2011 efter VM-succén i handboll på hemmaplan framförde de svenska elitklubbarna på herrsidan målsättningen att 2016 skulle Elitserien vara en proffsliga.

Med det menades att klubbarna skulle bygga upp en modernare organisation med mer eller mindre professionella spelare.

Att ha höga målsättningar är positivt. Men de måste vara realistiska. Ett år före “förverkligandet” är svensk herrhandboll långt från målet. IFK Kristianstad lär vara där med sina överlägsna resurser, skapade genom idérikedom, tradition och för att klubben blivit en hel regions idrottsangelägenhet.

Men hur stor möjlighet har konkurrenterna att närma sig Kristianstad? Jag tänker då resursmässigt. Idrottsligt går det. Det är tack och lov inte enbart ekonomin som avgör på planen.

H 43 Lunds konkurs visar på bräckligheten, svårigheterna, speciellt när publiken sviker. För det gör den. Ok, det är inte helt rättvisande att jämföra åskådarsiffrorna från säsongen 2013/2014 när det återstår i det närmaste hälften av den innevarande. Men det är faktiskt bara Sävehof -- trots att laget inte gått bra -- som kan notera ett hygglig publiktillskott, dock beskedligt, från 1 081 till 1 209. De flesta av de övriga lagen redovisar ungefär samma siffror som senast men från en låg niva, mellan 1 700 och 1 000. Jag resonerar nu från perspektivet “professionell nivå”.

Fyra klubbar har ett snitt under 1 000 personer, HK Malmö 852, Richo 811, Redbergslid 791 och Önnered 501. H 43 hade 700 innan man tackade för sig.

Det säger sig självt att med dessa siffror som bakgrund man inte under en längre tidsperiod kan bedriva en verksamhet med hel- eller deltidsanställda spelare.

Generösa sponsorer till trots.

***

De stora publiktappen har HK Malmö med över 400/ match, men morgondagens möte mot IFK Kristianstad kommer förmodligen att minska denna siffra, och Lugi med närmare 400.

H 43 minskade från 1 049 till 700 men lockade på slutet knappt 300 personer till Arenan.

Jag tycker lite synd om HK Malmö som jobbar ambitiöst för att locka till besök i Baltiska hallen. Men med en klen ungdomsverksamhet i stans klubbar under många år har en handbollsintresserad generation försvunnit.

***

Om H 43:s kollaps kan man ha många synpunkter på. Spelartruppen har varit klädsamt tillbakadragen, väl medveten om att deras insatser på plan bidragit till det sviktande inresset från publik och sponsorer.

Två före detta profiler i H 43 har uttalat sig, Zoran Roganovic och Thomas Axnér.

Zorans har jag kommenterat. Det var en personlig vendetta mot en ledande styrelseledamot, som inte ville gå med på en uthyrning under en för H 43 viktig period.

Axnérs uttalande i en krönika i Kvällsposten: “H 43 behöver nu en seriös styrelse” är oförskämt.

Att arbeta oseriöst är det minsta man kan beskylla styrelsen för. Kanske överambitiöst, kanske väl ekonomiskt optimistiskt men hela tiden seriöst för att bygga upp en stark organisation för att klara ett elitlag och en oerhört stor framgångsrik ungdomsavdelning.

H 43 anställde en idérik, energisk marknadschef, som skaffade inkomster. H 43 stärkte organisationen kring A-laget med en assisterande tränare. H 43 jobbade för att höja ungdomstränarnas status.

Kalla dessa åtgärder vad du vill men inte oseriöst!

***

Siffran 500 000 kronor per månad för att driva H 43:s A-trupp dök upp i kommentarerna. Det är en enorm summa pengar för en trupp som inte lär vara den dyraste.

Hur skaffar man långsiktigt dem med begränsade publikintäkter?

Vi lär få vänta på en svensk professionell handbollsliga.

Om den nu kommer med tanke på Sveriges plats i näringskedjan.