VM-uppehåll i Handbollsligan för herrar.

Och dags för en liten uppdatering inför grundseriens avslutning. Pandemin har ställt till det på många sätt. Lagen har blivit drabbade i varierad omfattning med följd att tabellen haltar, några lag har spelat 20 matcher, några bara 17 av de 28 som skall avverkas.

För en månad sedan gjorde jag en ”halvtidssummering”. Då tycktes de åtta slutspelslagen, de tippade Topp-8, vara klara. Men differensen mellan sjuan IFK Kristianstad och åttan IFK Ystad har ökats till fem poäng. Samtidigt har Hallby gått bra och är bara två poäng efter Ystadskamraterna. Om man bortser från chauvinistiska Skånesynpunkter vore det bra för svensk handboll att få ett småländskt lag i ett SM-slutspel. Åtta lag från Skåne/Västsverige vore kanske inte optimalt.

***

I summeringen för en månad sedan var rubriken: HK Malmös stabilitet ger serieledning.

Den kan plockas fram igen. Laget har inte förlorat någon poäng mot lag från nedre halvan. Denna förmåga att undvika ”minor” är ett bra recept att vinna en grundserie. Den långa förlustfria serien har delvis gynnats av en gynnsam lottning. Det lär bli tuffare i slutomgångarna. HK har sina fem svåraste konkurrenter kvar, fyra av dem på bortagolv. HK Malmö vinner grundserien är mitt ändrade tips.

***

Ystads IF är också förlustfritt mot lag från nedre halvan. De två klara förlusterna mot Lugi förvånar, eftersom YIF i samma veva två gånger vann mot IFK Kristianstad. YIF har till synes det mesta för att vinna ett SM-guld. Det har ett lag med Kim Andersson. Frånvaron av skadade Jonathan Svensson har märkts mer än vad jag trott.

***

Sävehof har imponerat på sistone. Inte minst genom sin unga bredd. Sävehof lär vara det lag som använt flest spelare, många väldigt unga. Tränaren Michael Apelgren har gett många chansen. De har tagit den. Laget har varit skadedrabbat (Gzim Salihi!).  En klar outsider i ett slutspel. Jonathan Edwardssons plats i VM-truppen är mer än välförtjänt, Handbollsligans bäste spelare hösten 2020.

***

Den mest varierade formkurvan har Alingsås haft. Ett tufft program, spelar ju också i Europa, sjukdomar och skador har satt sina spår. Alla förlusterna av landslagsmässiga spelare de senaste åren märks naturligtvis. Truppen är tunn. I sina bästa stunder går inget lag säkert.

***

Jag tippade Skövde som etta i grundserien. Det lär västgötarna inte bli. Men väl en stark aspirant till en finalplats och också guldfavorit. I några av de 68 matcher jag helt eller delvis sett, har Skövde spelat bra handboll med hot på alla positioner. Matias Helt Jensen fick för något år sedan pris som Årets spelare i ligan. Denna klass har han stundtals visat under hösten.

***

Unga Lugi har överraskat. De är väl alla överens om. Man vinner inte två gånger över YIF, segrar över Alingsås och Skövde och kryssar mot HK Malmö utan en hög kapacitet under en längre period. Av topp 7-lagen har Lugi bara Kristianstad kvar, så laget kan redan inrikta sig på ett slutspel.

Lugi har verkligen lyckats fånga in närområdets talanger till ett slagkraftigt lag. I den trupp som presenteras på hemsidan har 5 H 43 Lund som moderklubb, 3 Lugi, 3 Kävlinge HK och 1 Lödde Vikings (Kävlinge kommun).

***

Oavsett hur stämningen varit i IFK Kristianstad under Ljubomir Vranjes är lagets insats underkänd. En trupp med så många klasspelare, med höga löner, får inte bara skylla på tränaren. Lite självrannsakan skadar aldrig. Samtidigt kan ingen räkna bort Kristianstad i ett slutspel. Definitivt inte.

