14-årsgrupperna i handbollens USM har spelat klart sitt steg 1.

Och det gick bra för de skånska klubbarna. 14 flicklag, av 20 och 13 pojklag av 22 avancerade direkt till steg 3. Övriga lag får en ny möjlighet i steg 2, så den skånska numerären i steg 3 kommer att ökas.

Det som imponerar mest på mig är att Skåne har så många föreningar som anser sig ha lag som kan konkurrera på riksnivå. Totalt 25 klubbar med 108 lag i tre åldersklasser, 14, 16 och 18 är ett tydligt bevis. Detta i ett Idrottssverige där väldigt många idrotter just i dessa åldrar har stora tapp, både individuellt och i lagsammanhang.

Den skånska handbollen har numerärt i ett fem—sex-årigt perspektiv inte minskat i dessa åldrar.

De stora ungdomsklubbarna i Lund, Kristianstad Ystad har i stort alltid hållit sig långt framme i dessa sammanhang och gör så även nu, även om IFK Ystad är i en tillfällig (?) svacka. I Helsingborg har OV byggt en stabil grund på både flick- och pojksidan och i Malmö spelar fler tonåringar handboll än för några år sedan.

Men i min idealidrottsvärld är det viktigt att även de små orterna har en stor och fungerande verksamhet. Det har handbollen, även om det finns ”vita fläckar” att fylla. Men klubbar i orter som Lödde, Åhus, Kävlinge, Eslöv, Hörby, Höör, Trelleborg, Bjärred och Vinslöv hade alla ett, två och till och med tre lag i 14-årsgrupperna som direktavancerade till steg 3.

Det tyder på en gedigen grund.

***

Basketen har samma upplägg i sitt USM-spel, ett inledande gruppspel, där de två främsta går direkt till steg 3, övriga får en chans till att nå dit.

I basket finns fyra åldersgrupper, U 15, U 16, U 17 och U 19.

Men basket är en liten sport i Skåne och har i Sverige långt ifrån den geografiska täckning som handbollen.

I USM deltager endas åtta skånska klubbar med totalt 24 lag, Malbas (Malmö) med sju, Eos (Lund) och Lobas (Lomma) med sex och så ett vardera från Helsingborg, Lugi, Bjärred, Äli (Ängelholm) och Trelleborg.

En intressant iakttagelse: Lund med Lomma och Bjärred är ett starkt ungdomsfäste för såväl handboll som basket.

I handbollen har granndistrikten en hygglig ungdomsbredd. Göteborg, också en region med en stor ungdomsverksamhet, ligger bara tre timmar bort. En av grundidéerna med USM är att lagen om möjligt skall möta andra än man träffar på i det ordinarie seriespelet.

Här har basketen ett stort och dyrt problem. Sporten är stor i Storstockholm med många duktiga föreningar. Redan i försa omgången fick exempelvis ett 15-årigt flicklag från Malbas åka till huvudstaden och möta tre lag från Stockholm och ett från Luleå. Malmö mot Luleå är en omöjlighet i handbollens steg 1.

Det kostar att bedriva ungdomsidrott, transporter kostar. Det är oftast föräldrarna som står för stora delar av utgiftrerna. Jag gillar både handbollens och basketens upplägg av sina USM, men samtidigt är jag rädd för att det bidrar till den ekonomiska segregationen som är en av svensk ungdomsidrott stora problem. Alla familjer har inte resurser att bekosta en turneringshelg som kostar 2- 3 000 kronor. Det förekommer ju ofta att det finns mer än ett barn.

Basketen med sina längre resor har det tuffare än handbollen.

***

Det gick bra för Skåne i steg 1 för U 15 och U 16. Tre lag från Malbas och Eos avancerade direkt till steg 3 liksom Älis pojkar 15.

Det där med ungdomsidrott är svårt.

Vad är rätt och vad är fel? Och finns det något rättvisande svar?

Tillbringade några helgtimmar i Heleneholms sporthall för att titta på några seriematcher i basket för 12—13-årsflickor. Basketen i Skåne är liten, det finns inte så många ungdomslag. Man kör sina serier nivågrupperade. Det innebär bland annat att det är tillåtet att spela med ett visst antal överåriga spelare. Det är min värld positivt och ger de mindre klubbarna möjlighet att deltaga med lag och dessutom slippa bli utklassade.

