Min grundfilosofi om idrott fick jag under början av 1950-talet, då jag började friidrotta och spela fotboll och bordtennis i organiserad form.

Tidigare hade hade det varit spontanidrott -- men det ordet fanns förstås inte -- som gällt.

Inblick i den stora idrottsvärlden fick jag genom Idrottsbladet tre gånger i veckan, Rekordmagasinet en gång per vecka och så månadstidningen All sport.

Tiderna har onekligen förändrats. Bättre eller sämre? Både ock naturligtvis. Jag skall inte sätta mig till doms över moderna företeelser, men det finns en del jag med min grundinställning har svårt att acceptera.

***

Det som smärtar mest är tendensen inom småklubbsvärlden i fotboll med alla dess övergångar under frimånaden. Det är tio spelare in, tio ut. Ja. det finns klubbar som kan redovisa 20 nya spelare. Många spelare tar frivilligt steget ner både en och två  nivåer i seriesystemet.

Och det kan ju absolut inte röra sig om pengar, för frimånaden gäller ju bara för amatörer (och det är de spelare som får ut mindre än 3 000 kronor/år från klubben, alla ersättningar inräknade). Fan tror förstås att dessa ekonomiska regler gäller.

Nåväl.

Dessa många övergångar är en fara för småklubbarnas fortbestånd. Föreningarna bygger på idealitet och klubbgemenskap. Den finns hos den glesnande skaran av ledare, men när den alltmer försvinner hos spelarna är risken uppenbar att takten på ledaravhoppen ökar.

Antalet klubbar i Malmö har successivt minskat under en längre tid. Orsakerna är givetvis många, men klart är att spelarnas bristande lojalitet är en av de främsta anledningarna. Bara i år försvann seniorlagen från två av Malmös klassiska småklubbar, Håkanstorps BK (bildad 1932) och BK Kick (1926).

Fortsättning lär fortsätta.

***

Tyvärr har bristen på lojalitet spritt sig till damfotbollen. Sjöbo IF kvalificerade sig till division 1 i höstas men under frimånaden försvann i stort hela truppen varför klubben begärde sig ner till division 4.

***

Korttidslånen i exempelvis ishockey är inte heller någon favoritregel. Förvisso är ekonomin styrande i elitidrotten men för att för en eller annan match hyra i en ersättare för en skadad spelare känns i min gamla invanda idrottsvärld lite oschysst. Spelarbredd i en trupp är något som skall belönas.

***

Pingisligan för herrar är delvis ett underligt träd i den svenska idrottsvärlden.

Vad driver några ledare att skaffa resurser för två kineser, en tredje utländsk spelare och en svensk andraklasspelare utan anknytning till orten att spela för deras klubb?

Jag tror inte detta på något sätt gynnar svensk bordtennis och dess utveckling.

Marta i FC Rosengård i ytterligare tre år.

Givetvis glädjande för alla som vill se en av damfotbollens mest spektakulära spelare på hemmaplan och självfallet också en investering mot en hägrande slutseger i Champions league.

Jag är alldeles för dåligt insatt i Rosengårds internationella konkurrenters spelartrupper för att rätt värdera motståndet. Men kan någon förening ha ett bättre lag än Rosengårds? Nästan idel utländska världsstjärnor, kompletterade med svenska landslagsspelare. I min lilla värld kan det knappast bli bättre.

***

Marta är -- har kanske med nyhetens behag för faktiskt ganska år sedan varit -- den stora publikmagneten i svensk damfotboll. Jag är ingen flitig besökare på dammatcherna i Malmö, det blir några besök per säsong, men när Marta kommit på besök med sitt Umeå eller Tyresö har jag varit trogen.

Rosengårds ordförande Håkan Wifvesson kalkylerade i en tv-intervju med att hennes medverkan bland annat skulle innebära att det kommer mellan 400 och 700 åskådare mer per match för att (delvis) kompensera de utökade utgifterna för hennes kontrakt.

Visst belägg har han för sin optimistiska kalkyl. Rosengårds publiksnitt 2014 på de sju matcherna utan Marta var 859, de tre med henne 1 498.

Men i de tre ingår en med gratis entré (2 153 mot Jitex), ett derby (1 000 mot Kristianstad) och så prisutdelningsmatchen mot AIK (1 343). Det är tre matcher som inte är relevanta för det faktiska intresset.

Känns lite som en ny glädjekalkyl från FC Rosengård.

***

Ekonomin har tvingat Rosengård att kapa i sin organisation, både den organisatoriska och i spelartruppen. Detta har gjort att man tvingats flytta upp yngre spelare från de egna leden och säger sig satsa på dem.

