Det är klart att man funderar på förändringar, när något inte fungerat.

Som nu Malmö FF efter den oväntat dåliga starten i Allsvenskan i fotboll. Visst fick MFF-tränaren Allan Kuhn en tidsfrist efter 1—0 mot Elfsborg.

Men hur länge?

Ändringen av spelsystem är, samtidigt som den gav tre poäng, ett utslag av ett misslyckande. Den filosofi Allan Kuhn lanserat, tränat på och använt i åtta tävlingsmatcher gav han upp. Systemet har stötts och blötts i otaliga analyser i Malmöpressen. MFF skulle vara bollförande och vara aggressivt, och detta över hela planen. Det finns till och med några hovpoeter i omgivningen som menar att det borde stå i stadgarna att MFF just skall vara ett possessionlag,

Gårdagens MFF var fram till målet i stort så långt från detta ideal som det är möjligt. Det var mest ”långa bollar på Bengt”.

Att MFF på slutet vaskade fram ytterligare heta chanser berodde på att Elfsborg övergav säkerheten för att försöka kvittera.

Som sagt, jag har förståelse för att Allan Kuhn ville prioritera defensiven i går. Men hur gör han på söndag då Djurgården kommer på besök? Han måste ju tro på vad han lanserat under sina månader i MFF. Och återgå till ett mera offensivt spel. Det är en hemmamatch. Det går inte att förlita sig på motståndarmisstag.

Jag vågar också påstå att det spel MFF visade upp i går inte räcker till för att ta någon av de ädlare medaljerna. Det behövs ett helt annat spel. Ett eget sådant.

***

Åter till en käpphäst. Betygsättningen. Låt prestationen avgöra, inte resultatet!

***

Varför håller kvällstidningarna på med att konfrontera spelare och ledare med uttalanden av kommentatorer och experter? Ställ frågorna själv utan att gömma er bakom någon annan.

”Varje match lever sitt eget liv.”

Det var Nanne Bergstrand, då fotbollstränare i Kalmar FF, som var den förste (det kan ha varit någon annan, men jag associerar yttrycket med just Nanne) som sa just dessa ord på den något infantila frågan inför varje match om hur han trodde matchen skulle utveckla sig.

Nu pratar de flesta analytiker samma språk.

***

Det finns tydligen en stor statistikbank om Allsvenskan i fotboll, där man kan utläsa det mesta, i alla fall det man vill få fram. Denna statistik har använts flitigt efter endast tre omgångar.

Mark Twain lär ha myntat orden: Lögn, förbannad lögn och statistik. Överdrivet förstås. Med rätt statistik kan man bevisa mycket. Men jag har ingen tilltro till statistik som pekar på att lag som förlorar premiärmatchen inte kan bli svenska mästare. Bara för att det inte skett på 25 år. Eller att lag som bara tagit tre poäng av nio möjliga i inledningen har små möjligheter att nå den absoluta toppen.

För att travestera Nanne: ”Varje serie lever sitt eget liv.”

Så även Allsvenskan 2016. Tro mig!

***

Sensationer är en krydda.

Min gamle kollega Calle Palmér menade: 

-         Det bästa med fotbollen är alla överraskningar.

Och efter en konstpaus kom det:

-         Bara det inte drabbar mitt lag.

Han hade inte varit helt glad i dag, den gode Calle.

Två nederlag i följd svider i alla MFF-hjärta. Jag menar dock att kritiken varit väl hård. Laget har inte spelat bra men så uselt som man velat påskina var det inte mot Sundsvall, Det var ju deras målvakt Tommy Naurin som gjorde att det blev noll poäng. Ett – eller kanske till och med två – MFF-mål hade gett ett helt annat slutbetyg. Utan att prestationen i sig varit bättre.

Min vana trogen – och med erfarenhet – vägrar jag att uttala mig om kapaciteten på MFF:s årsförvärv. En bit in på höstomgångarna kan det vara dags.

Fegt?

Måhända. Med facit i hand från spelåret 2015 och den hittillsvarande korta säsongen 2016 kan man väl påstå att alla lovorden om nytillskotten inte till fullo uppfyllts.

***

Kommande omgång blir ytterst intressant.

