Det är synd om Malmö FF.

”Alla” är ju ute efter oss.

Det är liknande citat som florerat i Malmömedia (inklusive de på sociala medier) den senast tiden, speciellt efter de två gula kort som gav avstängningar för Antonio Colak och Sören Rieks. Okej, jag medger, kontroversiella kort, men också korrekta enligt regelboken.

Jag har sett över 100 allsvenska matcher, de flesta av MFF:s. Men också åtskilliga av toppkonkurrenternas. Det finns hur många diskutabla domslut som helst, alla lagen har haft sina för- och nackdomslut. Om det sett över en hel säsong jämnat ut sig har jag inge aning om. Lika lite som någon annan.

Och det är klart, vissa domslut har större inverkan på en sluttabell än andra.

Sen finns ju alltid diskussionen om att storklubbarna gynnas. Samtidigt är det storklubbarna med sin massmediala maktposition får lättare gehör för sin klagan.

Så här långt in i säsongen finns det absolut inga belägg för MFF-mantrat:

”Alla” är ju ute efter oss.

Gnället är tröttsamt.

Malmöderbyn i fotboll för herrar på elitnivå är sällsynta.

2022 blir det två. I en tillspetsad seriepyramid tillhör division 1 (nivå 3) elitfotbollen enligt Svenska Fotbollförbundet normer. Och i och med att IFK Malmö klarat sitt division 1-kontrakt och att antingen BK Olympic (51 poäng) eller FC Rosengård (47) med två matcher kvar vinner sin serie blir det alltså två Malmöderbyn 2022.

I Allsvenskan har det faktiskt bara spelats 17 derbyn under åtta säsonger (Mammutserien 1957/58 möttes lagen tre gånger), alla mellan Malmö FF och IFK Malmö.

I serien under har MFF och IFK stött på varandra två säsonger (1934/35 och 1935/36). Intressant är att Malmö BI dessa spelår också spelade i samma serie. Sex derbyn på ett år, något av en dröm.

Från 1932 till och med 1941 låg MBI och IFK samma division 2-grupp (på den tiden använde man inte falsk marknadsföring) ytterligare fem gånger,

1943 ersatte Limhamns IF Malmö BI i tvåan och lagen möttes tre säsonger, den sista, 1945/46, hade MBI återkommit och det fanns åter tre Malmölag på näst högsta platån.

MBI trillade ner säsongen efter och det dröjde ända till 1963 (då spelade man vår/höst) innan det åter blev Malmömöten på elitnivå, tre år möttes MBI och IFK, det sista 1966.

Därefter blev det ett långvarigt stopp på derbyn på en högre nivå,

Superettan introducerades år 2000. 2006 spetades serieträdet. Det blev bara två division 1.pooler 2008 kom de första derbyna, IFK mot Mabi, där MBI numera var en del. Året efter blev Mabi, FC Rosengård och ställdes mot LB 07, som spelat i Superettan. Dessa båda lag möttes i Ettan till och med 2011.

Sen dess har det inte spelats något ”elitderby” Malmö.

2016 gjorde Prespa Birlik en säsong i division 1, FC Rosengård en 2017.

2022 blir på sitt sätt ett bemärkelseår Malmöfotbollen. Malmöderbyn på en högre nivå är sällsynta, sett i ett närmare 100-årigt perspektiv.

***

Under årens lopp har antalet lag i de högre serierna varierat kraftigt. 1971 fann det 96 lag i de två högsta serierna, 1971 och 1972 36. Antalet lag i varje serie har efter hand ökat. Det var fram till Superettans tillkomst 42, då blev det 32. Men med ”hjälp” av de två division 1-grupperna blir det 64 elitlag. Låt vara en generös gräns, men det var i det häradet de flesta derbyna spelades i detta historiska Malmöperspektiv.

***

Detta inlägg är publicerat dels på manssonsport.bloggplatsen.se och dels på facebooksidan MalmöSport-Ett historiskt perspektiv.         

Sensationer är idrottens krydda.

Bara det nu inte drabbar det egna laget. Då blir det svarta, dystra rubriker och ingen hejd på eländet. Bland journalister och den stora idrottsallmänheten. Läs, och lyssna på gator, krogar och torg!