***

IFK Ystad och Hallby strider om den sista slutspelsplatsen. Vem som blir tia och slipper kval är hart när omöjligt att tippa. I den nedre regionen slår man varandra hur som helst. Och i sina bästa stunder med en målvakt i zonen kan det också bli någon sensationell poäng här och var.

Vad händer med Redbergslid med en ny tränare, Magnus ”Bagaren” Johansson?

För Önnered är det viktigt att Anton Hallbäck blir kurant.

Även om Hammarby tycks avancera till högsta serien vore det bra om Guif från Eskilstuna stannar kvar. Slagsidan mot sydväst får inte bli för kraftig.

Det lär bli en spännande avslutning på den inhemska handbollssäsongen.

En förhoppning är förstås att coronan inte skall ställa till det än mer än vad pandemin redan gjort.

***

Men först är det VM.

Tittade tillbaka på mina nyårsbloggar jag skrivit under åtta år.

Inläggen är sig ganska lika, önskningarna, eller förhoppningarna om ni så vill, förverkligas inte.

Tidningsvärlden, den pappersrelaterade som jag älskar, har det tufft. Det märks. Min tidning, som jag under 70 år läst de flesta numren av, är Sydsvenskan, som också under över 20 år var min arbetsgivare. Många dagar är den tunn. Förr i tiden kunde man vakna av dunsen när den damp ner på hallgolvet. Nu hamnar den tunna tidningen ljudlöst på golvet.

Men naturligtvis fick det mycket kvalitetjournalistik i Sydsvenskan. Givetvis kan man reta sig på en hel del. Men det är väl också en styrka att artiklarna berör. Bara de inte de personliga känslorna tar överhand.

Personalreduceringarna sätter spår på kvaliteten. Det senaste exemplet är på Sporten från i onsdags. Den stakars reportern Mattias Nilsson hade att nästan samtidigt bevaka Malmö—Växjö i hockey och Lugi—Sävehof i handboll. Jag tycker uppriktigt synd om Mattias Nilsson. Det var en omöjlig uppgift.

***

För att hålla kvar vid Sporten: För mig har Sydsvenskan varit en regional tidning med dragning åt rikshållet. Nu är den mera lokal, samtidigt som man inom det lokala inte går lika djupt som tidigare. Ungdomsidrotten får knappast någon plats och vissa idrotter nonchaleras helt.

Jag vet att jag inte får gehör för mina ändringsförhoppningar men att på nyårsdagen att i alla fall få önska må väl vara mig tillåtet.

För att få en viss inblick i elitidrotten utanför Malmöregionen fick jag i julklapp några abonnemang som låser upp sidor på några tidningar. Sydsvenskan är inte ensam om att ”tvinga” sina läsare att vara otrogna. Så ser tidningsvärlden (tyvärr) ut.

***

Sport i siffror, resultatredovisningen, är i min värld väsentlig. I en stressad situation kräver redigeringen kunskap: Vad skall med, vad kan strykas? Kontinuitet på det här området är viktig. Liksom vägledning.

Jag vill absolut inte påstå att mina intressen skall avgöra för vad som skall prioriteras. Men handen på hjärtat: Hur många av Sydsvenskans läsare är intresserade av vilka spelare som assisterade till målen mellan Almtuna och Väsby i Hockeyallsvenskan? Strykningar i dessa facit hade gett utrymme för flera lokala tabeller.

***

I mina tidigare nyårstankar har det alltid funnits funderingar om friidrottens framtid i Skåne. Efter ett år med corona har oron ökats.

***

2020 skrev jag 120 blogginlägg. Om hälsan står mig bi är målet att 2021 komma upp i ungefär samma antal. Det som inspirerar mig är att antalet unika besökare och sidvisningar ökar på årsbasis.

***

Därför önskar jag läsarna Ett bra 2021. På alla områden.

Föreningslivet i Malmö har fått ett extra ”pandemibidrag” på 23 miljoner.

Fritidsnämnden har också beslutat att de bidrag som baseras på medlemsantal och aktiviteter under året, inte skall räkna 2020 utan det är 2019 års siffror som utgöra underlag för 2021.

De beslutande skall ha all eloge för de här åtgärderna.