Östersund—Häcken. Hur bra är egentligen Östersund? Häcken har haft ett tufft inledningsprogram, marginaler mot sig och har många spelare skadade.

Helsingborg—Falkenberg, två lag som verkligen behöver en vinst.

IFK Norrköping—AIK, en toppmatch.

IFK Göteborg—Kalmar. Ett obesegrat Blåvitt har inte imponerat. Var Kalmars strålande första halvlek mot Elfsborg en tillfällighet?

Jönköping—Gefle, var står dessa tippade nedreregionenlag?

Elfsborg—Malmö FF, tre inspelade poäng per lag, säger det mesta om mötets vikt.

Sundsvall—Örebro, är ÖSK ett topplag?

Djurgården—Hammarby, ett Stockholmsderby är något visst.

Tack C More att man direkt kan se sex av dessa godbitar.

Säg inte annat än att Allsvenskan har sitt eget liv.

Mycket är sagt och skrivit om det dramatiska OS-kvalet i handboll.

Det är idrott när den är som mest fascinerande och med blågula handbollsögon kunde ju utgången inte blivit bättre. Det är också fantastiskt att ett så pass litet land som Sverige har både sitt dam- och herrlag i såväl handboll som fotboll med i Rio.

Och så naturligtvis kan man inte förbigå Ystad, världens bästa handbollsstad,

Av olika anledningar var jag inte på plats i Malmö Arena. Det fick bli tv:n. Ledsamt naturligtvis att missa den laddade atmosfären, men så blir det ibland. Tv har ju fördelen — eller för domarna, nackdelen – att alla kniviga (och de är många i en handbollsmatch) beslut vevas i repriser gång på gång. Efter att ha sett det här OS-kvalet är det bara att åter konstatera att döma handboll på elitnivå är en omöjlighet. Jag har sagt det förut. Det måste bli fler domare med specifika arbetsuppgifter. Och så måste alla inblandade, spelare, ledare, domare och de som bestämmer enas om vad som egentligen gäller. Det är för svajigt i bedömningarna de olika paren emellan i samma turnering. Och även internationellt och nationellt.

Det är inte bra för en idrott, där det finns så många omdiskuterade beslut som i handbollen. Ibland blir det en fadd smak.

***

OS är kanske det största en idrottsman kan uppleva. Det skall bli fantastiskt att följa svenskarna i Rio. Inte minst handbollslagen. Herrfotbollen är ju trots allt en B-turnering.

Upplägget för att kvalificera sig till OS till herrturneringen i handboll känns inte helt ok. Ingen kan förneka hemmaplansfavören. Programmet är pressat. Det är svårt att få plats för fler matcher. Hemma- bortamöten länderna emellan hade givetvis varit det mest rättvisa,

Nu har Sverige vid de två senast kvalen till OS-turneringarna haft favör av hemmaplan. Med lyckat resultat.

Det tackar vi för.

Spanjorerna är inte lika nöjda med kvalificeringsnormerna.

***

Det finns mycket att fundera över i handbollens värld.

Två omgångar i Fotbollsallsvenskan är spelade.

På plats och via tv har jag faktiskt sett alla lag utom två (Falkenberg och Sundsvall). Gefle mot Helsingborg fick dock nöja sig med en halvlek.

Givetvis är det för tidigt att dra några som helst slutsatser om fortsättningen. Men i en kvällstidning fastslog en av deras så kallade experter efter AIK:s 2—0 borta över Östersund att ” Guldhoppet är tillbaka”

Chansen till ett AIK-guld var alltså borta efter ett hemmakryss mot Sundsvall i premiären?

Är det underligt att allmänhetens förtroende minskar efter en sådan journalistik? Det tyder bara på okunnighet och ett meningslöst effektsökande.

***

Så har Malmö FF förlorat (jag såg inte matchen, föredrog Göteborgsderbyt IFK Göteborg—Häcken 1—0) och genast får i stort alla spelarna underkänt i Sydsvenskans betygssättning. Av snittbetyget att döma var MFF:s onsdagsinsats mot Jönköping den sämsta i mannaminne. Eftersom jag inte såg matchen, vet jag inte, men jag tvivlar.  Samtidigt får Jönköping beröm och blir då marginalen bara ett mål, 3—2, kan ju skillnaden inte vara så stor som betygen ger sken av.