Jag tänker förstås på VM-kvalmötet i fotboll mellan Georgien och Sverige, 2—0. Visst, Sverige var inte bra. Men det borde ha funnits en varningsklocka hos alla inblandade. Ingen, inte ens de riktigt stora europeiska fotbollsnationerna, reser österut och spelar hem tre säkra poäng.

Vi matas ideligen om konstaterandet att konkurrensen inom världsfotbollen, för båda könen och på såväl landslags- som klubbnivå, blir allt hårdare. Så är det och det finns högre rankade nationer än Sverige som förlorat mot icke etablerade nationer. Se bara på Islands mästerskapsinsatser!

De fotbollsintresserade svenskarna, journalister som allmänheten, var inte förberedda, inte pålästa. ”Ingen” trodde Sverige kunde förlora.

Kring 1990, då Sovjet och Jugoslavien delades i en massa nationer, kommenterade en förbundskapten de förändrade idrottsliga förutsättningarna så här:

Det är lättare att bli Europamästare nu men svåre att komma tia.

Nu pratade Rolf ”Wofflan” Nilsson om basket men visdomsorden har sitt berättigande även i de flesta andra idrotter. Bredden är numera så mycket större.

Jag medger, Sverige var inte bra, men allt är inte svart och vitt. Georgien hade många bra spelare och hade de viktiga marginalerna med sig. Som Sverige haft tidigare i det här VM-kvalet.

Spelarbetygen i media var satta i besvikelsens tecken. Zlatan var den ende spelare som (i genomsnitt) fick mer än godkänt. Jag vet inte, funderar bara: Finns det någon psykologisk faktor bakom att så många lagkamrater inte spelade på den nivå man faktisk sett dem prestera på?

Revanschens tid kommer snabbt. I morgon kväll.

Som jag skrivit några gånger, ungdomsidrottens förändringar och utveckling intresserar mig.

Under min tid i sportens värld har det mesta förändrats. Naturligtvis i både positiv och negativ riktning. Konkurrensen ha blivit så oändligt mycket större. Alternativen, antalet idrotter, har blivit fler. Kampsporterna, man kan inte räkna dem alla, innebandyn och nu senast padeln har tagit sina andelar. E-sport, som tävling och fritidssysselsättning, fångar många ungdomar efter vad jag förstår.

Samtidigt har inomhusidrotterna fått bättre utrymmen. Det byggs runt om i kommunerna allt fler hallar. Konkurrensen om halltider är hård, fler idrotter slåss om dem. Generellt sett söker sig klubbarna allt längre ner i åldrarna för att locka barnen till sin verksamhet. Det begränsar också tillgängligheten.

Ett tillskott är förstås de allt fler konstgräsplanerna för fotboll runt om i landet.

Men kommunerna lär dock aldrig kunna bygga ikapp behov och önskemål.

Det är i detta klimat idrotten lever.

***

Talanger finns på alla orter. Men förutsättningen för att de skall finna sin väg in i idrotten är att det finns en förening med engagerade och kunniga ledare.

Det är här jag ser idrottens största framtida problem. Ta friidrotten som exempel! I Skåne finns det många kommuner utan någon aktiv förening. Och utan någon modern anläggning.

Under de närmare 70 år jag följt den skånska friidrotten har de orter som haft en kontinuerlig verksamhet under cirka tio år i stort alla fostrat minst en landslagsman/kvinna.

Tyringe, Osby, Bromölla, St Olof, Skurup, Staffanstorp, Åstorp, Härlöv, ja listan kan göras längre, är orter, där friidrotten mer eller mindre är obefintlig men som varit moderklubb för elitfriidrottare.

IK Finish från Vellinge är det främsta exemplet på vikten av livaktiga friidrottsföreningar utanför de större orterna. Få klubbar har fått fram så många aktiva som tillhör och tillhört svenska eliten under de senaste tio-femton åren som just IK Finish.

***

Hur ser det ut inom handbollen, som jag följt på olika sätt i många år? Handbollen står stark i Skåne med sina många elitlag. Det finns många stora och välfungerade ungdomsklubbar, bevisat årligen i de svenska ungdomsmästerskapen. Men det finns många vita fläckar, kommuner och större orter utan handbollsklubbar. Liksom inom friidrotten. Ja, i många andra idrotter också. Förstås.

