Så är Allsvenskan igång.

Har sett åtta matcher, inte hela, men minst en halvlek. Det har gjort att jag, med samma förbehåll, sett elva av de sexton lagen. Kan bli två till i dag, Örebro—Mjällby.

Men på SvT Play visas Alingsås—Ystads IF i handboll. Vi får se!

Ok, kalla mig nörd! Det klarar jag.

Självfallet är de omöjligt att dra några andra slutsatser än att det kommer att bli jämnt  ända fram till slutskedet i Allsvenskan.

***

En åsikt/slutsats vågar jag dock framföra, en gammal käpphäst, betygssättningen.

Det där med betyg intresserar både läsare och journalister. På något annat sätt kan man inte tolka att de flesta tidningar lägger ner tid och plats för betygsättning.

Jag påstår absolut inte att jag begriper fotboll bättre än andra, men när Norrköping får 31 getingar på sina elva startspelare mot Helsingborgs 20 finns det anledning att reagera. Visst Norrköpings 2—0 var det klart bästa laget. Men det motiverar inte en skillnad på en geting/spelare.

Expressen med KvP och GT har en tendens att generellt  ge det segrande laget totalt tio getingar mer än motståndarna. Oavsett hur jämn matchen än är.

Det ger inte förtroende.

***

Julbetyget sätts efter vad som presterats under höstterminen. Vårterminens betyg är en sammanfattning av hela läsårets insats.  Jag tänkte på denna regel efter Sydsvenskans höga betyg på Malmö FF efter vinsten över IFK Göteborg.

Nåväl.

Tidningens krönikör Max Wiman anande en doft av Europa efter MFF-insatsen. Jag menar: låter man ett lag från en mellanliga i Europa få så många möjligheter till bra avslut, som Blåvitt fick, då blir det många mål i baken. Göteborgs avslut var usla. Däri låg skillnaden mellan lagen, effektiviteten framför mål. Givetvis nog så viktigt. Men ...

PS

Det har kommit en kommentar till detta inlägg från Rolf Liljeblad. Det fanns ett invektiv i den ursprungliga versionen. Detta ord är borttaget. Nedan kan du läsa hans synpunkter.

Magnus Månsson

Skönt att nån reagerar på hysteriska överbetyg till vinnande lag. De beror på journalistisk inkompetens eller deras tro på läsekretsens inkompetens samt lösnummersäljet. 
Max Wimans blå salighetsrus finns det väl ingen som längre tar på allvar, så länge som han bara sett sitt lag och inte kan motståndarnamn. 
MFF är förvisso ett kompetent topplag och stolthet för Malmö, och det finns duktiga MFF-älskare bland journalisterna, t ex Ole Törner, SkD . Bäst och objektivast är tvivelsutan Håkan Malmström, som gärna raljerar och modererar mångas berusning och kan skilja på kärlek till och granskning av sitt lag!

Det har blivit mycket ishockey den senaste tiden. I tv.

Planerade – lite sent, det medges – att live se Redhawks—Rögle men det fanns inga biljetter varken att köpa eller på pressläktaren. Och just den matchen visades inte på någon av mina kanaler. Det blev att följa den via plingen på den match som fick bli surrogat. Fråga mig inte vilken, det har blivit så många att jag inte kan skilja dem åt.

I det här skedet med slutspel och kvalserie blir ishockeyn intressant. De över 50 transportomgångarna i SHL och Allsvenskan attraherar mig inte. Speciellt som jag inte längre har något direkt favoritlag.

Jag har alltid haft faiblesse för de små i idrottens värld, så i morgon håller jag nog tummarna för Rögle. Men om Patrik Sylvegård får fortsätta sätta sin prägel på Redhawks med långsiktighet och en större lokal förankring lär sympatierna kantra över till Malmö.

Men i morgon blir det bara en period ishockey, den tredje. Hockey, hur avgörande det än är, slår inte ut IFK Göteborg—Malmö FF i fotboll.

***

Även om jag har svårt att helt fascineras av ishockeyn, så förstår jag att den fångar dem som följer sitt favoritlag. Det är fart och fläkt med många spännande moment – som exempelvis att i boxplay bara få ut pucken ur zonen – och ideliga situationer framför de båda målvakterna.

Jag tror också att det är viktigt att känna igen spelarna. Skam till säges är det inte många mer är Jens Olsson av Malmöspelarna jag hade känt igen på stan. Men det kan bero på att jag känner hans far Lars, som för övrigt är bror till en av världens bästa handbollsmålvakter, Mats Olsson.

I sin matchmundering blir spelarna för ett ovant ishockeyöga oftast anonyma.

