Malmö må kallas Fotbollshuvudstaden.

Men bakom suveränen Malmö FF på herrsidan var 2014 åter en bedrövelsens säsong. Luckan på två seriehack mellan MFF och de efterföljande föreningarna är kvar 2015, alltså återigen inget lag i Superettan (det lär dröja) och än värre inte heller något lag i Söderettan. Är det inte lite genant för en stad av Malmös storlek?

Var finns hoppet?

FC Rosengård satsade tufft för att avancera från division 2. Misslyckandet var givetvis en stor besvikelse men det är i FCR de största möjligheterna på kort sikt finns. Trots att den stora satsningen sker på damlaget, de svenska mästarna, finns det intressenter även bakom herrlaget.

Prespa Birlik hade också ambitioner att ta ett steg upp. Under resans gång förstod man att med den nuvarande truppen var det inte möjligt, utan spelade under hösten med att lag inriktat på framtiden.

Jag vet inte exakt Kvarnby IK:s långsiktiga målsättning men jag tror inte den är högre än att stabilisera sig på den nivå man nu spelar. Kvarterslag, hur bra de än är, har svårt att engagera de stora massorna, inte ens om man spelar i Allsvenskan. Se bara på Häcken och Brommapojkarna!

LB07 degraderades med sitt unga lag och med sin fina ungdomsverksamhet har klubben givetvis bra möjligheter att snabbt åter tillbaka till division 2. Men högre mot de mål klubben hade vid sammanslagningen mellan Limhamns IF och Bunkeflo IF, det vill säga Superettan? Det blir svårt med tanke på klubben samtidigt har ett damlag i näst högsta serien.

IFK Malmö har via det förstående kvalet mot Nike chansen att ersätta LB07. Gör IFK inte det understryker detta den ihåliga standarden på Malmöfotbollen.

IFK med 61 säsonger i elitfotbollen, de två högsta serierna, har under perioder varit nere i dyn och vänt och spelade så sent som 2001-2003 i Superettan. Jag tvivlar dock att IFK med en bristfällig ekonomi, en klen ungdomsavdelning och under många säsonger en dålig kontinuitet i spelartruppen åter kan bli Malmötvåa och en elitklubb.

Det ser inte bra ut för Malmöfotbollen på herrsidan.

Undantagandes Malmö FF, förstås. Avståndet ökar.

Så har Malmö för andra gången på kort tid fått pris som årets idrottsstad i Sverige.

Först var det TV-Sportens pris och nu senast tidningen Sport & Affärers.

Det är för övrigt en tidning jag aldrig hört talas om.

Nåväl. Det är uppenbart att Malmös två isolerade (LB 07:s damlag är förstås också ett elitlag) topplag i fotboll vid båda tillfällena starkast bidragit till utmärkelserna. Jag har givetvis inget emot att ”min” stad uppmärksammas i positiva sammanhang. Men precis som när Malmö fick TV:s pris menar jag att Malmö rent breddmässigt varit bättre på elitplanet än den är nu, och att stan saknar elit – sett till båda könen – i alltför många idrotter för att utnämnas till Årets elitidrottskommun, Det finns ju trots allt över 300 000 innevånare och därtill en massa gästarbetare just inom elitidrotten.

Politiskt utnyttjar givetvis kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) detta och menar att prisen visar att stadens satsningar på föreningslivet och jämställd idrott ger resultat.

Det jag reagerar mot är jämställdhet. När LdB/FC Rosengård under tre år beviljats en miljon extra i bidrag har kommunstyrelsen hänvisat till genusperspektivet.

Men det finns en annan jämställdhet, den mellan olika idrotter.

I Malmö finns ett svenskt mästarlag, Malmö Squash Rackets Clubs herrar (för övrigt bestående av fem spelare som alla blivit svenska juniormästare för MSRC, unikt (?) inom den svenska idrottsvärlden), som i år inte hade råd att deltaga i Europamästerskapen för klubblag. Man begärde bidrag hos fritidsnämnden men fick avslag. Det fick även FC Rosengård av fritidsnämnden men gick vidare till kommunstyrelsen, där det tydligen fanns pengar. Jag menar att fritidsnämnden borde informerat squashklubben om möjligheten att gå vidare,

Om Malmö vill framstå som välvillig mot elitidrott och för jämställdhet utan genusperspektiv, tycker jag att man årligen skall budgetera en summa för deltagande i europeiska mästerskap för klubblag. En fattig förening i en liten idrott skall inte behöva avstå ett deltagande av ekonomiska skäl.

Det kallare jag jämställdhet.

För en tid sedan avtäcktes en nya Walk of Fame-platta på Stadiontorget i Malmö. Det var den 24:e i ordningen.

