Som en sinkadus publicerad Sydsvenskan i går på nätet en artikel om Malmö Idrottsgrundskola.

Dagen efter mitt kritiska blogginlägg om den utslagning som sker redan i 12-åldern. Naturligtvis är det tidsmässigt en tillfällighet för jag inbillar mig inte att skribenten Max Wiman (nja, kanske) och den intervjuade Per Ågren, sportchef för MFF-Ungdom, läser och bryr sig om mina funderingar.

***

Cirka 200 förhoppningsfulla 11- och 12-åringar sökte till 24 platser vid skolan. Okej, Per Ågren öppnade för ytterligare lika många platser på två andra Malmöskolor, Gottorp och Toftanäs. Han var också ärlig med att påpeka att många blir besvikna och underströk svårigheterna med att bedöma den framtida utvecklingen på barnen.

Just dessa två argument som jag främst ifrågasatte i mitt inlägg och som gör att jag är förvånad över att en kommun som Malmö satsar på en idrottsgrundskola.

***

Artikeln i SDS hade sin MFF-prägel. Om ni nu trodde något annat. Man kallar verksamheten på Stadion för MFF-akademin. Även om tränarna är MFF-engagerade så är det skolans personal som sköter administrationen.

Per Ågren är också nöjd med att ”så många spelar fotboll i MFF:s kläder.”

Jag hoppas verkligen att ungdomarna från Kulladal, Olympic, Husie, Kvarnby och alla de andra duktiga småklubbarna i stan får behålla sin klubbidentitet. Jag förstår att en 12-åring känna sig stolt över att klä sig i en MFF-dress. Samtidigt tycker jag att om en kommunal skola skall ha en enhetlig träningsdress skall den vara neutral.

***

Sökande till Malmö kom även från Trelleborg och Vellinge kommuner. Och de Malmöspelare som inte klarade gallringen i hemstaden lär göra försök i några andra av MFF:s 17 grundskoleakademier. Efter vad jag erfarit finns det Malmöungdomar i de övriga skolorna.

Hur ställer sig de kommuner som ställer resurser till en MFF-akademi, som sen ger plats till andra kommuners talanger och utestänger de egna kommunens?

***

Det här är en komplex fråga. Forskning och Riksidrottsförbundets riktlinjer stöder definitivt inte Malmö Idrottsgrundskolas verksamhet.

Vem lyssnar politikerna på?

Vilka kunskaper har de om de framtidsfrågor de skall lösa.

Det är två frågor jag ställer mig dagligen, när jag passerar två stora nybyggnader på Stadionområdet i Malmö, en idrottshall i två våningar och en lika hög skolbyggnad. I den skall Malmö Idrottsgrundskola för högstadiet, årskurs 7 till och med 9, hålla till, sju paralleller med totalt 540 elever.

Att Malmö får två nya inomhushallar är givetvis alldeles utmärkt. Synd bara att  man i slutprodukten reducerat antalet åskådare i en av hallarna från 1 500 till 400. Just en hall med plats för cirka 1 500 personer har Idottsmalmö efterlyst i decennier.

Och det kan ju tyckas positivt att Malmö satsar på sina unga idrottsutövare. Men samtidigt ger man acceptans för utslagning av barn i 12-årsåldern. Det är nämligen 12-åringar som söker. Och ratas. Antalet sökande är betydligt fler än de som får plats. Hur känner sig en 12-åring som inte platsar i gemenskapen?

De politiker som gett sanktion för en kommunal idrottsgrundskola – och till och med gett tillstånd till en utökning – kan inte ha tagit del av den moderna forskningen om ungdomsidrott. Och inte heller om Riksidrottsförbundets mål och inriktning. RF vill att barnen skall fortsätta med sin idrott upp över tonåren (det första stora tappet i Sverige sker just i 12-årsåldern) och RF vill också att barn och ungdomar skall syssla med mer än en idrott. Forskningen visar att den allroundkunskap man skaffar sig som ung också ger en positiv effekt för dem som senare blir elitidrottsmän, även av världsklass. Men framför allt, de, som har erfarenhet av mer än en idrott, har senare en valmöjlighet. Den vägen är i stort stängd för dem som slutar idrottsgrundskolan som 16-åring och stagnerat i sin idrott och tröttnat på den.

Jag förstår inte hur någon kan se vilken idrottslig utveckling en 12-åring kan få. I 12-årsåldern kan den fysiska/psykiska åldersskillnaden vara två, tre år. Åt vardera hållet.