Malbas har i denna åldersgrupp ett 30-tal spelare, deltager i serien med två jämna lag, inte toppade. I helgen mötte man en klubb, oviktig vilken i detta sammanhang, från ett av Skånes få basketfästen. Besökarna utnyttjade regeln att använda några överåriga spelare. Som sagt inget fel i detta. Gästerna var överlägsna, vann sina möten med typ 70—35 och var riktigt duktiga.

Men, och här kommer min invändning: Under den absolut största delen av matchen lät man de bästa – däribland de överåriga – spela. På bänken satt fem-sex spelare med minimal speltid. Hur kände sig dessa, som åkt ganska så långt, efter att bara få spela några få minuter under totalt 56? Och när de väl fick speltid visade de sig också vara väl så bra som Malbaslagen.

Jag förstår inte att en ledare/klubb 2018, efter all diskussion som finns och funnits, kan matcha en trupp 12—13—14-åriga töser så. I en vanlig seriematch, där huvudmålet måste vara att ha skoj. För ALLA.

Var det så viktigt att utklassa Malbas? Och har man ställt sig frågan varför man  inte har tillräckligt antal spelare för att kunna deltaga med ett helt lag i sin rätta åldersklass? Kan det månne bero på intern utslagning?

Trots de stora förlusterna vet jag – man har sina ingångar – att alla de 20 Malbastjejerna var nöjda: De hade alla varit delaktiga och fått rejält med utvecklande speltid.

Det finns olika filosofier. Vilken jag föredrar förstår ni nog.

I helgen tillbringade jag en dag i en av de nordvästliga städerna utanför Köpenhamn som åskådare till en landslagslagsturnering i basket för 15-åriga pojkar.

Återigen fick jag en påminnelse hur svårt det är att hitta den korrekta linjen – om nu en sådan finns – i hur man skall bedriva ungdomsidrott. Även om det slutliga målet, som i detta fall, är elitinriktat.

Sverige deltog, liksom några andra av de nordiska länderna, med två jämnstarka (förmodar jag) lag. Sympatiskt.

Den 25 man stora truppen var inte uttagen efter spelarnas fysiska utveckling. Basketförmågan var avgörande. Sympatiskt.

Svenska Basketbollförbundet hade tydligen beslutat att man inte prioriterade vinster utan i stället stimulans till många grabbar och deras utveckling. Sympatiskt.

Men sen brast det. De 200 matchminuterna (fem matcher) fördelades väldigt olika. Självfallet har jag ingen kunskap om de olika spelarnas inbördes skicklighet men coachningen var inriktad på vinster.

Just på landslagsnivån i den här åldern är det känsligt. I sina klubbar får de mycken speltid, de är ju de bästa. Nu hamnade många långt ner i hierarkin. Den ovana situationen märktes på kroppsspråket på bänken ju längre matcherna fortskred utan att få spela. Och väl inne på plan var viljan att visa sin skicklighet så stor att allt lagtänkande försvann. Det blev alldeles för individuellt.

Över huvud taget präglades matcherna av individualism. Ok, det är i unga år man måste våga för att vinna men samtidigt är basket en systematiserad lagbollsport. Det måste man inse även i 15-årsåldern.

Jaget gick före laget på allt för många händer.

Samtidigt som individualismen tog över vid det här tillfället, förundrade jag mig över att det alltid var samme spelare som skulle ”föra upp bollen”, oftast efter samma mönster. Kreativiteten hämmades.

Precis som i Malbas herrlag i Ligan den senaste säsongen.

Så borde det absolut inte vara på ungdomsnivån.

Rätt utförd ungdomsidrott än en balansgång, en svår sådan.

Några tankar en lördagsmiddag i dimman.

Den yttre, inte den inre.

Har just sett damloppet på skidor i Världscupen. Strålande vinterväder och 30 000 personer på plats i Ulricehamn.

Skidsporten har en stor, fast plats i det svenska idrottshjärta.

30 000 är imponerande.

