Det är några veckors uppehåll i den allsvenska fotbollen för herrar.

Tolv omgångar är spelade. Malmö FF och Sundsvall har förstås klarat av en match mer. MFF har ett försprång på sex poäng med den extra vinstmatchen inräknad. Det är naturligtvis ett plus att ha inkasserat de tre poängen från det framskjutna mötet mot Sundsvall.

Många har kallat ledningen på sex, alternativt tre, poäng för ett guldryck. Så kan det naturligtvis vara. Men det finns mycket dramatik kvar att hoppas på. Halva serien är inte spelad, 18 (17) omgångar återstår. Likväl har väl serien ”satt sig” redan. Och då kan man hitta intressanta vinklar.

De två lagen, som ligger närmast i tabellen, Djurgården och AIK, har MFF ännu inte mött. Fyran och femman, Göteborg (b) och Häcken (h) har MFF kryssat mot, vunnit hemma mot Hammarby och så nått 1—1 borta mot Norrköping.

Så ser MFF:s facit ut mot lagen från den övre tabellhalvan.

I min lilla värld är det med detta som bakgrund lite väl tidigt att snacka om guldryck.

Malmö FF måste först visa sin vinnarkapacitet mot de svåraste toppkonkurrenterna.

Egentligen skulle jag ha gjort det här inlägget i slutet av förra veckan, dagen efter den sista SM-herrfinalen i handboll.

Men mitt bloggskrivande är en hobby och då kommer det ibland andra trevliga händelser och uppgifter i vägen.

Handbollssäsongen är slut, nationellt i alla fall. Internationellt är handbollen en åretruntsport.

Den 8 september såg jag min första herrelitmatch för säsongen, den 30 maj den avgörande finalen. Jag har olika nycker för mig, bland annat har jag noterat hur många handbollsmatcher jag sett under den här perioden. Då är allt, dammatcher och inte minst landskamper inräknade. I de här sammanhangen har jag tidigare kallat mig nörd. Men vid årets sammanräkning är jag rädd att nörd är lite för snällt. För att få tid med allt, måste jag dra ner på handbollskonsumtionen.

Nationellt har herrarnas högsta serie premierats. Damserien håller inte samma klass. Standarden är för ojämn. SM-finalerna mellan Skuru och Sävehof var dock bra.

De internationella mästerskapen för damer är annars några av idrottsårets höjdpunkter.

                                                                     ***

Nu till Handbollsligan.

Först som sist: Jag avskyr det sätt på vilket Christoffer Brännberger spelar försvarshandboll. Men att för den skull ifrågasätta en klubbs hela verksamhet och dessutom förklara att hans brutala spel var en stor anledning till Sävehofs herrguld, det köper jag inte.

Alla har sin föreningsideologi. Min är, och har alltid varit: En klubb skall förena en bred ungdomsverksamhet med elitsatsning för båda könen.

Därför har IK Sävehof min fulla respekt. I Handbollssverige tävlar man om åtta SM-titlar. Partilleklubben vann fem, alla de fyra viktigaste (om man får säga så) och spelade dessutom hem två silver. Respekt var ordet.

Andreas Stockenbergs, en av tränarnas, ledarstil har också ifrågasatts. Alla har sitt sätt att få fram sitt budskap. En sak kan man inte ta ifrån honom, hans kunnighet och taktiska förmåga. I intervjuer inför matcherna har i stort alla motståndarna påpekat svårigheterna med att förbereda sig inför mötena mot Sävehof. Man visste inte vad Sävehof skulle komma med. Lagets variationer både offensivt och defensivt har varit grunden i det framgångsrika slutspelet.

Stockenberg är också en obekväm, men välbehövlig, röst i en slätkammad svensk handbollsdebatt. Hans intervju med Aftonbladets Johan Flinck är det intressantaste jag läst om handboll på bra länge. Även om jag inte håller med om allt.

SM-guldet var självfallet överraskande. IFK Kristianstad var den givne favoriten. I mitt förhandstips inför starten av Handbollsligan tippade jag den slutliga sjuan Sävehof som tvåa. Och det var ju rent åt helsike. Tipset byggde jag på att Johan Jacobsson var på väg tillbaka. Det blev inte så. Men då visade Sävehof sin gedigna grund. Att ur de egna leden plocka fram två unga spelare, Oskar Sunnefeldt och Gzim Salihi, som båda får sitt nationella genombrott, och starkt bidrar till SM-vinsten, är kvalitet.

