Friidrottsgymnasiet i Malmö skall från och med läsåret 2020/21 inte få beteckningen Riksidrottsgymnasium.

Det har, enligt Sydsvenskan, upprört skolkommunalrådet Sara Wettergren (L) och rektorn på Malmö Idrottsgymnasium Christian Fegler. Friidrottstränaren Kenneth Riggberger, med viss anknytning till FIG som specialinstruktör (tidigare i alla fall), har på Facebook också gjort ett inlägg.

Huvudorsaken till nedläggningen är att Riksidrottsförbundet beslutat att friidrotten måste reducera sitt elevantal på de sju friidrottsgymnasierna från 162 till 90. Det är en drastisk minskning. Det finns en naturlig förklaring: Antalet friidrottsutövande ungdomar i de aktuella åldrarna, speciell på pojksidan, har sett i ett riksperspektiv minskat avsevärt. Statistiken är avslöjande, speciellt om man går på djupet.

Svenska Friidrottsförbundets åtgärd är då att helt ta bort Malmö som ett riksidrottsgymnasium motiveras bland annat med att det är en mindre del av riksintaget som söker till Malmö än till de andra orterna. En huvuduppgift för ett RIG är att utbilda eleverna till internationell standard. Vad man nu menar med det. Av de 35 Malmöeleverna, som fanns under det nyss avslutade läsåret, har jag svårt at se många som ens har kapacitet att nå en nationell seniorelit. Många är intagna för att fylla ut det angivna antalet platser. Och det är, efter vad jag förstår, inte grundmeningen med ett RIG.

För friidrotten i Malmöregionen räcker det mer än väl ned en utbildning med NIU-status, där målet är nationell elit. Övriga idrotter inom Malmö Idrottsgymnasium har denna status.

I stället för att gnälla borde kanske de ansvariga ställa frågan varför Malmö inte är tillräckligt attraktivt för de elitsatsande ungdomarna utanför närområdet.

Samtidigt borde den samlade skånska friidrotten ta sig en funderare över varför man inte självt skaffat sig ett underlag tillräckligt för ett RIG.

Självrannsakan är alltid en bra grund för att åstadkomma en förändring.

***

Alltid detta genusperspektiv! En av Friidrottsförbundets negativa synpunkter om Malmö var, att igen av de tre tränarna var kvinna. Om alla varit kvinnor hade då ett krav varit att en måste vara man? Låt kompetens styra, inte kön!

***

Kritikerna till nedläggningen har pekat på hur många aktiva med stjärnstatus som studerat i Malmö. Förvisso sant. Men i den moderna idrotten kan man inte överleva på gamla meriter. Vi pratar 2020.

***

Till slut kan man kanske beklaga att ursprungstanken med idrottsgymnasier, och för den delen också idrottsgrundskolorna, är försvunnen. De mindre klubbarnas aktiva skulle få den hjälp moderklubben inte kunde ge. Nu är det inte så – och det gäller de flesta idrotter. Den aktive hamnar snabbt i den förening som administrerar skolverksamheten.

Det har varit mycket fotboll den senaste tiden, VM-fotboll och nystart i Allsvenskan.

Och alltför mycket diskussion om VAR, videogranskningen i efterhand vid vissa situationer.

Jag har – vad nu de har för betydelse – alltid varit mot VAR. I huvudsak grundar jag min uppfattning på att vid VM-slutspelet i Ryssland 2018 kom 43 procent av målen efter en fast situation. Det innebär att alla svårbedömda hörnor, frisparkar och till och med inkast måste granskas – förutom nu straffsituationerna – för att (om möjligt) få den absoluta rättvisa som VAR-ivrarna förespråkar. Vill vi verkligen ha en sådan utveckling? Med alla sina avbrott är en fotbollsmatch i många fall tillräckligt seg och utdragen.

Och så har vi den förbannade handsregeln. VM-bedömningen – efter VAR-granskning – har gett olika utfall i liknade situationer. Jag tänker fortfarande på den stackars japanskan, som gjorde allt för att hennes arm inte skulle bli träffad, men likväl förorsakade en straff. Därmed kan VM-turneringen ha gått miste om det spelmässigt intressantaste laget.

Det påstås av väldigt många inom media att den nya handsregeln säger att all armberöring av försvarare innebär bestraffning. Men så är det faktiskt inte. Jag har plockar fram Fotbollsförbundets tolkning:

Om armen är nära kroppen är det inget regelbrott, men om armen sträcks ut från kroppen så att du blir onaturligt större resulterar det i frispark, eller straffspark om det sker i eget straffområde.