Men i många handbollsklubbar är det tunt, ett A-lag, kanske något tonårslag och sen ett par lag för barn kring tio år. Det är en smal grund att bygga en solid förening på.

Det finns stora likheter med friidrotten. Många klubbar har en betydligt större barn- än ungdomsverksamhet.

***

Handbollen har klarat av steg 1 i USM.

Nu senast var det 16-årsflickorna som spelade. Lite överraskande var att fyra stabila Skåneklubbar inte kom till start, dels Kävlinge och Åhus och dels andralagen från Lundagård och H 43 Lund.

Riksundersökningar har visat av covid-19 slagit hårt mot aktiviteterna för inomhusidrotterna just i dessa åldersgrupper. Är detta förklaringen?

I gruppspelet för F 16 fick Lugi och Ankaret två lag vardera till steg 3, HK Kristianstad, H 65, H 43, Lödde, Ystads IF och Eslövs IK var sitt.

USM är en elittävling. När man kommer till slutomgångarna är merparten av lagen från elitklubbarna. Så ser det ut även i Skåne.

I 14-årstävlingen sker numera ingen utslagning, alla lagen får spela vidare på olika nivåer.

Inget lag i 16- och 18-årsklasserna försvinner förvisso efter steg 1, de får en ny möjlighet i steg 2.

I Skåne finns det faktiskt bara två klubbar som redan nu har lag i steg 3 i alla fyra klasserna. Det är två ”småklubbar” med sina A-lag på låg nivå, 4 och 5. Det är Lödde Vikings och H 43.

Handbollens motsvarighet till friidrottens IK Finish, plantskolor till elitklubbarna.

Även om jag har svårt att klassa H 43 som en ”småklubb”.

Visst såg jag gårdagens möte mellan Malmö FF och Chelsea, 0--1.

Och visst gjorde MFF en strålande insats mot ett av världens för närvarande främsta lag, förvisso med några av de mest välkända på skadelistan.

Men mitt beröm till MFF slutar vid defensiven. Ett avslut under en hel match, och som dessutom hamnade långt utanför målramen, är inget underlag för alla positiva ord om insatsen. Har ett lag inte ett enda avslut på mål, då ”skakar man inte vilka lag som helst.”

Att det landade med ett mål bakom Johan Dahlin var i mångt och mycket hans målvaktsspels förtjänst. Och den hjälp han fick av  Anel Ahmedhodzic, som gjorde den bästa match jag sett på länge. Ingen kan på allvar mena att MFF låg närmare 1—1 än en större seger för Londonlaget.

***

Jag har sällan sett de enskilda betygen på hemmaspelarna variera som efter gårdagsmötet. Betyg är svårt att sätta. I min värld skall de sättas efter den nivå matchen spelas på. Några av granskarna hade förbisett detta, därav många glädjebetyg.

***

Vågar man i detta euforiska MFF-land ställa frågan: Varför gick MFF inte mera metodisk in för att sätta press på Chelsea? Att hålla tätt i 90 minuter mot ett världslag är förstås möjligt, men näst intill ogörligt. MFF försökte ju inte ens, eller orkade, eller kunde. Svara själv!
Det var i denna match mot ett något lite försvagat Chelsea på hemmaplan man hade chansen att ta den poäng som kan föra MFF förbi Zenit i sluttabellen. Juventus i Turin lär bli svårare.

Och att vända 0—4 mot Zenit är ännu svårare.

Så är det då bara fyra omgångar kvar i årets Fotbollsallsvenska.

I toppen blev det lite poängdifferenser mellan de fyra främsta efter senaste omgången. Kring kvalstrecket tätnade det däremot rejält. Nu är även Häcken involverat i striden om att undvika kval. Förutom Örebro och Östersund har alla lag något att spela för. Inte ens IFK Göteborg är trots fyra raka vinster på säker mark. Och visst kan Kalmar, Hammarby och Norrköping hota AIK om den fjärdeplats, som kan ge möjlighet till Europaspel.

Allsvenskan kommer att leva fram till och med sista omgången. Det tackar vi för.

***

För en tid sedan befarade jag att pressen på domarna i dramatiken skulle bli för stor.  Helt fel ute var jag inte. Det finns diskutabla beslut.

