Nu ger jag upp!

Det kan låta drastiskt. Men det gäller bara min tro, och förhoppning, att åter få se en bred skånsk arenafriidrott i Skåne för seniorer.

Just friidrott har varit en stor del av mitt liv i över 65 år. Alltsedan jag som 14—15-åring blev ordförande i Skurups AIF:s friidrottssektion fram tills jag för drygt ett år sedan slutade som ordförande för Heleneholms friidrottare, en tyvärr gles skara. Åtminstone i de något äldre åldersgrupperna.

Friidrotten har präglat mitt yrkesliv. Fann som tonåring att jag hade vissa anlag som ledare och blev gymnastiklärare. Hade också förmånen att för Ystads Allehanda få förmedla vad vi sysslade med inom friidrotten i SAIF. Efter hand utökades bevakningen även till andra idrotter i Skurupstrakten.

Det var alltså friidrotten som gav grunden till mina drygt 40 år i yrkeslivet, 20 år som idrottslärare, 20 som sportjournalist. Plus en sejour på två år som konsulent i IFK Malmö.

Det är givet att jag har en speciell känsla för en idrott som gett mig så mycket. Och då inte att förglömma de aktiva åren. Först i Skurup, där seriematcherna var något av en höjdpunkt. I Skåne fanns under åren kring 1960 ett utbrett seriesystem med ett 50-tal lag.

Under 1960-talet mattades intresset något för serieverksamheten. Många av de mindre föreningarna försvann på grund av ledarproblem, bland annat Skurups AIF.

Skånes Friidrottsförbund kompenserade delvis det minskade antalet tävlingar med införandet av de så kallade TTK-tävlingarna, där TTK stod för Tävlingstekniska Kommittén. Varje år arrangerades ett 30-tal tävlingar runt om i Skåne. I stort alla avgjordes vardagskvällar, ibland i två olika hörn av Skåne. Grenarna var få, tävlingarna varade bara cirka två timmar. Men de var populära. De flesta ur Skåneliten deltog flitigt. Resultatnivån var hög. Landslagsmän, och kvinnor, från övriga Sverige sökte sig gärna söderöver. De visste att de fick bra konkurrens.

Från 1965 finns det statistik över det totala antalet skånska deltagare, vi pratar om aktiva herrar över 20 år och några juniorer, det vill säga 18 till och med 20 år.

Jag tar hela listan:

100 m 76 startande, 200 m 67, 400 m 48, 800 m 72, 1 500 m 66, 5 000 m 34, 110 m häck 12, 400 m häck 15, längd 45, höjd 37, stav 22, tresteg 24, kula 32, diskus 36, spjut 22, slägga 21.

Förvisso var det en ojämn resultatnivå, men listan står i stark kontrast till 2018 års Skånestatistik, där man, om man är snäll och positiv, kan hitta en acceptabel tiobästalista endast i tre grenar.

Intresset för TTK-tävlingarna, senare med andra namn, höll i sig under 1970-och en bit in på 1980-talet. Därefter försvann den skånska seniorbredden alltmer, även i löpning.

Parksstafetten i Beijers Park i Malmö, arrangerad första gången 1952, löptes sista gången 1991, då endast tre seniorlag deltog. Trots att man reducerat antalet löpare i lagen från tio till åtta.

På senare år har de allt färre skånska seniorfriidrottarna hänvisats till ett tiotal helgtävlingar för ungdomar, där arrangörerna lagt in grenar för seniorer. Intresset var oftast klent med Öresundsspelen i Helsingborg som ett positivt undantag.

Så såg den skånska friidrottskartan ut när vi i Heleneholms IF 2017 beslöt att göra ett försök att med TTK-tävlingarna som förebild inbjuda till en kvällsseniortävling.

Det blev ingen succé. Förvisso deltog världsstjärnorna i diskus Simon Pettersson  och Axel Härstedt men det totala antalet starter blev blygsamma 47.