Allt detta är bevisat genom forsning och erfarenhet. Expertis finns på nära håll, professor Tomas Peterson vid Malmö Universitet. Malmös politiker har inte tagit del av hans genomarbetade forskning.

Verksamheten i Idrottsgrundskolan har också förändrat konkurrenssituationen mellan Malmös klubbar. Det är en förening som är ansvarig för den dagliga träningen och det finns bevis för övergångar som inte gynnar inställningen till Idrottsgrundskolan. Under de tre skolåren sker också en utslagning inom den största idrotten, fotbollen. Alla klarar inte av de hårda kraven att få spela i exempelvis i MFF:s pojklag.

Om enskilda klubbar, eller privatskolor för den delen, satsar på en idottselitutbildning för grundskoleelever så är det deras sak.

Men att en kommun som Malmö med skattemedel i mångmiljonklass stöder en sådan verksamhet är oförklarligt. Det strider mot en kommuns uppgifter. En elitsegregering med 12-åringar är inte acceptabelt.

Ansvariga för detta är okunniga och icke pålästa politiker.

***

Sen vill jag påpeka att Malmö Idrottsgrundskola är den skola i stan som läsår efter läsår betygmässigt ligger i absoluta toppen. Det är självfallet ett oerhört plus.

Samtidigt har jag erfarit att några av dem som är ansvariga för uttagningen känner en viss olust för uppgiften. Att välja bort utan att veta slutresultatet kan vara frustrerande.

***

12 olika idrotter är representerade på Idrottsgrundskolan. När antalet elever skall ökas från 235 till 540 har fler idrotter erbjudits plats, bland annat brottningen. Limhamns BK:s tränare Jörgen Olsson, en gång Europamästare, har vänligt men bestämt tackat nej till platser: ”Skulle aldrig kunna tänka mig att ta ut 12—13-åringar till en sådan skola. Ge oss gärna några platser på Idrottsgymnasiet Det skulle vi välkomna.”

***

Det finns fler aspekter på dessa problem. Finns kanske anledning att återkomma.

Landslagsuppehåll i högsta handbollsserien för herrar.

I dessa pandemitider har man haft tid att se en hel del matcher via tv. Lydig som jag är, har jag följt isoleringsrekommendationerna i alla fall hyggligt. Tv:n och dess många sportsändningar har kanske mer än vanligt blivit mitt sällskap.

Vad skall man då säga om Handbollsligan efter nio, tio omgångar? Även om de åtta första lagen är de som allmänt tippades som de åtta slutspelslagen har de andra sju lagen generellt höjts sin kapacitet och gjort många matcher ovissa långt in i slutminuterna.

Att Guif skulle bortavinna över Kristianstad var det absolut ingen som såg, lika lite som att Kristianstad bara vann med ett mål mot Aranäs och OV. Högsta högstanivå har Kristianstad.

Tunga HK Malmö ligger tvåa. Många har hängt upp sig på de tre tidiga förlusterna men de kom ju faktiskt mot tre av förra säsongens fyra främsta lag. Så egentligen inget konstigt i det. HK är nog det lag jag sett mest. Jag saknar längre speltid för unge Tim Hilding. Det är många av motståndarna som låtit yngre spelare få ett stort förtroende. Men det kan ju vara så att konkurrensen är tuffare i HK. Försvaret har imponerat i Malmö.

Ystads IF känns så här långt som en väldigt stark utmanare till SM-guldet. Har en stark trupp med matchvinnare i många positioner. Dalibor Doder och Kim Andersson, veteranerna, som ännu kan avgöra matcher på hög svensk nivå.

Skövde har inte fått målvaktsspelet att klaffa helt ut. Är naturligtvis ett lag som kommer att hamna högt uppe.

Åren av tapp av landslagsmeriterade spelare har så här långt gett utslag i Alingsås. Konstigt vore det förstås annars.

Sävehof har haft skador på tongivande spelare och får svårt att nå en topplats. Samma slutsats vågar jag fastslå om Lugi, där Casper Källs spektakulära spel gläder den som gillar Lirare, de med stort L.

IFK Ystad är svårt att få grepp om. Kan oroa de flesta. Snabbfotade Filip Långh, något av en ny favorit.

Liksom Olle Ek i Hallby, som i sina bästa stunder spelar en varierad anfallshandboll som gör laget svårstoppat.

