18 omgångar är spelade.

12 återstår, tre femtedelar, i herrarnas Fotbollsallsvenska. Det

är mycket kvar. När man läser och hör alla kommentarer efter en match är det precis som om varje vunnen – eller förlorad – poäng är avgörande i guldstriden. Eller för all del i bottenstriden. Okej, varje poäng räknas, men att dra slutsatser redan nu är lite löjligt. Det återstår 36 poäng at spela om, ungefär så många som tätkvartetten nu fått ihop.

***

Den allsvenska helgmenyn innefattade fyra matcher via tv.

När Djurgården avgjorde derbyt mot Hammarby, 4—1, spelade man under en period lika övertygande som man gjorde under stora delar av våren. En tillfällighet eller ett bevis på återkommen form? Imponerade var det i alla fall.

***

Övertygade gjorde även Elfsborg, 4—2 mot ett bra Häcken efter två underlägen tyder på kvalitet. Med en frisk Simon Olsson i laget har Elfsborg fått en dimension extra i ett tryggt lagbygge med kvalitet och bredd.

***

2—0-mötet IFK Göteborg—Halmstad får gå till mina hävder utan någon kommentar.

***

Det får bli desto fler efter Malmö FF—Norrköping 1—1.

Domaren Adam Ladebäck kom i fokus. Enligt en krönikör var han den sämste allsvenske domaren i Malmö på tio år. Min första tanka var: Är det verkligen tio år sedan Michael Lerjéus, MFF-poeternas hatobjekt, slutade döma? Nädå, Lerjéus dömde så sent som 2017. Sådär Adam, där har du din ranking!

***

Jag vill i stället ge beröm till Adam Ladebäck för att han hade modet att i en brottningssituation inom straffområdet bestraffa det försvarande laget. Alltid, alltid (nästan) är det det anfallande laget som får domslutet mot sig.

***

En annan krönikör menade att eftersom liknande situationer inte beivras i de flesta andra matcher borde Ladebäck ha friat även denna gång. Men det här resonemanget innebär att vissa förseelser skall passera obemärkt. Det räcker väl med att sexsekundersregeln för en bollhållande målvakt är struken i regelboken. Inte i den officiella boken, utan i domarnas.

***

Frisparken för hands som gav Norrköping möjlighet att kvittera? Ingen, det måste man väl ärligt erkänna, kunde i ”realtid” hundraprocentigt se om bollen träffade Colaks flaxade armar eller bröstet. Domarteamet bedömde att det var hands. Noggrann videogranskning i slow motion i en förstorad bild visade att bollen tog i bröstet.

Anders Andersson, tv-experten, menade att man i en osäker situation heller bör fria än fälla. Så kan ett domarteam inte resonera. För tänk om bollen tagit på handen utan åtgärd, då hade Norrköping gått miste om en rättmätig frispark!

”Fria eller fälla" har alltid en vinnare och en förlorare.

***

Hur bra är det för atmosfären mellan domare och ledare att dessa under matchen har tillgång till videogranskning av varje svårbedömd händelse. Jag är säker på att tumultet efter 1—1-kvitteringen hade uteblivet om man i MFF-leden inte kunnat se händelseförloppet på sina datorer.

***

Och hur lätt är det inte för journalistkåren att forma sina åsikter efter att konfirmerat dem i tv-granskning.

Nu är det bara några timmar till avkast i Handbollsligan, som lär bli en spännande historia fram till slutspel och kval.

Vem tar nu den sista slutspelsplatsen i mitt amatörtips.

Det blir

8) Önnereds HK, en av många stabila föreningar i Göteborgsregionen med elitlag för både herrar och damer och gedigen ungdomsverksamhet. De nya Gustav Brännberger, Fredrik Teern och inte minst målvakten Gustav Skagerling ger en verkligt bra defensiv. Ett stort avbräck är Anton Hallbäcks flytt till Kristianstad.