***

23 miljonerna kompenserar naturligtvis inte inkomstbortfallet för stans stora, rika föreningsliv. Det tar många år att komma i fatt. Här kan fritidsnämnden hjälpa till.

Hyresavgifterna vid tävlingar och träningar (för dem över 25 år) måste sänkas. Det måste löna sig att arrangera tävlingar och turneringar, stora som små. Sponsorintäkter är ett en okänd budgetpost hos många mindre föreningar.

Tävlingar av olika dignitet är ett måste i ett levande idrottssamhälle. Ta friidrotten, som jag känner till, som ett exempel. Grundavgifterna till kommunen för ett två timmar långt kvällsarrangemag är så höga att det behövs upp mot 100 starter för att det inte skall bli röda siffror i bokslutet. Större startfält ryms inte inom tidsramen.

***

Jag är inkompetent på kommunal ekonomi och dess budgetering. Men jag förstår inte varför en arrangör skall betala för att fritidsförvaltningens personal skall ställa i ordning en friidrottsarena, montera en boxningsring, plock ihop en brottarmatta, ställa upp några bordtennisbord, krita upp en fotbollsplan. Ja, ni vet. Vaktmästarna finns ju där. De kan väl lika gärna krita en plan i stället för att kratta löv eller luka ogräs? Måhända är jag för dum för att förstå sambandet.

***

Som jag påpekade i ett tidigare inlägg: Malmö har i förhållande till sin storlek få årligt återkommande idrottsevenemang i de kommunala anläggningarna. Givetvis beror en del på brist på ambition hos klubbarna. Men till stor del också på höga initialkostnader.

Det är mycket som är försvunnet.

• Under drygt 50 år var Dalhemscupen i handboll under Allhelgonahelgen en av landets främsta ungdomsturneringar. Den är försvunnen för drygt tio år sedan.
• Vid mitten av 2010-talet försökte Dalhems IF tillsammans med Lugi etablera en turnering på Bulltoftafältet. När projektbidraget efter tre år upphörde, försvann också den ekonomiska möjligheten för en fortsättning.
• Bunkeflo IF försökte, innan det blev LB 07, att introducera en större och årlig fotbollsturnering i Bunkeflostrand. Initiativet varade inte länge.
• Skånecupen. Malmö FF:s inomhusturnering, har mer eller mindre reducerats till en Malmöangelägenhet. Oxies Tomtecup har flyttat från Kombihallen ut till Oxievångshallen, som gjort att man tvingats reducerat antalet deltagande lag. BK Olympics inomhusturnering har flyttat ut till den privatägda hallen i Bunkeflo.
• Under många år arrangerade Fritid Malmö (det hette så) en populär seniorturnering i fotboll i Kombihallen. Initiativtagare var en gång IFK- och MFF-profilen Inge Blomberg och som ansvarig fortsatte sedan Stadionchefen Sven-Åke Löfgren. Vid dennes pension upphörde Cup Malmö. 2010 ville IFK återuppta den populära turneringen för 24 av Malmös klubbar, budgeterade en lågprisvariant, som skulle för sju tävlingsdagar ge ett överskott på 6 000 kronor. Hallhyran var 36 000 kronor. IFK ansökte om att få denna reducerad till hälften, men fick avslag. IFK la ner projektet. Så mycket arbete för så lite utdelning. Följden blev att Malmös klubbar deltog i turneringar i Skurup och Eslöv. Och att Malmö gick miste om en inkomst på 18 000 kronor.
• IFK hade också en juniorturnering, Kanarie-cup, i Kombihallen. Den bar sig inte heller.
• Malmö stadion har utanför några SM-tävlingar inte haft några fri[MS1] idrottstävlingar på mången god dag.

 ***

Visst finns det arrangemang i Malmö, tennisen har (den största går dock inte i en kommunal arena), liksom badminton, squash, brottningen (två ungdomstävlingar), budosporterna och några andra.

Men få som lyfter Malmö som en bred idrottsarrangörsstad.

