Malmö har gjort en bra säsong på herrsidan i fotboll.

Hoppsan!

Det kan man väl inte mena, när himmelsblå krönikörer/bloggare talar om fiasko och allt vad man nu får det till?

Men lyckligtvis finns det en fotbollsvärld i stan utanför Malmö FF, som varit isolerat i toppen. Avståndet seriemässigt har varit alldeles för stort, glappet mellan MFF och stans andralag har varit två nivåer. Det är genant för en stad av Malmös storlek som dessutom vill kalla sig fotbollsstad.

2016 blir det bättre. Glappet kommer att minska. Malmö får åter efter några år ett lag i division 1 genom Prespa Birlik. Och eftersom Kvarnby, Rosengård och IFK Malmö alla höll sig kvar i tvåan samtidigt som Olympic tog sig upp dit har toppbredden -- om man nu kan kalla det så -- ökats. Det är i bästa fall en början till en allmän standardhöjning.

I och för sig försvann minst två klubbar, LB 07 och Husie (det kan också i ett nedåtkval bli en tredje, Hyllie) från trean men Flagg får sällskap av Kulladal, som gjorde en gedigen avslutning. Att vinna de två svåra sista “måstematcherna” med 5--1 och 6--1 är starkt.

Vad kan man då vänta av 2016?

Med den turbulens på spelarmarknaden det finns i Malmötrakten är det en omöjlig fråga att besvara. Det är ju alldeles för mycket tio ut och tio in.

Prespa, Rosengård och IFK Malmö har varit inne i den ruljans under många säsonger. Kvarnby och Kulladal har haft betydligt stabilare trupper. Nya

spelare har kommit från egna leden.

För Olympic blir det en ny situation. Division 2-spel kräver spelarkontrakt, förvisso en liten minimisumma, men kontrakten innebär också att klubben måste betala utbildningsbidrag dels för nya unga spelare utifrån och dels för de unga som redan tidigare kommit till föreningen från andra klubbar och skriver sitt första kontrakt.

Enligt vad jag förstått kan Kulladal även bli en vinnare genom Olympics division 2-status.

Nåväl. Det blir en intressant höst. Men i stort kanske inte direkt upplyftande för oss äldre idealister som är uppvuxna med kontinuitet och igenkänningsfaktor som tidigare fanns i lag och föreningar. I alla fall på den här nivån.

***

En liten handbollsparentes. För en klubb som bygger långsiktigt är små framgångar stora. Jag tänker på IFK Malmös 16-årslag som kvalificerade sig direkt till steg 3 i USM för flickor genom att bli tvåa i en femlagsgrupp efter suveräna Kävlinge. Men att vinna över H 43 lag 2, Baltichov och Lysekil är ett bevis på att IFK är på rätt väg.

Och en injektion.

Att duktiga Dalhem dessutom får lokal konkurrens på flicksidan är stimulerande.

Såg i går den första Ligamatchen i basket i Malmö på elva år.

Det var en härlig idrottsupplevelse med dramatik. Och rätt vinnare. För oss skåningar.

Malbas vann med 93--85 efter förlängning över Jämtland. Malbas och skånsk basket behövde denna premiärvinst och visade att man kan hänga med lagen från de nedre regionerna. Jämtland kom tia av elva lag förra säsongen.

***

Dramatik, ja. Kort före slutsignalen under ordinarie tid ledde Malbas med tre poäng. Östersundslagets bäste Corin Henry satte en tvåa men foulades orutinerat och Henry förvaltade bonusstraffen säkert, 81--81, och förlängning. I denna var Malbas klart bäst.

Och fick stående ovationer av en knökfull Heleneholmshall, 550 personer. Malbas hade lyckats få dit stora delar av sina många duktiga ungdomslag och bland de lite äldre åskådarna fanns många av Basketskånes kändisar från både ledar- och spelarleden, OS-deltagare och åtskilliga landslagslirare från båda könen.

Basketen i Malmö och Skåne har lyckats behålla många av sina tidigare storspelare kvar inom sporten som tränare och ledare. Vid ungdomsturneringar coachas lagen inte sällan av före detta elitspelare.