9) Eskilstuna Guif gjorde en bra säsong 2020/2021 (åtta), tappet av storskytten Eric Johansson kan knappast kompenseras. Tränaren Zoran Roganovic har kvalitet att utveckla spelare. Denna förmåga måste till om det inte skall bli bottenstrid. Det fixar Zoran.

10) Redbergslids IK, den forna storklubben, har haft tuffa år. Stortalangen Elliot Stenmalm, en annan ung spelare Oskar Joelsson och Tobias Johansson är en stark niometersuppställning men truppen ser tunn ut. Målvakterna?

11) Hammarby Handboll är enda nykomling och ärligt talat är min kännedom om laget minimalt. Segern i Allsvenskan var odiskutabel, det tyder på en viss klass som bör räcka till en kvalplats.

12) IFK Ystad har tappat både topp och bredd och har inte som i forna dagar en stark ungdomssektion att plocka talanger från. Det blir tufft för Sebastian Seiferts gäng. Han är kunnig och har tillgång till en av ligans främsta mittnior Philip Lång.

13) IF Hallbys plats i näringskedjan syns tydligt inför årets säsong. Förra årets tre främsta, Ek, Tumba och Hugoson, försvinner till bättre bemedlade seriekonkurrenter. Det namnkunnigaste nytillskottet Berentsen fick bara sporadiskt med speltid i HK Malmö. Skicklige tränaren Jesper Östlund måste upp till bevis.

Så går det till. 14 lag möts hemma och borta, inget poolspel. Lag 1 och 8 till slutspel, lag 9 och 10 har spelat klart, lag 11 till 13 får kvalspela mot lag 2 till 4 från Allsvenskan, nivån under Handbollsligan. Lag 14 degraderas.

I morgon har Handbollsligan premiär.

Det blir ett toppmöte direkt. Mästarna Sävehof skall gästa ett revanschsuget IFK Kristianstad.

Att tippa utgången hör till vanorna. Det är svårt. Handbollens försäsongsexponering i media är inte speciellt stor, kan inte jämföras med fotbollens och ishockeyns.

Mitt handbollshjärta hade hoppats på att den nyinstiftade Svenska cupen skulle innebära ett större medialintresse, att man i alla fall kunde få en redovisning av alla resultat turneringarna igenom. Men nej! Var felet ligger vet jag ej, men i dagens samhälle är kommunikatörjobbet ett av de starkast växande. Har i tidigare inlägg påpekat att friidrotten är i behov av en sådan och kan därför tillägga att även handbollen tycks behöva en sådan.

***

En parentes till: Kan ni tänka er en Europacupmatch hemma för Malmö FF, FC Rosengård eller Malmö Redhawks utan ett – eller flera – fylligt förhandsreferat?

I handboll går det. Min huvudtidning hade ingen information inför HK Malmös möte mot ungerska KSE Balatonfüredi för några dagar sedan.

***

Nu över till tipset:

1) IK Sävehof mästare som vann grundserien i fjor har förlorat ligans bäste spelare, Jonathan Edvardsson, men ersatt honom med kvalitet, Olle Ek, Hallby. I truppen finns många unga spelare i positiv utveckling. Färingen Elias Skipagötu!

2) Ystads IF blev faktiskt tvåa i grundserien förra säsongen. Inte att förglömma. Slutspelsmissen får helt tillskrivas tre skadade, skickliga målvakter. Men vem skall ersätta Ludvig Hallbäck som tempouppdrivare?

3) IFK Skövde har tappat rutin och en skicklige Åsheim i målet och dessutom riskerar Richard Hanisch en lång avstängning, Mycket ansvar på Jack Thurin och Victor Ljungquist. Den gedigna ungdomsverksamheten ger komplementspelare.

4) HK Malmös problem kan bli målvaktsposten, Adam Krantz är ojämn. Mycket bra kanter i alla faser. Daniel Ekman som dirigent är nyckelspelare. Talangen Tim Hilding vid ett vägskäl: Nu eller aldrig.