Skam den som ger sig. Vi gjorde ett nytt försök i fjor. Nu var det 80 som var intresserade. Med ett 30-tal veteraner som tävlade om DM-tecknen på 400 m  blev det en helt ok tävling. Intentionen var att det skulle bli en breddtävling – eliten får i regel sina tävlingstillfällen. Det fanns löpare för två heat på herrarnas 100 meter och på 800 meter för både damer och herrar.

Som initiativtagare var jag nöjd med utvecklingen. Heleneholms IF:s Vårtävling kunde bli en institution i det skånska tävlingsprogrammet.

Men så PANG! Verkligheten hann ifatt. Till morgondagens tävling är 36 DM-veteraner anmälda på 400 meter och 28 (!) aktiva i övriga grenar. Ingen på 100 meter för de båda könen. Givetvis klent i alla grenar. Men herrarnas 800 meter kan bli intressant. Trelleborgs SM-finalist på distansen Joakim Andersson är anmäld liksom arrangörernas Mattias Ohlsson, SM-fyra 2018 på 1 500 meter, plus några duktiga MAI-are.

Det underliga är att ledare, tränare och de aktiva som deltagit de två åren alla har sagt att det är just sådana här pretentionslösa tävlingar som behövs i den allt tunnare skånska seniorfriidrotten.

Vad orsaken är till årets stora nergång vet jag inte. Och kommer inte att forska. Jag är besviken. I min hybris hade jag trott att Vårtävlingen skulle bli mitt sista bidrag, efter 65 år, till en förbättrad skånsk friidrott. Men tji fick jag i mitt övermod.

Nu ger jag upp!

IFK Göteborg är vårens sensation i Allsvenskan i fotboll.

Uppmärksamheten är stor. Det är förståeligt. Alla – de flesta i alla fall – gillar underdogs.  Och det var verkligen Blåvitt inför den här säsongen.

IFK är ju dessutom en av de stora i den svenska fotbollhistorian och en av de populäraste klubbarna i Sverige. IFK Göteborg skall vare ett allsvenskt topplag. Det gynnar svensk fotboll.

Årets upplaga är ung. Laget spelar – mestadels – en snabb, attraktiv fotboll.

Det är klart att IFK Göteborg av våren 2019 attraherar den stora fotbollsallmänheten utanför den snäva klubbgränsen. Den som bara ser sitt eget lag.

I den massmediala världen är det givet att IFK Göteborg får sina rubriker.

Men som alltför ofta blir det någonstans på vägen fel. Även en medioker insats får oberättigade överord. Som nu gårdagens borta mot IFK Norrköping. Visst blev det bortavinst, 2—1, och det är givetvis det viktigaste. Men att reservationslöst hylla Göteborg och dess spelare på bekostnad av Norrköpings är inte seriöst. Inte för oss, neutrala, tittare.

Hemmalagets spelare var minst lika bra som gästernas. Planens särklassigt bäste spelare var Göteborgsmålvakten Giannis Anestis. Det var greken som räddade sitt lag. Att då samtidigt mena att lagets utespelare var bättre än Norrköpings är i min värld nonsens.

Aftonbladets båda utsända pratade tydligen inte sig samman. De ”hillade” in sig. En av herrarna underkände mer eller mindre Göteborgs totala insats. Betygsättaren hade en helt annan åsikt. I de flesta positionerna var gästerna bättre. Det gäller att hylla dem man tidigare – då berättigat – skrivit positivt om.

Nu skall man berömma IFK Göteborg. Det hör till.

Att man samtidigt tappar en del av läsarnas förtroende är en annan sak.

***

IFK Norrköping då? Det gick alldeles för långsamt med för mycket spel bakåt och sidledes. Många av nyckelspelarna har inte kommit upp i sin kapacitet. Andra/Jordan Larsson har tappat sin form och överarbetar det mesta han gör.

Relationen mellan Polisen och delar av fotbollens supporterfraktioner är inte den bästa.

Jag borde inte bry mig, har nämligen slutat besöka de stora arenorna.  Den allmänna atmosfären känns inte inbjudande. Jag nöjer mig med besök på de trivsamma småklubbsarenorna och då och då på Vångavallen i Trelleborg.