IK Sävehof blev värdiga mästare.

Även om jag i finalen höll på Alingsås.

Som dock skall ha all heder av sin säsong. Under några är har klubben tappat i stort en hel A-landslagsaktuell uppställning. Likväl är Alingsås långt framme år efter år i slutspelet.

En eloge även till publiken i Estrad som stannade kvar och hyllade mästarna. Även om det sved i alla AHK-hjärtan.

Det var en stark kontrast till när Häcken vann svenska cupen och IFK Norrköping vann Allsvenskan i fotboll. Båda på Stadion i Malmö för några år sedan. Det var nästintill tomt på läktarna innan ens prispallen var på plats.

***

Mer positivt från Handbollsligan: Att IFK Skövde är tillbaka som topplag i en stad med ett gediget handbollsintreesse med elitlag av båda könen.

Negativt: Inget Stockholmslag på högsta nivån nästa spelår och den geografiska kantringen av de 14 lagen åt sydväst.

Från Skånehåll har det i vissa led knorrats över att distriktet inte var representerat i någon av seniorfinalerna och att det inte blev ett enda guld i USM. Ett sådant negativ facit var det länge sedan Skåne kunde uppvisa.

Men ett år är ingen trend.

Och revansch är alltid ett bra utgångsläge för ett uppsving.

Ja, jag är gammal.

Och det är inget att göra något åt.

Kanske är jag också dum. Och det är heller inget att göra något åt.

Men jag kan absolut inte förstå de olika fotbollsupportergruppernas sätt att protestera mot Polisens försök att stävja olagligheter.

Alla inblandade vet vad konflikten gäller. Vad vinner man då på att utebli från ståplats i tio minuter – som i Malmö för en tid sedan – eller att vara tysta i tio minuter, som i dagens Stockholmsderby mellan AIK och Hammarby?

Det finns ju bara förlorare.

Polisen ändrar inre åsikt och attityd på grund av denna tysta aktion.

Och publiken går ju också miste om tio minuters stämning.

Och när sen personer på Friends, på båda sidor, just när protestaktionen är slut, maskerar sig och tänder en massa bengaler så att matchen måste avbrytas, då står det klart att begåvningsreserven inte alltid finns på ståplats.

Just det olagliga som myndigheterna skall beivra och förhindra, det sätter man igång och bevisar därmed att det finns behov av visitering och strikta regler.

Tifon, engagerade åskådare och en härlig stämning det vill alla fotbollsälskare ha. Inga meningslösa tysta aktioner och framför allt inte mer eller mindre långa matchavbrott på grund av pyroteknik.

Håll er till reglerna och det blir lugn och ro!

Det är löjlig att påstå att några minuters bengalbränning höjer stämningen under en fotbollsmatch. En match har större värden än så.

Annars vore det synd om fotbollen.

Att skriva en lagtext, regler i en idrott eller stadgar av alla de slag är svårt, en konst som kräver kunskap och omdöme.

Det gäller att kunna förutse alla de scenarier som kan uppstå.

Det är inget man gör på en pressläktare, när favoritlaget kanske är på väg att tappa värdefulla poäng.

Såg i dagarna ett inlägg på en nätsida i en av Malmös tidningar nedanstående text:

Utöver att Sundsvall höjde sin anfallsvilja och förmåga i andra halvlek, innehöll matchen en märklig paradox samtidigt fram till MFF:s andra mål. För Sundsvall gjorde allt för att trasa sönder och fördröja spelet när de inte hade bollen eller skulle sätta den i spel. Det dröjde alldeles för länge innan Willhelm Eskelinen varnades för sitt maskande och efter den varningen tappade han lite fokus.

Men med allt detta följde en annan paradox. För plötsligt var det fyra övertidsminuter som ju egentligen gagnade Sundsvall och gav dem mer tid att kvittera på grund av att de maskat för att få tiden att gå tidigare.