Friidrottsklubbarna med sina årliga tävlingar i Atleticum gör ett bra jobb.

***

I min research för de här artiklarna har funnit mycket att förundras över.

• Malmö stad har 170 kommunikatörer, varav tre inom fritidsförvaltningen.
• Om du är över 25 år och som elitidrottsman vill träna ensam på en i övrigt tom kastplan debiteras klubben 125 kronor/timme. i Atleticum 200 kronor.
• En av stans för närvarande mest expansiva föreningar arrangerade i år ett SM och erhöll ett arrangemangsbidrag (obs ej förlustbidrag) på 100 000 kronor. Tävlingen blev en succé både publik- och sponsormässigt. Det blev ett överskott, som klubben tänkte plöja ner i sin utökade verksamhet. Men då kom fritidsnämnden och tog tillbaka 50 000 av det tilldelade bidraget.

***

Det här blev långt. Men det får bli så här. Det finns kanske anledning att återkomma.

***

Med dessa tre avslutningsbloggar 2020 som underlag önskar jag Malmös föreningsliv ett Gott Nytt 2021

Med mer förstående politiker och tjänstemän.

Tävlingar är idrottens nerv.

Detta sagt utan att på något sätt nervärdera de idrotter där tävlingsdelen är en mindre del av verksamheten, som ridsporten, gymnastiken, racketsporternas motionsspelande, de många löpargrupper som finns runt om oss. Listan kan göras större. Spektret är stort.

***

Att arrangera tävlingar är också ett utmärkt sätt för klubbarna att finansiera delar av sin verksamhet. Om klimatet för detta är bra i kommunen. Jag tycker inte klimatet är gynnsamt i Malmö.

I min värld är stans förvaltningar serviceorgan för stans innevånare och organisationer. Jag har på senare år inom fritidsförvaltningen sett och fått reda på händelser, där serviceandan ersatts av någon slags polisiär åtgärd. Som när en förening glömt att 24 timmar före avboka en träningstid och bötfälls med 800 kronor. Det hjälper inte att påminna om att föreningen skött sig perfekt 100-tals gånger.

 Eller när en kreativ ledare får vetskap om att den ordinarie träningsplatsen är upptagen och tar sina 30 ungdomar till en annan idrottsplats, som är ledig. Men se, så får man inte göra. Man måste boka tid! Det blir böter: 800 kronor.

Det finns fler exempel. Petitesser kan tyckas, men det skapar irritation mot en förvaltning, som – mänskligt – också gör sina misstag. Det förekommer dubbelbokningar och låsta lokaler, som gjort att barn inte kunnat träna. För dessa fadäser får klubbarna ingen ekonomisk kompensation. Samma fel, fast tvärtom, ger inte samma straff.

***

Att arrangera en tävling kräver stora ideella insatser, olika stora i olika idrotter. Jag vet att många chefer på idrottsplatserna (och i idrottshallarna) känner stolthet över att kunna presentera en

välskött anläggning för sina gäster. Men jag vet av erfarenhet också att den arrangerande klubben kommit till en ostädad arena, där inget var klart för att kunna tävla och alla tekniska hjälpmedel inte fungerade.

Funktionärerna, som jäktat från sina arbeten, fick börja med att städa och ställa i ordning idrottsplatsen.

Utan någon hjälp av någon vaktmästare. Inte ens vid ett arrangemang finns alltid professionell personal på plats.

Föreningarna har inte fått sina hyreskostnader reducerade trots bristerna. Malmö stad tar betalt för allt vid alla evenemang. Bra betalt vill jag påstå. I synnerhet i förhållande till hur mycket ideellt arbete som är en nödvändighet.

***

De höga damerna och herrarna inom fritidssektorn, inte minst politikerna, pekar gärna på de stora nationella- och internationella arrangemangen i Malmö (de största sker förstås i privatägda Malmö Arena). Men de ser inte att de mindre tävlingarna, de viktiga för en inspirerande, levande, bred idrott, är få för en stad av Malmös storlek.

Inspirationen sinar i klubbarna.

