Det har blivit en del hockey den senaste tiden.

Några matcher för Pantern på plats men mest SHL-matcher via tv. Och då givetvis i första hand Malmö Redhawks.

Inför kvällens viktiga match mot Modo ligger Malmölaget på en förväntad (?) plats i de nedre regionerna. Är man nykomling så är man.

Jag är långt ifrån kunnig i ishockeyns innersta mysterier men har en känsla – som jag efter diverse julbordssamtal med allmänt idrottskunniga personer delar – att Malmölaget totalt sett gör fler individuella misstag och rent generellt har sämre teknik än motståndarna. Pucken sitter inte lika ofta på ”bladet” och när den väl gör det uteblir väl ofta den nödvändiga kontrollen.

Därför är i min värld tabellplaceringen logisk.

Jag har diskuterat problematiken med en betydligt mer ishockeykunnig före detta kollega, och om jag förstått honom rätt är det den enskilda tekniken som inte räcker till för ett fungerande spelsystem.

Tränaren Björn Hellkvist har framfört samma åsikter.

Och i dagens Sydsvenska säger Redhawks sportchef Patrik Sylvegård att man skall vara spelsystemet troget.

Här hänger jag inte riktigt med. SHL är elitidrott. Det gäller att vinna.

Har man skaffat rätt spelare för att klara av intentionerna? Det måste finnas ett samförstånd mellan tränare och sportchef. Jag har ingen aning om det är så mellan Sylvegård och Hellkvist.

Men om nu spelet inte fungera finns det två alternativ.

1. Sportchefen skaffar in nya spelare som klarar av intentionerna.

2. Tränaren anpassar spelsättet till det material han (staben) förfogar över.

Av SDS-rubriken att döma finns det oro i Malmöklubben: Sylvegård: Jag har haft många sömnlösa nätter.

Nu skall jag snart sätta mig tillrätta för att i en skön tv-fåtölj följa Redhawks—Modo.

Kanske en – delvis i alla fall – avgörande match för Redhawks vägval.

Hur tänker man i Danmark?

Det är lite självklara funderingar efter Malmö FF:s senaste insatser i Champions League och ryktena om att Åge Hareide skall ersätta Morten Olsen som dansk förbundskapten.

Experter har – även före 0—8 mot Real Madrid – varit kritiska mot MFF:s kollektiva försvarsspel. Låt vara att det varit extremt tufft motstånd men 1—21 på sex matcher (4—15 i fjol) kan man inte enbart förklara med att man mött mycket bra lag. DBU, det danska förbundet, måste naturligtvis ställa sig frågan om Hareide har de rätta kvaliteterna att leda ett landslag med målsättningen att kvalificera sig till VM.

Jag vet inte, men visst borde man ta sig en extra funderare.

Åge Hareide är inte ung och har han förmågan att bygga något nytt och ge de unga, danska talangerna tid och utrymme att få utveckla sin potential?

Under sina två år i MFF har tilliten för de egna unga talangerna inte varit överdrivet stor.

***

Tidningarna gjorde det lätt för sig. Alla MFF-arna fick en etta, alltså underkänt. Okej, det var många som inte var värda något bättre i ett CL-perspektiv men att ge exempelvis Enock Kofi Adu en etta beror mer på att man vill göra sig lustig än på fotbollskunskap. Adu ville, kunde och lyckades före paus men utan hjälp föll han naturligt tillbaka.

***

Ser nu i pressen att någon redan börjar diskutera att – och hur – MFF måste förstärka sin trupp. Samtidigt är det bara Simon Kroons kontrakt och Nikola Djurdics låneavtal som går ut under 2015. Cirka 25 spelare står under kontrakt till och med 2017 och dessutom skall klubben satsa än mer på sin ungdomsakademi.

I min enkla värld får jag det inte riktigt att gå ihop.

Någon gång måste man välja väg.

Även en journalist bör väl ha en någorlunda rät linje. Även om långsiktighet inte skapar rubriker – eller klickar på webben.

***

Det finns ingen anledning att utropa: vad var det jag sa!