Jag vill först se det, innan jag tror på det.

Måste en ung svensk landslagsspelare som Elin Rubensson flytta till Kopparbergs/Göteborg för att få utvecklande speltid är det fel på kulturen i FC Rosengård.

***

Ser att de allsvenska damklubbarna, med FC Rosengård och dess sportchef Erling Nilsson som en av talesmännen, vägrar ge landslaget inför VM en extravecka att förbereda sig på.

Jag förstår inte motiveringen:

-- Vi har nu så stora lönekostnader att vi vill ha tillgång till spelarna så mycket som möjligt.

Visst slutet av maj är en bra publikmånad och en omgång under denna period kan kanske ge något 100-tal fler åskådare än en under en sämre tidpunkt. Men inte kan detta väl rädda en krisande ekonomi?

Och vad vore en stor svensk VM-framgång inte värd pr-mässigt?

Säsongens publiksnitt i Allsvenskan var 836. En siffra som säger allt om den svenska fotbollsallmänhetens intresse för den inhemska damfotbollen.

Vi vet också att när landslaget spelar i de internationella mästerskapen så blir laget något av en riksangelägenhet. I alla fall för de idrottsintresserade.

Det verkar inte så lite ankdamm över klubbarnas agerande.

I jubileumstider är det mycket att stå i.

Något får stå över. Fundera kan man förstås göra.

Nu är det nästan en vecka sedan Malmö FF spelade sin sista match. Massmedia med Malmöanknytning har gjort en sammanfattning.

Här min i en kortverision.

***

Malmö FF har gjort en alldeles utmärkt säsong. Att påstå något annat är löjligt. Men många av lovorden är lite väl överdrivna.

***

Guldet i Allsvenskan var stabilt och vanns mera på grund av att MFF hade ett spelår utan någon längre svacka än att man under 30 omgångar presterade en glänsande fotboll. Visst var MFF några gånger riktigt bra men ingalunda vid så många tillfällen som de olika sammanfattningar ger sken av.

Det är bara att kolla vad betygssättarna själv har framfört efter faktiskt ganska många matcher.

Det sägs att en sluttabell aldrig ljuger. Ett lag som vinner Allsvenskan med en differens på sex poäng är en rättmätig mästare. Men med rätt marginaler vid några viktiga tillfällen.

MFF är mycket värdiga svenska mästare.

***

Att kvala in till Champions League är givetvis också en alldeles utmärkt prestation. Men var det en fantastisk bragd? Andra superlativer att förglömma.

Vilka mästarlag kan man begära att de svenska mästarna skall kunna utmana? Är inte de tjeckiska och österrikiska ligorna någorlunda jämförbara med Allsvenskan? Red Bull från Saltzburg har förvisso en gentemot MFF överlägsen spelarbudget men vi har ju också Åge Hareides ord på att den österrikiska ligan är klart övervärderad.

***

Så insatserna i Champions League. 4—15 i målskillnad, en seger, fyra mållösa matcher av sex. Kanske ett väntat facit men blev lovorden inte för många? Journalister, spelare och ledare verkade på något sätt nöjda. Man gav faktiskt MFF och sig själv en förlorarstämpel. Motståndet till trots lät det lite resignerat, man var nöjda med att bara få vara med.

Därför gladde Anton Tinnerholms ilskna kommentar efter en “hedersam” förlust (jag kommer inte ihåg mot vem), när någon gav beröm för MFF:s spel.
-- Vi förlorade ju.

***

Några journalister menade i sina sammanfattningar att “verkligheten hann ifatt MFF”, detta apropå den totala insatsen i CL.

Hade det inte för vederbörande varit lämpligare att redan från början skildra just “verkligheten” i stället för att hänge sig åt ljusblå drömmar?

2014 speglar på ett utmärkt sätt den verklighet MFF lever i både på det nationella och internationella planet.

***

MFF har gjort en alldeles utmärkt säsong. Det hade inte behövts överord för att fastslå detta.

***

Och tack Malmö FF för att vi fick se så många storlag i Malmö!

Direkt från Baltiska hallen och Skånederbyt i herrarnas elitserie handboll mellan HK Malmö och Lugi till EM-handbollen för damer mellan Sverige och Frankrike.

För dem som gillar handboll -- om man nu bortser från om man har något favoritlag eller ej -- var underhållningen i dammatchen överlägsen derbyts, som saknade det som gör handbollen så fascinerande, tempot. Det var segt, mycket segt, med oftast ett passningstempo som inte hör hemma i den högsta svenska serien.

