I dag är det jubileum.

Den 17 september 2012 skrev jag och publicerade min första blogg på den här sidan. Det har blivit 1 180 inlägg.

Läsarintresset har varierat. Utan reklam är det svårt att nå de siffror/följare som kändisar av olika dignitet kan presentera.

Det är klart att jag vill bli läst. Men det är skrivarglädjen som får mig att fortsätta att ge mina synpunkter på företeelser främst inom idrottens värld. Politik lämnar jag åt andra.

Jag har haft tankar på att med ålderns rätt sluta. Men av någon anledning har antalet läsare ökat den senaste tiden. Varje månad kan över 700 enskilda personer söka upp Manssonsport och göra totalt över 7 000 besök/månad.

Det finns alltså ett intresse som gör att jag kommet att fortsätta. Utan att fastställa någon slutdatum.

***

Mer eller mindre frivilligt kan man hamna på bloggar och facebooksidor, som man faktiskt blir rädd för att läsa. Personangreppen och invektiven haglar. Kritik skall/kan vara personlig med saklig. Även om enskilda personer kan kritiseras.

Det är enligt detta motto jag tänker fortsätta.

Men mest intresserar mig de trender och förändringar som sker inom Malmös och Skånes idrottsvärld. Det var så jag skrev i min första blogg för åtta år sedan.

Jag menar att det i dagens massmediavärld saknas en debatt om de förändringar som sker inom den breda, djupa idrotten.

Jag skrev för en tid sedan att jag saknar Kvällsposten sportkrönikör Birger Buhre.

Men för Guds skull tro inte att jag kan ersätta honom. Det går bara inte.

I helgen hade friidrotten sina svenska mästerskap i stafettlöpning.

Tävlingen avgjorde i skuggan av coronapandemin. Och i Göteborg.

Det märktes på måna sätt. Klenare startfält än vanligt, och det vill inte säga lite. Och så en total Göteborgsdominans i antalet starter-Totalt deltog 177 lag i de 30 loppen, ett snitt på sex i de fem åldersklasserna, seniorer, 22, 19, 17 och 15. 84 av lagen kom från en Göteborgsklubb, 50 från Stockholmsregionen, Skåne hade 18 lag, övriga Sverige 25.

En jämförelse med 2019 är inte rättvis. Då låg tävlingen i maj och Stockholm, som då hade 102 startande lag av 256. Göteborg hade 82, Skåne 22 och övriga landet 50. När Stockholm sviker – av vad jag förstår delvis av ekonomiska skäl denna gång – visar det hur tunn svensk friidrott breddmässigt är. Ett stafett-SM utan närhet till de två stora regionerna vore en smärre ”katastrof”.  I min värld – hur gärna jag än vill ha stora mästerskap i Skåne – är det orealistiskt att få ett mästerskapsvärdigt stafett-SM här. I friidrott ligger vårt distrikt i periferin.

För Sveriges befolkningsmässigt näst största distrikt är 18 startande lag genant.

Av dessa kom 14 från Malmö AI, IFK Lund och Åhus hade vardera ett seniorlag och ett ungdomslag. Heders till Åhus, som alltid deltager i stora som små sammanhang och har några av sina talanger i konkurrentklubbar.

MAI, enda skånska klubben med medaljer, sprang hem fem guld och sex silver.

Mer statistik: I 16 av de 30 loppen hade Skåne ingen representant alls. Är det inte anmärkningsvärt, så säg!

***

Att ingen lyssnar på mig, det begriper jag. Men lägg ner 22-årsklasser I K 22 var det 3, 2, och 3 startande lag, alla från Göteborg. i M 22 13 lag på tre distanser, tio från arrangörsstaden, två från Stockholm och lika många övriga. Det fanns alltså bara fyra lag som var intresserade av åka till Göteborg för att tävla om SM-medaljer.

