En minisemester, OS förstås, en besvärlig förkylning men framförallt en havererad dator.

Där har du förklaringarna till uppehållet på min skrivklåda. Passionerad tidningsläsare som jag är känns det tufft att erkänna att 13 dagar utan tillgång till olika tidningssajter med läsvärda krönikor och några få intressanta bloggare är en lång tid. Jag har förvisso en modern mobil. Men någon måtta får det vara på moderniteterna för en äldre man.

Man märker förstås snabbt att utan en fungerande dator kan det vardagliga livet bli något besvärligare. Men det finns, som i allt, två sidor av saken. Jag har hunnit läsa mer än vanligt, bland annat del 2 av ”Spela fotboll bondjävlar” av Torbjörn Andersson, historiker och lektor i idrottsvetenskap på Malmö högskola. En intressant läsning om fotbollens ställning i några svenska orter med allsvenska lag. TA ger perspektiv på annat än fina passningar, offside och felaktiga domslut.

Vad missar man nu i denna expanderande massmediavärld utan en fungerande dator. Jag inbillar mig att mina två Malmötidningar ger mig det jag vill ha om politik, kultur (Skånskan och Sydsvenskan kompletterar varandra) och lokala nyheter (Skånskan är bredare både i Malmö och de skånska närliggande kommunerna). Men på ett område räcker Malmötidningarna inte till: Min gamla käpphäst Sporten. Jag nöjer mig den allsvenska fotbollen. Tre dagar med Barometern i Kalmar gav jag mig mer läsning om Kalmar FF:s motståndare än vad Sydsvenskan ger mig om MFF:s. Skånskan skriver regelbundet om Helsingborgs IF.

Jag är givetvis väl medveten om den globala förändringen i tidningsläsandet men ibland känns det som om tidningsledningarna gömmer sig bakom detta tråkiga faktum i stället för att fundera i annorlunda banor. Eller att kanske fråga sig om allt det gamla var så himla uselt.

Självfallet förstår jag att Sporten bara är en avdelning av många, men ack så viktig. Jag har fortfarande ett brett kontaktnät och vet att många, även de mest fotbollsintresserade, vill läsa mer än om Malmö FF och FC Rosengård. Tro mig!

OS då? Tiderna, semestern och förkylningen, allt tillsammans, har gjort att jag följt Rio-spelen sämre än kanske alla sen Helsingfors 1952.

Några funderingar har jag och återkommer.

Men först skall läsa några krönikor och bloggar som jag missat under datorhaveriet.