Mål, eller poäng, är höjdpunkterna i lagbollsporterna. Det är dessa man vill se och framspelen till dem. I mina ögon har ishockey här ett stort minus. Alltför många mål kan man inte klart se hur de kom till – inte ens via videogranskning. Det är tilltrasslade situationer framför målen som ofta resulterar. Slumpmål.

”Typiskt hockeymål”, säger hockeykommentatorerna, som också lärt mig en annan innebörd av ordet ”skymning”.

Det betyder att spelarna från lagen skymmer målvakten.

Kalla mig om ni vill, moralist. Men dessa slagsmål, av varierad grad, hör inte hemma på en idrottsarena. Att aggressivitet behövs det begriper jag, men efter signal är det bara att slippa glyttigheterna.

***

Tro nu inte att jag inte uppskattar idrottsprestationerna. Som en riktig usel skridskoåkare i ungdomsåren beundrar jag kanske mer än andra spelarna åkskicklighet. De behärskar verkligen denna konst med kraft och fart. Det kan till och med vara vackert. Jag kommer alltid att minas Johan Tornberg.

Och målvakternas reaktionsförmåga är beundransvärd. Ett riktigt hårt skott anar man mer än ser. Innan pucken sitter i plockhandsken.

Imponerande!

***

Kvalseriens upplägg i sin enkelhet är genial. Få lag från samma nivå garanterar i de flesta fall en jämn serie. För mig är det oförklarligt att man kan slopa denna succé.

***

Största skillnaden mellan slutspelet och kvalserien är tempot. Givetvis naturligt. Det ser också ett ovant ishockeyöga.

Det blir alltså ingen Bolt-gala i Malmö i friidrott i år.

Jag är inte förvånad. Och inte efterklok, när jag konstaterar att det var väntat. Frågetecknen har varit för många på vägen. Redan i augusti ifrågasatte jag projektet.

Under ärendets gång har förhandlingar, undertecknandet av kontrakt, införskaffanden av olika garantier och en hel del andra åtgärder skjutits på framtiden. Och när nu det definitiva nejet kom, var det just tidsperspektivet som åberopades.

Min mening är att det redan från början var illa planerat. Grunden för en konstruktiv diskussion fanns inte.

När dessutom friidrotten i Malmö arrangörsmässigt på många år definitivt inte varit på alerten, var det givetvis svårt att ställa krav på kommunen att den skulle bekosta en omläggning av Stadions slitna banor. Speciellt som Stadions framtid är oviss. Långbänken irriterar förstås alla idrottsintresserade.

När så förhandlingarna skedde mellan MAI-stiftelsens ordförande Bengt Bendéus och fritidsdirektör Bo Sjöström blev förutsättningarna inte bättre. Det framgick tydligt vid de två intervjuer Radio Malmöhus gjorde i dag med dessa båda herrar. Bendéus gick på personangrepp, Sjöström var mera diplomatisk och menade att stiftelsens lämnade underlag var amatörmässiga.

Nu står Malmö åter utan något större arenaarrangemang i friidrott. Senast var en mindre svensk GP-tävling 2010.

I maj avgörs en ungdomstävling på Heleneholm. Det är allt 2014. Jag förstår att de styrande är tveksamma till att satsa på en större, uppfräschad publikarena för friidrott. Malmöklubbarna måste visa en större handlingskraft och på sikt visa att man vill mer än att arrangera en spektakulär gala när någon får en idé.

***

När det planerades för en omläggning av Stadionbanorna med åtföljande stängning av anläggningen uppdagades ett nytt problem. Var skulle de aktiva träna? Heleneholm hade varit det naturliga alternativet. Men eftersom Heleneholms IF tynande friidrottsaktiviteter nu mestadels sker på Stadionområdet har fotbollen fullt naturligt tagit de flesta av träningstiderna. Det finns inte mycken tid över för friidrott.

När Stadion nu kommer att rivas/byggas om i en oviss framtid måste man hitta alternativ och det enda som finns är Heleneholm.

Det gäller för friidrotten att visa en så stor verksamhet att det är berättigat att ta tiderna från fotbollen.

***

Vinnaren med den inställda Bolt-galan blir IFK Malmös fotbollslag, som nu får spela på sin ordinarie hemmaplan under hela säsongen.

***

En inomhusgala i Malmö Arena enbart med sprint och teknikgrenar utan löpningar på några längre sträckor kan det fylla arenan? Tja. I det stora friidrottsdistriktet Stockholm lockade Globengalan i år inte fullt hus. Och likväl hade man världens två bästa kvinnliga löpare på lång- och medeldistans på startlinjen.