Den 11 maj får Sydsvenskan en ny chefredaktör.

Jonas Kanje ersätter Pia Rehnquist, som tar ett steg upp i Bonnierhierarkin. I förra veckan intervjuades Jonas Kanje av den förre detta kulturchefen Rakel  Chukri. (Läste artikeln först i dag, lagt den på vänt).

Hon ställde en fråga till Jonas Kanje:

”Många läsare tycker kanske att det är obligatoriskt att heja på MFF?”

Var frågan provokativ och ett sätt från andra delar av redaktionen att torgföra sin åsikt om dimensionerna på tidningens MFF-bevakning? Chukris kollega på kulturredaktionen Andreas Ekström har vid några tillfällen framfört denna åsikt.

Jonas Kanje svarar vad han måste:

”Det är möjligt. Jag håller nog inte med. Det klart att det är roligt om det går bra för MFF, Lugi eller Malmö Redhawks men det är inte tidningens uppgift att vara hejarklack åt de lokala lagen.”

Hejarklack, självfallet inte. Men det finns ju en annan gräns att beakta. Är allt som händer och sker i storklubben Malmö FF värt en plats på papper eller nät?

Mitt svar är givet: Det finns så mycket annat inom både den breda regionala sportvärlden och den inhemska som är värd uppmärksamhet.

MFF är det stora i den här regionen, inget snack om den saken. Pia Rehnquist har i svar till vänner och bekanta hävdat och försvarat dimensionerna med ”Läsarna vill ha det så.”

Men det är ju inte läsarna som skall bestämma vad som skall stå i tidningen, det är en kunnig redaktion, som skall serva en stor läsekrets med ett brett intresse. Den totala läsekretsen har en stor önskan att på Sporten läsa mer än om Malmö FF.

Fråga bara!

”Klickandet” får inte vara ett mått på läsvärdet. Det som inte finns går ju inte att ”gilla”. Och se någon gång på facebook och notera att 128 personer kan göra tummen upp för ett inlägg, typ: Där köpte jag mina första gardiner!

I ett modernt, konkurrensutsatt massmedialt samhälle lönar sig kvalitet och variation.

I intervjun talar Jonas Kanje om mångfald. Han tänker kanske i det sammanhanget inte just på tidningens sportbevakning.

Men det är inte fel att tänka i den riktningen.

Pandemin präglar hela vårt samhälle, världen runt.

Visst känner man sig hindrad att utföra något man skulle vilja göra. Men det är inte hela världen. Eller?

April är i den svenska idrottsvärlden en av årets häftigaste månader, slutspel i handboll och hockey och allsvensk fotbollspremiär. Det är klart man känner saknad. Samtidigt har det funnits tid till en massa andra aktiviteter, som berikat livet.

***

Idrottens ekonomi har drabbats. Många viktiga inkomstkällor har försvunnit. De kan bli svåra att hitta ersättning för många. Idrotten och enskilda idrottsmän har gjort beundransvärda insatser. Jag vill på inget sätt nedvärdera dessa. I ett större sammanhang är det den berömda ”kissen” i Mississippi.

Jag har läst om allsvenska spelare som sänkt sina löner. Det har skrivits om 7,5 procent. Med en snittlön på cirka 100 000 i månaden är det 8 000/månad. Låt oss säga att den här situationen varar ett halvår och det landar på ett inkomstbortfall på totalt 50 000 kronor. En försumbar summa under en kort period men årsinkomster på över miljonen.

Okej, för klubbarna blir utgiften en dryg miljon mindre. Betydelsefullt för många, mindre viktigt för andra.

***

Några klubbar, det gäller mer än fotbollens, har deltidspermitterat sina trupper så att staten tar en del av lönebortfallet. I ett tv-program menade profilen Olof Lundh att det var ett smart drag av föreningarna. Det är ett cyniskt resonemang.

Jag har ställt frågan tidigare: Hur kan man på deltid permittera en elitspelare i fotboll? Det är rätt, det finns inga matcher med vidhängande förberedelser och resor och arbetsveckan når inte på långa vägar upp till 40 timmar. Det kan, enligt lagen, finnas skäl för permitteringar.