***

Har något svenskt landslag i handboll någon gång haft ett bättre försvarsspel än under de 40 första minuterna i går i VM-mötet mot Egypten? Jag tvivlar. Det var defensiven som bäddade för Jerry Tollbrings och Niclas Ekbergs kontringssuccé. Och målvakten Andreas Palickas höga räddningsprocent.

Imponerande, minst sagt.

***

Fredrik Larsson har lämnat Malbas ligalag för Norrköping. Han är den ende spelaren som haft någon längre speltid de två senaste säsongerna i ett lag som skriker efter kontinuitet.

Utan denna kan man aldrig bygga något stabilt. Speciellt inte när kassan dessutom är tom.

Nu pratar coachen Henrik Svensson om att ersätta Fredrik Larsson, genomgående lagets främste, med en utländsk spelare för att försöka nå i fatt Umeå och nå en slutspelsplats, det vill säga bli åtta av nio lag.

Till vad nytta?

Jag har inget emot idrottsliga ambitioner, men de måste vara realistiska. För att få ett lag, utan Fredrik Larsson, att hota Umeå behövs ett nytillskott av så hög klass att det är helt otänkbart att en sådan spelare skall hamna Malmö.

Kom ihåg att Malbas förlustsiffror i match efter match ligger kring 30 poäng!

Om, jag menar om, om, om, det orealistiska inträffar skulle det innebära två dyra bortaresor till antagligen Luleå och en kostsam hemmamatch i Heleneholmshallen.

Malbas har ett redovisat hemmasnitt på 128 (!) åskådare, särklassigt minst i Ligan. Varje hemmaarrangemang innebär många tusen kronor i förlust. Varför försämra detta konto till ingen sportslig nytta?

Basketligan för herrar skall bli öppen.

Det vill säga det skall inom något år, som i de andra lagbollsporterna, bli upp- och nedflyttning med kval och allt.  Det är en modell som tilltalar den svenska idrottssjälen.

Som det varit under 24 år har en nämnd granskat och måst godkänna klubbarnas ekonomi, organisation, givetvis också lagets kapacitet och i begynnelsen även standarden på ungdomsverksamheten. De allra första säsongerna fanns det till och med krav om att trupperna skulle innehålla någon junior uppfostrad i den egna organisationen.

Huvudskälet till dessa krav var att höja klassen på svensk basket och förhindra att föreningarna gjorde satsningar utan ekonomisk täckning. Det var basketsporten motsvarighet till elitlicensen, som nu de flesta lagbollsporter infört.

Men kommer den nya serieorganisationen innebära någon förändring, någon standardförbättring? Det blir som nu pengarna som styr. Basketligans historia är fylld av ekonomiskt krisande klubbar. Avhoppen har varit många. Företag av olika dignitet och lyskraft har stöttat klubbarna, som bytt bort sitt namn/hjärta för att i stället spela under namn som Mataki, Öresundskraft, Kärscher, Plannja osv, osv …

Den stora boven är förstås de dyra importerna. Det finns ingen annan lagbollsport, där topplagen är så beroende av spelare från andra länder.  Betänkt att varje lag bara får ha fem spelare på plan samtidigt.  Generellt är det fler utländska spelare än svenskar på plan i Ligan.

Kassan styr nu och så kommer det att bli även i framtiden även om det blir (?) en viss rotation på vilka lag som kommer att spela i Ligan.

Det finns åtskilliga exempel, i fler idrotter än basket, där lag tackat nej till avancemang både av sportsliga och ekonomiska skäl. Jag tror att det kommer att bli så även i fortsättningen i basket. Det kvalitativa steget från Superettan till Ligan är enormt.

Lågbudgetlaget Malbas är chanslöst den här säsongen.

Laget skulle må bra av att spela på en lägre nivå.

Klubben skulle ekonomiskt må bra av spel på en lägre nivå.

Men var hamnar man om man frivilligt avsäger sig platsen i Ligan efter det här spelåret? En säsong ytterligare med nuvarande trupp (de flesta av de bästa lär också försvinna) och ekonomi och spel i Ligan vore en väg mot en ekonomisk ruin.