Önnereds snabba spel har också stundtals imponerat. Senast när Anton Hallbäck utgick skadad mot Guif visade det sig att man kan luta sig mer än på Hallbäcks inspel.

Tänk vad en miljö, där man trivs och får förtroende, betyder. Som nu Philip Jonsson Johnssons återkomst till Arnäs efter åren i Ricoh/AIK och Lugi. Nu visar han sin kapacitet.

Guif blandar och ger. De två poängen mot Kristianstad imponerar förstås, liksom Eric Johanssons skytte.

Vad händer med Redbergslid, mesta mästarna?  Jasmin Zuta, tränaren, får inte ihop det med de rutinerade spelarna och några av landets främsta talanger.

Hur är det med OV:s mentala styrka och den fysiska orken? De många tappade poängen i slutskedena av matcherna kan bli svåra att ta igen.

Varberg har jag faktiskt inte sett den här säsongen. De tre vinsterna har kommit mot Aranäs, OV och IFK Ystad, de två förstnämnda nog så viktiga om man vill undvika direkteliminering. (De sista åker direkt ut.)

***

Spekulera och fundera kan man göra i all oändlighet. Men så är det där med målvaktsspelet.  Bakom de överraskningar och vändningar som skett så här långt ligger främst att någon målvakt hamnat i den berömda zonen.

Finns det något lagspel där målvakten, rent allmänt, är viktigare än i handboll? Och kanske än mer betydelsefullt, att laget har två kapabla målvakter.

Jag vet att det är svårt att vara fotbollsdomare.

Men ibland brister tålamodet. Det är trots allt professionella domare, de som dömer i Herrallsvenskan med löner en bra bit över Medelsvenssons.

Tidigt under säsongen debatterades insatserna livligt. Det fanns väl en viss acceptans, då det var tätt mellan uppdragen, kanske tre matcher på en vecka. Men med ett normalt schema finns inte denna ursäkt.

***

Efter att ha sett måndagsmötet mellan Norrköping och AIK och gårdagens Häcken—Djurgården måste jag få avreagera mig. Två liknade situationer i vardera matcher bedömdes helt olika.

1) Bollen spelas/nickas upp på en arm från nära håll, en straff i ena fallet, ingen åtgärd i det andra.

2) En brottningsmatch i straffområdet efter en fast situation i vardera matchen resulterade i en straffspark i ena matchen och ingen signal i den andra.

Det var också två av de mest meriterade svenska domarna, som fanns på planerna, Kristoffer Karlsson och Mohammed Al-Hakim. båda under den senaste femårsperioden utsedda till Sveriges bäste domare.

Al-Hakim hade i går en sällsynt dålig kväll.

Han missade två straffar för Häcken. Dels när Djurgårdens Harris Radetinac (han erkände själv) i en duell med Johan Hammar trampade denne på foten och därmed förhindrade Hammare att nå bollen.

Och det värsta: Djurgårdens Nicklas Bärkroth tacklade med kraft Patrik Wålemark i ryggen. Al-Hakim försökte ”rädda sitt skinn” genom att döma hörna.

Och då trädde tv-kommentatorn Jens Fjellström in och visade sin ofta dokumenterade fullständiga inkompetens som regeltolkare: ”Eftersom Bärkroth träffade bollen var det ingen straff,”

Sen när blev det tillåtet att tackla omkull en spelare i ryggen? Även om du träffar bollen.

Jag vill poängtera att straff inte är lika med mål, men en av de bästa målchanser man kan få.

Min åsikt – om den nu är värd något -- om de båda ovan relaterade handssituationerna är att det inte var straff i någon. Avstånd och rörelse gäller än i dag. Även om Fjellström hävdar något annat.

***

Det kändes olustigt att kommentarerna efter två så viktiga toppmatcher dominerades av undermåliga domarinsatser. Samtidigt, varför får, och tar, inte huvuddomaren mer hjälp av sina tre kompetenta medhjälpare?

***

Trots en uppgivenhet efter de där två matcherna (”Nu skiter jag i resten av Allsvenskan”) bänkar jag mig om någon timme framför tv:n för att se Sirius—AIK. Med förhoppning att unge domaren Adam Ladebäck inte blir huvudperson.

Så här lite diverse tankar om diverse idrotter en kulen oktoberdag 2020.

FRIDROTT. I helgen avgjordes SM i terränglöpning i Vällingby. 413 starter i 14 klasser gjordes. Skåne, landets näst folkrikaste distrikt, deltog totalt med sju  löpare, därav en senior, Helsingborgsklubben IS Götas eritrean Samuel Russam, tvåan  på milbanan. Nästa säsong skall han för övrigt tävla för Hässelby SK.