Men en hel del av permitteringarna kom före den planerade seriepremiären, då det också spelades träningsmatcher och veckan såg lika dann ut som tidigare.

Jag menar att det på något sätt är att utnyttja den rådande situationen.

I ett samhälle som blöder ekonomiskt.

Lite hårdraget kunde föreningarna under en period utan matcher deltidspermittera sina trupper. Så långt lär det förhoppningsvis inte gå.

En spelares arbete är utspritt över ett helt år, veckor med 24 timmars jobb vissa veckor, andra med 60—70. Så ser verkligheten ut.

Det känns fel att utnyttja en unik situation.

Jag upprepar: I ett samhälle som blöder ekonomiskt.

Regler och riktlinjer för tävling och träning i friidrott för 6—11-åringar.

Jag läste ett dokument på Svenska Friidrottsförbundets hemsida, välskrivet med strålande exempel på nya tävlingsgrenar och nya alternativ på varierade, roliga sätt att träna.

Författaren poängterade också vikten av lagtävlingar och tidsmässigt korta tävlingar i närområdet. Tycker också det är helt okej att inte publicera några resultatlistor, bara notera på ett diplom med den aktives resultat. Precis som man numera i bollsporterna inte sammanställer några serietabeller i låga åldrar. Det är givetvis också bra att alla får lika många försök i hopp och kast och att alla får lika många lopp i löpning. Ingen utslagning.
Man rekommenderar också att varje distrikt, med varierat grenutbud, skall ha ett till två tävlingstillfällen i månaden året runt.

Ambitiöst, i min värld alldeles för ambitiöst, i alldeles för låg ålder.

Lägg dessa resurser på 12-, 13- och 14-åringarna. Det är dessa som behöver all den stimulans de kan få för att fortsätta och lockas till den fria idrotten.

Låt barnen leka/tävla på hemmaplan med någon lagtävling utanför hemorten någon gång per år.

Jag har i åratal pläderat för tidsmässigt korta ungdomstävlingar med stafett- och laginslag i närområdet. Under 1960-, 70- och 80-talen var det ett lyckat recept i skånsk ungdomsfriidrott, som då hade fyra klubbar i Svensktoppen, IFK Helsingborg. KFUM Kristianstad. Malmö AI och Heleneholms IF. Bakom dessa hade IFK-klubbarna i Trelleborg och Lund också utmärkta ungdomsavdelningar. Den regionala konkurrensen stimulerade.

Nostalgi!

Jag hör invändningarna. Givetvis är jag medveten om att det är andra tider nu. Men riktlinjerna och tankarna om tävlingarna är de samma som de som Svenska Friidrottsförbundet nu skisserar för 6—11-åringar.

Det är bara det att det är fel målgrupp.

Höj åldern!

Den obarmhärtiga statistiken är avslöjande. Tonåringar ägnar sig åt friidrott i allt mindre utsträckning.

Inte minst i Skåne.

Med jämna och ojämna mellanrum ventileras inom fotbollen: Vår/höst, höst/vår.

I dessa virustider har frågan åter blivit aktuell på grund av den uppskjutna säsongsstarten. Argumenten för och emot är många och mer eller mindre bra underbyggda. Som nu tv-profilen Daniel Nannskog:

”Vid höst/vår kommer de svenska lag som är kvar i Europaspelet efter nyår ha en bättre chans i slutspelet eftersom man i mitt inne i säsongen.”

Och så tar han Malmö FF:s tillkortakommande mot Wolfsburg i februari som exempel.

Visst, Nannskog har rätt: MFF hade varit mitt i spelåret.

Men MFF hade lika lite då som nu kunnat spela svenska tävlingsmatcher mellan månadsskiftena oktober/november och mars/april. Situationen hade blivit exakt densamma. Svensk seriesäsong kan inte börja tidigare och inte sluta senare.

Skall de svenska lagen tävlingsmässigt få bättre förhållanden i Europa måste UEFA slopa matcher i december och februari. Och vem tror att det europeiska förbundet hittar en sådan lösning?