5) IFK Kristianstads nyckelspelare under många säsonger. Olafur Gudmundsson är borta liksom Adam Nyfjäll på linjen men truppbredden finns för toppstrid. Nye tränaren Jonas Wille är erkänt skicklig. Inget Europaspel gör att koncentrationen på Handbollsligan blir större

6) Alingsås HK har förlorat landslagskapacitet av högsta klass år efter år men likväl varit ett ständigt topplag. Men nu går det väl inte längre för skicklige tränaren Mikael Franzén att efter nya, tunga spelarförluster åter bli bland de främsta? Osvuret är förstås bäst-

7) Lugi. Vilken utvecklingskurva tar de många unga talangerna. Det är inte ovanligt med en viss stagnation efter fjorårets elitgenombrott på många händer. Fortsätter några spelare i samma positiva kurva kan laget till och med komma högre-

***

Platserna 8 till 14, tippar jag i morgon.

7) Lug

Man blir inte yngre precis.

Men man brukar påstå att man blir förståndigare. Det stämmer inte. Inte på mig i alla fall. Har förstås insett att jag fysiskt inte kan utföra det jag kunde i mina glans dagar. Men visst kan jag med full balans med ett hopp på knappt en halv meter ta mig ner på en gräsmatta.

Men se, det kan jag inte alls. Hoppet slutade med en kraftig smäll på höger (naturligtvis) axel och en spricka på skulderbladet.

Nu går jag här med högran i en så kallad slynga, har så där lagom ont och trött. För att sova i lugn och ro med en smärtande axel det är en omöjlighet.

Men det värsta är att tvingas till en viss form av sysslolöshet. Att smärtfritt inte kunna skriva ner sina funderingar är lite deprimerande.

Statistiken visar att det vissa månader är upp mot 8 000 besök på den här siten.

Så trots att det gör lite ont är det dags för en liten come back.

Jag undanber mig allt medlidande. Dumhet och högmod skall straffas.

I alla fall lite.

***

Såg givetvis den ur svensk synpunkt strålande segerlandskampen, 2—1, mot Spanien.

Man talade om det nya landslaget. Visst några rutinerade, duktiga spelare var borta, men ersättarna var inga, i dessa sammanhang, orutinerade spelare. De har skolats in i landslagsmiljön, de flesta i många år, och kändes sig hemtama.

Janne Anderssons, förbundskaptenens, trupper är sällan spännande. De bygger på kontinuitet. Det som ger framgångar i landslagssammanhang.

Och även på klubbnivå. Men där är förstås förutsättningarna annorlunda. Transferfönster och pengar förändrar konkurrenssituationen ett par, tre gånger per säsong.

***

Malmö FF har värvat två av Allsvenskans bästa spelare, Degerfors målvakt Ismail Diawara och Häckens Martin Olsson.

Hisingeklubben har också mist Daleho Irandust.

Tappet av Aslak Witry har redan märkts i Djurgården, liksom att Alhassan Yusuf inte längre finns i IFK Göteborg.

Adam Fotana har försvunnit från Varberg. Men där trollar tränaren Joakim Persson nog fram en kompetent ersättare.

Norrköping förlust av Isak Bergmann Johannesson inverkar naturligtvis på deras kapacitet.

Liksom Denis Hûmmels på Örebros.

Den största förlusten är dock Elfsborgs av Robert Gojani. Han var en av Allsvenskans mest underskattade spelare. Det är ett stort avbräck i Elfsborgs toppjakt.

***

Men viss är det härligt att Allsvenskan är igång igen på lördag.

En bagatell kan tyckas.

Men jag irriterade mig på denna passus i måndagens krönika i Sydsvenskan efter Hammarby—Malmö FF, 2—1.

Men när matchen stod och vägde i andra halvlek var det Tomassons kollega i den andra tekniska zonen som stod för det vinnande dragen.

Tidigt i andra halvlek tog han ut sina dittills främsta spelare – 17-årige Williot Swedberg (underbar att skåda) och löpstarke men oslipade Gustav Ludwigson – och fick på så vis sitt lag att ändra karaktär.

Kanske hade även MFF behövt ruska om. Och låtit avbytarna få tid att göra verkliga avtryck, som Hammarbys fick.

