Vad gör de stora nationerna i ishockeyvärlden för att bredda sin sport?

Jag började fundera över detta, när ishockeyförbundets ordförande Christer Englund vid ett frukostmöte med Idrottsmuseets Vänner prisade de fyra årliga turneringarna mellan de fyra stora i Europa, Sverige, Finland, Ryssland och Tjeckien:

– Dessa tolv matcher är nödvändiga för att utveckla våra inhemska spelare. Det är så oerhört stor skillnad mellan spel i Elitserien och i dessa landskamper att Sverige inte utan dem skulle ha en chans i VM.

– Tempot och intensiteten är något helt annat.

Så är det naturligtvis. Men vad händer med de nationer som vill utmana de ledande kvartetten? De får ju sällan möjlighet att spela mot toppmotstånd.

2011 och 2012 spelade Tre Kronor 27 landskamper per år. Åtta var i VM, tolv i Euro Hockey Tour, sex i det mellanrum mellan Elitseriens slut och VM med ett B- C-

lag för att hålla igång marginalspelare inför VM.

Visst Schweiz och Slovakien tillhörde motståndarna och för dem var det givetvis givande. Ishockeyns program kräver – tydligen – ett tätt tufft matchande, men eventuella utmanare förvägras detta. Perioder med uppehåll i de stora europeiska ligorna ockuperas av de fyra storas fyra interna turneringar.

Det verkar lite inavel.

Sedan 1947 har VM avgjorts alla år utom tre (OS). Finland har blivit världsmästare två gånger, USA en. Sovjet/Ryssland, Tjeckoslovakien (Tjeckien och Slovakien), Kanada och Sverige är övriga vinnare.

Vem orkar och får möjlighet att genom utvecklande matcher utmana toppnationerna?

Den internationella toppbredden är svag.

***

Nu ser jag fram mot OS. Även ishockeyturneringen. De allra bästa spelarna finns ju (nästan) med.

***

Det blir 15 svenska medaljer.