Inte går Sverige in i EM-handbollens mellanrunda som någon favorit, inte.

Den krampaktiga matchen mot Tjeckien, oavgjort, har kylt av de optimistiska tankarna. Det var inte bara målvaktsspelet som var undermåligt. Det var tempofattigt och det hör inte hemma i en modern, progressiv handboll.

Jag, vanligtvis en obotlig optimist när det gäller svensk landslagshandboll, började deppa. Nedstämdheten blev inte bättre om beskeden om covid-19:s intåg i den svenska truppen.

Men så är det ju där med det speciella med handbollen, de små marginalerna, som kan förändra allt. Det är ofta kort mellan en usel insats och en toppenmatch, ibland bara några dagar. Handbollshistorian, både den internationella och den svenska, kan visa upp många exempel.

Det är med detta som bakgrund jag om någon timme skall inta tv-fåtöljen och tro på en svensk seger över Ryssland.

***

De mediokra (vi använder detta lite mildare adjektiv) mot Spanien och Tjeckien har naturligtvis gett negativa kommentarer om den svenska coachningen. Det är inte lätt att tillfredsställa alla. Ena gången vill man att laget bäste/viktigaste spelare Jim Gottfridsson skall vila några perioder men när har gör detta och spelet inte fungerar är kritikerna snabbt framme och menar att förbundskaptenen borde bytt tillbaka tidigare. Tonerna har varit liknande när målvakterna Palicka/Johannesson alternerat.

Byten måste få tid att verka. Självförtroende får inte raseras i en tidsmässig kort turnering med förhoppningsvis nio matcher.

Och handen på hjärtat: Vem hade tippat annat än att Sverige skulle gå in i mellanrundan med just noll poäng?

***

För en allmänt handbollsintresserad har de inledande matcherna gett mycket positivt.

Vi som sett Nebosja Simic, Montenegros målvakt, i H 43, HK Malmö och IFK Kristianstad satt väl bara och väntade på han efter att knappt tagit ett enda skott mot Slovenien skulle komma in i den så kallade zonen och fixa de svåraste avsluten. Vi fick vänta länge. Men perioden kom och Montenegro vann och Ljubomir Vranjes, förbundskapten i Slovenien, fick byta jobb.

***

I mitt förra inlägg menade jag att Nederländerna saknade en bra målvakt för att avancera i detta EM. Vad fel jag hade. Bert Ravensbergen är alldeles utmärkt och tack vare hans insats mot Portugal är Nederländerna i mellanrundan och ett välkommet nytillskott i världseliten.

Kvällen är inboka, vinna- eller försvinnamatchen i handbollens EM, Sverige mot Tjeckien.

Plötsligt har det här blivit ett ödesmöte, en match som man – även jag – såg som en ren formalitet på Sveriges väg mot mellanrundan. Vinsten mot Bosnien och förlusten mot Spanien var för en neutral, och icke chauvinistisk, person de väntade. Så betydelsen av dagens match är i princip inte förändrad. Skillnaden är att Tjeckien visat sig vara ett bättre lag än vad vi trott. Med en målvakt, Tomas Mrkva, som inger respekt. Och vad det betyder vet alla som följer handboll.

***

De svenska förbundskaptenerna Solberg/Boquist fick tuff kritik för sin coachning efter förlusten mot Spanien. Med facit i hand är det alltid lätt att sätta betyg. Med fyra minuter kvar var det bara ett mål minus och egen boll, så de spelare duon satsat på hade poängvittring mot de regerande mästarna.

Några av de spelare kritikerna velat se fick speltid mot ett betydligt sämre Bosnien. Det gick faktiskt inte så bra. Den perioden i andra halvleken vann Bosnien och det var först när A-uppställningen kom in igen som den stora marginalen på tolv bollar fastställdes.

Okej, man kan tycka att det då blev för många debutanter på en och samma gång men samtidigt visade talangerna – för det är de – att steget in i ett internationellt mästerskap är långt och svårt. Jag hade ställt upp på kritiken om det rasat men känslan fanns hela tiden att det kan gå.

***

Solberg/Boquist har också kritiserats för att de låter Jim Gottfridsson i en  time out bestämma vilken kombination laget skall använda. Jag tycker det är helt i sin ordning. Det är han som är navet. Varför skall intentionerna förmedlas genom någon annan? De stora strukturella spelförändringarna skall självfallet framföras av förbundskaptenerna. Vilket också göres.