Givetvis var det korrekt att Sundsvallsmålvakten Eskelinen skulle varnas och lika rätt att domaren Kristoffer Karlsson lade till extratid (30 sekunder?) på grund av maskningen. Det gjorde han för att MFF skulle få mer tid att få ett segermål. Nu fixade MFF 2—1 före 90 minuter.

Men då blir min konspiratoriska fråga: Vad skulle domare Karlsson då göra med de där 30 sekunderna? Ta bort dem? Det går naturligtvis inte.

Och jag kan bli än mer konspiratorisk: Sundsvall kunde ju teoretiskt före 90 minuter både kvittera och ta ledningen. Då hade de där extra 30 sekunderna varit välkomna även i MFF-ögon.

Min slutsats: Man kan inte äta kakan och ha den kvar.

Regeltextförfattarna i detta fall har tänkt till. Tillagd tid kan inte återkallas.

PS

MFF:s sista inspark i 94:e minuten tog 31 sekunder att utföra utan tidstillägg och utan någon annan åtgärd, som ett gult kort, av domare Karlsson.

Någon kommenterade detta inlägg.

Det försvann i cyberrymden.

Återkom gärna!

MM

I helgen avgjordes SM i stafettlöpning i Stockholm.

30 lopp i fem åldersklasser. Nja, det blev bara 29. I F 19 på 3x800 meter var det bara ett lag anmält.

Bland 29 lopp kan man alltid hitta positiva händelser. Men en studie av alla resultatlistorna visar onekligen på de problem som finns inom friidrotten. Ur svensk, skånsk och malmöitisk synpunkt.

Startfälten i seniorloppen är små, inte värdiga en idrott som vill anse sig stor.  På damsidan var det verkligen klent, 4x100 sex lag, 4x400 fyra, 4x800 fem och 3x1 500 fyra. Något bättre var det på herrsidan, tio, fem, sex, sju (4x1 500m).

Så finns det en åldersgrupp för 22­-åringar, där intresset var än klenare och där lagen på 400 och 800 m endast behöver tre löpare. Med ”full” besättning hade risken vari uppenbar att man tvingats ställa in några distanser ytterligare.

Lägg ner 22-årsklassen! Det finns inget underlag. Tre lag på M 22:s 4x100 m gynnar inte svensk friidrott. Det finns gott om plats i seniorheaten. 22-årsklassen har sin plats på den internationella mästerskapsscenen. Inte på den lilla svenska.

Den geografiska spridningen är verkligen sned. Av de 256 lagen som kom till start var 102 från Stockholmsregionen (givetvis gynnat av hemmaplan, men 08-området är, oavsett var stafett-SM arrangeras, alltid mest representerat), 82 från Göteborgs distrikt, 22 från Skåne och 50 från övriga Sverige.

På fem av 14 distanser i de två äldsta klasserna fanns det bara lag från Stockholm och Göteborg.

Smaka på siffran 22! Det var allt ett så stort (?) friidrottsdistrikt som Skåne kunde mobilisera. Det kan inte vara okej! Fem seniorlag (fyra för herrar, ett för damer), två i M 22, två i F 19, två i P 17, sex i F 17, och tre plus två i P 15 respektive F 15, så såg det ut. På elva distanser fanns inget Skånelag på startlinjen. På de åtta för seniorer var Skåne med endast i tre.

Malmö AI deltog totalt med 16 lag, IFK Lund och Åhus med två vardera och Höör och IFK Helsingborg med ett.  De fyra duktiga ”småklubbarnas” lag var alla i de två yngre grupperna.

Men det var fler av Skånes mindre friidrottsföreningar som bidrog till MAI:s framgångar och numerär. Ungdomar med IK Finish (främst), Ystads IF, IFK Trelleborg, Heleneholms IF, Lomma FIK, IK Kronan, Ängelholms IF och IFK Lund som moderklubbar hade stor del i storklubbens hyggliga insats i Stockholm. Utan dessa klubbars ungdomsarbete hade det varit färre   Malmölag på plats.

Den skånska friidrottens dilemma är att få ungdomar fortsätter upp i de åldrar man SM-tävlar, varför man för att få ett konkurrenskraftigt stafettlag mer eller mindre tvingas in i en förening. Tack vare Friidrottsgymnasiets och Idrottsgrundskolans starka koppling till MAI har det blivit MAI, som är Skånes enda elitförening.