 En skånsk seger blev det, en Götatjej vann i 16-årsklassen. I P 15 hade Ängelholm ett silver och Genarp ett brons. Ystads IF var den fjärde Skåneklubb med deltagare.

Terräng-SM ännu en bild, en dyster sådan, om det ihåliga Friidrottskåne.

***

HANDBOLL. Aldrig tidigare har det varit så många överraskande resultat i Handbollsligan sen man utökade den till 14 lag (av pandemiskäl 15 den här säsongen). Som vän av spänning gillar jag när de små sticker upp och oroar.

Vem hade sett Guif bortaslå IFK Kristianstad?’

Aranäs, Önnered och Hallby, exempelvis, har bjudit på snabb, finessrik och effektiv handboll, som höjt den allmänna standarden.

Många unga spelare har imponerat.

Ser fram mot en spännande fortsättning med fler överraskningar,

***

FOTBOLL. Efter 0—0 i bottenmötet i Allsvenskan mellan Kalmar och Falkenberg menades det allmänt att det var två förlorare. Men när söndagen var till ända hade både Helsingborg och Göteborg förlorat och såväl Kalmar som Falkenberg minskade avståndet till kvalstrecket. Två förlorare blev på några timmar två vinnare.

Att kvaliteten i 0—0-matchen visade varför de båda lagen ligger där de gör, är en annan fråga.

***

FOTBOLL. Det har varit osedvanligt mål efter hörnor, eller långa inkast, på sistone i Allsvenskan, Eller har de bara blivit mer uppmärksammade för att de kommit i matcher storlagen emellan?  Nåväl.

Reaktionerna i media skiljer sig, löjeväckande, åt. Mål för ”egna” laget är en stålande, ofta inövad, prestation. Mål åt andra hållet är brister egna defensiven.

Men det är som i ishockey, in med puck och så många spelare som möjligt framför mål, och så får vi var puck/boll hamnar. Är det svårare än så? Tv-bilderna visar åtskilliga ojustheter, åt båda hållen. Blåser domaren blir det nästan alltid till försvararens fördel. Eller inte alls som i går, när AIK:s Goitom drog ner Norrköpings Castegren i slutsekunderna.

Det var den situationen som fick Norrköpings Simon Thern att gå i taket. Han hade en anledning till. Den straff AIK fick var inte straff. Den boll Lars Krogh Gerson fick på armen nickades på den från en halv meters håll utan att handen rördes mot bollen. Rörelse och avtänd skall bedömas.

Att Jens Fjellström i tv ryade om att armen var utanför kroppen var bara ett nytt bevis för hans inkompetens, och inkonsekvens, i regeltolkning.

Sett över hela 2020 har domarinsatserna svajat. Men det får vi ta en annan gång.

Ishockey tillhör inte mina favoritsporter.

Men jag följer Malmö Redhawks, främst genom Sydsvenskans skribent (han vill inte kalla sig expert) Kent Leijon Jönsson. Har nu under SHL-inledningen sett en och annan period via tv, ingen hel match, oftast den sista perioden, när en fotbolls- eller handbollsmatch är avslutad.

Jag vill det skall gå bra för Redhawks. Jag har ingen speciell känsla för föreningen. Men för Percy Nilsson, ägaren till Malmö arena. Normala säsonger är elithockeyn, efter vad jag förstår, navet i arenans ekonomi. Utan den lär det bli tufft att hålla den standard som Malmö arena erbjuder. Med följd att det blir svårigheter att locka världsartister inom nöjes- och idrottsvärlden.

En välmående Malmö arena betyder mycket för stans attraktionsvärde.

***

Det går trögt för Redhawks, sist i SHL. Mitt ishockeyöga är inte det bästa, har svårt att urskilja alla teknisk och taktiska finesser som rikligt – om man lyssnar på experter och kommentatorer i tv – lär förekomma i matcherna. Det är kanske då också förmätet att ha synpunkter på Redhawks efter att ha sett så pass lite. Men rent generellt – jag känner inte igen alla i laget – tycker jag att spelarna inte har samma tempo i skridskoåkningen som motståndarna och inte heller samma teknik. Jag funderar alltså i generella termer.

