Medaljstriden i den allsvenska fotbollen går vidare.

Det är spännande. Och vilken förmån att kunna följa den på plats och i tv.

Att under en och samma vecka kunna se upp mot tio lag, ger en kännedom om lag, spelare, ledare och domare som tidigare generationer aldrig varit i närheten av.

Tidningarna tenderar att bli än mer lokala -- även de som har en regional beteckning i sitt namn. Detta gör tv-bevakningen än mer nödvändig. Tänk att kunna sitta hemma och se en toppmatch för att sen bara ge sig i väg och se ett annat toppmöte på plats. Det gäller att bo strategiskt!

Skildringarna i pressen om guldstriden överdramatiseras förstås. Allt blir så himla stort och avgörande.

När Wilton Figueiredo i slutminuterna gör 1--1 för MFF i Skånederbyt “räddar han kvar MFF i guldstriden”. Okej, varje poäng är betydelsefull, men med sju omgångar kvar hade en förlorad poäng inte betytt att laget var utanför guldchansen. Eller?

I dag fastslår reporter och rubriksättare att MFF är med i guldracet igen. Vadå igen? Sen när var MFF inte det?

Den 25:e omgången ändrade egenligen inte mycket. Elfsborg, AIK och MFF vann, Häcken förlorade visserligen två poäng. Eller vann en. Det Elfsborg och MFF inte inte klarade, att ta poäng mot ett formstarkt IFK Göteborg, det fixade nämligen Häcken. Jag tror Häcken resonerar så och inte lägger ner energi på det felaktigt underkända målet.

Och detta skedde på ett underlag som definitivt inte gynnade Hisingelagets sätt att spela fotboll.

Underlagets beskaffenhet aktualiserar också frågan, naturgräs kontra konstgräs.

De spelare som säger sig avsky allt vad konstgräsplaner heter, vill de hellre spela i ett träsk? Jag tror inte det.

Ett underlag som gårdagens Nya Ullevi är inte värdigt en allsvensk toppmatch.