Men inläggen från några supportergrupper har irriterat, när dessa tar hjälp av den kriminella situationen i Malmö: Jaga mördare och bombattentatsmän i stället för oss!

För det första är det inte samma personer som jagar mördare och stökiga fotbollsanhängare. Och för det andra: Vi har mötesfrihet i Sverige. Det är Polisens uppgift att se till att människor kan träffas och umgås, som vid en allsvensk fotbollsmatch, utan att bli störda eller riskera obehag.

Det har brunnit på svenska läktare, många känner obehag av bengalröken, några har tvingats besöka sjukhus på grund av andningsbesvär, det finns personer som fått mer eller mindre långvariga hörselbesvär efter detonerade bangers. Vad händer om en dåre handskas ovarsamt med elden under en OH-flagga (ett tygstycke som dras över delar av en läktare)? Och vad sker under flaggan? Det är en form av maskering. Och det råder maskeringsförbud vid allmänna sammankomster.

Det är ju löjligt att påstå att den svenska fotbollsallmänheten vill ha denna inramning kring de allsvenska matcherna.

Den är ju tillräckligt hätsk ändå. Läs djurgårdaren Erik Bergs (Johanssons) vägran att ta barn med på match på grund av atmosfären!S

Och skall ni i dag se Stockholmsderbyt Djurgården—AIK, passa på att notera hur delar av hemmalagets anhängare i den nedre vänstra delen av tv-rutan uppför sig. Det är vidrigt.

Det finns välrenommerade, internationella assisterande domare som vägrar döma Djurgårdens hemmamatcher.

Vid senaste derbyt på Tele2 mellan Hammarby och Djurgården fördröjdes matchen av rökutvecklingen men det var inte det värsta: Röken skingrades inte tillräckligt under hela tiden så att man som tv-tittare inte klart kunde urskilja vad som hände på den bortre sidan.

Jag förstår inte att MFF-kaptenen Markus Rosenberg har förståelse för supportranas tiominutersbojkott i dagens möte mot Elfsborg. Kritiken från anhängarna riktar sig det som bevisligen är förbjudet. Rosenbergs arbetsgivare måste naturligtvis se att lagarna kring arenan följs.

***

Sen hoppas jag naturligtvis i fortsättningen få se de fina tifon, som hyllar städerna och klubbarnas tidigare profiler. Även om det sker under täcket någon kort minut.

Nya regler, inom alla områden, vållar alltid diskussion.

Givetvis även inom idrotten. Som också har behov att ändra många av sina bestämmelser, många gånger ålderdomliga.

***

Handbollen tillåter numera att spela med sju utespelare mot sex. Självfallet omdiskuterat. Något statistiskt underlag för utfallet finns förstås, utan att jag sett det. Min känsla kan vara helt galen. Men generell sett har övertalsspelet i Handbollsligan inte gett de målmässiga övertag man räknat med. Ett offensivt misstag har väldigt ofta obönhörligt bestraffats med enkla baklängesmål.

Finalisten Sävehofs herrar har i slutspelet praktiserat sju-sex-spelet mest. Och lyckats bra. Tack vare klurige veteranen Jonas Larholm. På avstånd har man intrycket att Sävehof tränat på systemet mer än konkurrenterna. Dessa har prövat lite i despartion för att hämta in ett underläge och inte haft den struktur på anfallen som behövs.

Sävehof har fått kritik för att laget ofta spelar sju—sex. Sådan kritik är löjlig. Reglerna tillåter det. Och varför då inte utnyttja dem? Ett mera skärpt IFK Skövde borde ha straffat Sävehof i den tredje semifinalen, då laget missade öppet mål tre, fyra gånger. Det var mer Skövdes misstag än Sävehofs skicklighet som fällde avgörandet i just den matchen.

Jag är ingen anhängare av sju-sex-spelet. Men jag ogillar skarpt att man kritiserar någon som följer reglerna.

***

Såg i en notis att det internationella handbollförbundet funderat på att införa tredomarsystem i elithandbollen. Jag är den förste att applådera.  Den åsikten har jag framfört åtskilliga gånger i den här bloggen.