I de matcher jag sett har dessa brister gett utslag. Även om slumpen/de berömda marginalerna vid mål spelar större roll i hockey än i andra bollsporter (?) har förlusterna varit logiska. Malmö har inte räckt till.

***

Det talas ofta om hierarkin inom ishockeylagens formationer. I Redhawks önskar man att ”första femman” skall förstärkas. I min okunniga ishockeyvärld inbillade jag mig att alla femmor i det långa loppet är lika värdefulla. Att ett lag inte är starkare än den svagaste byggstenen.

Förra säsongens överlägsna SHL-vinnare, luleå, hade, efter vad jag förstår, i stort fyra jämna uppställningar. Det stärker min teori.

Samtidigt lär Leksand nu ha en formation den här säsongen som står för de flesta målen för sitt lag. Det är förstås först en sluttabell som ger facit.

***

Det här var lite amatörfunderingar om ishockey en regnig oktobermåndag i Malmö 2020,

Första steget i handbollens USM är avklarat.

Jag gillar upplägget, gruppspel med (oftast) tre eller fyra matcher, och att de lag som inte blir bland de två främsta får en ny möjlighet i ett steg 2. (De två främsta avancerar direkt till steg 3.)

Det ligger i ungdomsidrottens intentioner, många matcher/starter, ingen utslagning. Basketen har samma upplägg i sitt USM/JSM.

Jag gillar tävlingsformen, väl medveten om att det kostar att deltaga. Risken för en ekonomisk segregation finns, här som i hela den svenska ungdomsidrotten. Klubbarna, generellt, klarat inte av att ta alla kostnader. Föräldrarna måste träda in. Det är inte alltid lätt för flerbarnsfamiljer med många idrottande barn.

Det är inte bara resor och uppehälle som kostar. Utrustningarna är inte billiga. Skor till växande barn och ungdomar har också blivit en statussymbol. Detta är ett exempel.

***

Hur gick det då för Skåneklubbarna i steg 1? 65 av de 113 lagen tog sig direkt till steg 3. Det är där antalet brukar ligga.

Lottningen spelar självfallet in men jag har plockat fram några intressanta siffror.

Ankaret från Bjärred är den enda klubb som har lag kvalificerade till steg 3 i samtliga sex åldersgrupper. Ingen elitklubb klarade det,

Lödde, en annan ”småklubb”, missade avancemang för sina herrjuniorer. I övriga klasser gick man vidare.

Klubbar från mindre orter med bred, bra ungdomsavdelningar gillar jag. Det gäller alla idrotter. Det är starkt jobbat av Ankaret och Lödde.

Jag vet också att framgångar i yngre årsklasser inspirerar de mindre klubbarna, som nu Ljunghusen (till och med två lag), Bromölla, Ovesholm och Helsingborgsklubben Sund, som nu alla tog sig direkt till steg 3 med sina lag.

***

Som jag noterat tidigare: Ungdomshandbollen växer i Malmö numerärt. Det är det viktigaste. Men även kvaliteten. HK Malmö med fyra lag, IFK Malmö med två och Limhamn med ett klarade det första steget. Anmärkningsvärt är att IFK:s två lag båda var i flickornas 14-årsklass. Det tyder på bredd.

***

Och så då H 43 Lund. Klubben ställde upp med nio lag, med tre i vardera 16-klasserna. Alla nio klarade första hindret!

Säsong efter säsong har H 43 lag långt framme i USM, ofta två, tre, fyra i finalspelet, dit de åtta främsta/klass spelar om medaljer. Det är få år, om ens något, som det inte blir en eller flera medaljer.

Men med A-lagen på nivå 4, resultatet av konkursen för ett antal år sedan, får H 43 inte behålla sina främsta talanger. Med sju herrlag på en högre nivå än H 43 och sex damlag på ett avstånd på cirka fem mil från Lund är konkurrensen från närområdet för tuff. Spelarna – och föräldrarna -- ser ingen framtid i H 43, den klubb som gett dem grundutbildning.

En initierad källa uppskattade att det finns cirka 25 H 43-fostrade herrspelare ur de senaste generationerna som finns i lag/klubbar på en högre nivå än H 43:s.

Med över 50 ungdomslag i seriespel med ideella ledare/tränare är det svårt att ekonomiskt kompensera enskilda personer. Inom handbollen florerar tyvärr också samma ofog som inom, exempelvis, ungdomsfotbollen i Malmö: Missnöjesövergångar av hela trupper. H 43 har blivit drabbat.

