Direkt från Baltiska hallen och Skånederbyt i herrarnas elitserie handboll mellan HK Malmö och Lugi till EM-handbollen för damer mellan Sverige och Frankrike.

För dem som gillar handboll -- om man nu bortser från om man har något favoritlag eller ej -- var underhållningen i dammatchen överlägsen derbyts, som saknade det som gör handbollen så fascinerande, tempot. Det var segt, mycket segt, med oftast ett passningstempo som inte hör hemma i den högsta svenska serien.

Damerna däremot -- och det har varit genomgående i de EM-matcher jag sett --spelade en tempostark handboll, som de behärskade och kunde krydda med finesser. I det två senaste internationella dammästerskapen drev spelarna upp farten till en nivå de ej klarade av.

Det gör de nu. Det gäller de flesta lagen.

Handboll för damer har utvecklats vidare.

Blir det en kollision i veckan mellan ett möte i EM och ett i herrarnas elitserie, ja, då väljer jag en dammatch. För underhållningens skull

. ***

En likhet fanns dock mellan de båda söndagsmatcherna. Domarkvaliteten var inte alls bra.

Jag har påpekat det förr: skånsk handboll står stark, från elit till de allra yngsta, och inte minst med en väldigt jämn fördelning mellan könen.

Och detta också från elit till nybörjarna.

I helgen började steg 3 i USM för juniorer, 16- och 14-åringar. 30 skånska föreningar med 97 lag deltog från start i denna sympatiska tävling. 51 av

lagen var flicklag, 46 pojklag.

Nu återstår 64 lag, en bra siffra, men mest imponerar siffran 24 för föreningar som har lag kvar. I en skånsk idrottsvärld där många idrotter har stora rekryteringsproblem, inte minst i att få ungdomarna att tävla, är 24 en siffra att bara drömma om. Vi talar om en tävling på riksnivå.

Jämställdheten visar sig även i antalet kvarvarande lag, 33 är pojklag, 31 flicklag.

Jag skrev sympatisk tävling. De lag som anmäler sig är garanterade minst fem eller sex matcher, inget lag åker ut direkt, alla lag som inte avancerar från gruppspelet i steg 1 får en ny möjlighet i en omgång 2. Även om gruppindelningen är regional (regionerna är stora) så möter de skånska lagen oftast motstånd de inte träffar på i seriesammanhang.

Det är stimulerande liksom att gruppspelet sker över en lördag/söndag med en ofta förekommande spännande övernattning.

Jag tror att handbollen funnit ett lockande koncept, som ger en stabil grund för den breda elit som finns inom svensk handboll. Något som inte minst visar sig i den pågående EM-turneringen för damer.

De senaste decennierna har konkurrensen för handbollen ökats radikalt både i fråga om halltider och om de ungdomar som är intresserade av lagbollspel. Innefotbollen har expanderat liksom inte minst innebandyn.

Likväl ökar antalet skånska handbollslag. Förra säsongens cirka 600 seriespelande lag har blivit cirka tio procent fler.

Handbollen i Skåne står som sagt, och synes, stark.

Självfallet vill jag att flickor och pojkar skall ha lika bra förutsättningar att utöva sin favoritidrott.

Men när ordföranden i fritidsnämnden i Malmö Frida Trollmyr (S) lägger genusperspektiv på önskan att anlägga en konstfrusen isbana utomhus blir jag minst sagt irriterad. Det är Svenska Bandyförbundet och i en intressegrupp som ställt en förfrågan till Malmö stad om det finns en möjlighet att få en bana.

Jag accepterar att det inte finns ekonomiskt utrymme till investeringen och att driftskostnaderna i och med de allt mildare vintrarna blir för höga.

Men sen kommer det som ytterligare en anledning till nekandet:

-- Och så är det fler pojkar än flickor som spelar bandy.