***

Såg också att Staffan Olsson, den förre storstjärnan och förre förbundskapten, lanserat idén att herrelithandbollen i Stockholm skall samlas i den gamla storklubben Hellas, nia i maratontabellen med 37 säsonger på högsta nivån.

De tre storklubbarna Hammarby, AIK och Djurgården har alla varit uppe i högsta serien men trots draghjälp av klubbnamnet aldrig lockat de stora massorna. Säsongens publiksnitt för degraderade AIK och Hammarby har varit genant.

Stockholm är breddmässigt ett stort handbollsdistrikt. Men att vara utan herrelitlag under lång tid gynnar inte utvecklingen.

En intressant tanke av Staffan Olsson.

***

Vad känner jag då inför SM-finalerna? Jag är kluven. Stockholm behöver ett SM-guld. Därför Skuru i dammötet?

Alingsås förmåga att alltid vara ett topplag, trots ideliga spelartapp, är imponerande. Och skicklige tränaren Mikael Franzén unnar man alltid ett nytt guld.

Samtidigt vore det förstås lite synd att Sävehof, Sveriges särklassigt bästa handbollsklubb – jag tänker då både på senior- som på ungdomssidan – inte fick kröna en fantastisk säsong även med ett seniorguld.

Jag fegar ut och nöjer mig att se på de tio (?) finalmatcherna som en neutral handbollsälskare.

Sävehofs damer, med många spelare från egna leden och närområdet, är klara för SM-finalerna i handboll.

I går tog Sävehofs herrar, också med mycket närproducerat, genom vinsten mot IFK Skövde, 28—25, ett stort steg mot finalspel även för dem.

I helgen avgjordes USM-slutspelet. Partilleklubben hade finallag i fem av de sex klasserna, vann tre. Däribland de två huvudklasserna – om man nu får säga så – 18—19-åringarnas för flickor och pojkar.

Om inte någon annan är imponerad, så är jag det. Att på detta sätt förena en enorm bredd med elit, det är min idealbild av en idrottsförening.

Jag roade mig med att göra en poänguträkning och ge 8 poäng till ettan i fallande skala. Sävehof fick 38 poäng, tvåan H 43 Lund 19, trean Kungälv 12, följt av Lugi och Kärra med 10 vardera.

Klubbfördelningen bland de fem främsta, tre från Göteborgsregionen två från Skåne, visar tydligt på den snäva geografiska spridning handbollen har. Det som jag noterat i några blogginlägg tidigare.

48 lag var kvalificerade till finalspelet i Uppsala. 18 (9 klubbar) kom från Göteborgsregionen (jag räknar in Alingsås), 14 (8 klubbar) från Skåne och

10 (9 klubbar) från Stockholmsdistriktet. Skövdes två elitklubbar deltog med fyra lag, Eskilstuna med två.

Det finns alltför många ”vita fläckar” på den svenska handbollskartan.

***

Skåne spelade inte hem ett enda guld. Det har aldrig hänt tidigare sedan USM fått denna utformning.

H 43:s 16—17-årsgrabbar kom på silverplats liksom Ystads IF:s pojkar i åldersklassen över, där Lugi blev bronsmedaljör.

H 43 i övrigt: Fyra i F 16/17, i P 14/15 kom klubbens lag femma och sexa, det visar på bredd.

Lugi äldsta flicklag kom femma.

HK Malmö hade två sjundeplatser, F 16/17 och P 14/15 och Eslövs IK en sjätte, F 16/17, och en åttonde, F 14/15.

Mer Skåne: Lödde fyra i F 14/15 och OV, Helsingborg femma i P 18/19.

Ystad har de senaste säsongerna tappat breddmässigt på ungdomssidan. Att det starka fäste Kristianstad saknade representation i ett USM-slutspel är också anmärkningsvärt.