Mitt resonemang underbyggs av följande fakta: MAI vann tre medaljer på herrans seniorsida, guld och silver på 4x100 meter, guld på 4x400 meter. Av dessa tolv löpare har en enda, Anton Sigurdsson, en Malmöklubb (MAI) som moderförening. Jag vägrar att tro att det inte finns många, många fler löpartalanger i en stad med en bra bit över 300 000 innevånare.

1994 vann MAI 4x100 dubbelt med Heleneholms IF som trea. Sju av dessa tolv löpare var infödda Malmöbor.

Nu ser Malmös friidrottsvärld helt annorlunda ut. Som jag ser det är det en hemsk utveckling. I alla fall för dem som vill se en bred friidrott utanför den under 13 år. Med Malmöbor.

Jag såg torsdagens VM-kvartsfinal i hockey, 5—4 till Finland mot Sverige efter sudden.

Det var i alla fall spännande. Och inte minst rättvist.

Det var den första matchen jag såg i årets VM-turnering. Och förmodligen den sista. Nja, om Finland spelar final kan jag kanske ompröva mitt beslut.

Fiaskostämpeln kom snabbt fram. Experterna talade i termer som ”ofattbart” och ”obegripligt”. Man pekade på att Tre Kronor kom med 21 NHL-spelare, Finland med 18 VM-debutanter, de flesta från den inhemska ligan. De finska spelarna hade under en längre period tränat tillsammans med målet att nå en toppform under VM-veckorna och under tiden form ett lag.

Till den svenska truppen kom en spelare då, en annan då. Alla med olika tränings- och matchbakgrund. Truppen var träningsmässigt inte homogen. Ett lag/en kedja är inte starkare än den svagaste länken.

Enligt vad jag läst mig till, och efter resultaten att döma, var Finlandsmötet inte den enda gången Sverige spelade mer eller mindre dåligt. Kanske till och med ett mönster?

Jag är dåligt insatt i vilka spelare som kom in sent i VM-truppen och om de sist inskrivna verkligen är/var av en sådan klass att de höjde klassen. Inför ett VM-slutspel i fotboll eller handboll vore ett sådant ”hattande” otänkbart. Det är förstås inte heller tillåtet.

Stabila lag byggs inte upp lättvindigt. Finlands koncept av 2019 harmonierar bättre med mitt sätt att se på hur man bygger upp just ett, formtoppat, LAG.

Det är därför 18 VM-debutanter kan besegra 21 NHL-spelare.

Till kommande VM vore det bättre att tidigt fastställa truppen och inte invänta NHL-stjärnorna, mer eller mindre i form – och motiverade.

Det är bara att erkänna: Det har den senaste tiden blivit en överdos av allsvensk tv-fotboll.

Mittiveckanomgångarna kräver sin man. Både som åskådare och spelare.

Det täta spelschemat gör att lagen får en dag mer eller mindre mellan matcherna. Efter Malmö FF:s 1—0-seger över Kalmar och det tappade klara MFF-initiativet var en av stans sportkrönikörer – de är många nu – snabbt framme med förklaringen: Kalmar hade en dag längre att återhämta sig.

Så var det. Men i de nio omgångar, där lagen haft olika dagars vila mellan matcherna har MFF haft endagarsfördelen vid sju (!) tillfällen (mot Sundsvall, Östersund, Hammarby, Norrköping, Falkenberg, Elfsborg och Göteborg). i bortamötet mot Sirius hade lagen lika långt uppehåll. MFF—KFF är det enda tillfälle MFF varit ”missgynnat”.

Den här lilla påminnelsen kunde man givetvis låta passera obemärkt, om det inte vore för att MFF-tränaren Uwe Rösler i ett uttalande snabbt var framme med en liknande ”bortförklaring”. Jag har aldrig sett eller hört honom kommentera motståndarnas tät matchande i de sju matcher hans lag haft fördelen.

Men i gengäld gnäller förstås Rösler på det mesta. Inte minst på matchfunktionärerna.

Våren 2019 har spelprogrammet gynnat serieledarna Malmö FF.