Malmös befolkning ökar i de bidragsberättigade åldrarna 4—25 år. Likväl minskar antalet redovisade aktiviteter inom fritidssektorn. Det oroar mig. Och borde också oroa de bestämmande.

***

Läste i dagarna fritidsförvaltningens ”Reviderade förslag av föreningsstöd 2020”. Det handlade mest om teknikaliteter i skrivningen och redovisningssystemet. Inget omskakande för att underlätta för ett pressat föreningsliv att förverkliga sin målsättning, som oftast är hög.

***

Det finns anledning att återkomma med ett inlägg i ärendet inom kort.

Julönskningar och nyårsförhoppningar hör till i dessa dagar.

Och varför då inte några mellandagsfunderingar?

Jag håller mig till sportens värld ur ett malmöitiskt perspektiv.

***

Och tyvärr måste man då komma i på coronapandemin, som förlamar hela ungdomens idrottsvärld. Inga Lundaspel i handboll och basket, ingen Skånecup i fotboll, turneringar, som nu haft större betydelse eftersom det ordinarie ungdomsseriespelet varit starkt reducerat eller helt inställt.

Det blir heller inga inomhustävlingar i friidrott för ungdomar. 2020 hade ungdomarna, utanför de absolut bästa, knappast några tävlingar. Nu blir det en ny tävlingsfri vinter. Men kanske än värre en lång period utan träning. Hur många är kvar när allt öppnas igen? Friidrotten har, speciellt på pojksidan, inte råd att tappa stora grupper. Luckorna är redan enorma.

***

Självfallet har alla idrotter samma, eller i alla fall liknande, problem. Och naturligtvis är alla dessa uteblivna aktiviteter ett stort samhälls- och folkhälsoproblem.

Många undersökningar visar att svenska ungdomar rör sig allt mindre och att de aktiva inom tävlingsidrotten slutar i tidigare ålder än förut. Det finns ju också undersökningar, som visar att speciellt flickor gärna deltager i föreningarnas träningsgrupper utan att vilja tävla. Många väljer gym. Positivt i grunden.

***

I idrottens mångfacetterade värld är det omöjlig att dra definitiva slutsatser. Staten, regionerna och kommunerna inser idrottens samhällsbetydelse och har satsat oerhörda summor för att idrotten skall överleva både som skådespel och med aktiviteter på olika nivåer samt inte minst för att ungdomsidrotten skall kvarstå och utvecklas.

Men de ekonomiska hål coronan åstadkommit kompenseras bara hjälpligt av det allmännas insatser. Det kommer att tå åtskilliga år innan föreningarna kan återfå samma inkomstnivå som före corona.

Stat, regioner och kommuner kan inte fortsätta pumpa in extra pengar till idrotten.

Men när pandemin är borta, måste, exempelvis Malmö stad, underlätta för föreningarna att vid egna arrangemang dra in medel till sin verksamhet. Med de avgifter som fritidsnämnden lägger på arrangörerna är det svårt att få tävlingar att ekonomiskt ge ett plus som står i relation till den ideella insatsen.

***

Sydsvenskans utmärkta artiklar före jul visade bland annat på den ekonomiska segregationen som finns i ungdomsidrotten i Malmö.

Det var inga nyheter men betydelsefullt att stans största tidning lyfte problematiken. Genomslagskraften blir större än när en privat blogg med mellan 1 000 och 1 500 unika besökare per månad under ett antal år försökt beskriva utvecklingen inom ungdomsidrotten.

Jag återkommer i ärendet inom kort.

Det har varit en tuff säsong att vara supporter till – och till och med medlem i -- Trelleborgs FF.

Allt ordnade sig till slut med möda och marginaler. TFF spelar kvar i fotbollens Superetta.

Jag har sett ungefär hälften av seriematcherna. De halvlekar som varit bra har varit få. Det är sällan man suttit i tv-fåtöljen och varit lugn och njutit av ett tryggt och bra spel.

Staben kring laget kan naturligtvis så mycket mer fotboll än jag, men på avstånd verkade årets TFF ha en spelidé som inte fungerade. Eller så hade man inte de spelartyper som kunde omsätta idén till en effektiv fotboll.

