Det blev mycket handboll i går.

Fem halvlekar. Jag hade behållning av alla, en via tv i dam-VM Holland mot Polen, sen på plats i Baltiska hallen, när HK Malmö i Elitserien för herrar vann över Alingsås och till slut den högdramatiska VM-matchen mellan Norge och Rumänien.

Med tre matcher så tätt på näthinnan är det lätt att jämföra. Den attraktivaste handbollen spelade damerna. Tempot var högre (med hänseende till de fysiska förutsättningarna), de spektakulära kombinationerna fler, de individuella prestationerna höll högre klass.

Givetvis spelade atmosfären in. Det är mer inspirerade att spela en VM-semifinal i en fullsatt Boxen inför miljoner tv-tittare än att en gråmulen decemberkväll spela en match i den vanliga serielunken inför 771 åskådare.

Även om damerna närmat sig herrarna i det aggressiva försvarsspelet finns det plats för större kreativitet i damhandbollen. Det tilltalar mitt sätt att se på en lagbollsport.

I morgon är min tv-fåtölj ockuperad för både bronsmötet och finalen.

***

Handbollen är bland det svåraste att döma. Men sporten har här ett problem. Bedömningarna svajar, både inom en och samma match och mellan olika matcher.

Hur många straffar missade domarna inte i mötet i Baltiskan för försvarsarbete i målgården? Det slovenska paret i VM-matchen Norge—Rumänien beivrade övertrampen föredömligt före paus men i den avgörande andra halvleken och i förlängningen var det precis som övertrampsreglen inte fanns.

Dessa många missar är ett stort problem för sporten. Den ojämna bedömningen har alltför ofta betydelse för utgången i jämna matcherna.

***

Det är en lärorik fröjd att ta del av förre förbundskaptenen Per Johanssons kommentarer i tv. Kunnig, saklig och inte inte rädd för att kritisera,

Han är överlägsen alla sina svenska konkurrenter i alla tv-kanaler.

I hemmastudion ger Sävehofs tränare Henrik Signell också ett trovärdigt och sympatiskt intryck.

***

I morgon kan Holland bli världsmästare och Polen fixa en bronsmedalj.

Sverige kryssade mot holländskorna, vann över Polen. Tänk vad en olycksalig kvart mot Danmark kan betyda!

Det här är ett tydligt bevis på hur tätt det är i världstoppen.

***

Om någon timme är det dags för en ny handollshögtid, via datorn, Ystads IF ta emot Lugi.

Malmö är med på ett hörn när nu handbolls-VM går in i slutskedet.

Nej, egentligen två och det är Dalhems IF som är det gemensamma. Rumäniens förbundskapten, han har även haft samma syssla i Sverige, är Tomas Ryde och för tillfället hjälper Mats Olsson, målvaktslegenden, det norska landslaget.

Båda har sina ungdomsår som spelare i Malmöklubben och har båda fantastiska karriärer, Mats både som spelare och tränare, Tomas som en världens mest meriterade tränare både på landslags- och (speciellt) klubbnivå.

Vilken Dalhemsmatch det blir i semifinalen i morgon, Norge mot Rumänien!

När jag insåg sambandet mellan de här två herrarna fladdrade tankarna i väg mot Söderkullahållet, Dalhemsland. Under 1970- 80- och en bit in på 1990-talet var

Dalhems IF en kreativ förening med en av landets största och främsta ungdomsavdelningar som resulterade i två Elitseriesäsonger för damerna och nära, nära även för herrlaget att nå dit.

Klubbens verksamhet genererade även tränare/ledare på elitnivå. Tomas Ryde och Mats Olsson är de som nått längst men med ett – det erkänner jag – sviktande minne kan jag erinra mig ytterligare följande tränare med tydlig Dalhemsanknytning från början som verkat på elitnivå, det vill säga i någon av de två högsta serierna: Tommy Lindberg, Olof Thunman, Mats ”Karossen” Svensson, Jörgen Ekdahl, Roland Nilsson, Ulf Sandgren, Birthe Hansson, Claudia Kräling och Agneta Almqvist.

Förmodligen har jag glömt någon men bara detta är i sig en imponerande lista.

***

På spelarfronten nådde ur denna framgångsgeneration förutom Mats Olsson även Stefan Sivnert (H 43) och Roland Nilsson (Lugi) A-landslaget.

***

I morgon kan det bli en liten konflikt. Det intressanta toppmötet i Elitserien mellan HK Malmö och Alingsås kolliderar delvis med semifinalerna i VM. Det blir förmodligen både ock, ett besök i Baltiska hallen och sen snabbt hem för att se ”Dalhemsduellen”.