Det är inte innehållet som sådant jag reagerar på. Men krönikören Fredrik Lindstrand bemödar sig inte ens om att nämna Hammarbys tränare vid namn. Det är kollega och han.

Hammarbys nye tränare heter Milos Milojevic.

Det här är inget undantag. Tidningen nämner sällan några namn på motståndarna, allt ljus på MFF. Men Fredrik Lindstrand gjorde ett undantag – heders! – och gav beröm till två motståndare. Mer sådant och läsvärdet höjs!

Men det är nonchalans att inte skriva namnet på Hammarbys tränare.

***

Det är landslagsuppehåll nu. Inget allsvenskt guldryck än. Inte ens i journalistvärlden. Det gläder oss icke klubbfanatiker. Guldkampen lär stå mellan de fyra topplagen, AIK, Djurgården, MFF, Elfsborg. Alla i den kvartetten lär inte falla igenom. Men be mig inte tippa en slutlig vinnare.

Däremot tror jag att främst Hammarby kan avancera och bli en kandidat till plats bland Topp-fyra. Häcken kommer att ta rejäla kliv men når inte ända upp.

***

13 matcher återstår. Och alla i toppkvartetten skall mötas inbördes. Ett plus till MFF: Har spelat klart mot Hammarby.

***

 Av de 30 spelare som var på plan vid mötet Hammarby—MFF hade 17 utländskt pass. Tre av MFF-arna, Diawara. Ahmedhodzic och Nalic, har dessutom beslutat sig för att representera andra nationer än Sverige i landslagsspel. Liksom MFF-avbytaren Erdal Rakip.

Är denna utveckling gynnsam för svensk fotboll?

***

Det har blivit ett mantra att MFF har Allsvenskans bredaste trupp. Så är det kanske när man kommer till plats 20 och över. Men när det gäller plats 16 till 20 är det några andra lag som är i paritet. Åter till Hammarby—MFF. När Stockholmslaget bytte in Amoo, Paulinho, Selmani och Sandberg svarade MFF med Beijmo, Nalic och Nanasi.

Vems bänk var bäst i denna match?

Häcken har, skadefritt, en bred trupp upp till spelare 20. Elfsborg har visat att deras inhoppare avgjort ett flertal matcher. Nu tunnas truppen ut. Robert Gojani försvinner till Danmark.

***

Det sitter i MFF-väggarna, tränar- och spelarskiften har ingen betydelse. Blir det förlust är MFF trots allt det bästa laget. Det är lite tröttsamt att alltid höra samma visa.

Samtidigt är det givetvis ett underbetyg åt den egna prestationen. Jag har sällan hört tränaren Jon Dahl Thomasson i allsvenska sammanhang erkänt ett motståndaren varit bättre.

Men det är ju han som är huvudansvarig, när – åter till söndagsmatchen – hans spelare inte är tillräckligt skickliga för att överlista David Outsted eller förhindra Hammarbys två snabba omställningar.

Fotbollen kräver centimeterrättvisa.

Det gör i alla fall förespråkarna för VAR, videogranskningar. Jag har aldrig varit en anhängare av VAR, ändrade mig definitivt inte efter gårdagsmötet Ludogorets—Malmö FF i Champions League-kvalet. Känns lite löjligt att en felplacerad tå – eller vad det nu var – på Anders Chistiansen skall underkänna Sören Rieks känsliga skott i mål. Det tog väl upp mot två minuter innan man kom till beslut. Och detta i en match med mycket lågt tempo och många fördröjningar.

Det vimlar i en match av situationer som kan ha större inflytande på matchutgången än AC:s lilla tå.

Matchen aktualiserade ett större problem, domarens rätt att själv få bestämma matchens längd. När matchklockan stod på 90 minuter aviserade fjärdedomaren en extratid på fem minuter. Oscar Lewicki låg skadad, det tog 1.43 (det noterade tv:s Lasse Granqvist) innan OL ersattes av Erdal Rakip. Likväl blåste den nonchalante franske domaren av matchen efter exakt fem minuter. 1.43 minuter av matchen spelades inte.