Jag blev aldrig riktigt klok på vad TFF ville. Att man skulle hamna i den region man gjorde, syntes ganska tidigt. Detta sagt utan att vara efterklok.

***

TFF har under många år haft framgångsrika ungdomslag i de riksomfattande serierna. Jag är fullt medveten om att ha bra lag i U 21, U 19 och U 17 inte är detsamma som att det garanterar att man får fram konkurrensdugliga spelare till en trupp med kvalitet för Superettan. Men har utfallet i TFF:s fall inte varit väl klent?

I den trupp som TFF presenterar på sin hemsida var det bara Haris Brkic som har TFF som moderklubb. I ursprungstruppen fanns också Jacob Christensen, men som under året lånades ut till division 2-laget IFK Malmö. Och där blev han inte ens ordinarie men visade förvisso vid några inhopp att det finns talang. Jacob fick inte nytt kontrakt med TFF:

För en klubb med ett utfärdat ungdomsakademicertifikat  av Svensk Elitfotboll en verkar det i min värld som ett klent resultat att fostra så få spelare med kvalitet för att ingå i en 20-mannatrupp i Superettan.

Vari felet ligger har jag naturligtvis ingen aning om.

Det var bara en fundering i Juletid.

Samtidigt som jag hoppas på ett angenämare 2021 för oss TFF-supporters.

Jag slapp sitta på två stolar samtidig.

Men det var nära.

Jag är medlem i ett tiotal idrottsföreningar. Det är mitt sätt ge ett erkännande till en verksamhet jag har en känslomässig relation till eller som har en ideolog, som jag uppskattar.

Två av klubbarna är Trelleborgs FF och IFK Malmö. Tänk så nära att de hamnat i samma serie i fotboll, division 1. IFK från division 2, TFF från Superettan. Marginalerna räddade TFF i kvalet. Och mig från att sitta obekvämt på två stolar i de inbördes mötena.

***

Om det nu hade hänt hade det varit två ekonomiskt helt skilda fotbollsvärldar som mötts. Ett proffsigt TFF med klubbdirektör och ett utbyggt kansli, som sköter de dagliga sysslorna, och spelare med hyggliga kontrakt. Och inte minst fem årliga miljoner från investeringsbolaget Mellby Gård. Plus minst 126 sponsorer av olika dignitet och insats (Jag räknade på TFF:s hemsida.)

Mot detta ett IFK utan kansli och utan någon administrativ betald personal, en handfull sponsorer, en spelartrupp med minilöner (10 000 kronor/år) och där ideella krafter svarar för det mesta servicearbetet kring laget och matcher.

Det finns också en organisation för att samla in tomburkar för att fylla hålen i budgeten.

De ekonomiska skillnaderna i den svenska (och kanske än mer i den internationella) fotbollsvärlden är enorma.

De små på alla nivåer får allt svårare att göra sig gällande. Men glädjande nog kan de små med ojämna mellanrum sticka upp och glädja oss idrottsromantiker. Som i år i fotbollens Allsvenska, Mjällby och Varberg,

***

Med bra ekonomi kan man köpa sig utrymmen. På Stadionområdet i Malmö har det funnits 12 träningsplaner, mestadels för MFF och IFK, men även vintertid för övriga Malmöklubbar. Nya stadion tog fem i anspråk, MFF hyr två av dem för sin hybridplan (används den inte förvånansvärt lite?) och nu har MFF köpt och rustar upp en av konstgräsplanerna söder om Stadiongatan. För sina flick- och pojklag och sitt damlag i division 3 (nivå 5).

Kvar finns en nedsliten konstgräsplan och en gräsplan utan elljus. Utrymmen som även utnyttjas av storklubben.

Det är i denna miljö IFK Malmö, utan pengar, skall försöka etablera sig på division 1-nivå och samtidigt bygga upp en ungdomssektion för både flickor och pojkar. (Pojksidan har vuxit de senaste åren.)