Den som ärades var Maria Bengtsson, en duktig och sympatisk badmintonspelerska, som dessutom ger tillbaka till sin sport som ungdomsinstruktör. På alla sätt en värdig representant för elitidrotten i Malmö.

Men jag är tveksam till att hennes meriter är tillräckligt stora för att placera henne bland Malmös 24 främsta idrottsutövare i ett över 100-årigt tidsperspektiv.

Två VM-silver, ett i dubbel och ett i mixed plus ett individuellt SM-guld är meriter som åtskilliga aktiva nått upp till.

Visst är reglerna spretiga och de har också ändrats sedan 2009 för att ge plats till Zlatan Ibrahimovic. Det gav möjlighet att senare uppmärksamma handbollsmålvakten Mats Olsson. Dessa båda världsstjärnor, idrottsskolade i MFF och Dalhem, har nått sina framgångar efter det att de lämnade Malmö. På listan finns också ”gästarbetare” med en kort tid i en Malmöklubb och med sina mest uppmärksammade prestationer från icke Malmöföreningar.

På listan fanns sedan tidigare från badminton Ewa Tvedberg. Lim Xiao Qing, singelmästare i EM och vinnare i All England, måste i framtiden vara en kandidat.

Det finns fler från många olika idrotter i Malmös breda idrottsliv. Men utan att nämna några namn – det är så lätt att glömma – finns det många idrottsmän och kvinnor värdiga att få sitt namn ingraverat på en bronsplatta och sin meritlista dokumenterad inskriven på en glasvägg invid MFF-shopen.

Det finns världs- eller Europamästare i biljard, bordtennis,bowling, boxning, brottning, budosporterna, bågskytte, friidrott, handboll, handikappidrott, kanot, squash och taekwondo som inte finns med. Det kan vara fler.

Och visst kan man diskutera några fler fotbollsspelare från exempelvis bronslaget 1994.

Det är en grannlaga uppgift att utse de 40 idrottsmän som till slut skall hedras på Walk of Fame,

Det krävs kunskap om Malmös idrottshistoria och ett tidsödande researcharbete.

Platserna på Walk of Fame skall innehas av de absolut främsta.

Sänk inte statusen!

Här har du listan:

Badminton: Ewa Tvedberg, Maria Bengtsson

Bordtennis: Jörgen Persson

Bowling; Annette Hagre/Johannesson

Brottning: Johan Richthoff, Calle Westergren, Gustav Freij, Karl-Erik Nilsson, Frithiof Mårtenson

Cykel: Sven-Åke Nilsson

Fotboll: Bosse Larsson, Erik Nilsson, Kjell Rosén, Zlatan Ibrahimovic, Lena Videkull, Therese Sjögran

Friidrott: Gunder Hägg, Lennart Strand, Lennart Strandberg, Ricky Bruch

Ishockey: Mats Näslund

Handboll: Mats Olsson

Handikappidrott: Marie-Louise Freij

Simning; Gunnar Larsson

Är listan representativ för Malmös idrottshistoria?

Ett kort inlägg apropå gårdagens om Fotbollskvälls utspel och dess förslag om en bantad allsvenska och Malmlös morgontidningars odugligförklarandet av experten Markus Johannesson.

I dagens euforiska MFF-blogg i Sydsvenskan ironiserar Max Wiman än en gång över Johannessons uttalande över att MFF haft tur som avancerade till Champions League via vinsten över Salzburg.

I går på matchen tog jag del av det MFF-producerade programmet och en intervju med Markus Rosenberg, där han rakt på sak konstaterar att MFF hade just tur nere i Salzburg.

Precis som Markus Johannesson sa.

Jag tror inte att Max Wiman på något sätt i skrift kommer att ifrågasätta Rosenbergs ståndpunkt.

Vem har den stora fotbollsallmänheten, utanför den trängre MFF-kretsen, störst förtroende för: de erfarna fotbollsspelarna Johannesson/Rosenberg eller en krönikör utan den minsta erfarenhet av aktivt fotbollsspel?

Läste Skånkan lite senare på eftermiddagen och såg då, att Ole Törner i sin blogg, publicerad i papperstidningen, åter gav Markus Johannesson ett "stick" för sin uppfattning om MFF:s Salzburgsmatch.

Att det är två MFF-supporter som inte kan acceptera en annan åsikt än sin egen förändrar naturligtvis inte min syn på saken.

Det var debatten som kom av sig, den om Fotbollskvälls förslag om att banta Allsvenskan i fotboll till tolv lag.

De båda morgontidningarna i Malmö passade i stället på att odugligförklara både programmet och dess experter. Förklaringen till detta är enkel. Markus Johannesson sa nämligen att MFF haft tur som kvalat in till Champions League. Den åsikten får man inte ha. Men hade Johannesson sagt att MFF hade marginalerna med sig, hade han – och programmet – nog sluppit undan kritiken från Malmöhåll.