Det är dags att införa effektiv tid i toppfotbollen. Maskningarna är för många och långa.

TV-sporten har utsett Årets idrottskommun.

För andra året i följd blev det Umeå. Jag är inte mannen att ifrågasätta juryns beslut. Vet för lite om det totala idrottslivet i Västerbottenstaden. Och om regelverket som styr beslutsprocessen.

Klart är att kommuner med skidsport, och bandy, gynnas. Lite underligt är att Växjö fått poäng för att Daniel Ståhl och Simon Pettersson har sin träningscamp där. Samtidigt som deras klubbar, Spårvägen och Hässelby, bidragit till Stockholms poängskörd.

Ta det för vad det är, en lek.

Malmö, vinnare 2014 och 201 5 och tvåa 2016 har haft en dalande kurva och landade på plats 13.

Juryns motivering: Malmö har många framstående lag i stora idrotter och många individuellt skickliga aktiva men i förhållande till sin storlek förvånansvärt dålig bredd.

Det tyder på bra kännedom om situationen. Det finns få idrotter med två elitklubbar. Inom fotbollen är Malmö FF och FC Rosengård isolerade i topp, Redhawks är ensamt i hockeyn, i handboll finns Malmö HK:s herrar i högsta ligan (inget damlag i närheten av eliten), i innebandy finns damerna i Malmö FBC bland de främsta i landet.

I basket finns ingen seniortopp, lika lite som i volleyboll.

MAI är ensam elitklubb i friidrott, MKK i simning. Fait Play har detroniserat Malmö Tennisklubb. Malmö SRC är den enda squashklubben. Badminton har i Aura i MBK två föreningar i Sverigetopp och näst intill.

Bordtennisen finns i periferin av Malmös idrottsliv.

Malmös rugbydamer är duktiga i OS-varianten, 7-manna. Herrlaget finns inte längre.

Bowlingen, en av stans historiskt sett mest meriterade idrotter, har det tungt. Damsidan existerar knappast.

Brottning, en annan av forna tiders främsta medaljleverantörer, har det svårt. I början av 2000-talet ”turades” Sparta och Malmö Tigers om att vinna Fyrstads. Tigers har fortfarande en viss verksamhet.  Limhamns BK med Europamästaren Jörgen Olsson som inspiratör den enda klubb med en framåtskridande verksamhet.

***

När jag under cirka 20 år på Sydsvenskan var ansvarig för Malmösport, två sidor lokalidrott, lanserade jag i en rubrik Malmö, de små idrotternas storstad. I ett hälsningsanförande vid en Mästargala i Atleticum använde sig för övrigt kommunalrådet Lynn Ljungberg sig av denna rubrik i sitt hälsningsanförande. Det var åren kring sekelskiftet.

Bågskyttarna i BK Gripen sköt hem guld och andra medaljer i VM, EM och SM och fanns med i OS.

Kanotisterna, speciellt i maraton, hade världsmästare och medaljörer i EM, var representerade i OS. Besöken på prispallen i SM var många.

I segling var Malmö representerat i OS och hade VM-medaljörer.

År efter år dominerade Enighet den lilla kendosporten i Sverige med intrång på Europascenen.

Taekwondo och karate i dess olika varianter hade fler och större stjärnor då än nu.

Undervattensrugby är i och för sig en perifer sport men Triton vann ”alla” SM-guld för både damer och herrar,

I boule var det ingen annan stad som hade Malmös bredd,

Om jag inte minns fel fanns tre spelare på Europatouren i golf.

Herrarna i amerikansk fotboll, vattenpolo och rugby fanns på högsta svenska nivån.

***

Den här summariska sammanfattningen är tagen ur minnet. Finns säkert mycket att tillägga och dra ifrån, men slutsatsen är glasklar:

Malmö är ingen stor idrottsstad.

Och kurvan pekar neråt.

***

Och detta i den stad som växer mest i Sverige.

Det är halvtid i herrarnas Fotbollsallsvenska.