Sverige är inte det enda lag som låter sin speldirigent bestämma system i de avgörande momenten. Nederländerna gjorde det i går mot Island. Andra lag i EM har också gjort det.

***

På tal om Island! År efter år (nästa i alla fall) mönstrar denna lilla önation med sina drygt 300 000 invånare (som Malmö) konkurrensdugliga lag i de stora mästerskapen. Imponerande.

I Nederländerna har världshandbollen på herrsidan fått ett kommande lag moget att, liksom damerna, konkurrera om topplaceringarna. Laget spelar en modern, snabb, sevärd handboll. EM-laget saknar en tillräckligt bra målvakt.

***

Domarinsatserna i den här exceptionellt svårbedömda sporten hamnar ofta i ett negativ fokus. Alla beslut granskas av experterna i tv-kanalerna, orättvis hjälpta av tv-repriserna. Men tyvärr måste man konstatera att domarinsatserna varit svajiga. Bedömningarna skiljer sig alltför mycket matcherna emellan.

Den bästa domarinsatsen jag sett under EM är den de franska tvillingsystrarna Bonaventura presterade i mötet Tyskland—Belarus.

***

Kommentatorerna Robert Perlskog/Claes Hellgren håller sin gemytliga stil och klass.

I går var förre förbundskaptenen Kristjan Andrésson expert vid matchen Island—Nederländerna. Informativ och glänsande.

Men behåll Johanna Ahlm i studion! Släpp inte in henne som matchexpert! Detta eviga tjatter i 60 minuter är mins sagt enerverande.

Såg på IFK Malmös hemsida att IFK och Malmö FF inlett ett samarbete.

MFF:s lovande målvakt Melker Ellberg skall/kan under 2022 kunna alternera mellan spel i de båda klubbarna enligt den så kallade 24-timmarsregeln.

IFK:s ordförande Torbjörn Karlsson och den blivande (?) Robin Lundgren är nöjda med att klubbarna har inlett ett samarbete. Samarbete är bra, absolut. Men det skall ge pluseffekt till båda parter. I detta fall gynnas på sikt bara MFF.

MFF:s sportchef Andreas Georgsson motiverar utlåningen av Melker Ellberg, trea/fyra i klubbens målvaktshierarki, att denne behöver kontinuerlig speltid på division 1-nivå för att utvecklas. Melker är av samma uppfattning.

IFK:s marknadschef, det är Robin Lundgren, går hårdraget på MFF:s linje och säger:

”Vi lovar att ta hand om honom och hans utveckling,”

Generöst! Visst. Men som medlem i IFK Malmö undrar jag, om det inte är styrelsen i IFK Malmös uppgift att utveckla den egna klubben och dess spelare?

Det är ju MFF som bestämmer när Melker Ellberg är tillgänglig. En skada eller en sjukdom eller en avstängning på Johan Dahlin eller Ismael Diawara och vägen in i matchtruppen är inte långt borta för Melker Ellberg,

Hur rustad för den situationen är IFK då? För någon vecka sedan skrev Merlin Nuhanovic, i fjor ett lån från Trelleborgs FF, på ett ettårskontrakt med IFK. I organisationen finns också Victor Ringdahl, som i fjor förtjänstfullt delade målvaktssysslan med Merlin. I sina led har IFK två bra division 1-målvakter. Men utan något U 21-lag kommer dessa båda herrar – om de nu i den nyuppkomna situationen stannar kvar – att vid behov komma till match utan just matchvana.

Och på sikt: Vem tror att Melker Ellberg, oavsett utveckling, stannar kvar i IFK 2023? Antingen kommer han att flyttas upp i MFF-organisationen eller säljas för en summa och med en lön som inte IFK Malmö kan matcha.

IFK Malmö behöver kontinuitet i sin spelartrupp för att etablera sig i division 1. Spelarlån – förvisso ett spektakulärt sådant, som det till viss mån fortfarande är när det gäller gult och blått -- är inget framgångsrecept.

Över 60 personer på IFK Malmös hemsida har gillat samarbetet. I det här sammanhanget är jag gärna Herr Motvall.