Tror Frida Trollmyr att de kommuner i södra Sverige, betydligt mindre än Malmö, byggt sina isbanor för några bandyspelande unga grabbar? Så är det givetvis inte. Isbanorna finns till för allmänheten, för folkhälsan, för familjen som kan samlas, flickor som pojkar, kring en gemensam aktivitet, en social träffpunkt.

Och även ge plats för en och annan bandymatch för grabbar. Men varför inte också för flickor?

Jag blir beklämd när en ledande politiker inte är mer framsynt än att hon lägger ett genusperspektiv på ett eventuellt byggande av en isbana för allmänhetens åkning.

Lyft blicken!

H 43 Lunds konkurs är det givna samtalsämnet i handbollskretsar.

Det finns många aspekter på den uppkomna situationen och de olika kommentarerna i massmedia. Det lär finnas anledning att återkomma.

Det här inlägget är inte strikt neutralt. Jag är medlem i H 43 Lund -- och kommer så att förbli -- och jag har under de två senaste säsongerna mot en symbolisk summa skrivit pressreleaser och medverkat på hemsidan. Jag tror dock inte att mitt arvode påverkat konkursen.

***

Ur journalistisk synpunkt förstår jag att man vill intervjua Zoran Roganovic. Men det är inte nödvändigt att svara och allra minst i en svepande kommentar pekande på kansliet påstå att några personer där inne inte gjort sitt jobb.

Då blir jag beklämd. Jag vet att anställd personal och många, många ideella krafter i stort sett dygnet runt kämpat för att få balans i H 43:s ekonomi.

Många är också de personer som under elva år i alla fall sett till att Zoran fått ut sin lön.

Det var inget värdigt uttalande av Zoran Roganovic.

***

I veckan hade jag några funderingar kring tv:s inverkan på de låga publiksiffrorna. Utan att känna till den ekonomiska kompensationen kan aldrig den eventuella pr:n överväga publikbortfallet.

***

Gårdagsmatchen mellan HK Malmö och Guif såg av 717 person, 100 av dessa var medlemmar i Idrottsmuseets Vänner, som HK vällovligt bjöd på entréavgiften. De publiksnitt merparten av elitserielagen visar upp kan aldrig ekonomiskt bära ett lag.

Sponsorerna blir alltmer nödvändiga. Men hur intresserade är dessa i framtiden med en allt mer försämrad exponering?

Jag är lite orolig för att mer än H 43 Lund riskerar att hamna i svårigheter.

***

26--21, och speciellt halvtidssiffrorna 16--8, var för många överraskande. Guif är ju topplag. Som dock kom till Baltiska hallen rejält skadedrabbat, speciellt offensivt. HK har förvisso samma problem men hunnit kompensera med spelare från Lugi och Balkan. Guif lät sina unga spelare få elitserierutin.

HK:s utklassningsvinst måste ses med denna bakgrund.

Något om Guifs situation hade jag hoppats att få läsa i mina morgontidningar.

Förgäves!

Vad var det jag skrev i går?

Jo, att en handbollsmatch på hög internationell nivå för damer underhållningsmässigt väl kan mäta sig med en herrmatch.

Och efter att ha sett Sveriges damer utklassa världsmästarna Brasilien – förvisso bara i en träningsmatch – är det bara att konstatera ”att så är det”.

Det var verkligen en höjdare med högt tempo, strålande kombinationer, hög individuell skicklighet, finesser i avsluten och då och då en förbluffande skyttekraft.

Det var handbollspropaganda av hög klass.

***

Matchen leddes av två ryskor och de var verkligen också bra, konsekventa i det mesta de företog sig.

I svensk elithandboll på herrsidan – jag ***erkänner att jag sett för få dammatcher – är domarstandarden inte bra. Domarna är inte konsekventa inom en och samma match och än mindre har de olika paren samma nivå. Det är givetvis svårt att begära en exakt bedömning med nu är skillnaden alltför stor.