***

H 43 är värt några funderingar. År efter år kommer Lundaklubben högt i den inofficiella föreningstävlingen i USM, ofta med en eller två medaljer, då och då också ett guld. H 43 har mestadels även flest lag till start. Det händer att man deltager med fyra lag i en och samma åldersklass.

Båda klubbens A-lag finns i division 2, nivå 4. I idrottens krassa värld är det givet att de främsta talangerna söker sig/värvas uppåt. Och så skall det väl vara.

Men alla dessa år av bredd med verkligt duktiga ungdomar borde i min värld ha gett underlag till lag minst ett snäpp upp i seriepyramiden. Har sett att H 43 rustat på tränarsidan. Ett tecken på en satsning även på seniorsidan?

Spelarunderlag på både dam- och herrsidan borde finnas.

Ett fiasko innebär något negativt. Men per automatik också något positivt för den andra parten.

Som nu i fallet IFK Kristianstads sensationella uttåg i herrarnas SM-slutspel i handboll. De negativa rubrikerna dominerade. Det var Kristianstads fiasko. Och naturligtvis tränaren Ljubomir Vranjes.

Visst det var en sensation, modell större, att Alingsås eliminerade storfavoriten Kristianstad. Och tänk, till och med i tre raka!

Jag har ofta i dessa sammanhang påmint: Räkna aldrig bort Alingsås! Det har ofta visat sig vara befogat. Bara en gång, i fjor, har laget missat final, sedan man 2014 vann sitt andra guld (det första 2009).

Bakom detta finns det givetvis många vinnare, inte minst tränaren Mikael Franzén, numera assisterad av Mattias Flodman. Det är extra anmärkningsvärt att under bara de senaste åren har närmare ett tiotal landslagsaktuella spelare flyttat till ett mera inkomstbringande spel utomlands. Alingsås har fyllt luckorna utifrån eller från en egen gedigen ungdomsverksamhet (AHK hade finallag i samtliga tre åldersklasser i pojkarnas i helgens USM).

Jag tror att Alingsås har lätt att rekrytera unga, lovande spelare. De vet att de får en bra utbildning och utveckling med möjligheter att ta steget utomlands. Och speltid i Handbollsligans grundserie, där Mikael Franzén vanligtvis coachar brett. Det ger utslag i ett slutspel.

Så här på avstånd är Alingsås HK en sympatisk klubb med en ideologi jag gillar.

Liksom för övrigt Sävehof och IFK Skövde, en av Alingsås blivande finalmotståndare

***

Åter till IFK Kristianstad och Vranjes.

Jag tycker inte fiaskot – om man nu vill kalla det så – är Vranjes. Det är IFK Kristianstads. Jag känner inte till turerna kring Ola Lindgrens tränaravhopp. Men i en idrott som kräver en struktur i spelet är det givetvis olyckligt med tre huvudtränare under en säsong. Tre byten ger inte den trygghet som är ett måste i elithandboll. Vranjes borde kanske fått vänta tills spelåret var slut.

Jag kan gissa att klubben litade på sin breda, välrenommerade trupp. Och att alla slutspelsomgångar skulle avgöras i bäst av fem matcher.

Man hade inte räknat med att deras i alla matcherna duktiga målvakter skulle överglänsas av Niklas Kraft eller att stortalangen, skadedrabbade William Andersson Moberg, en spelartyp Kristianstad saknar, skulle nå en toppform.

Lägg till att laget i Felix Claar har en av ligans absolut bästa spelare, väl i klass med Kristianstads främsta, meriterade spelare.

Tre toppar i ett bra kollektiv, där man absolut inte får glömma försvarsstrategen Fredrik Teern med oanade offensiva kvaliteter.

Det var att bra coachat lag Kristianstad föll mot.

***

Nu är det dags att förbereda sig för att se vem av Skövde och Sävehof som tar ett steg närmare en finalplats.

Den nya massmediavärlden – ja, ny för oss lite äldre – har gett oss en närhet och snabbhet till nyheterna som varit tidigare generationer främmande.

Tidningarnas hemsidor är oftast snabba med uppdateringar. Men hur är det med nyhetsbedömningarna?