Lägg märke till nära kroppen, sträcks ut, och onaturligt större och vi är i linje med den gamla (i min värld den rättvisa) bedömningen.

Därför tycker jag att Stefan Johannsson gjorde rätt när han friade när MFF:s Markus Antonssons skott träffade AIK:s Daniel Granlis arm.

Men visst kan man tycka att MFF skulle ha straff i den täta närkampen mellan några AIK:are och Anders Christiansen.

Och hur säkra är de grafiska linjer man visar på tv:n vid offsidesituationerna? Kan man med exakthet mäta det ögonblick bollen passas och spelarens position? Det rör sig ofta om bara några decimeter. Jag är skeptisk.

Det begås naturligtvis många fel av funktionärer och spelare i en fotbollsmatch. Det får vi leva med. VAR kan i den bästa av världar rätta några av dessa. Men inte alla. Det finns situationer där VAR inte kan ingripa och som kan vara lika avgörande som en straff.

AIK—MFF gav ett exempel. Stefan Johannesson gav inte AIK fördel i ett kontringsläge, där man hade numerärt övertag och ett utsökt tillfälle till en rejäl målchans.

Så länge det finns så många svagheter i VAR-systemet kommer jag ha svårt att fullt ut acceptera det. Sen har min åsikt naturligtvis inget att betyda.

***

Såg att Sverige protesterat mot Fridolina Rolfös varning mot Tyskland och därmed avstängning i VM-semifinalen mot Nederländerna.

Men hallå! Är nästa steg i fotbollsvärlden att man kan protestera mot en utebliven varning för en motståndare för att få denne avstängd i en kommande match, som kan ha betydelse för det egna laget.

Konspiratoriskt! Jag medger.

Men låt funktionärerna – med sina fel och brister, och förtjänster – bestämma.

Det blir i längden bäst så.

Hedvig Lindahls fantastiska straffräddning.

En briljant passning av Kosovare Asslani och en smart löpning för att undvika offside av Stina Blackstenius, som hårt trängd får in bollen i mål. 1—0 till Sverige mot Kanada och därmed svenskt avancemang VM-kvartsfinal i fotboll.

Euforin når oanade höjder. Yrkesjournalister, tyckare på sociala medier (såna som jag) och ”allmänt löst folk” – inte alla förstås – börjar drömma till och med om VM-guld.

Jag vill absolut inte var den berömda slaven på triumfvagnen. Men totalt sett var matchen ingen höjdare, ärligt talat stundtals riktigt dålig. Verkligen inte en av turneringens bästa.

Asslanis och Blackstenius strålande prestationer till trots, den kanadensiska målvakten Labbés utrusning var inte den mest övervägda. Hennes ena innerback hade hyfsad närkontroll på Blackstenius.

Nåväl, taktik och disciplin ingår och är viktiga ingredienser i ett fotbollsmöte. Det blev en tillknäppt match. Både Kanada och Sverige spelade disciplinerat, välorganiserat. Efter Sveriges ledningsmål öppnade Kanada sig, så är det ju alltid, och det blev några hyggliga svenska lägen. Men också några kanadensiska. Glöm inte det!

Jag har sett tre av de svenska matcherna (missade Thailand) och jag har ärligt talat svårt att se ett medaljlag i Sverige.

***

Men så finns ju alltid de viktiga marginalerna. Och inte minst de nya handsreglerna. Jag har försökt lära mig och googlat. Men förgäves. För att kunna röra sig och balansera kroppen behövs armarna. Det finns naturliga positioner. De duktiga domarna gör – eller gjorde, är det kanske bäst att tillägga – sin bedömning. Nu bara blåser man. Och får gehör från VAR-rummet.

På annat sätt kan man inte tolka att domaren från Honduras inte själv gjorde en extrakoll på den straff hon utdömde till Nederländerna mot Japan.

Den stackars japanska ”tösabiten” gjorde ju allt för att dra armen bakom ryggen för att skottet från ett par meters håll inte skulle träffa just armen.

Jag tro att hela fotbollsvärlden – ja, kanske inte de i Nederländerna – tog sig för huvudet och suckade: Såna regler kan vi inte ha!

Förr bedömde man armens rörelse, avståndet mellan spelare och bollen och armens position i ett naturligt rörelsemönster.

Svårare är det inte. En bra domare skall klara detta, Och vid en straffbedömning kan de ju i VM ta hjälp av VAR för att få sin uppfattning bekräftad.

***

Feldomslutet var desto mer känsloladdat eftersom det drabbade Japan, VM:s hittills mest sevärda lag för oss som gillar tempo, teknik och passningsorienterad fotboll.