För visst är det så att i de flesta jämna matcher är det just de små marginalerna som avgör.

Nåväl!

***

Jag tycker att Allsvenskan skall ha 16 lag. Det skall finnas allsvensk fotboll i så stora delar av Sverige som möjligt. Det är en viss känsla att hålla på The underdog. ”Efter VM-tabellen” visar också att skillnaden mellan topp- och bottenlagen poängmässigt inte är stor. Jag undantar nu BP:s olycksaliga säsong.

Visst har det funnits lag som de senaste åren halkat efter men de har aldrig varit tre eller fyra som motiverar en tolvlagsserie.

***

Förslaget att lagen skall mötas tre gånger gillar jag icke. Det räcker att ishockeyn och handbollen inte har en rättvis fördelning mellan hemma- och bortamatcher.

***

Och förresten hur skall man i ett pressar program få in ytterligare tre omgångar? Minns debatten för en tid sedan om MFF och dess hårda program.

***

Fotbollskvälls förslag var inte genomtänkt men på grund av detta ”såga” både program och person är att gå ett steg för långt.

***

Däremot tycker jag att det finns anledning att fundera över antalet lag i Superettan. Ängelholms ekonomiska situation – och även några andras – visar på man kanske borde reducera antalet lag i denna serie. Med några undantag – inte minst fenomenet Hammarby – är publikintresset inte inte tillräckligt stort för 30 omgångar.

***

I samma veva bör man tänka över hur många division 1-grupper det skall finnas. Tanken med två 14-lagsserier är vällovlig för att spetsa seriepyramiden men det innebär många långa, dyra resor.

Lunds BK är inte den enda föreningen på denna nivå med ekonomiska problem.

***

Sen bör naturligtvis Svenska Fotbollförbundet och SEF (Föreningen svensk elitfotboll) ställa mildare krav på arenorna för lagen/kommunerna inom elitfotbollen. Det skall inte vara nödvändigt för att som Ängelholm tvingas flytta från en acceptabel arena till Olympia i Helsingborg

Flytten under våren är en anledning till konkurshotet.

I går säkrade FC Rosengårds fotbollsdamer det allsvenska fotbollsguldet.

Det föranledde Sydsvenskan att ägna nio sidor – med två krönikor – och några tv-inslag åt händelsen.

Är detta inte att övervärdera intresset för ett lag som har ett hemmasnitt på 1 107 besökare? Och då är de 2 153 gratisåskådare som kom för att se särklassiga jumbolaget Jitex inräknade, Då skall man veta att Rosengård även i övrigt är generöst med fribiljetter och att alla ungdomar har fri entré enligt det avtal/krav Malmö kommun ställt för de tre årliga extramiljonerna föreningen fått för att klara sina åtaganden.

Tidningen konstaterar också att Rosengårds lag är för bra för Allsvenskan, att fler klubbar borde följa efter i satsningen, samtidigt som man påpekar att Sveriges tid som stormakt inom damfotbollen är förbi.

Men, ursäkta! Jag hänger inte med.

Med ett så klent intresse generell sätt är satsningar likt Rosengårds ekonomiskt orealistiska. Vi talar nu inte om Tyresös konkurs. Men se på Kristianstads situation med ideliga konkurshot liggande över sig! Det är ett exempel. Det finns fler.

Förbundskapten Pia Sundhage – och henne litar man ju på i andra sammanhang – menar att de många utländska importerna hämmar utvecklingen, att svenska talanger får stå tillbaka för köpen utifrån. Detta är en förklaring till den svenska regressen,

Rosengård är i detta sammanhang den store syndaren. Det har funnits tillfällen när laget haft tio spelare med utländskt pass på plan. Vem vill se något liknande i andra lag?

Jag har tidigare skrivit att Rosengårds damlag med den nuvarande policyn aldrig kommer att bli ett folkets lag i Malmö. Se bara på antalet åskådare och lyssna på den vanlige fotbollsintresserade Malmöbon!

Det hjälper inte med omfångsrika förhandsartiklar inför varje match – som andra idrott med samma publikintresse bara kan drömma om – och nio sidor om ett SM-guld. Förvisso av ett bra lag, men i en svag konkurrens.

***

Efter att ha skrivit detta, läste jag Citys krönikör Fredrik Lindstrand och hans kloka synpunkter på fenomenet FC Rosengård. Dessa får han gärna dela med sig till kollegerna några rum längre bort i huset på Triangeln. 

Man skall kolla innan man skriver något.

Det borde jag givetvis ha lärt mig.