I går hade jag inte möjlighet att se Daniel Ståhls jättekast i diskus vid galan i Doha men hörde på avstånd att han presterat något verkligt imponerande. Men vad?

Med tillgång till en dator loggade jag in på Sydsvenskans sporthemsida – har ju sedan nästan 70 år en relation till företaget. Men jag fick leta efter vad Ståhl åstadkommit.

Sidan toppades sedan länge, och långt därefter, av den verkliga nyheten: Malmö FF:s tidigare andremålvakt Mathias Nilsson, nu utlånad till division 1-laget Eskilsminne, hade blivit petad inför helgens match.

Vilken intressant nyhet!

Och artikeln finns kvar på första uppslaget även nu sent på lördagseftermiddagen.

Ridå!

***

I morse fick jag under en kort stund av hybris.

Läste Sydsvenskans förste sportkrönikör, som behandlade herrelithandbollens begränsade geografiska spridning. Han såg det som en fara för framtiden.

Och se! Precis som jag framfört den senaste tiden i denna anspråkslösa blogg.

Tänk att han läser vad jag skriver!

Men så vaknade jag till: Så kan det inte vara. Det måste vara en tillfällighet.

Det är ju inte så ofta vi har samma synpunkt.

Men det kan ju vara skönt för mig nån gång ha rätt.

Eller kanske för honom!

Alla talar om Ajax, den holländska (jag framhärdar) fotbollsklubben.

Så även ledningen i Malmö FF. Åtminstone den nye ordföranden Anders Pålsson. Han har Ajax som förebild. Verkligen inge dålig sådan. Snarare tvärtom.

Pålsson vill bygga vidare på de framgångsrika akademi som redan finns i klubben, slussa i talangerna in i seniorfotbollen för att sedan sälja de främsta till de penningstarka storklubbarna i Europa. Det är Ajax´s affärsmetod.

Men är det realistiskt i dagens MFF? Tankarna påminner något om klubbens framlidne ordföranden Håkan Jeppssons funderingar inför säsongen 2018: Truppen skall bestå av 50 procent komna från den egna ungdomsverksamheten.

Vårtruppen 2018 hade likheter med målsättningen. Tränaren Magnus Pehrsson fick inte ett spelarmaterial som hade kapacitet för toppstrid. Han fick sparken. In kom Uwe Rösler. Och inte minst en drös duktiga, erfarna spelare.

MFF har byggt vidare med ytterligare fler spelare med dessa egenskaper.

Malmö FF har skaffat en ekonomisk kostym, som kräver årlig toppstrid i Allsvenskan, helst guld, och ständiga avancemang i de europeiska cuperna. Här finns inte plats för en massa mellanår för att bygga långsiktigt.

2019 års trupp är uppbyggd för nutida framgångar. Av de 18 spelare, som under normala förhållanden är aktuella för A-lagsspel, är sju över 30 år, tre 23 och resten mellan 25 och 28.

Det är en åldersstruktur som är så långt från Ajax´s man kan tänka sig.

Även om transfersummorna på den internationella marknaden (även i de mindre ligorna) är groteska har jag svårt att inse att attraktionskraften på dagens MFF-trupp är överdrivet stor.

Ett MFF/Ajax hade exempelvis aldrig lånat ut 21-årige Adi Nalic (till AFC Eskilstuna, av alla klubbar) utan gett honom möjlighet att träna och spela i en mera utvecklande miljö.  

Adi Nalic har varit en av Allsvenskans hittills bästa och intressantaste spelare. Tillsammans med den förre MFF-aren Pawel Cibicki i Elfsborg och på sistone trion från IFK Göteborg, Patrik Karlsson Lagemyr, Alhassan Yusuf och Benjamin Nygren.

”Blåvitt” har verkligen gjort en Ajax-satsning. Att det inte blir toppstrid redan i år är en helt annan sak.

Höga målsättningar och bra förebilder är givetvis bra. Men det skall vara realistiskt.

Anders Pålsson får ursäkta: Situationen i dagens MFF gör att målet att bli ett Sveriges Ajax är långt, långt borta.