***

På tal om domare. Kåren som helhet hade väl inte någon av sina bättre omgångar nu senast. Det finns väl ingen anledning att dissekera de enskilda fallen. Men två domslut med åtföljande kommentarer har fått mig att fundera.

1) Hur tänkte det CMore-team som jobbade på matchen Djurgården—Elfsborg, när alla menade att det röda kortet på hemmaspelaren Haris Radetinac var felaktigt? Tar man sats cirka 15 meter och med krafter springer in i ryggen på en motståndare, utan att bollen är i närheten, kan det bara vara direktutvisning. Eller?

2) Sparkar man en motståndare i huvudet, om än med avsikten att göra mål, med allvarliga skador som följd, kan det bara vara direktutvisning. Eller?

***

Scenen när Elfsborgs Joakim Nilsson låg avsvimmad och en förkrossad djurgårdare Buya Turay stod bredvid och tröstades av elfsborgarem, Simon Srand, var i sin enkelhet vacker och rörande. Då var klubbantagonismen glömd. Det var medkänsla.

***

Jag vet att jag inte är ensam att irritera mig på det eviga maskandet i slutskeendet av matcherna, främst från målvakternas sida. En inspark tar oftast minst 30 sekunder att utföra för det ledande laget. Och hur många gånger bestraffas en målvakt som håller bollen mer än sex sekunder?

Statuera exempel i säsongens första match. En varning för maskning och en indirekt frispark när målvakten håller bollen för länge och problemet skulle, i min optimistiska värld, vara löst. Målvakterna vet då vad som gäller. Förhoppningsvis.

Skall det ta 45 sekunder att slå en frispark, eller lika lång tid att sätta igång spelet vid en hörna, eller 30 för att göra ett inkast?

Så ser det ut match efter match. Och då oftast i slutet, då ett lag vill bevara ett för dem gynnsamt resultat.

Vi lär väl knappast få se effektiv speltid inom fotbollen. Men varför inte en modifierad regel? Låt den sista kvarten, då maskandet är som mest, bli effektiv!

Inom elitfotbollen borde tidtagningen vara en uppgift som fjärdedomaren kunde fixa. Att förmedla tiden till spelare och åskådare borde teknikerna år 2020 kunna lösa.

***

En frispark skall slås där förseelsen skedde, ett inkast från den plats bollen gick ut. Men en inspark kan läggas närmare 45 meter från där bollen gick ut. Man kan transportera bollen från hörnflaggan, förbi målet och lägga den längst ut på den bortre femmeterslinjen. Det är cirka 45 meter. Och tillåtet. Vilken tid det tar.

Av mycket jag inte förstår är den ändrade regeln att man får välja på vilken sida man får göra inspark obegriplig. Återgå till det gamla: Insparken skall ske på den sida bollen passerade linjen! Några sekunder längre speltid lär det bli.

***

Så här några fotbollsfunderingar en onsdagsförmiddag.

Nu ger jag upp!

Det kan låta drastiskt. Men det gäller bara min tro, och förhoppning, att åter få se en bred skånsk arenafriidrott i Skåne för seniorer.

Just friidrott har varit en stor del av mitt liv i över 65 år. Alltsedan jag som 14—15-åring blev ordförande i Skurups AIF:s friidrottssektion fram tills jag för drygt ett år sedan slutade som ordförande för Heleneholms friidrottare, en tyvärr gles skara. Åtminstone i de något äldre åldersgrupperna.

Friidrotten har präglat mitt yrkesliv. Fann som tonåring att jag hade vissa anlag som ledare och blev gymnastiklärare. Hade också förmånen att för Ystads Allehanda få förmedla vad vi sysslade med inom friidrotten i SAIF. Efter hand utökades bevakningen även till andra idrotter i Skurupstrakten.

Det var alltså friidrotten som gav grunden till mina drygt 40 år i yrkeslivet, 20 år som idrottslärare, 20 som sportjournalist. Plus en sejour på två år som konsulent i IFK Malmö.

Det är givet att jag har en speciell känsla för en idrott som gett mig så mycket. Och då inte att förglömma de aktiva åren. Först i Skurup, där seriematcherna var något av en höjdpunkt. I Skåne fanns under åren kring 1960 ett utbrett seriesystem med ett 50-tal lag.