Mina farhågor rörde sig främst kring handsregeln. Under helgen såg jag alla möjliga och omöjliga tolkningar.

I mötet Akropolis—Trelleborg slog en hemmaspelare oantastad upp bollen på sin egen arm, straff och till och med varning. Det är aldrig straff när en spelare slår upp bollen på egna armen. Detta besluts togs av en domare som jag sett som fjärdedomare i Allsvenskan.

Skönt att nedflyttningskrigande Akropolis inte nedslogs av 0—1 utan vände och vann rättvist, 3—1. Det säger jag som TFF-are.

När Djurgården mötte Örebro fick en ”halvliggande” örebroare bollen spelad upp på sin utsträckta hand, ingen signal från domaren, Helsingborgs Fredrik Klitte, som för övrigt stigit fram som en av landets främsta.

I en duell med MFF:s Adi Nalic föll Sirius Jakob Ortmark, som snabbt ville upp på fötterna igen och för att kunna göra detta måste man använda armarna. Nalic slog då upp bollen på Ortmarks utsträckta arm. Straff och 1—0 till MFF-

Ortmark fick inget gult kort. I någon omgång tidigare blev det både straff och varning för samma förseelse för spelare i Häcken och från Östersund.

Jag är inte ute för att hänga ut någon. Ställer bara frågan: Får det vara så stora skillnader i bedömning och straffpåföljd på så liknande situationer?

Vi pratar ju om den svenska domareliten.

***

Måste också kommentera omgångens mest omdiskuterade utvisning, den på Simon Strand mot Norrköping. Jag har ingen anledning att försvara Elfsborgsspelaren, men han har 2021 fått oförtjänt mycket kritik för sitt tuffa spel. Ryktet sitter i från tidigare säsonger. Före de två gula korten senast hade han bara fyra varningar. Simon Strand har i år varit en av seriens främsta vänsterbackar.

Det jag reagerar mot är att två så pass ”lindriga” varningar ger rött. Det krävs vanligtvis betydligt värre ojustheter än en tuff närkamp vid sidolinjen på mittplan för ett andra gult.

***

Känns i dessa de obalanserade eftermatchkommentarernas tidevarv befriande att det var Elfsborg som – återigen – drabbades. Det var inga utbrott mot domaren Kaspar Sjöberg varken från tränaren Jimmy Thelin eller lagkaptenen Johan Larsson. Lila lite nu som när Elfsborg gick miste om en straff (Felix Beijmos tiometersarmdragning på Johan Larsson) mot Malmö FF för en tid sedan.

Thelin och Larsson, två föredömen i sina kommentarer. Många borde ta lärdom. Kanske inte minst mästarna från söder.

***

Domarna får inte avgöra Allsvenskan!

De måste prata sig samman.

Det är jämt och spännande i årets fotbollsallsvenska.

Men inget mot vad det var säsongen 1953—54.

Det är Bolletinen, Sveriges Fotbollshistoriker och Statistikers medlemstidning, som i sin special Allsvenskan 1953—54 bjuder på mycken intressant läsning.

Med två omgångar kvar av 22 och med två poäng för seger, och en för oavgjort var ställningen:

Gais                                    24 poäng    plus 5 i målskillnad

Norrköping                      23                 plus 9

Hälsingborg                     23                 plus 7

Degerfors                         23                 0

AIK                                     22                 14 plus

För att ytterligare accentuera jämnheten skall det nämnas att Djurgården, Malmö FF, IFK Göteborg och Kalmar alla hade 20 poäng.

Sandvikens IF, Elfsborg och J-Södra var klara för degradering.

Inget av de fem topplagen fixade fyra poäng, men alla tog minst en. Så när röken skingrats vid pass klockan 15 den 30 maj 1954 var slutställningen:

Gais 27, HIF 26, Degerfors 25, AIK och Norrköping 24, Djurgården, MFF och Göteborg 22 och Kalmar 21.

Rekordjämt? Nja, kriterierna är svåra. 1968 hade exempelvis Öster, MFF, Norrköping och Djurgården alla 27 poäng

Det finns fler likvärdiga kandidater till den jämnaste Allsvenskan. Årets kan bli en. Det återstår ju faktiskt fyra omgångar. Det tackar vi fotbollsintresserade för.