När Pelle Larsson mejlade till mig och skrev att det fanns tre planer i Malmö (plus Oxie) där det är tillåtet använda handbollsklister antog jag att det var de två i Baltiska hallen och så Rosengård. Att jag trodde det var Rosengård berodde på att Dalhems division 1-lag för damer utlokaliserades dit från sin hemmaborg på Söderkulla.

Men se, klistret var inte orsaken till flytten! Klister är tillåtet i Söderkullahallen men Dalhem fick inte dispens att spela division 1-handboll där, då det fattas någon meter på längden och bredden. Därför placerade fritidsförvaltningen Dalhemsmatcherna i Rosengård men tvingades samtidigt ge dispens för klisteranvändning. För se Rosengård är ingen klisterhall!

Men nu kommer Dalhemsdamerna likväl att spela sin division 1-premiär mot Farmen på lördag klockan 16 på sina rätta hemmaplan, på Söderkulla. Regnovädret för en tid sedan ställde nämligen till det och i Rosengårdshallen pågår saneringar så att det inte går att spela elithandboll där.

Och för att överhuvudtaget finna en acceptabel spelarena för Dalhem i Malmö tvingades Svenska Handbollförbundet ge dispens för den trånga Söderkullahallen.

***

Den här karusellen visar på många sätt bristen på ändamålsenliga hallar i Malmö kommun. Det fattas en evenemangsarena med en publikkapacitet kring 2 000 och för handbollens del måste det givetvis finnas fler ställen där man får använda klister för träning och matcher..

***

Årets idrottskommun Malmö har mycket att förbättra på många plan.

***

Även i Lindängehallen är klister tillåtet.

***

(Tack Sofie Tegstam, Dalhems konsulent, för snabb information!)

 Manssonsport fick ett mejl från Per Larsson, en av många duktiga handbollsspelare från den tid (den senaste, åren kring1990) då Malmöklubbarna producerade en massa talanger.

För de som inte minns, kan jag berätta att Pelle var en spektakulär publikfavorit, en kontringsstark kantspelare. Kanske inte lika bra defensivt som offensivt. I Malmö spelade han för Dalhem och IFK.

Här hans brev.

Tjena Magnus,
long time no see..-).

Har ett stort problem, har återvänt till IFK Malmö och börjat träna deras PA och J-lag. Jättekul och inspirerande, en del riktiga talanger. Vi har tre träningstillfällen i Baltiska Träningshallen. Problemet är att vi blir utbokade nästan en gång i veckan av en innebandyförening! Det finns inga andra tider för oss då vi använder klister. I Malmö finns det 3 ställen (+Oxie) man kan använda klister!! Vad har hänt?
Man genomför ingen realistisk framtidssatsning på 2 klisterpass i veckan.
Mr Månsson, vad har hänt?
Pelle "Skyttekungen"Larsson

För det första: Tack Pelle!

Det är glädjande att före detta spelare engagerar sig för att åter försöka bygga en grund i Malmös ungdomshandboll på pojksidan. Dalhem har gjort det bland flickorna.

Jag tror att det är viktigt att det finns ungdomstränare med egen spelarerfarenhet för att få fram duktiga spelare. Se bara på närliggande Lund och Ystad, där ungdomslagen oftast leds av ledare med ett spelarförflutet! Det visar resultaten.

Efter en rejäl svacka har Malmöklubbarnas ungdomsavdelningar nu börjat expandera. Efter vad jag förstått har träningstider – full förståelig – under tiden försvunnit till andra idrotter. Min erfarenhet säger, att enda vägen till en förändring är att kämpa vidare och öka sina aktiviteter – trots alla svårigheter. När man är större än konkurrenterna kommer man att få mer tid.

Klisterfrågan är akut. Ett samlat Handbollsmalmö måste uppvakta fritidsförvaltningen och ställa frågan: Vill ni ha elithandboll med Malmöungdomar så måste ni ge resurser till optimala träningsförhållanden!

Hur kommer Dalhems flytt för damlaget att påverkas av att man just på grund av klisterförbudet är tvingat att spela sina seriematcher i Rosengård i stället för hemma på Söderkulla?

Men en tanke dök upp: Varför inte bygga en enkel central hall för matcher av lägre dignitet i basket, handboll och innebandy så att dessa inte behövde använda övriga lags träningstider till matcher. Det är väl tillåtet att vara en optimistisk visionär?

Sen önskar jag dig lycka till, Pelle!

Malmö behöver lag som kan hävda sig i JSM på pojksidan. IFK:s sena återbud till helgens steg 1 för juniorer var inte bra.

Av de 14 elitserielagens juniorlag tog elva sig vidare till steg 3 (gruppettan och tvåan hoppar över steg 2), ett var nära. Endast Ricoh och HK Malmö var utan lag.

I Halmstad har ungdomshandbollen samlats under ett tak, Halmstad HF.

Jag är för konkurrens, men kanske något för Malmö?

Svara