Problemet ligger inte i en ändrad svensk säsongindelning.

Det borde en expert som Daniel Nannskog tänkt på. Han har inte tänkt varvet runt.

USM-handbollen avbröts före finalspelet.

F 18 och P 14 hann avverka steg 4, det sista hindret för att nå slutspelet med de åtta främsta i landet. Det är få säsonger Skåne inte har minst ett finallag med i varje klass av de sex. Så hade det dock blivit i år. Inget skånsk F 18-lag klarade att avancera till den finalrunda som skulle avrunda ungdomssäsongen 2019/20.

I 14-gruppen går lagen från Lödde, H 43 och HF Limhamn miste om en stimulerande handbollsfest. H 43 och Lödde är etablerade, starka ungdomsklubbar, HF Limhamn en ny. Laget är dock inte nytt, det är en missnöjesutbrytning från IFK Malmö. Jag har ingen aning om orsaken och tänker inte forska eller kommentera. Vet bara att – inom alla idrotter – liknande nybildningar oftast blir kortvariga och sällan genererar en seniorverksamhet.

Ungdomshandbollen växer i Malmö. Vad som behövs är fler föreningar med seniorlag på olika nivåer för att försöka behålla dem som fångats av handbollen. Jag vet att det i alla idrotter är svårt att hålla kvar de aktiva upp i junior- och senioråren. Men jag menar att de bästa tränarna och ledarna finns bland dem som har en längre aktiv tid som grund. Det är viktigt att bli en komplett förening.

Lycka till HF Limhamn!

***

När USM stoppades var F 16, F 14, P 18 och P 16 i steg 4 med 32 lag kvar i flickgrupperna och 20 i pojkgrupperna. Här visar Skåne sin imponerande klubbredd:

Lugi hade 5 lag kvar.

3: H 43 Lund, OV/Helsingborg, Lödde, Ankaret (Bjärred), Ystads IF

2: IFK Kristianstad

1: Eslövs IK, H 65 (Höör), Lågan, HK Kristianstad och HK Malmö

Jag är imponerad av Lödde Vikings och Ankaret, som på sina orter förenar bredd och topp på sin ungdomsverksamhet.

***

Och så då några ord om H 43. Lundaklubben är år efter år en klubb som startar med väldigt många lag i USM, om inte alltid med flest, så med de allra flesta. Den här säsongen 13.

De senaste åren har det blivit medaljer av alla valörer, spridda över alla sex grupperna.

Men det har inte genererat seniorlag, som tagit H 43 speciellt långt från de nivåer lagen hamnade efter konkursen 2014. Varken dam- eller herrlaget lyckades i år avancera från division 2 (nivå 4). Konkurrensen om talangerna från närområdets många elitklubbar (och Redbergslid och Göteborgs Handbollsgymnasium) är mördande. H 43 får inte behålla sina bästa spelare.

Det finns åtskilliga spelare från H 43-leden i många av de högre placerade lagens trupper.

Det är en annan tid än när H 43 bildades 1943 med grunden i en skolklass med läraren Yngve Wallmer. Många av spelarna i det pojklag följde troget H 43 på vägen upp i högsta serien, Allsvenskan, 1956.

En titt på Skåneserierna i de äldre årsgrupperna visar på H 43:s styrka och bredd. Det är många serievinster och medaljer. Och totalt kring 60 seriespelande lag. (Ungefär samma storlek som i grannen Lugi).

I en amatörsammanfattning om Skånehandbollen spelåret 2019/20 tycker jag att H 43 Lund bör uppmärksammas. Utan H 43 vore handbollen i distriktet oerhört mycket fattigare.

Det blev ingen examen och då kan man inte sätta något slutbetyg.

Eller?

Jag tänker på den avbrutna handbollssäsongen, men något blev förstås klart, så en viss summering av det skånska spelåret är kan måhända vara på sin plats.