Men det är när spelåret är avklarat som slutbetyget sättes. Alltför många höjde lag och spelare till skyn tidigt under säsongen. Verkligheten blev en annan för MFF, både som lag och för många av de enskilda spelarna. En femteplats i Allsvenskan är inte godkänt med MFF:s förutsättningar, att kvala in till CL:s gruppspel är naturligtvis bra (men man hade bara en riktigt svår motståndare på vägen dit, Salzburg. Celtic av årgång 2015 är inte bra) men 1—21 säger allt om insatsen på den nivån.

Även om orden är inlindade i lite undanflykter har flertalet av de försäsongsöveroptimistiska i Malmöpressen kommit till insikt om att deras påståenden var förhastade.

Vi var några äldre före detta journalister med erfarenhet som på bloggar menade att det är examendags när den sista domarsignalen ljuder.

Kanske något att ta efter för yngre före detta kolleger. Även om några närmar sig de 60.

De första dagarna i december i stort varje år är härliga dagar för oss som gillar handboll och då fartfull och teknisk sådan.

Vid denna tidpunkt avgörs nämligen ett internationellt mästerskap i handboll för damer, nu i dagarna ett VM i Danmark. Jag har skrivit det förr men det tål att upprepas; handboll är den lagbollsport där en dammatch på toppnivå ger mig samma behållning som en herrmatch. Inget ont om fotboll, basket, innebandy, ishockey, volleyboll eller bandy men i min värld är det klasskillnad i underhållningsvärde.

Isabelle Gulldén!

Hon är en av Sveriges absolut främsta idrottsutövare alla sporter inräknade. Jerringprisjuryn har tack och lov visat så mycket kunskap att ”Bella” finns bland kandidaterna och jag hoppas innerligt att hon kvalificerar sig till finalrundan. En av världens bästa spelare i en global idrott som handboll skall naturligtvis ha en given plats i en Svensktoppenlista.

Bella behärskar det mesta -- jag är benägen att skriva allt -- på en handbollsplan, skjuter bra, kan göra egna genombrott, är en säker straffskytt och inte minst har hon en briljant speluppfattning med alla de spektakulära frispelningarna som det där som ger hennes spel en extra guldglans.

Det har skrivit tusentals ord om Zlatans betydelse för det svenska fotbollslandslaget. Jag skall sticka fram hakan -- och svära i kyrkan:

Bella är viktigare för sitt landslag än Zlatan för sitt.

Isabelle Gulldén är en av Sveriges främsta kvinnliga idrottsutövare genom alla tider.

Njut av hennes konst under VM-dagarna i Danmark!

Måhända är jag dum.

Det finns förstås många som håller med.

Men efter att ha läst nedanstående började jag undra över vad jag inte förstått.

-- Att vi inte kvalade in till Europa retar mig fortfarande oerhört. Det innebär att MFF hamnat i en situation där det gäller att bygga om. Jag såg framför mig en treårsperiod för bygget och det var mest det jag tänkte på, att det kanske var bäst att någon annan gjorde det.

Citatet är hämtat från en intervju i dagens Skånska av Ole Törner med den avgående MFF-tränaren Åge Hareide.

Vad menar karl´n, inte Törner utan Hareide?

Kommer det att ta tre år att bygga ett lag för Europaspel med den utgångstrupp MFF har i dag och som med två undantag är kontrakterad två säsonger framåt? Det är ju att underkänna sitt eget arbete och de värvningar som sportchefen och dennes medhjälpare, där Hareide väl i högsta grad borde vara involverad, gjort.

Dessutom!

Malmö FF har två möjligheter kvar att spela i Europa 2016, dels genom att bli trea i sin CL-grupp nu i höst och dels genom att vinna Svenska cupen våren 2016.

Och skulle laget missa 2016 är det väl få som tror att det skall ske även 2017. Har man en trupp som i två år kvalificerat sig till gruppspelet i Champions League skall det mycket till för att komma utanför topp-tre i Allsvenskan två år i följd.

Med detta som underlag för mina funderingar förstår jag inte Åge Hareídes resonemang om tidslängden för att åter nå Europa.

Eller så är jag dum!

Eller har Hareide vetskap om en spelarflykt liknade den inför 2015?

Annars ligger de två MFF-åren helt i linje med hur lång tid han vanligtvis tillbringar i en och samma klubb som tränare. Det rör sig om cirka två säsonger, inte mycket mer.

Andra får spekulera i anledningen.