I min nostalgiska värld är antalet startande seniorlag också frapperande låga, bland herrarna 8, 5, 4, 6 och bland damerna 8, 3, 5, 4 (4x100, 4x400, 4x800 och 4x1 500).

Slut på gnället för i dag!

Om några timmar är det fösta avkast i Handbollsliga, Ystads IF mot Varberg.

För att få intressant information om alla de 15 lagen hänvisas man till Aftonbladet och en massa hemsidor. Handbollen prioriteras inte massmedial i den här regionen.

I år finns det 15 lag i serien. På grund av coronapandemin slutfördes inte förra säsongens serie. Aranäs, den allsvenske ettan, tog steget upp. Det positiva är att man slipper poolspelet med dess inneboende orättvisa vad gäller hemmaplansfördelen mot lagen i egna poolen. Det blir en rak serie över 28 matcher.

Efter att bara ha läst sporadiska referat från träningsmatcherna är det svårt – näst intill omöjligt – att tippa utgången av grundserien. Jag har misslyckats förr, men här ett nytt försök.

1) IFK Skövde (4 förra säsongen). I stort intakt tupp med erfarenhet och utvecklingspotential (Jack Thurin, Victor Ljungkvist). Strålande avslutning 2019/2020-

2) IFK Kristianstad (3). Sämre målvaktspar men en bra A-uppställning med ligans bäste spelare, Olafur Gudmundsson. Har tränaren Ljubomir Vranjes hittat rätt?

3) HK Malmö (2). Kontinuitet är en fördel. Många långa skador förstörde förra säsongen för nyförvärven. Givet topplag. Daniel Ekman måste en skadefri säsong för ett varierat anfallsspel. Kassem Awad,  vilket utveckling!

4) Alingsås (1). Återigen har man tappat toppspelare, främst Claar, Tern och Kraft (mv) men landets främste ligatränare över tid, Mikael Franzén, har förmågan att hitta nya lösningar. Även nu?

5) Sävehof (7). I fjor Sunnefeldt, i år Bogojevic. Blir tappet för stort? Gzim Salihi, den store talangen är kry och med Jonathan Edvardsson viktiga kuggar. Tre nordiska nytillskott och många egna talanger ser intressant ut-

6) Ystads IF (5). Kim Andersson? Håller han? I sann Ystadsanda, från förr, många uppflyttade unga spelare. Ludvig Hallbäcks utveckling intressant. Jonathan Svensson måste ta nästa steg. Bättre målvakt i år, Kraft. Carlén jr, som tränare, vad kan han tillföra?

7)  IFK Ystad (8). Tufft om bäst i stan. De norska nyförvärven lär fylla luckorna efter spelarförlusterna. Bra förstauppställning. Men bredden? Tränare Seifert har förmågan att få ut det bästa av sina trupper.

8) Lugi (7). Tomas Axnér utvecklade de unga spelarna fantastiskt bra. Är ersättaren Marc Udh lika skicklig finns kapacitet och en intressant fortsättning mot det verkliga toppskiktet. Om än inte denna säsong.

9) Redbergslid (9). De nya Elliot Stenmalm (egen) och Oskar Joelsson (OV)  måste lyfta i sin nya omgivning om det skall bli slutspel. Många frågetecken.

10) Hallby (10). Fjorårssäsongens stora överraskning som nykomling med årets tränare Jesper Östlund. Hur skall i stort samma trupp klara andra året? Laget blev bättre allt eftersom. En av de intressantaste nykomlingarna på många år.

11) OV, Helsingborg (13). Tränaren Toni Johansson (Aranäs) det bästa nyförvärvet. Vad kan återbördade Mattias Thynell tillföra? Vågar man ge en av landets främsta talanger Alfred Månsson mycket speltid?

12) Guif (12). Kunde det Zoran Roganovic-tränade laget, starkt åderlåtet, bli tolva i fjor går det inte sämre nu med en breddad trupp med viss spets och talang. Nyckel: Eric Johansson.