Under 1960-talet mattades intresset något för serieverksamheten. Många av de mindre föreningarna försvann på grund av ledarproblem, bland annat Skurups AIF.

Skånes Friidrottsförbund kompenserade delvis det minskade antalet tävlingar med införandet av de så kallade TTK-tävlingarna, där TTK stod för Tävlingstekniska Kommittén. Varje år arrangerades ett 30-tal tävlingar runt om i Skåne. I stort alla avgjordes vardagskvällar, ibland i två olika hörn av Skåne. Grenarna var få, tävlingarna varade bara cirka två timmar. Men de var populära. De flesta ur Skåneliten deltog flitigt. Resultatnivån var hög. Landslagsmän, och kvinnor, från övriga Sverige sökte sig gärna söderöver. De visste att de fick bra konkurrens.

Från 1965 finns det statistik över det totala antalet skånska deltagare, vi pratar om aktiva herrar över 20 år och några juniorer, det vill säga 18 till och med 20 år.

Jag tar hela listan:

100 m 76 startande, 200 m 67, 400 m 48, 800 m 72, 1 500 m 66, 5 000 m 34, 110 m häck 12, 400 m häck 15, längd 45, höjd 37, stav 22, tresteg 24, kula 32, diskus 36, spjut 22, slägga 21.

Förvisso var det en ojämn resultatnivå, men listan står i stark kontrast till 2018 års Skånestatistik, där man, om man är snäll och positiv, kan hitta en acceptabel tiobästalista endast i tre grenar.

Intresset för TTK-tävlingarna, senare med andra namn, höll i sig under 1970-och en bit in på 1980-talet. Därefter försvann den skånska seniorbredden alltmer, även i löpning.

Parksstafetten i Beijers Park i Malmö, arrangerad första gången 1952, löptes sista gången 1991, då endast tre seniorlag deltog. Trots att man reducerat antalet löpare i lagen från tio till åtta.

På senare år har de allt färre skånska seniorfriidrottarna hänvisats till ett tiotal helgtävlingar för ungdomar, där arrangörerna lagt in grenar för seniorer. Intresset var oftast klent med Öresundsspelen i Helsingborg som ett positivt undantag.

Så såg den skånska friidrottskartan ut när vi i Heleneholms IF 2017 beslöt att göra ett försök att med TTK-tävlingarna som förebild inbjuda till en kvällsseniortävling.

Det blev ingen succé. Förvisso deltog världsstjärnorna i diskus Simon Pettersson  och Axel Härstedt men det totala antalet starter blev blygsamma 47.

Skam den som ger sig. Vi gjorde ett nytt försök i fjor. Nu var det 80 som var intresserade. Med ett 30-tal veteraner som tävlade om DM-tecknen på 400 m  blev det en helt ok tävling. Intentionen var att det skulle bli en breddtävling – eliten får i regel sina tävlingstillfällen. Det fanns löpare för två heat på herrarnas 100 meter och på 800 meter för både damer och herrar.

Som initiativtagare var jag nöjd med utvecklingen. Heleneholms IF:s Vårtävling kunde bli en institution i det skånska tävlingsprogrammet.

Men så PANG! Verkligheten hann ifatt. Till morgondagens tävling är 36 DM-veteraner anmälda på 400 meter och 28 (!) aktiva i övriga grenar. Ingen på 100 meter för de båda könen. Givetvis klent i alla grenar. Men herrarnas 800 meter kan bli intressant. Trelleborgs SM-finalist på distansen Joakim Andersson är anmäld liksom arrangörernas Mattias Ohlsson, SM-fyra 2018 på 1 500 meter, plus några duktiga MAI-are.

Det underliga är att ledare, tränare och de aktiva som deltagit de två åren alla har sagt att det är just sådana här pretentionslösa tävlingar som behövs i den allt tunnare skånska seniorfriidrotten.

Vad orsaken är till årets stora nergång vet jag inte. Och kommer inte att forska. Jag är besviken. I min hybris hade jag trott att Vårtävlingen skulle bli mitt sista bidrag, efter 65 år, till en förbättrad skånsk friidrott. Men tji fick jag i mitt övermod.

Nu ger jag upp!