Tänk om han inte blir Danmarks nye förbundskapten!

Av vad jag förstår har Daniel Andersson, MFF:s sportchef bråda dagar.

Inte bara det att han skall fixa en ny tränare, han skall även forma en spelartrupp, anpassad till den nye tränarens filosofi.

Det är inte bra att skifta tränare vart annat år.

Nu vet förstås ingen, eller i alla fall få, vad som nu under uppehållet sker med den befintliga truppen. Och den är stor. Klubbens hemsida visar på 30 spelare knutna till A-truppen. Det intressanta är att det bara är Simon Kroons kontrakt som går ut under 2015, Guillermo Moilins gör det den 1/7 2016. Alla övriga är kontrakterade minst över 2017.

Det talas givetvis också om nytillskott. Och då lär det inte finnas plats för alla i den nuvarande truppen. Samtidigt som MFF i min idrottsfilosofi skriker efter kontinuitet. I det lag som under 2015 kan betecknas som ordinarie finns det endast en spelare, Markus Rosenberg, som spelade regelbundet även under våren 2014.

Med tanke på MFF:s stolta, framgångsrika historia som fostrare av duktiga allsvenska spelare är det måhända anmärkningsvärt att ingen av talangerna förmått ta det sista steget upp som en ordinarie startspelare. Jag bortser från Oscar Lewicki och Rasmus Bengtsson, som utvecklats till elitspelare under många säsonger utanför MFF-organisationen.

Jag vet att tiderna är annorlunda men det finns en viss logik i svensk idrott, kontinuitet och lokal/regional förankring är betydelsefulla hörnstenar.

MFF står inför svåra val inför framtiden.

Oavsett hur nu det totala utfallet av 2015 blir.

Prespa Birliks behanding av sina sex afrikanska fotbollsspelare är naturligtvis ett stort samtalsämne i idrottskretsar, inte bara i Malmö.

Sydsvenskans avsöljande av förhållandena är givetvis bra. Att de uppmärksammas först nu är dock underligt. Ryktena har gått länge i Fotbollsmalmö.

Om ryktena nu är sanna, finns ett liknande fall i en skånsk landsortsklubb på samma nivå. Afrikanska gästarbetare lär bo i en husvagn.

Det värsta är att Prespa juridiskt sett kan ha gort helt rätt. Spelarna har fått sin lön, förvisso skamliga 4 000 kronor, hyran är betald, förvissa hutlösa 6 000 för en källarlokal, och skatten, resten, är inbetald.

Så är fallet beskrivet i Sydsvenskan.

Då är frågan: Har Prespa även betalt sociala avgiter för spelarna? Tydligen, eftersom det inte framkommit i skriverierna. Det brukar ju vara hett stofft när en klubb står i skuld till Skatteverket. Jag förutsätter att de grävande journalisterna kollat upp detta hos myndigheterna.

Med andra ord: Prespa Birlik har följt lagen.

Men rent etiskt är det för djäkligt. Prespas agerande har skadat hela den svenska idrotten. Klubben har visat ett människoförakt som är skrämmande.

Vad driver föreningar att agera så här? Är det så viktigt att avancera något pinnhål i seriesystemet, från nivå 4 till 3, att man kan trampa på stackars utsatta människor?

Jag förstår inget!

Prespa är den klubb jag skrev om i våras och som hade några av Malmös mest lovande ungdomar. En grundtanke var att låta dessa talanger spela seniorfotboll och utvecklas så att klubben om något år, med dessa unga spelare som en del i laget, skulle sikta på division 1. I stället tog man det afrikanska snabbspåret. De mest begåvade ungdomarna försvann till Jonas Therns akademi i Osby och Landskrona BoIS, övriga till andra klubbar i Malmö med omkrets.

En förening med en ideologi som Prespas, att ta hit afrikanska ungdomar, utbilda dem för att sälja vidare och att sen ta hit nya talanger med samma mål, det vill säga utbilda och placera dem i storklubbar i Sverige eller utomlands, är det en affärsidé som till en del skall finansieras av statliga och kommunala bidrag?

Svaret är givetvis nej, speciellt som man inte tar något som helst socialt ansvar.

Och, som en före detta nu bloggande kollega från Sydvenskan, undrade:

Vilket ansvar har de agenter som tog hit de afrikanska spelarna?