Det är tufft att vara stor men samtidigt liten i ett hårt idrottsklimat.

Jag var givetvis och såg när IFK Malmö i lördags avancerade till fotbollens division 1, för den oinvigde, nivå 3.

Det var naturligtvis inte bra att det fanns kanske upp mot 300 personer på Stadion. Jag har ingen direkt klar bild över varför det kom in så många. Vet bara att det plankades rejält via hissar och de öppna dörrar som fanns på grund av andra aktiviteter på Stadion. Detta är ingen bortförklaring, bara ett konstaterande. Men totalt sett: Det var inte bra för IFK Malmö med dessa negativa rubriker.

Det är heller inte någon ursäkt att det i Malmöfotbollen denna höst spelats en hel del matcher med lika många åskådare. Och till och med fler.

Positivt var förstås att det visade sig finnas ett intresse för IFK Malmö, som det gäller att kanalisera inför framtiden,

***

Det spekulerades genast om ett samarbete med Malmö FF. Jag förstår inte på vilket sätt. Jag har svårt att inse att MFF vill låna ut spelare, de tror på, till en nykomling i division 1. Det behövs en högre nivå.

Och de spelare som MFF gallrar ut nöjer sig knappast med den lön IFK kan erbjuda. För dem finns intressenter både i Allsvenskan och Superettan.

Spåren förskräcker också. 2009, då med IFK i division 2, fanns ett samarbete nedpräntat på MFF:s villkor och ned två tränare från MFF, Jörgen Ohlsson och Hans Mattisson. Det gick inte alls, mitt i serien avbröts samarbetet, men skadan var redan skedd. IFK degraderades och fallet slutade först på nivå 6.

Nu har IFK kontrakterade tränare så ett liknande koncept är inte aktuellt.

Men som sagt: Jag tror inte att IFK kan bygga en division 1-trupp med spelare från MFF.

***

IFK Malmö måste skaffa sig en egen identitet och arbeta långsiktigt. Lite inblick har jag och planeringen är långsiktig. Avancemanget redan den här säsongen kom som en bonus. Men innebär naturligtvis problem, i grunden positiva.

Ungdomsverksamheten har varit svajig. Det ljusnar. I år har IFK ett juniorlag som vann sin serie och har lag i alla åldrar från 2006 till 2013, ofta med två lag/grupp.

IFK Malmö är förmodligen den enda division 1-förening utan något kansli med bemanning. Utsikterna att få ett kommunalt bidrag finns nu med en utökad stabil ungdomsverksamhet.

Den nuvarande styrelsen är medveten om att IFK skall ta ytterligare steg för att återkomma till elitfotbollen behövs en större organisation. Jag tror inte man förhastar sig med icke finansierade spelarköp.

***

Bara att ta steget upp innebär dryga merkostnader för spelartruppen. Alla spelare måste ha kontrakt. 10 000 per år är i jämförelse med månadslönerna i Allsvenskan och Superettan bara växelpengar. Men en kvartsmiljon skall plockas fram.

Till detta skall adderas att, för alla spelare som är 23 år och under och skriver sitt första proffskontrakt, spelarnas förra klubbar skall ha ett så kallat utbildningsbidrag. i IFK:s nuvarande trupp är det många. Utan spelare från egna leden är det kostsamt att nå division 1.

***

Träningsutrymmena har minskat. Den nya stadion tog fem planer, hybridplanen två och nu läggs en av konstgräsplanerna söder om Stadiongatan om för att i framtiden bara användas av MFF. Kvar på området finns då en natur- och konstgräsplan. Som också utnyttjas av Malmö FF.

IFK kan inte expandera inom Stadionområdet. De yngre ungdomslagen håller redan till på närliggande Kroksbäck.

***

En krönikör har ett flertal gånger föreslagit att IFK Malmö bör byta hemvist. Något alternativ har han aldrig föreslagit. Och vems plast skall IFK ta, vem skall tvingas flytta?

***

Dessutom behöver området kring Stadion en fotbollsförening som har en bred ungdomsverksamhet utan en uttalad elitinriktning. Malmö FF har hela Malmö – och mer än det – som upptagningsområde för sin ungdomsrekrytering.

***

Sen - -det skall inte förglömmas – att ryckigheten i IFK:s verksamhet bidragit till den nuvarande situationen.

PS

Jag vill informera om att jag under två och ett halvt år, 1978—1980, varit anställd i IFK Malmö. haft styrelseuppdrag och är medlem i IFK Malmö.