Damerna däremot -- och det har varit genomgående i de EM-matcher jag sett --spelade en tempostark handboll, som de behärskade och kunde krydda med finesser. I det två senaste internationella dammästerskapen drev spelarna upp farten till en nivå de ej klarade av.

Det gör de nu. Det gäller de flesta lagen.

Handboll för damer har utvecklats vidare.

Blir det en kollision i veckan mellan ett möte i EM och ett i herrarnas elitserie, ja, då väljer jag en dammatch. För underhållningens skull

. ***

En likhet fanns dock mellan de båda söndagsmatcherna. Domarkvaliteten var inte alls bra.

Jag har påpekat det förr: skånsk handboll står stark, från elit till de allra yngsta, och inte minst med en väldigt jämn fördelning mellan könen.

Och detta också från elit till nybörjarna.

I helgen började steg 3 i USM för juniorer, 16- och 14-åringar. 30 skånska föreningar med 97 lag deltog från start i denna sympatiska tävling. 51 av

lagen var flicklag, 46 pojklag.

Nu återstår 64 lag, en bra siffra, men mest imponerar siffran 24 för föreningar som har lag kvar. I en skånsk idrottsvärld där många idrotter har stora rekryteringsproblem, inte minst i att få ungdomarna att tävla, är 24 en siffra att bara drömma om. Vi talar om en tävling på riksnivå.

Jämställdheten visar sig även i antalet kvarvarande lag, 33 är pojklag, 31 flicklag.

Jag skrev sympatisk tävling. De lag som anmäler sig är garanterade minst fem eller sex matcher, inget lag åker ut direkt, alla lag som inte avancerar från gruppspelet i steg 1 får en ny möjlighet i en omgång 2. Även om gruppindelningen är regional (regionerna är stora) så möter de skånska lagen oftast motstånd de inte träffar på i seriesammanhang.

Det är stimulerande liksom att gruppspelet sker över en lördag/söndag med en ofta förekommande spännande övernattning.

Jag tror att handbollen funnit ett lockande koncept, som ger en stabil grund för den breda elit som finns inom svensk handboll. Något som inte minst visar sig i den pågående EM-turneringen för damer.

De senaste decennierna har konkurrensen för handbollen ökats radikalt både i fråga om halltider och om de ungdomar som är intresserade av lagbollspel. Innefotbollen har expanderat liksom inte minst innebandyn.

Likväl ökar antalet skånska handbollslag. Förra säsongens cirka 600 seriespelande lag har blivit cirka tio procent fler.

Handbollen i Skåne står som sagt, och synes, stark.

Självfallet vill jag att flickor och pojkar skall ha lika bra förutsättningar att utöva sin favoritidrott.

Men när ordföranden i fritidsnämnden i Malmö Frida Trollmyr (S) lägger genusperspektiv på önskan att anlägga en konstfrusen isbana utomhus blir jag minst sagt irriterad. Det är Svenska Bandyförbundet och i en intressegrupp som ställt en förfrågan till Malmö stad om det finns en möjlighet att få en bana.

Jag accepterar att det inte finns ekonomiskt utrymme till investeringen och att driftskostnaderna i och med de allt mildare vintrarna blir för höga.

Men sen kommer det som ytterligare en anledning till nekandet:

-- Och så är det fler pojkar än flickor som spelar bandy.

Tror Frida Trollmyr att de kommuner i södra Sverige, betydligt mindre än Malmö, byggt sina isbanor för några bandyspelande unga grabbar? Så är det givetvis inte. Isbanorna finns till för allmänheten, för folkhälsan, för familjen som kan samlas, flickor som pojkar, kring en gemensam aktivitet, en social träffpunkt.

Och även ge plats för en och annan bandymatch för grabbar. Men varför inte också för flickor?

Jag blir beklämd när en ledande politiker inte är mer framsynt än att hon lägger ett genusperspektiv på ett eventuellt byggande av en isbana för allmänhetens åkning.

Lyft blicken!

H 43 Lunds konkurs är det givna samtalsämnet i handbollskretsar.

Det finns många aspekter på den uppkomna situationen och de olika kommentarerna i massmedia. Det lär finnas anledning att återkomma.

Det här inlägget är inte strikt neutralt. Jag är medlem i H 43 Lund -- och kommer så att förbli -- och jag har under de två senaste säsongerna mot en symbolisk summa skrivit pressreleaser och medverkat på hemsidan. Jag tror dock inte att mitt arvode påverkat konkursen.

