Det är skolavslutningsdags och betygen är satta.

Numera får endast utbildade, behöriga personer ge sina skriftliga omdömen. I fotbollens tidningsvärld är det annorlunda. Vem som helst sätter sina betyg. Ofta blir det väl helt okej – vem är jag att påstå att det är min åsikt som är den rätta? Jag är intresserad av hela Allsvenskan, har sett kanske över 40 matcher hittills den här säsongen (jag medger, nördigt!) och tar då och då del av kvällstidningarnas betygssättningar. Det är mer än Malmö FF som intresserar mig. Vidgade vyer är aldrig fel.

Men ibland undrar jag hur de spelare känner sig som får sin yrkesskicklighet efter varje match bedömda av – jag vågar säga det – i fotboll mycket okunniga journalister. Inga namn, men det finns flagranta exempel. Namn går ofta före prestation i betygsättningen. Samtidigt förstår jag svårigheten att kunna granska minst 22 spelare och då inte minst de i bortalaget. Men när det skiljer två getingar, postryttare, plus, c:n, eller vad det nu kan vara, på samma spelare undrar man vilken tilltro man kan sätta på betygen.

Att resultat går före prestation är odiskutabelt. Det finns skrämmande exempel på att mycket jämna matcher med ett marginalavgörande gett en snittskillnad på en ”poäng”. Det ger inget förtroende.

Lika lite som en kollektiv betygsbestraffning – en mig närstående tidning hemfaller gärna åt detta – efter en för redaktören/redaktörerna smärtsam och oväntad poängförlust. Åtta av elva spelare behöver inte vara underkända efter 0—3 mot ett för dagen bra och effektivt Häcken.

Att redaktionerna lägger ner tid och kraft på sina betygsättningar är givetvis för att det engagerar läsarna, ger underlag för diskussioner.

Men för professionella yrkesutövare bör de egna känslorna -- i båda riktningarna – inte få ta så stor plats som de ibland får.

Okunnighet är en annan fråga.

Generellt borde en redaktionsdiskussion inte skada.