Det forskas mycket kring ungdomsidrotten.

Professorer, docenter, sociologer och andra yrkeskategorier framför i avhandlingar och i olika media sina forskningsresultat.

De är i stort eniga: För tidig specialisering är inte bra, de som sysslar med många idrotter i unga år har nytta av sin erfarenhet när de i de övre tonåren väljer huvudidrott, den fysiska och psykiska utvecklingen är så olika att det innan tonåren, och även under de första tonåren, är omöjligt att se vilka barn (för det är dem det gäller) som har förutsättningar att lyckas som junior eller senior, oavsett nivå.

Utan någon forskning framför otaliga av våra främsta världsstjärnor och elittränare samma åsikter, grundade på erfarenhet.

Inte minst är det viktigt, även ur social synpunkt, att ingen blir utslagen på grund av tidig nivågruppering. Har man dessutom bara prövat på en enda idrott är det tyvärr svårt att hitta alternativ på lämplig åldersnivå. Rent generellt finns det få nybörjargrupper för dem i de yngre tonåren.

Mångsidigheten hindras också av ekonomin. Det är dyrt att idrotta. Utrustning, medlems- och träningsavgifterna är höga. Mat, resor och logi vid tävlingar och turneringar är kostsamt. Den ekonomiska segregationen inom idrotten är stor och på sikt ett enormt problem för ungdomsidrotten och i slutändan för den totala svenska idrotten.

Erfarenhet och forskning har länge varit medvetna om vikten av allsidighet men det har inte trängt in i de djupa tränar/ledarleden. Under mina många år som idrottslärare och tränare har jag mött en hel del trångsynthet.

• En cykeltränare ville att hans 13-årige adept inte skulle vara med de ordinarie idrottslektionerna på fredagarna, eftersom han skulle tävla på söndagen. Eleven slutade tävla i mellantonåren.
• En ishockeytränare förbjöd en löpartalang under sommaruppehållet att på skoj testa sin friidrottsförmåga i en mindre tävling. Efter att inte kommit med i Skånes TV-pucklag var det slut med ishockey och all annan idrott.
• En ordförande i en fotbollsklubb uppmanade några duktiga 14-åringar att skolka från en friluftsdag med motiveringen att de senare på kvällen skulle spela en ”viktig” match.

Det får räcka med dessa exempel. Jag har åtskilligt fler.

***

Jag är också mycket tveksam till idrottsgrundskolorna. Det borde inte, ur alla synpunkter, vara tillåtet att selektera 12-åriga barn. All forskning säger att det är en omöjlighet att göra ett rätt val ur ett elitidrottsperspektiv. Likväl stöttar Malmö stad sin idrottsgrundskola.

Malmö FF:s ungdomsansvarige Per Ågren berättade i en SDS-intervju den vånda han kände när han skulle utse de lyckliga eleverna. Han medgav också mellan raderna att felvalen under åren varit många.

***

Inspiration till detta inlägg fick jag i lördags efter att ha läst Sydsvenskans intressanta artikel om hur man i Dalby GIF ger möjlighet för sina ungdomar att ägna sig åt både fotboll och handboll.

För något år sedan läste jag om Ekerö IK, en mångsektionsförening från en kommun väster om Stockholm, lagt ett schema där en åldersgrupps träningstider i de olika idrotterna, jag tror det var nio, aldrig kolliderade med varandra. Nu har Ekerö förstås exceptionella förhållanden men grundidén är något att efterlikna i alla flersektionsföreningar, som dock blivit färre genom åren. Men det går givetvis att samarbeta över klubbgränserna.

Det hade utvecklat alla inblandade föreningar. Och inte minst gynnat barnen.

Som är det viktigaste.

***

Jag blev glad när läste om Dalby GIF.

Men någon timme senare läste jag i Aftonbladet att Boo IF från Skuru, som lär vara Sveriges femte största fotbollsförening, vid sitt årsmöte beslutat att man skulle nivågruppera sina lag från och med tio år. Ja, ni läste rätt. Från 10 år.

***

Det är tydligt att många, som Boo FF och Malmö kommun, inte tar till sig till all den forskning som finns tillgänglig om ungdomsidrott.