***

Dalhems IF har under mer än 30 år dominerat damhandbollen i Malmö och nästan alltid haft något eller flera flicklag, som avancerat långt i ungdomarna SM. Nu har man fått välbehövlig lokal konkurrens. IFK Malmö har fått bra snurr på sin flickhandboll och när USM på det nya året spelar Steg 3 har IFK och Dalhem vardera två lag kvar. Onekligen en positiv trend och har det hänt var det minst 30 år sedan, då även Malmö BI hade en stark flicksektion.

Något pojklag från Malmö var tyvärr inte i närheten att avancera till Steg 3.

Jag bänkade mig i går i Baltiska hallen främst av två skäl.

Med Hammarby på ena halvan i en handbollsmatch brukar det bli jämnt och spännande.

Det är alltid trevligt att få se en av Elitseriens mest spektakulära spelare, Stockholmslagets Josef Pujol.

Spännande blev det. Hammarby vann med 25—24 över HK Malmö. Hammarby har därmed i årets serie fyra oavgjorda matcher och spelat tre med antingen vinst eller förlust med en boll. I häften av sina matcher har det alltså varit varit den lilla marginal som gör just handbollen till en fascinerande sport.

Pujol kom inte till start, avstängd. Lite synd för oss som gillar lirare med det där lite extra. Jag hade trott att Hammarbys spel i väldigt hög grad byggde på Pujol. Det är han som bestämmer tempot, lugnar ner det i det uppställda spelet för att sen blixtra till med en inspelning, skott eller genombrott.

Men Hammarby har tydligen fler vapen i sin arsenal. I går hade laget ett passningsspel över zonerna med ett tempo som var högre än HK:s och en av anledningarna till den överraskande vinsten. Men i alla matcher med så små marginaler var det tillfälligheter som avgjorde.

I Malmölägret var analysen klar: de egna slarven avgjorde. Kanske att göra det lite lätt för sig. Det finns alltid en motståndare som rubbar de egna ritningarna. Hammarbys varierade, aggressiva försvarsspel var en starkt bidragande orsak till många av HK:s tekniska fel.

Kalle Matsson, Hammarbys coach, vann tränarmötet över Ulf Sivertsson, både tack vare defensiven och lagets något ovana anfallsspel utan Josef Pujol.

Dan Beutler, HK-målvakten, påpekade i en intervju att truppen är tunn. Kanske ytterligare en förklaring till nederlaget. Av matchningen att döma är det så. Jag är nyfiken på vilken klass Daniel Komayesh och Leo Snar Petursson håller under en längre speltid. Islänningen Petursson har jag, trots att jag sett nästan alla HK:s matcher, inte ens sett på plan. Lika dant var det förra säsongen med den sent värvade spelaren från Balkan och länge också med Hampus Nygren, innan han efter skador kom in och visade vara riktigt duktig.

Trots den hyggliga placeringen som femma finns det frågor att ställa inför HK:s fortsatta spel i Elitserien.

De första dagarna i december i stort varje år är härliga dagar för oss som gillar handboll och då fartfull och teknisk sådan.

Vid denna tidpunkt avgörs nämligen ett internationellt mästerskap i handboll för damer, nu i dagarna ett VM i Danmark. Jag har skrivit det förr men det tål att upprepas; handboll är den lagbollsport där en dammatch på toppnivå ger mig samma behållning som en herrmatch. Inget ont om fotboll, basket, innebandy, ishockey, volleyboll eller bandy men i min värld är det klasskillnad i underhållningsvärde.

Isabelle Gulldén!

Hon är en av Sveriges absolut främsta idrottsutövare alla sporter inräknade. Jerringprisjuryn har tack och lov visat så mycket kunskap att ”Bella” finns bland kandidaterna och jag hoppas innerligt att hon kvalificerar sig till finalrundan. En av världens bästa spelare i en global idrott som handboll skall naturligtvis ha en given plats i en Svensktoppenlista.

Bella behärskar det mesta -- jag är benägen att skriva allt -- på en handbollsplan, skjuter bra, kan göra egna genombrott, är en säker straffskytt och inte minst har hon en briljant speluppfattning med alla de spektakulära frispelningarna som det där som ger hennes spel en extra guldglans.

Det har skrivit tusentals ord om Zlatans betydelse för det svenska fotbollslandslaget. Jag skall sticka fram hakan -- och svära i kyrkan:

Bella är viktigare för sitt landslag än Zlatan för sitt.