Vi börjar i Malmö. HK Malmös herrar fick ingen möjlighet att infria sin målsättning, ett SM-guld. Men två lite genanta håll inom Malmöhandbollen blev något mindre. HK:s damer avancerade till division 1 (nivå 3) och ett steg närmare sin målsättning, SHE, högsta damligan. På herrsidan vann IFK Malmö sin division 4-grupp och nu är glappet till HK Malmö ”bara” tre serier. (Jag bortser från HK:s U/B-lag i division 2). Ingen kan väl tycka att det är smickrande för en stad av Malmös storlek med en så klen topp och bredd på seniorhandbollen.

Så därför gäller det att hitta de ljus som finns, två avancemang, förvisso från en låg nivå. Men ändå.

***

Elitskiktet, och dit räknar jag de två högsta serierna för båda könen, i Skåne blev bredare. De sex klubbarna i Handbollsligan klarade sig kvar (OV/ Helsingborg slapp kval) och 2020/21 har Skåne även ett lag i Allsvenskan, serien under Handbollsligan i och med att Vinslövs HK tog steget upp från ”ettan”.

Kristianstads HK:s säsong i Damallsvenskan blev bara ettårig och till hösten finns åter tre Skånelag i SHE, även H 65 och Lugi.

Eslövs IK och OV med sina allsvenska positioner visar på toppbredd. Sju herrelitlag och fem på damsidan är bra. Differensen på två kan bero på att det på de två högsta herrserierna finns 30 lag, på damsidan endast 24.

Ystads IF och IFK Kristianstad, de två klassiska föreningarna, visar att man vill bli kompletta. Deras damlag är på väg mot Allsvenskan.

Bland herrarna kan det gå samma väg för Bjärredklubben Ankaret, trea i division 1. Handbollen är stark i orten, Bjärreds Hk vann en division 4-grupp.

Klubbredden i Skåne har minskat. Malmö med två klubbar är ett exempel. Det finns fler. Många större orter, där det tidigare funnits verksamhet, är nu utan, om inte helt, så i en mindre skala. Det märks inte minst i divisionerna 1 och 2, där farmalagen är många och dessutom framgångsrika. De främsta klubbarna har också generellt den bästa bredden.

***

Jag har alltid hävdat, oavsett idrott, att ju fler föreningar det finns desto lättare att hitta talanger. Den skånska friidrotten är ett ypperligt exempel, både nu och tidigare. Många svenska mästare kommer från mindre orter.

Här ligger ett framtida problem för handbollen. Det finns utrymme för fler seniorserien. I Skåne är division 4 (herrar) och 3 (damer) lägsta nivån. I de båda andra stora distrikten, Stockholm och Göteborg, finns även division 5 och till och med 6.

***

Lägsta skånska damserien vanns av Staffanstorp. Det går även för de små att hävda sig. Viktigt!

***

Återkommer med en överblick av ungdomshanbollen. Och lite till.

.

Corona kommer att förlama tävlingsidrotten under lång tid.

Det kan komma att bli förödande för de organisationer som bygger stora delar av sin ekonomi på entré- och deltagaravgifter. Vi matas dagligen om elitföreningarnas ekonomiska problem liksom de stora motionsloppens. Men krisen tränger djupare ner i leden. Även mindre evenemang drabbas. Statens 500 miljoner till idrotten kommer inte att räcka. Inte ens med de extra miljoner Riksidrottsförbundet äskat.

I Malmö är det dyrt att arrangera tävlingar. Fritidsförvaltningens priser är höga. Initialkostnaderna är höga. Det är svårt att få ekonomi i turneringar och tävlingar. Även de mindre.

Under åren har många försök gjorts att etablera evenemang i Malmö men det ekonomiska utfallet har blivit för skralt.

Jag har hyfsad kännedom om vad det kostar att arrangera en inomhustävling i friidrott i Atleticum. Varje timme kostar 900 kronor, det är inte ovanligt med dagliga pass på tio timmar, målkamera och eltidtagning tar man 4 000 kronor/dag för. Vill man göra det lite extra festligt tillkommer en kostnad för en prispall (200 kronor) och anmäler sig aktiva från andra nationer blir det en extra utgift om man vill hedra de utländska gästerna med deras nationsflagga.,

 Man har även en lista över vad som anses som en grunduppsättning av stolar och bord. Anser arrangören att det finns behov av fler stolar kostar det. 15 kronor/stol. Ibland behöver vi pensionärsfunktionärer extra vila.