Det finns mycket positivt i Malbas, en stor välskött ungdomsavdelning, där pojksidan är en av Sveriges kvalitetsmässigt främsta. I USM har Malbas alla fyra pojklagen kvar i steg 3. Förra säsongen blev pojkarnas U 19 lag svenska juniormästare.

Det finns med andra ord en grund. Den måste man rädda och ta tillvara. I min idrottsvärld är det ingen prestige att utan kontinuitet och få egna produkter i spelartruppen spela i Ligan.

Det är bättre begära sig ner till Superettan, alternativt division 1, och därifrån bygga nytt och sen spelmässigt ta sig upp i seriesystemet.

H 43 Lund har en av landets största och mest framgångsrikaste ungdomsavdelningar i handboll.

I basket är Malbas i samma utmärkta situation.

Men hur stor möjlighet har de båda duktiga klubbarna att få se sina främsta talanger spela på elitnivå i egna klubben? Jag tänker i nuläget på pojk/herrsidan.

H 43:s konkurs innebar att A-laget fick börja om på nivå 5. I går blev laget utklassat av Lundagård och steget att avancera redan den här säsongen verkar svårt. Redan nu har många av de äldre tonåringarna lämnat för föreningar, vars representationslag finns högre upp i seriepyramiden. Denna flykt lär fortsätta.

Damlaget verkar dock kunna vinna sin serie i år och då blir det naturligtvis lättare att behålla sina spelare.

***

Malbas ambitioner att spela i herrarnas Basketliga är hedervärda. Det blåser hårt på toppen. Det krävs oftast importer från utlandet. Och sådana kostar pengar. Köper man något vill man givetvis använda det. Porten in till plan är trång. De egna talangerna har svårt att få speltid, några få minuter om ens det i de senaste matcherna. När dessutom studier och spel i USA lockar blir det också färre Malmöfostrade spelare i truppen.

Malbas damer tog i helgen steget upp i Superettan, nivå 2. Det är en utmärkt serie att utveckla de egna unga spelarna i. Malbas har stor potential även på flicksidan.

I USM/RM kommer Malbas spela i steg 3 i alla fyra pojkgrupperna och i två flickklasser.

Det är bevis på en gedigen verksamhet.

Liksom H 43:s.

Men det finns andra, inte lika uppmuntrande, likheter. Den ekonomiska verkligheten visar på hur svårt det är att förena en blomstrande, stor, framgångsrik ungdomsverksamhet med elitidrott.

***

Jag har sett de flesta av Malbas hemmamatcher i Ligan. Varje gång har coachen Henrik Svensson upprepat sitt mantra: Laget är ungt, vi kämpar bra, vi tränar bra, vi har en fin anda.

Det finns inget att anmärka på detta. Samtidigt bevakar massmedia inte alla matcherna, det blir telefonintervjuer, så Henrik Svenssons kommentarer får stå oemotsagda.

Henrik Svensson kan givetvis så oerhört mycket mer basket än jag, men det verkar som all fantasi är förbjuden, liksom de snabba uppspelen, något som de flesta lag i alla lagbollsporter prioriterar.

Match efter match finns åtskilliga tillfällen som inte utnyttjas. Allt verkar så låst och styrt. Fantasi och kreativitet, som ställer till problem för motståndarna, finns inte.

Så ser jag på Malbas herrprestationer.

Malbas ligger sist, nia, i herrarnas Basketliga.

Laget kan klara målsättningen att passera Umeå och därmed åter nå en slutspelsplats.

Och på sikt borde klubben ha möjlighet att stabilisera sig på högsta nivån. Malbas har sin goda vana trogen en förnäm återväxt med duktiga ungdomslag rakt genom åldersklasserna.  Under hösten har steg 1 i USM/RM för 15-, 16-, 17- och 19-åringar avgjorts. I samtliga pojkgrupper vann Malbas och avancerade till steg 3. (Basketen har samma system som handbollen, de bästa lagen slipper ”uppsamlingsheatet”, där övriga lag får en chans att ta sig vidare).

I varje av dessa Malbaslag finns det spelare som är under uppsikt av landslagsledarna. Malbas har alltså en grund som kan generera en elitklubb.