13) Önnered (11). I hemmahallen är laget svårspelat och kam med sitt optimistiska spel hota även topplagen.

14) Varberg (14). Höjde sin kapacitet som nykomling allt eftersom. Men tappet av Daniel Lindgren och Tobias Bengtsson tunga. Inspirerade av stans fotbollslag? Det går att slå ur underläge.

15) Aranäs (nykomling). En av Sveriges främsta ungdomsklubbar med massor av spelare i konkurrentklubbarna. Philip Jonsson tillbaka efter begränsad speltid i AIK och Lugi. Återfår han den kvalitet han hade innan han lämnade?

Allsvensk nystart i kväll.

Det har hänt en del under uppehållet. En tränare har fått lämna, det är diskussioner om flera. Om man skall tro media. Och det skall man kanske inte alltid göra.

Det heter ju att tur och otur i det långa loppet, som 30 omgångar allsvensk fotboll, jämnar ut sig. De berömda marginalerna avgör många möten. Så är det.

Jag har sett åtskilliga matcher i de 18 omgångarna. Som nu IFK Göteborg, där Poya Asbagi fått sparken. Blåvitt blev cupmästare och är ett av de lag som missat de flesta öppna lägena, som spelarna, många gånger hårresande, missat. Poya Asbagis fotbollsfilosofi har alltså resulterat i åtskilliga målchanser. Det har varit mer fel på spelarna än på Poya Asbagi. Och ändå är det han som får lämna.

Sympatiskt att även Kenneth Andersson, sportchefen och den högste ansvarige för rekryteringen av spelare, avgår.

Rött kort till IFK Göteborg.

***

I Norrköping lär det blåsa kring Jens Gustafsson, succétränare ena månaden, ifrågasatt den andra. Under en period tappade Norrköping i tempo och blev för omständligt. Min minnesbild av de matcher jag sett helt eller delvis är att Norrköping fått exceptionellt många tveksamma, och till och med felaktiga, domslut mot sig. Sekundmarginalerna i slutet av matcherna har inte heller gått Norrköpings väg. Laget var precis före landskampsuppehållet involverad i säsongens bästa matcher.

Norrköping kommer att bli en outsider i medaljkampen. Med Jens Gustafsson vid rodret.

***

Om han nu inte tar över i IFK Göteborg efter Poya Asbagi. I så fall kan han ta över i Norrköping,

Och i bakgrunden finns ju alltid den sparkade AIK-tränaren Rikard Norling.

Detta nämnt bara för att förtydliga parodin.

***

Guldryck, det ordet gillar rubriksättare. Det har använts redan många gånger. Minns Norrköpings succéinledning! Och Malmö FF:s obesegrade svit, nådd främst genom matcher mot lag från de nedre regionerna. Efter hemmakrysset mot Elfsborg ströks ordet delvis från MFF-vokabulären. Men mina vänner, det lär återkomma åtskilliga gånger.

Jag tror dock att rycket lär dröja.

Tack och lov finns det många intressanta omgångar kvar.

Det blir en spännande allsvensk fotbollshöst.

Lite lösa tankar efter helgens Finnkamp i friidrott.

Såg den på tv.

Att producera friidrott på tv är svårt. De som refererar är beroende av en kunnig producent. Det hör ju också till saken att vid internationella tävlingar har de olika nationerna olika intressen. Men som att vid Brysselgalan i fredags inte direktsända Armand Duplantis världsrekordförsök är tjänstefel.

Friidrott i tv är otympligt. Det går inte att följa allt, inte allt i just det skede det händer. Just i Finnkampen märks bristerna. När den jämna herrkampen avgjordes var längd en nyckelgren. Tv visade bara toppstriden, inget om kampen bakom täten, en strid som är Finnkampens nerv. De tre kommentatorerna hade inte heller koll på läget. En klar brist.