Idrotten var snabb för att hitta lösningar så att den kan fortsätta den viktiga tävlingsverksamheten, inte minst för ungdomar.

Ytterligare en pandemivinter hade slagit hårt. Ta friidrotten i Skåne som exempel, den är breddmässigt trängd bland tonåringarna. Nya direktiv ger möjlighet att hjälpligt genomföra planerade tävlingar, lår vara i minskad skala och utan långväga gäster. Men lite är alltid bättre än inget.

***

Handbollens USM inleder sitt steg 3 i januari. Man gör det med omlottning och gör grupperna mer lokala/regionala för att få kortare resor och slippa övernattningar. Något av  charmen med det vanliga upplägget försvinner, de kamratskapande övernattningarna och stimulansen att möta andra lag än de man vanligtvis stöter på i serielunken. Med sin stora bredd i närliggande områden har handbollen det relativt lätt att få ihop regionala grupper. Problemen finns i norra Sverige.

Ur egoistisk skånsk synvinkel är det förstås en risk att bra skånska lag slår ut varandra redan i detta det tredje steget. Men som sagt: Lite är alltid bättre än inget.

***

Basketbollen har beslutat att fullfölja planerna vid sitt fortsatta USM-spel. Men givetvis med de nya restriktionerna. I detta sammanhang är basketen betydligt smalare än handbollen. Det finns i Sverige endast tillräcklig bredd i Stockholm med omnejd för att få lokala grupper när man kommit till steg 3,

Malbas med sina sjua lag får åka iväg för att avancera.

***

Skånsk handboll har i de inledande två omgångarna visat sin bredd. I F 18 finns nio av 14 lag kvar, i F 16 15 av 23, i P 18 12 av 14 (!) och i P 16 15 av 24. I 14-årsgrupperna finns ingen utslagning,

Med detta som underlag är det givetvis lätt att skapa regionala grupper.

Klubbredden är också imponerande, 17 föreningar har 51 lag kvar. Vi pratar om en ganska hög nivå i åldersspannet 15 till 18, där det stora tappet inom idrotten sker.

Breddetta är Lugi med sina nio lag i de fyra grupperna, tre lag i P 16 är ett styrkebevis så gott som något.

I övrigt;

5 lag; IFK Kristianstad

4 lag; Lödde Vikings, OV Helsingborg, H 43 Lund, Ystads IF’

3 lag; Kristianstads HK, HK Malmö, HK Ankaret

2 lag: Eslövs IK, Eslövs HF, H 65 Höör, Kävlinge HK

1 lag: IFK Malmö, KFUM Lundagård, Ljunghusens HK, Åhus HB

Under ett antal år har jag haft ett uppdrag av Skåneidrotten och Event in Skåne.

Jag har dokumenterat alla större idrottsevenemang, från VM och SM och regionsmästerskap till internationella och nationella tävlingar för seniorer och veteraner till ungdomar. För att hamna på listan skall arrangemanget hålla en viss klass (subjektivt förstås) och ha ett hyggligt deltagarantal. Större motionslopp finns också med. Dock inte ordinarie seriespel.

Dokumentet är framtaget för att Skåneidrotten och Event in Skåne i sina samtal med myndigheterna och äskanden om bidrag skall visa idrottens betydelse, inte minst för besöksnäringen.

I går slutfördes 2021 års evenemangslista. Åren före 2020, alltså åren före covid-19, innehöll listan cirka 300 evenemang. 2020 var det blott 117. 2021 blev det en ökning till 207, men kraven hade mildrats. I motionsloppen, i orienteringstävlingarna, exempelvis, var deltagargränsen tidigare 1 000, 2021 800 respektive 500. I stort alla tävlingar hade 2021 ett minskat deltagarantal. Friidrotten hade förutom två SM, ett inomhus och ett i terränglöpning, och ett Götalandsmästerskap för 13--         14-åringar inga arenatävlingar alls 2021. Simningen kom inte igång förrän till hösten. Seriespelet i lagbollsporterna har till en viss del kompenserat alla inställda turneringar.

Men den breda idrotten har lidit dessa två pandemiår. Arrangemangen och turneringarna är inkomstkällor. Och dessutom inspirationskällor för ungdomarna.