Och inget lag har gjort något guldryck, många journalisters favorituttryck. Redan efter omgång 4 menade förstås en opportunistisk krönikör att ingen kunde hindra Djurgården, efter att ha kört över Malmö med 3—1, att bli mästare. Vilket givetvis inte hindrade honom från att några månader senare påstå att MFF var så gott som klara mästare igen. Ja, ja …

Nu står vi alltså här med 15 spännande omgångar kvar med Djurgården på 33 poäng, MFF och AIK på 30 och Elfsborg på 29.

Det är rimligt att tro att det blir en ur denna kvartett som står som mästare fram mot jul.

Hammarby på 23 poäng kan blanda sig i striden om en plats i Europa, bli bland de fyra främsta. För att vinna är det för många lag att passera. Forwardstrion Amoo, Selmani och Ludwigson är i sina bästa stunder en av seriens mest svårfångade.

Det fortsatta Europaspelet kommer naturligtvis att ha sin betydelse. Tyvärr lär Elfsborg och Hammarby försvinna den kommande veckan.  Feyenoord och Basel är för tuffa hinder över två matcher.

Men tempoerfarenheten från Europa gynnar både Elfsborg och Hammarby i den allsvenska slutstriden.

Djurgårdens trepoängsförsprång är ett plus, två derbyn kvar ett minus. Skall också möta MFF borta. I sina bästa stunder, som mot MFF, har Djurgården det bästa presspelet över hela plan med det högsta tempot.

I våras tippade jag Elfsborg som svenska mästare. Vore fegt att ändras sig nu. Finns heller ingen anledning trots förlusten av seriens bäste innerback, Joseph Okumu. Boråslaget har inte den bredaste truppen, men vårens inhoppare håller högsta klass, som Simon Olsson och Alexander Bernhardsson, med flera.

MFF, då? Europaspelet kräver sitt trots den breddade truppen. Försvaret måste oroa de ansvariga. I pressat läge är många överreklamerade.

AIK smyger på utan att egentligen imponera. 4—1-vinsten borta mot Djurgården var stark men samtidigt också en dag då allt klaffade. Svårslaget, men …

Norrköping och Häcken har kapacitet att vinna över alla men är i år för ojämna för att bli annat ett lag bland Topp-8.

IFK Göteborg har en klar stämpel av ”bäst före”.

Kalmar är årets överraskning för de flesta. Henrik Rydström har visat att hans filosofi håller för att bygga upp lag med kvalitet och som dessutom är sevärt och intressant.

Positivt också att Daniel Bäckström i Sirius fortsätter i Rydsröms fotspår med samma spelidé. Tillför Allsvenskan kvalitet.

Degerfors blandar och ger. Positionen i näringskedjan synliggörs av att lagets kanske viktigaste spelare målvakten Ismael Diawara nu hamnat på MFF:s reservbänk.

Taktiska, försvarsstarka Halmstad har spelare och spel som borde genererat mer mål.

Och så detta Varberg och tränaren Joakim Persson. Jag kan inte låta bli att charmas. Ena dagen spelar man ut IFGK Göteborg för att en annan dag agera fullständigt uselt. För att sedan på slutet en tredje dag forcera i ett vinstmål i en viktig typisk 0—0-match. Tror banne mig att Varberg klarar sig kvar även 2021.

Förlusten av en av seriens främsta målvakter Oscar Jansson är uppenbar för Örebro, som släppt in flest mål. Kan Besara och Hamad rädda ett svajande lagbygge?

Att Östersund åker ur är inget vågat tips i nuläget.

Mjällby har större kapacitet att hanka sig upp till kvalplats. I min idrottsvärld är kontinuitet viktigt. Det har varit för många byten på tränarposten och i spelarleden. I de matcher jag sett Blekingelaget har marginalerna varit mot. Tur och otur kan ge utslag, så …

***

Funderingarna bygger på 62 matcher, några dock bara en halvlek. Naturligtvis har jag sett lagen olika många gånger, från 13 till tre. Så ta texten för vad den är.