Nu är förstås handbollen den kanske svåraste lagbollsporten att döma. Det finns ingen annan idrott där det förekommet så många regelfel. Ett bra försvarsspel bygger – lite hårdraget – på att vara så ojuste att det ”bara” blir frikast och inte utvisning. Ett sådant regelverk gör självfallet inte domarnas arbete lättare. Samtidigt som gestikulerande tränare – några mer, några mindre, men inga namn – ifrågasätter i stort varje signal. Hjälpen till domarna är oftast obefintlig.

Man har nu stramat upp bestraffningarna med knuffarna med raka armar på hoppande spelare. Det var på tiden.

Men jag efterlyser mer:

Större spelförståelse, var inte så snabba att blåsa, se vad som händer!

Se upp med alla täckningar och genvägar i målgården! Här skiljer sig verkligen nivån, inte minst i ett internationellt perspektiv.

Vänd spelet oftare, när det är uppenbart att den anfallande spelaren bara försöker vinna tid genom ett söka frikast!

Tillåt inte en omfamning av en motståndare för att förhindra en snabb omställning! Lägger man inte ner bollen direkt vid ett frikast blir det två minuter. ”Omfamningen” är samma andas barn.

Det här är några vanligt förekommande missar jag i mitt nördiga handbollstittande retat mig nu under hösten.

***

Stannade kvar framför tv-apparaten efter Sverige—Brasilien för att se Avkast på fyran. Jag förväntade mig ett aktuellt program. Men så var det inte. Det var inspelat för några dagar sedan.

Att då diskutera Kristianstads situation utan den sparkande målvakten Dan Beutler och den starka insatsen mot Hamburg var ingen bra journalistik.

Lika lite som att prata om damernas förutsättningar inför EM utan att ta hänsyn till det just avslutade mötet mot Brasilien. I samma kanal.

Förhandsinspelningar är inte alltid bra.

Det är mycket handboll i dessa dagar.

Många elitmatcher spelas i regionen. Fyran visar nästan dagligen något i sina olika kanaler. Det senare tackar man givetvis för. Samtidigt känns det lite glest på åskådarplats.

Jag har inte sett någon jämförande statistik över antalet besökare, men känslan är att tappet varit stort. Jag har heller ingen aning om hur klubbarna kompenseras för publikbortfallet men tomma läktare ger inget bra intryck. Dessutom uteblir den inspirerande stämningen. Sidoinkomsterna blir naturligtvis också mindre.

Jag är tveksam till om det i slutändan är positivt för handbollen med denna stora tv-exponering. Man tar inte säkert tillbaka på gungorna vad man förlorar på karusellen.

Själv är jag en svikare. Ännu har det inte blivit någon resa till Ystad den här säsongen och bekvämligheten – och tidsvinsten – har gjort att jag även skippat några hemmamatcher för Lugi.

***

Tv 4-produktionerna på Premium har en låg budget. Och då inte bara tv-mässigt, kamerorna är få. Men det får man ta. Om man är en flitig konsument är biljettpriset per match lågt

Värre är kanske kommentatorernas/referenternas okunnighet om reglerna. Till och med i de mest elementära kan de missa. Jag har förstått att matcherna inte bevakas på plats utan i en studio i Stockholm och det gör det förstås inte enklare om grundkunskaperna saknas.

Jag har en känsla av att man försöker kompensera sin okunnighet om själva spelet med att rabbla upp en massa statistik som om detta vore ett bevis på kunnighet.

***

I den ”riktiga” Tv-fyrakanalen, där Tomas Axnér härskar, är det bra, när nu Tomas lärt upp Felix Hall, medhjälparen, i alla fall något.

Men är det mer än jag som fått intrycket att Axnér ibland är trött?

***

Nu skall jag se handboll på tv, Sverige mot Brasilien för damer. Det är den enda lagbollsport där en dammatch på hög internationell nivå underhållningsmässigt kan mäta sig med en herrmatch.