Det nya utbrottet oroar. Klarar idrotten ett tredje pandemiår?

***

Att göra denna evenemanginventering var lättare tidigare. Tidningarnas resultatredovisning var gedignare, mer tillförlitliga. Förbundens och föreningarnas hemsidor är ofta räddningen, men oj vad många är svårnavigerade. Och faktiskt också ofullständiga.

Med få dokument på papper och i tidningar får kommande idrottshistoriker svårt att hitta relevanta uppgifter.

***

Som att 2021 hade Skåne åtta klubbar som deltog i olika Europacuper, fotbollens FC Rosengård, Kristianstads DFF och Malmö FF, handbollens H 65 Höör, IFK Kristianstad, Ystads IF och HK Malmö samt ishockeyns Rögle BK.

Eller som att en liten ort som Skurup 2021 var värd för två SM-tävlingar, ett i bågskytte och ett i karate.

***

Lite lärdom om skånsk idrott har jobbet med Skånska Idrottsevent 2021 gett, ett på många sätt framgångsrikt år men samtidigt bekymmersamt.

Jag är en passionerad tidningsläsare.

I närmare 70 år har jag dagligen haft tillgång till (minst) två morgontidningar. Från något år sedan har jag bara en. Men jag erkänner att jag ”låst upp” några tidningar och sajter för att få den information jag vill ha och inte får genom min tidning. Mina köp är mest idrottsrelaterade men det finns ju även inträde på andra intressanta avdelningar.

***

För att nu ta ett exempel från sportens värld. Friidrott, inte ens Malmös, kan man följa utan att söka sig utanför Sydsvenskan (för det är den tidning som är ”min”) och listan över idrotter som mer eller mindre helt negligeras är diger. VM-brottare, SM-vinnare i squash, simmare av hög nationell klass från stan får inte en rad. Listan kan som sagt göras oändligt mycket längre.

***

Med speciellt stort intresse följer jag den inhemska handbollen och fotbollen, för herrar. För att få en överskådlig bild av motståndet till HK Malmö och Lugi i handboll och Malmö FF i fotboll är det intressant att få information om vad som sker hos konkurrenterna. Men speciellt inom handbollen är den undermålig. Inte ens vad som händer i Ystad och Kristianstad finns det någon info om.

Läsarna tvingas ut på nätet för att få den grundinformation som ger en extra dimension till tittandet och läsandet.

Och vill man vara lite lagom elak hade reportrarna fått bättre renommé om de varit bättre pålästa på motståndarna. Jag anser – och kommer alltid att göra det – att det är en personlig skymf mot en spelare att kalla henne/honom, exempelvis, motståndarmålvakten utan nämna hens namn. Det sker allt som oftast.

***

Under helgerna har Sydsvenskan tvingat sina läsare till sin e-tidning. I 17 avsnitt har man delat upp boken Ett gott nytt år, ett brottsdama från Malmö. Men de röda dagarna utan tidning finns bara avsnitten i e-tidningen.

Boken är helt ok, lättläst, delvis spännande med igenkännande Malmömiljöer. Jag har följt den och kommer att göra det till slutet.

Men jag är irriterad. Jag har en stationär dator, ingen läsplatta och en mobiltelefon som man med åldrande ögon inte vill läsa halvtimmeslånga artiklar på, Lösningen har blivit att trycka ut avsnitten på skrivaren. I dag sex tätskrivna A 4-sidor.

Skall det vara så besvärligt att ta del av en tidningsartikel?

Jag vet personer som gav upp redan juldagen,

***

En tidning är ju så behändig. Kan läsas var som helst och när som helst. Hinner man inte på morgonen kan man ta det på eftermiddagen eller på kvällen eller till och med dagen efter. I sängen eller i den sköna läsfåtöljen.

Bara inte på en kontorsstol framför en tv-skärm.

Varför tvingar tidningsvärlden läsarna dit?

I skånsk friidrott är damerna bättre än herrarna.

Det konstaterade jag för någon månad sedan i två inlägg, när jag noterade de skånska inslagen i den svenska seniorstatistiken. Det fanns fler resultat för kvinnor än för män bland de 25 främsta i arenagrenarna, 43 mot 34. Inga imponerande siffror, totalt 77 av 950. Betänk att Skåne är det näst största distriktet med 1,3 miljoner innevånare.