***

Ur journalistisk synpunkt förstår jag att man vill intervjua Zoran Roganovic. Men det är inte nödvändigt att svara och allra minst i en svepande kommentar pekande på kansliet påstå att några personer där inne inte gjort sitt jobb.

Då blir jag beklämd. Jag vet att anställd personal och många, många ideella krafter i stort sett dygnet runt kämpat för att få balans i H 43:s ekonomi.

Många är också de personer som under elva år i alla fall sett till att Zoran fått ut sin lön.

Det var inget värdigt uttalande av Zoran Roganovic.

***

I veckan hade jag några funderingar kring tv:s inverkan på de låga publiksiffrorna. Utan att känna till den ekonomiska kompensationen kan aldrig den eventuella pr:n överväga publikbortfallet.

***

Gårdagsmatchen mellan HK Malmö och Guif såg av 717 person, 100 av dessa var medlemmar i Idrottsmuseets Vänner, som HK vällovligt bjöd på entréavgiften. De publiksnitt merparten av elitserielagen visar upp kan aldrig ekonomiskt bära ett lag.

Sponsorerna blir alltmer nödvändiga. Men hur intresserade är dessa i framtiden med en allt mer försämrad exponering?

Jag är lite orolig för att mer än H 43 Lund riskerar att hamna i svårigheter.

***

26--21, och speciellt halvtidssiffrorna 16--8, var för många överraskande. Guif är ju topplag. Som dock kom till Baltiska hallen rejält skadedrabbat, speciellt offensivt. HK har förvisso samma problem men hunnit kompensera med spelare från Lugi och Balkan. Guif lät sina unga spelare få elitserierutin.

HK:s utklassningsvinst måste ses med denna bakgrund.

Något om Guifs situation hade jag hoppats att få läsa i mina morgontidningar.

Förgäves!

Vad var det jag skrev i går?

Jo, att en handbollsmatch på hög internationell nivå för damer underhållningsmässigt väl kan mäta sig med en herrmatch.

Och efter att ha sett Sveriges damer utklassa världsmästarna Brasilien – förvisso bara i en träningsmatch – är det bara att konstatera ”att så är det”.

Det var verkligen en höjdare med högt tempo, strålande kombinationer, hög individuell skicklighet, finesser i avsluten och då och då en förbluffande skyttekraft.

Det var handbollspropaganda av hög klass.

***

Matchen leddes av två ryskor och de var verkligen också bra, konsekventa i det mesta de företog sig.

I svensk elithandboll på herrsidan – jag ***erkänner att jag sett för få dammatcher – är domarstandarden inte bra. Domarna är inte konsekventa inom en och samma match och än mindre har de olika paren samma nivå. Det är givetvis svårt att begära en exakt bedömning med nu är skillnaden alltför stor.

Nu är förstås handbollen den kanske svåraste lagbollsporten att döma. Det finns ingen annan idrott där det förekommet så många regelfel. Ett bra försvarsspel bygger – lite hårdraget – på att vara så ojuste att det ”bara” blir frikast och inte utvisning. Ett sådant regelverk gör självfallet inte domarnas arbete lättare. Samtidigt som gestikulerande tränare – några mer, några mindre, men inga namn – ifrågasätter i stort varje signal. Hjälpen till domarna är oftast obefintlig.

Man har nu stramat upp bestraffningarna med knuffarna med raka armar på hoppande spelare. Det var på tiden.

Men jag efterlyser mer:

Större spelförståelse, var inte så snabba att blåsa, se vad som händer!

Se upp med alla täckningar och genvägar i målgården! Här skiljer sig verkligen nivån, inte minst i ett internationellt perspektiv.

Vänd spelet oftare, när det är uppenbart att den anfallande spelaren bara försöker vinna tid genom ett söka frikast!

Tillåt inte en omfamning av en motståndare för att förhindra en snabb omställning! Lägger man inte ner bollen direkt vid ett frikast blir det två minuter. ”Omfamningen” är samma andas barn.

Det här är några vanligt förekommande missar jag i mitt nördiga handbollstittande retat mig nu under hösten.

***

Stannade kvar framför tv-apparaten efter Sverige—Brasilien för att se Avkast på fyran. Jag förväntade mig ett aktuellt program. Men så var det inte. Det var inspelat för några dagar sedan.

Att då diskutera Kristianstads situation utan den sparkande målvakten Dan Beutler och den starka insatsen mot Hamburg var ingen bra journalistik.

Lika lite som att prata om damernas förutsättningar inför EM utan att ta hänsyn till det just avslutade mötet mot Brasilien. I samma kanal.

Förhandsinspelningar är inte alltid bra.