Det kom mig att tänka på ”den gamla goda tiden”, radiotiden, 1940- 50- och början av 60-talet, då jag mest intensivast följde landskamperna. Hyland, Strömmer och Björklund (för det var väl dom?) hade stenkoll på alla grenar tillsammans med någon kunnig bisittare som protokollförde vad som hände i teknikgrenarna. Poängställningen var alltid aktuell

Är tre kommentatorer och en innerplansintervjuare verkligen nödvändigt? En bisattare med uppgift att kolla vad som skedde utanför kamerabilderna hade gett en bättre bild av den dramatik som faktiskt fanns.

Det var annars väldigt få grenar med den placeringsspänning som ger nerv i en landskamp. Det var på herrsidan inte mindre än åtta 16—6, grenar av 18. Alla fyra kastgrenarna, två till vardera, blev klara tripplar.

De många klara poängdifferenserna beror på att den så kallade toppbredden, och det gäller båda nationerna, har minskat. Sett över tid och i alla grenar.

Tittade på åren 1984, 1994, 2004 och 2014 och noterade då att trippelvinsterna på herrsidan var 2, 1, 5, 6 och alltså 8 2020.

På damsidan 1, 2, 1, 3 och 4.

Alls icke vetenskapligt men en utveckling som pekar fel för dem som vill ha en jämn match totalt över 2x20 grenar men också i alla de 40.

Det minskade publikintresset – jag räknar naturligtvis inte in årets pandemimöte – på arenorna de senaste åren är naturligtvis oroande. Både Finland och Sverige behöver den här klassiska landskampen.

Ur ekonomisk synvinkel, som PR mot allmänheten (många tv-tittare) och inspirationskälla för skiktet under den internationella eliten är ovissa Finnkamper/Sverigekamper ovärderliga.

Stannande kvar i tv-fåtöljen efter friidrottens Finnkamp för att se den allsvenska damfotbollsmatchen Rosengård—Djurgården, 3—0.

Referent var Chris Härenstam. Maken till svada i sådana här sammanhang har jag aldrig hört. Det var till och med så att man längtade till Daniel Kristiansson på CMore och Fyran.

Härenstams mun gick i ett. Han hyllade serien och hur bra den blivit med många jämna lag och ovissa matcher. Och så får man se detta fullständigt undermåliga Djurgården. De enklaste moment misslyckades man med. Likväl kunde Härenstam berömma och upphöja enstaka prestationer till något verkligt bra. Händelser, som jag i min enkla värld trodde var självklarheter på den här nivån.

Chris Härenstam agerade mest som en PR-man för damfotboll. Och det blev patetiskt med ett Djurgården av i går på ena halvan.

Jag orkade med en mållös första halvlek, trött i öronen och av osakkunniga kommentarer.

Rosengård var bra. Inget negativt om deras insats. Men …

Några timmar kvar till Finnkampen, denna friidrottens enastående klassiker. Ser fram mot tv-sändningen.

Speciellt efter gårdagens Diamond League-gala i Bryssel. Tidernas sämsta?

Utan Armand Duplantis jakt på Bubkas 6.15 i stav hade jag övergett friidrotten för Nederländerna—Polen, 1—0, i National League långt tidigare. Det fick bli en andra halvlek, som visade att ”holländarna” har ett nytt storlag på gång.

***

Finnkamp, svensk friidrotts livsnerv, den som håller elitdrömmen för så många i liv. Att komma med laget mot Finland är för många det första stora internationella seniormålet. Hade i veckan ett längre samtal med Heleneholms Tommy Persson för en artikel i årsboken Skånsk Idrotts Historia. Hans drivkraft, innan han kring 1980 blev en av Europas bästa maratonlöpare med två OS-starter, var att just få representera Sverige mot Finland. Så tror jag det är för alla som kommit upp i den svenska eliten.