Strax före nyår granskade jag den skånska herrstatistiken. Det var ingen upplyftande läsning för oss som gillar friidrott ur en viss breddsynvinkel. Samma granskning på damsidan ger en ljusare bild. Det finns grenar, som sprintdistanserna, som har både topp och bredd. Men ju längre distanserna blir desto tunnare blir det. Teknikgrenarna har en helt annan bredd och jämförelsevis håller det tionde resultatet betydligt högre klass bland damerna än bland herrarna.  Men liksom bland männen finns det grenar där man inte kan fylla Tio-i-topp med ”acceptabla” resultat.

*-+***

Att det är fler kvinnor än män i Skåne som tävlade i friidrott 2021 är ingen överraskning för dem som följt utvecklingen de tio, femton senaste åren. I ungdomstävlingarna har startfälten för tjejer varit avsevärt större än grabbarnas.  Det ger utslag bland seniorerna.

***

Hur ser det då i junior- och de äldre ungdomsårgångarna? Det är samma tendens här. De är övervikt i antal resultat för 18—19-åringar och 17-åringar till tjejernas fördel. Men, ärligt talat, övervikten beror på att det faktiskt är väldigt få grabbar som tävlar i dessa åldersgrupper.
Antalet tjejer i 18—19-årsgruppen är högt räknat totalt 20, i 17-årsgruppen kanske 25. I 17 grenar.

Det gäller att verkligen behålla intresset hos dem som nu finns i familjen om friidrotten åter vill bli en idrott med en någorlunda acceptabel bredd för seniorer.

***

Jag tror inte vägen att vända den nedåtgående trenden är att arrangera tävlingar – förvisso utan resultatlistor – för 7-åringar.

Lägg energin på stimulerade arrangemang – gärna som klubbmatcher med stafetter – för de yngre tonåringarna.

Något måste göras, förändras!

Nytt år, 2022.

Själv blir man ett år äldre, fyller visserligen år sent på året, men 80 fylls åter på med siffra. Utan att på något sätt vara pessimistisk ser man ett slut. Jag har så mycket anteckningar och halvskrivna artiklar om friidrott, om den i Skurup, om den i Sydvästra Skånes Idrottskrets (kretsverksamheten var den breda grunden i friidrotten då den fanns runt om i Skåne även på de mindre orterna) och den i Heleneholms IF, att jag känner tiden rinner i väg.

Pandemin har gjort arkivarbetet besvärligare. Det är inte bara att komma och gå till Stadsarkivet på Bergsgatan. Man måste beställa tid och material i god tid. Spontanbesök låter sig inte göras.

Oj vad jag saknar Idrottsmuseet i Baltiska hallen och få utmärkt service av främst Josef Gersner, salig i åminnelse!

Något nyårslöfte, nja, möjligen en nyårsförhoppning att jag 2022 skall komma en bra bit på vägen i dessa projekt. Där finns också en önskan om att skildra Parkstafettens historia som från starten 1952 till upphörandet 1997 ger en utmärkt bild om friidrottens utveckling under denna tidperiod. Kanske något för Skånsk Idrotts Historia 2022?

Det är stora projekt som tar sin tid. Var finns den? Tiden alltså. Den sociala biten får inte försummas, har fortfarande engagemang i några idrottsföreningar, den lilla hjälp jag bistår med vill jag fortsätta med. Jag vill känna mig behövd.

Att läsa cirka 40 böcker per år är också en nödvändighet. Mycket tid går åt att surfa på nätet. Tyvärr är det så att min tidning under 70 år inte ger mig den information inom sportens område jag önskar.

***

Därför har jag de senaste dagarna funderat på att lägga av med bloggskrivandet. Det är tionde året. Det här är inlägg 1 351.

Jag vet självfallet att besöksantalet inte är jämförbart med de stora aktörernas, långt därifrån. Men det är fler och fler som tittar in. Cirka 65 000 sidvisningar noterades 2021 med en stegrad kurva de senaste månaderna. Det tyder i alla fall på ett visst intresse.

Jag har därför beslutat att fortsätta blogga även 2022.

Jag får försöka bli effektivare och välja bort. Men vad?

GOD FORTSÄTTNING på 2022.