IFK har funnits på området sedan 1958 och har nu stans näst bästa lag på herrsidan. Finns det någon klubb i landet på den här nivån som har sämre förutsättningar?

***

Som jag tidigare noterat: IFK Malmös situation är delvis självförvållad genom sin ryckighet i verksamheten.  Men Malmö stads politik att låta ekonomiskt starka Malmö FF bestämma villkoren på Stadionområdet gör inte tillvaron lättare.

***

Läste någonstans att Malmö FF:s damlag på kvällstid skall träna inne på Gamelstadions gräsplan, där också IFK:s herrar har tillträde en gång i veckan.

Vart skall friidrottarna ta vägen, visserligen färre med åren. Men ändå!

Heleneholm och Hästhagen är inte tillgängliga alla veckans dagar.

***

Återkommer med några funderingar kring Trelleborgs FF:s säsong.

Det var onekligen lite känslosamt, när ”Bella” Gulldén kommenterade sitt avsked från handbollslandslaget efter EM-förlusten, 25—31, mot Frankrike.

Vi som gillar spelare, de med stort L i Lirare, oavsett idrott, kommer att sakna henne. Bella har i tio år gett svensk damhandboll en ny dimension. Att ranka aktiva från olika idrotter och olika epoker är givetvis en omöjlighet,  men Isabelle Gulldén tillhör en av Sveriges främsta idrottskvinnor i ett internationellt perspektiv. Genom alla tider.

Avhoppet är naturligtvis ett stort avbräck för den nye förbundskaptenen Tomas Axnér i uppbyggnaden av ett ”nytt” landslag. Visst Bella Gulldén är inte lika bra som för några år sedan – bland annat har skottkraften avtagit – men i de stunder Sverige varit som bäst var det hon som ställde och styrde. Hon, Jamina Robers, Linn Blohm och Anna Lagerquist, i defensiven, är den kvartett som burit det svenska EM-laget.

Jag har dålig koll på de nya, unga spelarna och deras prestationer i deras klubblag. Visst finns det talang, det märktes. Strålande prestationer har dock följts av mindre bra insatser, enkla missade pass (de som på handbollsspråk kallas tekniska fel), ofta med ett baklängesmål som följd. Det är få idrotter, där en ”enkel” felpassning straffas så hårt, med ett baklängesmål direkt. Som i går, när svenskt 14—12 med chanser till både 15- och 16—12 på mindre än 30 sekunder resulterade i paussiffrorna 14—14.

Eller ta några sekvenser i början av matchen mot Montenegro, där några bortkastade bollar gav motståndarna initiativet och ett försprång som inte gick att ta in.

Det var situationer som visade vad internationell erfarenhet betyder i ett europeiskt handbollsmästerskap. Alla, nästan i alla fall, 16 slutspelslagen har kapacitet att komma på den övre halvan. Jämför med ett EM för damer i fotboll! Utan Balkan och öst är det tunt. Det är ju bara att se på resultaten i EM-kvalen för landslag och de inledande matcherna i Champions League för klubblag.

***

Sveriges insats i EM, var den godkänd? En elfteplats är naturligtvis inget att yvas över. En underkänd match (Montenegro) och en underkänd halvlek (Frankrike) men i övrigt okej utan att få med sig de viktiga marginalerna. Straffproblematiken, då? Det är psykologi. Det är inte första gången ett lag får en dålig start i en turnering och sen fortsätter det. Men med sina många utdömda straffar (speciellt i detta EM) är säkra straffläggare en viktig framgångsfaktor. Sverige hade inte detta. Givetvis ett minus.

Vad hade gemena man tippat? Mellan spel om femte/sjätteplats och tia, gissar  jag.

Så varför inte ett B?. Min skoltids betyg för godkänd med tvekan.

***

Framtiden då? Vi lär inte på lång tid få fram en spelare av Bella Gulldéns världsklass. Det gäller för Tomas Axnér att hitta ett kollektiv. Jag tycker det i EM fanns tendenser till hög kvalitetshöjning hos några av de unga mästerskapsdebutanterna. Men det behövs också att hyggliga målvakter blir stabilare på denna nivå?