Hoppas ni vinner guld i hemma-OS 2020!

I dag börjar allvaret, slutspelet i damernas VM i fotboll.

Har sett en hel del matcher. Som alltid i alla turneringar av olika valörer och i olika idrotter har det varit varierad kvalitet, varierat underhållningsvärde.

Det positiva överväger. När två högt rankade nationer mötts har kvaliteten varit hög, men även utslagna lag har visat kapacitet, som Skottland och Sydkorea. Bredden på toppen har ökats. Men vad finns Östeuropa och då inte minst de annars så bollskickliga nationerna i det forna Jugoslavien?

Sverige då? Såg inte matchen mot Thailand. 2—0-vinsten mot Chile var inget att yvas över. Och vilka svar gav 0—2 mot USA med den på pappret B-betonade uppställningen? Kanske att det upphaussade med USA sin stora bredd inte var skrämmande. Det var ingen av de bättre VM-tillställningarna.

Den extremt ojämna standarden svenskgruppen har inte gett några säkra indikationer om Sveriges och USA:s VM-form.

Före dessa länders match såg jag Nederländerna—Kanada 2—1. Det är väl ingen tvekan om att den matchen höll högre kvalitet. Kanada, Sveriges kommande motståndare, har visat styrka. Och skall man döma efter de tidigare VM-framträdandena är Kanada favorit.

Men det är som den kloke före detta tränaren Nanne Bergstrand ofta påpekade:

-- Var match lever sitt eget liv.

Och det ger hopp för en trevlig svensk fortsättning.

Ser fram mot några trevliga VM-veckor.

Även fotbollsspelande damer kan bjuda på underhållning på internationell landslagsnivå. Nästan som i handboll.

Såg två fotbollsmatcher i går.

Dels herrdivision 2-mötet mellan IFK Malmö och Hittarp, 1—1, och dels VM-matchen för damer mellan Norge och Sydkorea, 2—1.

Det blev en överlägsen seger för damerna. Ja, snudd på utklassning. Och då menar jag i fråga om underhållningsvärde. Givetvis är jag medveten om att en match mellan exempelvis IFK och Sydkorea slutat med en klar IFK-vinst.

Men denna resultatjämförelse mellan herrar och damer är jag trött på. De fysiska förutsättningarna är helt avgörande. Jag har verklig behållning att se ett 800 meterslopp mellan världens främsta damer trots vetskapen att jag, en gång en högst medelmåttig löpare på distansen på 1960-talet, klart besegrat nutidens världselit på damsidan.

Det är kvaliteten när man möter samma kön som är avgörande.

Ett av VM:s resultatmässigt sämsta lag är Sydkorea. Det känns därför kanske fånigt att påstå att det koreanskorna presterade i går var bra fotboll. Fotboll går ut på att göra mål. Och det var Sydkorea uselt på. Fysiken i de avgörande momenten mot de större norskorna räckte inte till.

Men den som gillar en snabb, intensiv passningsinriktad fotboll kan inte annat än gilla Sydkorea av i går. Jag blev imponerad och beklagar att det inte blir fler matcher i VM för Sydkorea.

Lagets spel påminde om Japans för några år sedan, då laget var framme i två VM-finaler.

Men så är det då med effektiviteten. Det viktigaste. Förstås.

Man kan inte få allt. Underhållande var Norge—Sydkorea i alla fall.

Det pågår ett VM i fotboll.

För damer.

Jag dristar mig att skriva så, när jag nu gör ett inlägg om turneringen. Alla vet inte att 2019 års VM är för damer. Allt för tydlighetens skull. Jag begriper helt enkelt inte det diskriminerande i att klargöra vad det handla om. Är det herrar som spelar fotboll, handboll, basket, hockey eller vad ni vill, så skriv det. Är det damer så klargör det! Det viktigaste är att alla läsare och lyssnare vet vad det handlar om.

Är det någon som känner sig trampad på tårna, när någon skriver damfotboll, är det väl bara att konstatera att vederbörandes tår är sällsynt ömma. Det finns viktigare saker att diskutera. Som i Malmö att locka fler flickor till fotbollen och sen få dem att stanna kvar.

***

Har sett några matcher i det pågående VM:et. Några hela, några kanske en halvlek och ytterligare några en kort snutt. Det har varit en varierad konfekt. Mycket varierad. Återkommer när jag sett lite mer för att inte dra för hastiga slutsatser.