Det här är en historia som stinker rejält.

Det kommer en ny sporttiding i januari 2016, SkåneSport.

Den planeras komma ut en gång i veckan och man kan prenumera och få den antingen digitalt eller som papperstidning. Tack och lov för det sistnämnda. Att läsa enstaka artiklar via datorn är väl ok men inte en 24-sidig tidning.

I förhandsreklamen lovar man lokala och regionala artiklar från Skåne om elit- bredd- och ungdomsidrott. Programförklaringen väckte mitt intresse. Mina två morgontidningar, Sydsveskan (speciellt) och Skånskan, har minskat sina bevakningsområden radikalt. Stora delar av idrottslivet i många delar av Skåne bevakas sällan eller aldrig. Det som kalldes Lokal- eller Omkretsensport är försvunnet. Utrymmena för ungdomsidrott har minimerats.

”Mina” tidningars sportsidor har tappat vitalitet, bredd och mångfald. Jag är medveten om att minskade resurser är en orsakerna. Men det gör naturligtvis inte mig till en nöjd läsare.

Därför ser/såg jag fram mot SkåneSport.

Men ...

Det finns ett provexemplar att beskåda på hemsidan. Och vad fann jag väl där?

Jo, fem artiklar med MFF-anknytning, två om Redhawks, en vardera om Pantern, FC Rosengård, Malmö FBC, Lugi, Prespa Birlik, H 65, Kim Andersson, Nike, Värpinge IF. Med andra ord lanserade man i stort artiklar om föreningar och personer i regionen som de dagliga tidningarna är fyllda av.

Var finns det nya, de händelser och klubbar/personer/idrotter som man inte får läsa om i regionens morgontidnigar? Och var fanns den geografiska spridningen?

Det måste nog mer till för att locka läsare/köpare.

De mindre idrotterna och klubbarna skriker efter uppmärksamhet och uppskattning. Det är på detta område en ny tidning kan vinna mark och detta med en spridning över hela Skåne.

Att skriva än mer om Malmös storklubbar och stortstjärnor är i min tidningsläsande värld inget framgångsrecept.

Jag komer inte att bli en prenumerant. Jag vill i alla fall först se ett mer varierat provexemplar.

Marginalerna och Zlatan.

Eller om ni så vill:

Zlatan och marginalerna.

Där finns nyckeln till den svenska EM-biljetten till Franrike. Men inte hela sanningen.

Radio Malmöhus hade sänt ut en stackars reporter för att ställa den infantila frågan: Om det var lönt sända andra än Zlatan till EM-slutspelet.

Lyckligtvis var det begåvade personer som fick frågan och merparten betonade att fotboll är ett lagspel och nämnde också andra spelare som starkt bidrog till avancemanget.

I samma överdrivna dyrkan hade en krönikör följande rubrik till sitt alster: Zlatan har fört oss till EM på egen kraft.

Först som sist: Zlatan är en fantastisk fotbollsspelare, en av världens främsta i sin position.

Det som gör mig irriterad, lite ledsen är massmedias koncentration på honom, på megastjärnan. Det är så många andra strålande, avgörande insatser som kommer i skymundan, eller helt glöms bort.

Som nu i dubbellandskampen mot Danmark:

Kim Källström precisa 25-meterspassning till Zlatan (som fick hjälp av Johansson/Granqvist att komma i friläge). Det var “Zlatanklass på den passningen.

Glöm inte heller att det var Emil Forsberg som fälldes både vid straffen på Friends och frisparken på Parken! Som Zlatan förvisso förvaltade på bästa sätt.

Det svenska försvarsspelet under EM-kvalet har fått berättigad kritik. Men när det som bäst behövdes skärpte man defensiven. Det ofta klandrade Andreas Granqvist gjorde två av sina absolut bästa matcher och hans spel bidrog i högsta grad till totalvinsten mot Danmark. Han var lysande.

I dag har det diskuterats mycket fotboll. Jag har pratat med många. Alla hyllar självfallet Zlatan. Men de allra flesta lyfter fram andra avgörande insatser och är allmänt trötta på fokuseringen på Zlatan.

En världsstjärna tar inte ett lag till ett EM-slutspel på egen kraft.

Men han är en stark bidragande anledning.