Betygen är satta med mer besvikelsekänsla än av det faktiska skeendet på plan,

Som alltid när MFF överraskande tappar poäng.

***

Två andra exempel från Malmös tidningsvärld:

”Men jag är just nu livrädd för att MFF inte fullt ut har pjäser som kan leva upp till de förväntningarna och helt enkelt inte passar in i filosofin.”

”Mot Jönköping Södra fanns det nämligen ingenting – absolut ingenting – som gav mig hopp.”

Kan en journalist – till och med dubbelarbetande på två tidningar – tydligare åskådliggöra sina klubbsympatier? Det finns ju inte tillstymmelse till neutralitet i dessa utdrag. Han, Ole Törner, har väl ingen anledning att vara livrädd – starkt ord – det är väl de ansvariga i MFF?

Vilken tilltro kan man i framtiden sätta på Tömers krönikor?

***

Har sett Östersunds båda matcher. En intressant nykomling med sitt possessioninriktade spel men med en (ännu?) naiv defensiv. Men kommer laget förbi motståndarnas mittfältsförsvar blir det målfarligt. Jämtlandslaget hade mer en chans att spräcka nollan mot AIK.

***

Och i Göteborgsderbyt (1—0) visade Häcken åter sin ineffektivitet, hade också marginalerna mot sig, ett skott i ribban och fick inte en helt klar straff för hands. Dessutom, hur störd blev Häckenmålvakten Peter Abrahamsson av en offsidehoppande Tobias Hysén vid målet?

***

Det har varit många så kallade hamstringsskador under de två inledande omgångångarna. Jag är orolig att det kan komma fler den kommande veckan. Det är ett tufft program med tre matcher på drygt en vecka. Detta i kombination med ett kyligt väder och inte fullt ut matchtränade kroppar, det sliter på trötta muskler.

***

En slutsats vågar jag mig på. Som jag tidigare noterat. Det blir jämnt i Allsvenskan och jag står fast vid att tio lag kan fixa en medalj, det vill säga bli bland de fyra främsta.

Visst var det tjusigt och visade på en härlig teknik och speluppfattning.

Jag tänker på Erdal Rakips känsliga chipp vid Malmö FF:s 3—1 mål i segermötet mot IFK Norrköping.

Men …

Jag reagerade när juryn på C Mores fotbollsmåndag utsåg målet till Veckans mål. Tidigare i programmet hade man ingående diskuterat ”förstärkning” och ”filmning” på temat fusk, det vill säga försök att lura domarteamet. Enigheten var stor: Så gör man inte.

Kort därefter premierar juryn just ett fuskmål. På plats såg man tydligt att Rakip drog med sig bollen med armen och det vidimerades med all tydlighet på tv-repriserna. C More undanhöll dock tittarna denna viktiga sekvens.

Självfallet en bagatell i sig, men i min lilla värld lite av dubbelmoral. Fusk är fusk och skall inte belönas.

Det blev mycket allsvensk fotboll i helgen, en match på plats, tre via tv.

Konfekten var varierad. Att dra några slutsatser efter att ha sett åtta lag i en enda match är naturligtvis en omöjlighet. Vågar dock konstatera att det finns många bra lag och många intressanta, sevärda spelare.

Helgens mest omdiskuterade händelser var tyvärr Stefan Johannessons insats i Malmö. Jag gillar inte när en domare kommer i fokus. Det gör tydligen inte heller de ledande fotbollskrönikörerna i Sydsvenskan och Skånskan/Skånesport, eftersom de inte nämner något om de situationer som ”hela” Fotbollssverige har åsikter om.

Det är märkligt att de undanhåller sina läsare sina synpunkter eftersom de ofta annars har åsikter om domarinsatserna. SDS (Wiman) ägnade större delen av sina krönikor efter FC Rosengårds två matcher i Champions League åt domarna. Ole Törner (som nu ger sina tankar både till läsarna av Skånskan och Skånesport) är vanligtvis inte sen att nagelfara domarnas agerande (exempelvis Michael Lerjéus).

Nu höll de tyst. Den konspiratoriskt lagde kan själv dra sina slutsatser varför.