Har dock konstaterat att kommentatorerna och de inhämtade experterna, före detta elitspelare med meriter från landslaget för damer, ofta, ja, väldigt ofta använder ordet ”slarv” för att kommentera en misslyckad passning, en dålig nedtagning eller ett underligt spelval. Man har känslan att de – nu är jag konspiratorisk – med sin fullt förklarliga varma känsla för sin idrott inte rakt ut vill säga att allt upprepat slarv egentligen är brist på kunnande. Vi pratar världselit.

***

På tal om kommentatorer. Man skall förstås i dessa tider inte klaga på dem som är kunniga och förberedda. Som nu Daniel Kristiansson. Men det blir bara för mycket. Han pratade sönder SM-finalerna i handboll (för herrar) med alla dessa oväsentliga detaljer om spelarna och annat. Och nu under VM är Daniel Kristiansson igång igen. Det är i sig imponerande att veta vilket år – och till och med vilken dag – som spelarna är födda. Hela deras karriärer med debuter och mål och allt vad du vill. Men till vad nytta? Det ger i min värld inget extravärde till referatet. Och vem kan ta till sig allt? Jag blir bara så trött på denne utpräglade pratkvarn.

Vid två föredrag med Idrottsmuseets Vänner har hans kolleger Lasse Granqvist och Anders Andersson betonat vikten av att vara påläst. Samtidigt som de understrukit att det gäller att bara använda det som ger ett mervärde till referatet. Kanske tio procent, högst.

Kan de inte lära Daniel Kristiansson detta elementära?

Panterns tillkortakommande och försvinnande från seniorishockeyn följer den trend som funnits inom Malmös idrottsvärld under en lång period.

Malmö, landets tredje största stad med över 300 000 invånare, har bara plats för en elitförening per idrott. Lite generaliserat, men ändock, och i stort sett sant.

***

Fotbollen på herrsidan är på sitt sätt mest genant. Malmö FF i Sverigetopp, men sen som nu, näst bästa lag i division 2, fjärde nivån. Någon enstaka säsong finns en Malmöklubb i Superettan, lika sällan ett i division 1. Årets tillstånd är det normala.

På damsidan är det på toppen ljusare, FC Rosengård och LB 07 i Allsvenskan. Men hur länge kan LB 07 hålla sin standard? Serien kräver tydligen ett övermått av utländska importer. LB 07:s publiksiffror är i paritet med Panterns – om ens det – och med en minskad regional återväxt, kunde framtiden för Malmös andraklubb varit ljusare.

Malmös tredje bästa lag håller till på plattform 5.

***

På 1980-talet hade Malmö fyra herrhandbollsklubbar med spel minst på näst högsta nivån, plus minst lika många lag till. Dalhems damer var högst uppe i systemet två säsonger. IFK Malmö och MBI hade också hyggliga damlag.

2019 finns HK Malmö i Handbollsligan, damlaget i division 2 (4). IFK Malmös båda seniorlag spelar i lägsta serierna. HK, med sina farmarlag, och IFK är de två enda seniorhandbollsföreningarna i stan.

***

För inte så många är sedan deltog Malbas i Basketligan (herrar), damerna rankades ganska högt och laget va         r av okej klass.

Srbija hade en lång slutspelsperiod för de bästa lagen under Basketligan.

Numera finns Malbas båda lag på nivå 3, där också Srbijas herrar hör hemma.

Malbas har ett ungdomsunderlag som kan göra att klubben närmar sig eliten för damer och herrar. För en tid sedan deltog 28 ungdomslag i Basketfestivalen i Göteborg. 25 av dem avancerade till A-slutspelet.

Men finns det ekonomi?

***

När innebandyn fick sitt genombrott var det i Malmös fotbollsklubbar sporten fick sitt fäste. Föreningarna var många. Numera finns en elitklubb, Malmö FBC, med damerna i högsta serien och herrarna nerflyttade till nivå 3.

På herrsidan finns ytterligare två föreningar, på damsidan en.

***

Volleyboll har haft fyra olika klubbar som spelat i de högsta svenska serierna. Det gäller både damer och herrar. Sedan några finns den samlade verksamheten i Malmö VK, med ett herrlag på nivå 2 och ett damlag snäppet under.

***

Bowling har varit en av de mest framgångsrikaste idrotterna med många individuella internationella mästare och åtskilliga SM-guld i lag. För båda könen. Klubbarna var många.

Senaste säsongen fanns inte ett enda damlag från Malmö med i seriesystemet. För herrarna bedrivs verksamheten huvudsakligen i tre klubbar Kulladal, Bulltofta och Örestad, med lag i de tre högsta serierna.

***

Boule har ett starkt fäste. Och det har det varit länge. I seriespelet är det mixade lag. I Elitserien 2019 finns Coccinelle och La Boule D ´Or, i serien under Nobel Petangue. En av få idrotter med lokal konkurrens på elitplanet.