***

Något av den forna glansen har försvunnit. Massmedias värld har förändrats. Under Idrottsbladets glansperiod under 1940. -50- och 60-talen var kunskapen, för de intresserade, om de finska lagen nästan lika stor som om det svenska. IB rapporterade ”allt”. Nu är även många av de svenska deltagarna okända för den svenska friidrottsallmänheten. Och inte har det blivit bättre av att Svenska Friidrottsförbundets resultat- och statistiksida är dold bakom en betalvägg. Obegripligt.

***

Min och många andras ungdomslek att tippa gren för gren är nog en syssla som är helt utdöd. Det går inte att någorlunda lätt få fram nödvändiga fakta.

Men så sent som på 1990-talet fick jag på Sydsvenskan i uppgift att tippa utgången gren för gren. Om jag inte minns fel – och det vill jag ogärna – blev resultatet okej.

***

Det hade i dag varit ett omöjligt uppdrag. Stora delar av det svenska laget är för mig okänt. Jag frapperas dock av det stora antalet unga aktiva. 14 herrar och 19 damer är födda på 2000-talet. Den yngste är 15-år.

Allt har två sidor.

Givetvis positivt att vi har så många unga kvalificerade juniorer och ungdomar.

Samtidigt kan man ställa frågan: Är underlaget bland seniorer så breddmässigt klent att man måste gå ner i åldrarna i så pass många grenar?

Friidrottens seniorbredd har rent generellt blivit sämre. Men att den gör sig gällande även på landslagsnivå är förvånande. Och mig oroad.

Alltför många slutar sin seniorkarriär i för tidig ålder.

En 15-årig tjej med 2.08,31 som personbästa på 800 meter borde inte vara aktuell för ett seniorlandslag.

De två senaste helgerna har SM i friidrott för juniorer och ungdomar avgjorts.

I skuggan av pandemin har tävlingarna varit uppdelade på olika orter, löpare har varit för sig, hoppare för sig och kastarna har tävlat på en tredje plats. Ungdomar och juniorer har inte haft gemensam arena. Deltagarantalet per gren var begränsat till 16. Så många aktiva/gren var dock sällsynt.

Uppdelningen på dagar och platser kan marginellt har minskat antalet starter från de skånska klubbar. Min ”granskning” sker ur ett skånskt perspektiv.

JSM/USM har ett stort program med åldersgrupperna, 22, 19, 17, 16 och 15.

Det innebär 166 grenar totalt och 498 medaljer. 51 av dessa hamnade i Skåne. Tio procent är väl okej. Skåne har tio procent av Sveriges befolkning. Tio klubbar hade medaljörer, ytterligare några kan ta sig en del av äran eftersom några medaljörer har dem som moderklubb.

För de mindre klubbarna är en medalj ett bevis på en bra verksamhet och en injektion för framtiden. Som min klubb, Heleneholms IF. Efter år utan större framgångar på riksplanet för sina ungdomar blev det i helgerna två guld, ett silver och ett brons. Men en och samma tjej tog tre medaljer, en av vardera valören. Bredden saknades. Precis som för Skåne i allmänhet.

Siffran 51 medaljörer är på något sätt en chimär. Många fick beträda medaljpallen vid både två och tre gånger. Antalet medaljörer var bara cirka hälften, kring 25. I de bästa av världar hade det kompenserats med en mängd finalplaceringar. Men så var inte fallet.

Skånsk friidrott har rekryteringsproblem, i synnerhet bland grabbarna. I totalt 66 av de 166 grenarna hade Skåne inte en enda representant. 39 av dem var på pojksidan.

I P 17 kom det bara fem skånska grabbar till start, i P 19 åtta. I P 16 gjordes det endast 17 starter.

Flicksidan är något mer positiv. Men i de flesta grenar var det oftast en enda skånska på plats, sällan mer än två.

198 skånska starter kan tyckas många men uppdelade på 166 grenar är det få från landets näst största distrikt.

Tyvärr har jag skrivit något liknande i många år som en kommentar till JSM/USM.

Jag skönjer ingen ljusning.