***

Bolletinen bjöd på mer intressant information. Alla spelartrupperna presenterades med moderklubbar. Den lokala förankringen är enorm. Det är sällsynt att mer än två, tre spelare kommer från avlägsna regioner.

16 av mästarnas Gais 20 spelare kom från Göteborg. Degerfors hade tio spelare från egna juniorleden, fem från närområdet.

Hasse Malmström från MFF var den ende i HIF:s trupp som inte kunde räknas in i klubbens upptagningsområde.

Tore Svensson, Falkenberg/Elfsborg och Ingvar Rydell, Billingsfors var de som bröt mönstret i Malmö om man nu ursäktar i Trelleborgsklubbarna TFF och IFK, Henry Tillberg och Prawitz Öberg.

Den som delvis bröt mönstret var IFK Norrköping som hittade allsvenska spelare i Norrland. På sikt givetvis positivt för svensk fotboll. Rekryteringsunderlaget vidgades.

Sandvikens IF föll ur seriens som tia, hade tolv spelare från egna juniorleden och ersattes av Sandvikens AIK. Vilken bredd bruksorten i Gästrikland visade?

Just bruksorternas klubbar var tidigt maktfaktorer i många lagbollsporter.

***

Tiderna är annorlunda nu. Först 1974 fanns den förste utländske spelare i Allsvenskan Ronnie Powell i Brynäs.

Nu är det ändrade tider. I Malmö FF:s startelva mot Sirius i lördags var det bara två man som var uttagningsbara till ett svenskt landslag, Johan Dahlin och Eric Larsson. Det blev fyra när Sebastian Nanasi och Martin Olsson hoppade in.

***

Så kan tankarna och funderingarna fladdra en söndag, när man läst lite svensk fotbollshistoria från 1953—54 i Bolletinen.

Fem matcher kvar i den allsvenska herrfotbollen med spänning i topp och kring kvalstrecket.

Det sätter extra krav, och press, på domarna.

Varningarna, nu så långt in i säsongen med större närhet till avstängningar, kommer att få en stor, och måhända avgörande, betydelse. Såg delar av två matcher i går, dels 60 minuter då Djurgården för andra gången på kort tid blev 0—3-sönderkontrat (denna gång av IFK Göteborg) och dels 30 minuter av Degerfors—Elfsborg, 1—2. Liknande situationer, som gav varning i ena mötet, blev en sketen frispark i det andra. Jag vet att det inte finns något att göra, domarna sätter nivån. Men den borde inte fluktuera så mycket. Man menar att huvudsaken är att nivån är samma för de båda inblandade lagen. Och det kan man ju tycka. Men samtidigt är ju alla matcher i en serie sammankopplade med varandra.

***

Läste någonstans att man skall se över varningssystemet. Låter klokt. I vilken riktning diskussionerna går har jag ingen aning om. Det jag alltid reagerat mot att en tackling med snudd på rött, bestraffas lika hårt som en bortpetad boll på några meter. Straffpåföljden står inte i proportion till förseelsen. Någon form av koefficient efterlyses.

***

VAR eller icke diskuteras alltid. Men svensk fotboll har faktiskt en form av efterhandsgranskning. Vid ett direkt rött kort granskar en disciplinkommitté situationen och kan utöka den obligatoriska enmatchavstängningen. Vilket skett några gånger på sistone.

Men som i mitt allmänna motstånd mot m o t VAR, det finns ju så många liknande händelser som VAR inte har rättighet att kontrollera. Hur många ”brandgula” kort har vi inte sett i år! Den felande spelaren undviker utvisning och efterhandsgranskning. Kan man straffa i efterhand? Ja, tydligen, en i ilska kastad stol gav för en tid sedan en matchs avstängning. Är det värre än en vårdslös tackling med stor skaderisk? Låt vara att domarteamet i den stressade miljön uppfattade det lite annorlunda.

***

Det här med idrottsjuridik och dömandet är svårt. Jag vill inte misskreditera någon, bara belysa alla svårigheter. Tv-producenterna har också sin betydelse. Deras val av repriser sätter sin prägel på debatten, inte minst supportergrupper emellan.

***

Min innersta önskning inför slutdramatiken är, att jag slipper se en straff där bollen från nära håll träffar en arm på spelare som rör sig naturligt. Sådana straffar har vi sett tillräckligt av.