Om det nu inte det var för att det just är basketboll.

Dels lockar studier i USA (där finns några Malmötalanger) och dels tycks det behövas fyra, fem importer för att kunna hävda sig i Ligan.

Malbas har inte ekonomi för att värva tillräckligt bra utländska spelare och kan inte heller av ekonomiska skattetekniska skäl ge spelarna längre kontrakt än åtta månader. Det är därmed en omöjlighet att få kontinuitet i lagbygget. I min idrottsvärld en nödvändighet för att bygga något beständigt.

I Basketsverige finns det dock en ljusglimt. Uppsala har på grund av dålig ekonomi tvingats spela med enbart svenska spelare. Förra säsongen blev Uppsala sjua, efter elva omgångar ligger laget tvåa.

Det går alltså att lyckas med inhemska spelare.

Något att ta efter av Malbas. På sikt i alla fall.
I nuvarande Malbastrupp finns fyra spelare (låt vara att tre av dem har begränsad speltid) som funnits i Malbas ungdomsavdelning. Med tålamod kan man vänta in de nuvarande ungdomslagens utveckling. Potential finns.

***

Även om nu Basketskåne inte är stort har även Malbas grannar lovande ungdomar.
Numerärt kan basketen inte mäta sig med handbollen i Skåne. Endast fem klubbar deltar i SM-tävlingarna med sammanlagt 18 lag. Handbollens siffror 27 klubbar 105 lag.

I Malmö är det dock fler pojkar över 15 år som spelar basket än handboll.

Jag gillar basket.

Jo, man kan gilla både basket och handboll. Hund- och kattleken är lite larvig.

Jag är till och med övertygad om att båda bollsporterna utvecklats om man i unga år, i alla fall upp till och med 12 år, regelbundet haft någon form av träningsutbyte. Handbollen är bra på mycket, basketen lika bra på mycket annat. Lite här och lite där kan ge ett stort plus.

I olika roller har jag följt Malbas i över 30 år. Det är en välskött förening med en bra fungerande stor ungdomsavdelning. Malbas har även ambitionen att ha ett elitlag på herrsidan men verkar i den krassa Malmöverkligheten med klent publikintresse som drabbar alla elitlagen utom Malmö FF och Malmö Redhawks. Som damfotbollens Rosengård och LB 07, HK Malmö (dock på uppgång verkar det), innebandylagen och Pantern i Hockeyallsvenskan.

Bristen på kontinuitet i Malbas spelartrupp är också ett problem. I årets lag finns bara tre spelare kvar från förra säsongen. Endast en, Fredrik Larsson, hade någon längre speltid 2015/16. Det säger sig självt att det är svårt att få ett fungerande kollektiv under sådana premisser. De svenska skattereglerna gör också sitt till. USA-importerna – som anses nödvändiga för att få ett någorlunda konkurrenskraftigt lag – får bara vara kontrakterade under åtta månader för att få så kallad artistskatt.  Basketen är låst – alltför mycket enligt min åsikt – vid strikta spelsystem vilket kräver kontinuitet och lång samträning. Coachen Henrik Svensson får inte dessa möjligheter.

I min idrottsvärld är igenkännandet en viktig faktor. Det ger en extra krydda att se utvecklingen på unga spelare och att lite så där von oben fundera/diskutera byten och utnyttjandet av spelarnas tid på plan. Malbas senaste säsonger har inte gett den möjligheten.

Malbas har oftast varit duktig på att få fram spelare till sitt A-lag. Så gott som varje år har något lag en hög placering i en USM-grupp. I säsongens A-trupp finns två egenprodukter. Förra säsongen skolades U 18-landslagets Tobias Sjöberg in i ligalaget. Han spelar nu i höst collegebasket i USA. Och Tobias är inte den ende från Malbas fina ungdomsverksamhet som finns i USA med fina villkor för studier och basketspel. Det är Malmögrabbar med kapacitet att förmodligen spela på liganivå. Nu tvingas Malbas komplettera utifrån.

Basketen i Malmö lever i ett bistert klimat.

Och är självfallet inte ensam i stans idrotts idrottsliv om detta.