***

Okej, en premiär är något lite extra lockande, men att inte få plats för alla, inte ens 700 personer som utlovats, är ett av många bevis på att Malmö utöver Baltiskan behöver en modern arrangemangshall på mellan 1 500 och 2 000 för elitlagen i basket, handboll och innebandy. Det har funnits diffusa planer de senaste 25 åren med alla har försvunnit när det blivit dags för beslut.

Nu när Malmö har fler elitlag än tidigare borde frågan åter bli aktuell.

Det behövs bättre villkor för många om Malmö skall förbli Sveriges bästa idrottskommun.

***

Det fanns två anledningar till att myndigheterna satte stopp vid 550 personer. Brandmyndigheterna menade att utrymningsställena var för få och fritidsförvaltningen meddelade sent att golvet inte skulle hålla för den nyinköpta teleskopläktaren.

Av vad jag förstår var Malbas lovat att en ny öppning skulle göras åt öster och ingå i den allmänna upprustningen av Heleneholmshallen till en trivsam basketarena.

Att sedan köpa in en ny läktare och först några timmar före uppkast upptäcka att golvet inte skulle hålla, det är för mig fullständigt oförsvarbart.

För Malbas, vars elitsatsning balanserar på en tunn ekonomisk tråd, är dessa två grova missar av fritidsförvaltningen dyrbara.

***

Vad har Malbas för kapacitet? Jag vet inte, har sett alldeles för lite elitbasket på senare år och har inget att jämföra med. Att spelarna är duktiga därom finns ingen tvivel. De är elitidrottare med svenska mått.

För dem som gillar spektakulära lirare är Darion Rackley en attraktion och värd många besök i Heleneholmshallen.

Och talang att bli en stor publikfavorit är givetvis också Carl Engström, en dominant under båda korgarna.

***

De som gillar lokal förankring i en elitklubb kan också glädjas åt att i Malbas 14-mannatrupp är fyra spelare fostrade i klubben och ytterligare fyra har en annan Skåneförening som moderklubb.

För en samlad skånsk basket är det viktigt att Malbas spelar i Ligan.

***

Till sist fredagskvällen mest rörande scen. När Malbasvinsten var klar rusade 84-årige Jan Mikulowkski från sin plats bland den kommande generationens spelare och omfamnade coachen Henrik Svensson i en sann glädjedans,

För oss som vet vad Mikulowski betytt och känner för sporten i stan blev detta ännu ett minnesvärt ögonblick.

Spanien har många av världens bästa klubblag i fotboll.

I La Liga finns några av världens absolut bästa spelare.

I elitidrott gäller det att vinna.

Det gör de spanska storklubbarna ofta.

Så varför klaga?

Jag har sett några matcher i Champions League. De spanska lagen får ofta matcherna dit de vill. De möter låga försvar, får ett kompakt bollinnehav, där de med sin skicklighet inte ger motståndarna många tillfällen att sticka upp. Och så blir det ett och annat mål.

Jag beundrar givetvis deras förmåga men det blir samtidigt något monotont. Det känns hela tiden som det skulle kunna bli mer, fler mål och chanser och framför allt ett högre tempo.

Det verkar som ingen motståndare vågar chansa, attackera.

I tisdags såg jag dock ett undantag. Bayer Leverkusen utmanade verkligen Barcelona med en intensiv hög press av många spelare högt upp i banan. Spanjorerna blev stressade med visade samtidigt -- givetvis självklart med den inneboende kapaciteten -- att de kan spela en rakare fotboll utan det evinnerliga bolltrillandet. Barcelona krånglade sig ur en besvärlig situation och vann med 2--1.

Ur underhållningssynpunkt var det spansktyska mötet överlägset gårdagens Malmö FF--Real Madrid. Leverkusen är förmodligen ett klart bättre lag än MFF men det var modet hos tyskarna jag uppskattade.

MFF visade några gånger att det gick att oroa nonchalanta försvarare men alltför ofta -- nästan alltid -- fick Real Madrid ostört hålla på med sin -- faktiskt trista -- possession fotboll. Så ser det ofta ut när de spanska storlagen spelar och vinner i gruppspelet i CL.

Låt Leverkusen visa vägen!

***

Såg matchen via tv. Den kommenterades av Glenn Strönberg som ideligen poängterade det höga tempot. Visst fanns det sekvenser där det gick undan men oftast var det lågt tempo på mittplan med MFF i rätt positioner.

Med högt tempo menar jag en massa snabba omställningar med spel på båda planhalvorna.