Förstå att en sådan prispolitik irriterar.

Min förening Heleneholms IF är varje säsong medarrangör vid tre Atleticumtävlingar, uppdelade på fem dagar. Det är stora initialkostnader.

Ta den största, Pallasspelen. Med den prissättning som gäller från och med 2020 uppgår utgifterna till Malmö stad till upp mot 25 000 kronor.

Till detta kommer administration, priser och mat till 75 ideellt arbetande funktionärer.

Heleneholms motionslopp Varvetmilen är inställt, förmodligen röner Blodomloppet i maj samma bittra öde. Föreningen kan stå utan två viktiga inkomstkällor.

Malmö stad måste ställa upp. Befria de klubbar som på grund av viruset förlorar stora pengar för uteblivna entré- och anmälningsavgifter, under några år från hallhyror och andra utgifter som är förknippade med ett evenemang. Det gäller även de kostnader Gatukontoret debiterar vid lopp på kommunal mark. Klubbarna måste kompenseras.

Det här gäller självklar inte bara Heleneholm utan, och inte minst MAI i samma prekära sits, alla stans duktiga föreningar i alla idrotter.

Det är nu Malmö måste visa att man står bakom föreningslivet.

sd

Tävlingsidrotten står still.

Men det jobbas intensivt i andra delar i den största av våra folkrörelser. Jag tänker inte på allt extraarbete förorsakad av Coronaviruset. Nu i dagarna matas man om övergångar i de vinteridrotter som fick ett abrupt slut.

Som i ishockey, där jag varje år förundras över den stora omsättningen i alla elittrupperna. Det är tio in och tio in och tio ut. Precis som i Malmös småklubbsvärld i fotboll, där det är tränarnas kontakter som formar trupperna. Speciellt i de klubbar, och de är många, som inte har ungdomsgrund att bygga på.

***

Åter till hockeyn? Varför saknas kontinuiteten? En vanligtvis betydelsefull komponent i ett lagbygge. Jag har inget svar, följer i stort hockeyn bara via massmedia. Man kan undra hur kostsamma alla dessa köp blir. I SHL, högsta herrligan, är månadslönerna höga och även om de ligger på samma nivå mellan ”nytt och gammalt” tillkommer, efter vad jag tror/vet, en massa extra utgifter som flyttkostnader, agentarvoden och sign-on-bonusar.

Spelaromsättningen i de allsvenska fotbollsklubbarnas trupper är förvisso också stor men det rör sig till största delen om spelare utanför, skall vi säga, de femton ordinarie. I hockeyn rör det sig om fler ur det ordinarie laget, som förstås har fler spelare än fotbollen.

Men ändå!

***

Tvillingarna Westerholm, Ponthus och Pathrik, återvänder till Malmö Redhawks. Såg tidigt en spekulation om i vilken formation de skulle spela. Ja, naturligtvis skall det vara i samma. Frågan gällde hur den skulle benämnas i hierarkin, etta, tvåa eller trea.

Här hänger jag inte med – i och för sig inget ovanligt. Är det så viktigt i ishockey att man har en uttalad skicklighetsrangordning på sina formationer? Är det inte mer avgörande att alla uppställningarna håller en hög jämn standard? En skicklig motståndarcoach kan ju annars matcha sin ”etta” mot ”trean”.

Har diskuterar denna frågeställning med en vän, tillika före detta kollega och dessutom ishockeyexpert. Hen har aldrig lyckats övertyga mig om betydelsen av denna styrkeuppdelning.

***

Stärktes lite i min teori, när jag i en artikel såg Luleås, den överlägsne SHL-segrarens, bäste poänggörare Erik Gustafsson hade plats 27 i poängligan, Kollektivet var avgörande, inte en icke avgörande hierarki.

***

Det är mycket jag ställer mig frågande i ishockeyvärlden. Det finns mer än ovanstående.