Från min läktarposition kunde jag inte bedöma den situation som föranledde MFF:s straff. Tv-repriserna i lugn och i fåtöljen visar dock att Andreas Johansson kraftfullt går in i duellen med Markus Rosenberg. Bedömer då Johannesson att den är vårdslös och farlig har han rätt att döma straff oavsett om Norrköpingsspelaren träffar Rosenberg eller ej. Men när nu domslutet blev som det blev borde det också bli ett ytterligare straff, nämligen ett andra gult kort till Andreas Johansson och därmed utvisning.

Den andra straffsituation såg jag tydligt, den när Rosenberg i ryggen tryckte ner en Norrköpingsspelare. En given straff. Sen vill jag påpeka att en straff inte är lika med mål, men väl en ypperlig chans.

Hur många var det förutom domarna som missade att Erdal Rakip tog bollen med sig med armen innan han ytterst känsligt med en strålande teknik förpassade bollen i mål?

Sammantaget var det inte alla bra Stefan Johannesson!

Men du slapp i alla fall undan någon krönikekritik från Malmöhåll.

Jag är ingen frekvent besökare på damfotboll på Malmö ip.

En, kanske två, matcher per säsong blir det.

Flitigare konsument är jag förstås i den bekväma tv-fåtöljen.

Givetvis har jag sett de två Champions League-mötena mellan FC Rosengård och Frankfurt.

Spännande och dramatiskt. Visst, ingen kan väl klaga.

Men världsklass?

I referat och betygssättning får man det intrycket. Jag har större krav på en underhållning som benämns som världsklass. Observera jag gör ingen som helst jämförelse med herrfotboll. Gud mig förbjude!

Men jag har sett damfotboll så oerhört mycket bättre spelmässigt än i de här två matcherna. Felpassen var många, liksom uppspelen, inte minst från många försvarare. Kombinationerna som resulterade i en målchans var få. Hur många anfall avslutades med ett skott på mål? Hur många kvalificerade räddningar tvingades målvakterna till under 210 minuter?

Tyskornas mål i Malmö kom efter en sällsynt klantig straff. Rosengårds i Frankfurt efter ett taffligt försvarsspel och en nick över en helt felplacerad målvakt.

Okej, 0—0, eller 1—1 som det blev nu, kan förklaras med en effektiv defensiv. Så var det delvis. Samtidigt höll inte anfallen någon högre klass.

Det är inte världsklass att snabbt driva bollen förbi några motståndare och sen helt missa den viktiga sista passningen.

Det är inte heller världsklass att från sin backposition få se motståndaren mata in ett stort antal inlägg.

Det finns fler (många) kritiska detaljer att påminna om.

Jag förstår inte varför man skriver upp något som faktiskt inte var speciellt bra. Vem vinner på det? Ingen.

FC Rosengård kan så mycket bättre. Spar överorden tills de är berättigade.

På lördag är det dags.

Allsvensk fotbollspremiär, efterlängtad.

Har en vän som inte förstår att jag föredrar Allsvenskan framför Premier League. Och det är klart att kvaliteten på alla områden är högre i den engelska ligan. Men det är igenkänningsfaktorn som ger känslan, att regelbundet via tv kunna se kanske tio lag per vecka gör att man kan följa utvecklingen för enskilda spelare och lag. De många tv-matcherna gör också att man får en bred kunskap om toppskiktet i den svenska fotbollen. Det får man inte i nutidens morgontidningar, som tenderar att enbart koncentrera sig på ett lag.

Inför premiären har man i år fått ett bättre underlag för att tippa Allsvenskan än tidigare tack vare att tv sänt både cup- och träningsmatcher. Min slutsats är att det blir intressantare än på länge. Det finns tio lag som har kapacitet att ta medalj, det vill säga komma bland de fyra främsta.

Allmänt är Malmö FF stor guldfavorit. I de två kvällstidningarnas välmatade magasin inför premiären har 16 av 20 av tidningarnas experter (detta missbrukade ord, man blir inte expert för att man skriver fotboll i en tidning, morgon eller kvälls) tippat att MFF återtar SM-pokalen.

Här mina egna små noteringar, grundade på kanske lite för mycket tv-tittande i fjor och nu under försäsongen.

