ända in slutet av maj med finalerna. Hur klarar handbollen publikmatchen mot fotbollen och ishockey, som har ett VM väntande efter...

Jag har haft en minisemester, tre dagar i Stockholm. Trevligt, teaterbesök (Änglagård, värt ett besök), sightseeing (alltid nostalgiskt att åter se platser från olika epoker i ens liv) och samvaro med en häften av familjen. Men också lärorikt. Av...

Fotbollen har fått sin Leif GW Persson. Ja, ni vet den där gubben som dyker upp i all media och muttrar fram sina tankar – i Leif GW:s värld givetvis sanningar – om allt som tilldragit sig i världen. Men är man professor i kriminologi r...

Två allsvenska fotbollsomgångar och redan har domarna hamnat i fokus. Illavarslande förstås. Mina funderingar kring de omdiskuterade straffsparkarna: Finns det någon annan idrott där ett normalt rörelseschema bestraffas? Vi har fått två armar f...