***

Sex föreningar har deltagit i högsta serien (mixed) i badminton. Sammanslagningar och nerläggningar har inneburit att endast Aura och Malmö BK 2019 hade serielag. De senaste säsongerna har dessa klubbar, främst av ekonomiska skäl, inte deltagit i Elitserien. Till hösten gör Aura come back.

***

Även inom bordtennisen har antalet föreningar reducerats. Malmö IF och Kvarnby AK har herrlag på låg nivå. MIF är enda klubb med damlag, i våras degraderar till plattform 3.

***

I tennis är Fair Play stigit fram som landets största och i SM-seriesammanhang framgångsrikaste förening. Samtidigt har Malmö TK, för bara några år sedan en värdig konkurrent, hamnat rejält i skuggan.

***

På 1980-talet fanns det sju squashklubbar i Malmö. I år en och en halv, Malmö SRC, en elitförening, och The Club, en ”farmaravdelning” till MSRC. Den klassar jag som en halv.

***

1982 lierade sig Simsällskapen i Malmö och Limhamn och blev Malmö Kappsimningsklubb. Och var under en period Sveriges främsta klubb i simning. Lokalt hade MKK konkurrens av Ran, som då och då låg bra uppe på rankinglistan. MKK har tappat sin position i landet men avståndet till Ran har ökat. MKK är stans enda elitförening.

***

Inom friidrotten kan man spåra samma mönster. Från slutet av 1970-talet till början av det nya decennier var MAI och Heleneholm två av de ledande föreningarna i Sverige. Sedan dess har Heleneholm i stort tappat allt vad elit heter medan MAI håller sin position i Sverige.

Den tredje klubben IK Pallas har i stort ingen arenafriidrott.

***

Det finns naturligtvis fler idrotter att granska. Som exempelvis brottningen, som i ett historiskt perspektiv är den idrott som kanske tappat allra mest. Men det finns även plusvarianter. De nya kampsporterna är starka i Malmö.

Summeringen ovan är dock tydlig. Antalet föreningar på elitnivå blir färre och det är i få idrotter det finns en lokalt stimulerande elitkonkurrens.

Ishockeyklubben Panterns konkurs är ingen trevlig läsning.

Det är alltid trist när idrottsföreningar drabbas, speciellt som ungdomsverksamheten är i fara. Ungdomshockeyn har tunnats ut rejält i Malmö och förhoppningsvis kan Panterns räddas på något sätt.

Under mina år som ansvarig för lokalsporten på Sydsvenskan under hela 1990-talet och några år in på 2000-talet hade jag mycket kontakt med Pantern, ledare, tränare och spelare. Alltid trevliga möten. I dessa för klubben tunga dagar har tankarna i synnerhet kretsat kring Kjell Olofsson, en av grundarna och sen mångårig kassör. En verklig hedersman och dessutom en sann idealist.

Jag kan för lite om alla turer och orsakerna till konkursen för att röra i härvan.

Vill i stället – okej, pretentiöst – peka på den på sikt omöjliga situation en ”andraklubb” i en stad har. Speciellt i ishockey. Och i synnerhet i Malmö.

***

En småklubb, som en sådan måste Pantern räknas, och dessutom andraklubb i en stad har på sikt en omöjlig uppgift att bli etablerad i elithockeyn, de två högsta nivåerna.

Med sina många matcher, 52 bara i grundserierna, långa reseavstånd och stora professionella trupper är det extremt kostsamt att bedriva elithockey. Har man, som nu Pantern, inte heller några publikintäkter går ekvationen under tid inte ihop.

Den svenska ishockeykartan visar tydligt på svårigheterna att få mer än en elitklubb i varje stad. Storstockholm är undantaget. Där finns Djurgården och AIK, hjälpta av sina traditioner och sina namn. I Göteborg finns exempelvis  stans andralag, BK Bäcken, på nivå 4.

Andralagen göre sig inte besvär i svensk elithockey, som tenderar att bli de större städernas idrott. Småorternas klubbar har svårt att etablera sig i SHL, nivå 1. Se på Mora och Leksand, Karlskrona och Rögle (?)! I serien under, Allsvenskan, finns det fortfarande lite utrymme kvar för den svenska idrottsromantiken, de små samhällenas (främst från Småland) kamp mot de större städerna. Men hur länge orkar klubbarna få ekonomi i sin dyra verksamhet?

Det var i detta ishockeylandskap IK Pantern villa vara med. På sikt utsiktslöst.

***

Återkommer i morgon med en analys över elitens förändrade klubbsituation i Malmö.