AIK

Bra målvakt,rutinerade vitala försvarare, ett mittfält med kreativitet, tuffhet, bredd och stor utvecklingspotential. Men kan Denni Avdic kompensera förlusterna av Goitom och Bangura anfallsmässigt ?

DJURGÅRDEN

När – och om – Haris Radetinac och Kerim Mrabti blir kuranta och om Mathias Ranéige då är kvar kan man bli höstens lag. Bra trupp men annars få som sticker ut.

ELFSBORG

Har på få år tappat Nicklas Hult, Oscar Hiljemark, Johan Larsson, Arber Zeneli, Sebastian Holmén, alla från den egna ungdomsverksamheten, plus Anders Svensson, och har inte ekonomi att kompensera dessa med likvärdiga spelare. Men det finns talang att utveckla. Emir Bajrami?

FALKENBERG

Tre säsonger i följd har man tappat sina främsta spelare, många med den avgörande karaktären för ett lag i botten.

GEFLE

Roger Sandberg, tränaren, har förvaltat arvet efter Per Olsson bra och laget spelar nu en mera konstruktiv fotboll med mittfältaren Tomelillagrabben Robin Nilsson som den viktigaste spelaren.

IFK GÖTEBORG

Mycket hänger på Tobias Hyséns målform. Framför John Alvbåge finns seriens bästa försvar men är mittfältet tillräckligt kreativt?

HAMMARBY

Ögmundur Kristiansson seriens främste målvakt? Det kan behövas. Bakircioglu på tillbakagång. Saknar den riktiga toppen i det norskt, isländska, kalmaritiska bygget. Såg just ett 20 minuter långt inhopp av brassen Romulo mot ÖSK. Kan bli toppspelaren.

HELSINGBORS IF

Kan det bli något annat än ett mittenlag med en trupp utan spetskompetens? Henke Larsson har många unga talanger att utbilda till stabila allsvenska spelare. Det finns potential.

BK HÄCKEN.

Hisingeklubben har exporterat skyttekung efter skyttekung och har de senaste säsongerna fått klen utdelning på sitt konstruktiva spel. Kommer målen med Paulinho? Har nu spelat in sig på Bravida och har några av landets intressantaste unga spelare, omgärdade av rutin.

JÖNKÖPINGS SÖDRA

För mig nästan enbart okända spelare. Vinsten i Superettan visar förstås på styrka men förlusten av skyttekungen Fredrik Olsson gör det inte lättare.

KALMAR FF

Rasmus Elm visade i första halvlek mot MFF i cupen vad han kan åstadkomma. Fulltränad och frisk kan han om nu även hans bröder blir skadefria åter göra KFF till ett topplag. Förmågan finns.

MALMÖ FF

Ett givet topplag med den truppen och den ekonomin. Men visst finns det frågetecken, främst Örn Kjartansson och hur formera mittfältet? I fjor utnyttjade motståndarna backen Yotun offensiva position. Det lär man göra även i år. Vilken utveckling har Wiland och Arnason?
IFK NORRKÖPING

Ett givet topplag även i år. En ung trupp, bara två över 30 år. Tror inte ett dugg på snacket om mättnad. Har kapacitet i alla lagdelar. Blir Kamara friskförklarad blir laget än vassare.

GIF SUNDSVALL

Såg Giffarna i fjor göra riktigt bra matcher även mot topplagen. Utvecklade sitt spel men totalt sett ojämnt.

ÖREBRO SK

Med två bollartister som Ajdarevic och Gerzic bakom snabbe ”Crespo” (Kamara) kan mycket positiv hända framåt. I övrigt en välkomponerad trupp med seriens bästa målvaktspar, Jacob Rinne/Oscar Jansson.

ÖSTERSUND

Såg laget några gånger i Superettan. På den nivån ett bra lag med mycket boll. Men nu är det Allsvenskan

Dessa funderingar ger detta tips:

1) Häcken

2) Norrköping

3) Malmö FF

4) IFK Göteborg

5) AIK

6) Elfsborg

7) Djurgården

8) Kalmar

9) Hammarby

10) Örebro

11) Helsingborg

12) Gefle

13) Sundsvall

14) Östersund

15) Falkenberg

16) Jönköping