Isabelle Gulldén är en av Sveriges främsta kvinnliga idrottsutövare genom alla tider.

Njut av hennes konst under VM-dagarna i Danmark!

Utkastet till det här inlägget gjordes för några dagar sedan, men ett datothaveri har gjort att det inte gått att publicera.

(Tänk, även i övrigt, vad nutidsmänniskan blivit beroende av en fungerande dator, ett redskap att på olika sätt kommunicera med omvärlden. Det är många vardagsärenden som inte går att genomföra. Stressen sätter in.

Ett försenat blogginlägg är verkligen en bagatell i sammanhanget.)

Nåväl, här är mina tankar från i torsdags, kompletterade med intryck från en artikel i dagens Sydsvenska.

Det handlar om HK Malmös framtida samarbete med

Ahmed Al-Shohomi.

***

HK Malmö skall få hjälp av en shjek från Kuwait för att utmana IFK Kristianstad om den svenska handbollstronen.

Det är den stora handbollsnyheten i Malmö.

Exakt hur det skall gå till framgår inte av de texter jag läst och rent generellt, och erfarenhetsmässigt, är jag skeptisk till bombastiska uttalanden i sådana här sammanhang. Historien vimlar av ”tummar som inte bidde nåt”, både nationellt och lokalt.

Det var ju inte så länge sedan en mecenat skulle frälsa IFK Malmös fotboll. Det blev inte mycket med det.

Nåväl, man skall inte underkänna ett projekt utan att ha gett det en chans att utvecklas.

HK:s ordförande Jörgen Rasmusson är i mina ögon en förnuftig idrottsledare och varnar också för faran att sy en för stor kostym:

--

Det finns en fara i att få en alldeles för stor plånbok. Den dagen de (läs mecenaterna)

tröttnar har man helt andra bekymmer.

Han använder i stort samma argument i dagens tidning,

Intressant i projektet är den arbabiska/mångkuturella inriktningen. Ahmed Al-Shohomi vill locka Malmös många nationaliteter till HK Malmö och handbollen.

Tyvärr framgår det inte någonstans om satsningen även gäller att locka fler ungdomar att aktivt spela handboll. Skriverierna har enbart handlat om att skaffa stjärnspelare till klubben. Malmöhandbollen skriker efter grabbar som vill spela handboll. Ungdomshandbollen i stan är koncentrerad till de sydvästra delarna. HK har efter vad jag förstått svårt att locka ungdomar till Lindängen, på Söderkulla spelar grabbar inte handboll längre och inte heller på Rosengård.

Jag ser gärna elithandboll i Baltiskan men också att åtskilligt fler Malmögrabbar är aktiva. I kommunen är det fler tjejer än pojkar som spelar handboll.

Att få fler att spela handboll är det viktigaste för en stabil framtid för sporten i Malmö.

Kan en arabisk storstjärna och några andra spektakulära spelare locka storpublik till Baltiskan och få HK Malmö att bli ett lag som kan utmana IFK Kristianstad är det självfallet positivt.

Men det får inte sluta med det. Intresset måste också resulutera i att handboll återigen blir ett alternativ för bollbegåvade Malmöungdomar.

IFK Malmös storhetstid på 1970-talet genererade att bollbegåvningarna sökte sig till handbollen och under en period dominerade Malmöklubbarna Dalhem och MBI svensk ungdomshandboll.

Det finns även anledning att snegla åt IFK Kristianstad i detta hänseende. IFK har en av Sveriges främsta pojkavdelningar med spelare från de egna leden, och regionklubbarna, i A-truppen.

Det tar tid att bygga en egen framtid. Jörgen Rasmusson vet också vad som kan komma. Då gäller det att vara förberedd.

***

I stadsdelen Oxie bedrivs ingen handboll längre. IFK Oxie hade ett tiotal år kring 1990 en utmärkt verksamhet. Utan att ha konsulterat några papper minns jag sju Oxiefostrade grabbar som spelat elithandboll, det vill säga på de två högsta nivåerna.

Oxie, Söderkulla och Rosengård var tre centra när ungdomshandbollen var som bäst i Malmö och det producerades världs-, landslags- och elitseriestjärnor.

I detta sammanhang är stadsdelerna nu nästan döda.

Det finns ingen anledning att tro att det inte finns lika många talanger nu som då.

***

I Malmö seriespelar 2015/16 fyra ungdomslag på pojksidan, alla från IFK Malmö, i åldrarna 13 till 18 år. Det är ingen stabil grund att bygga en framtid på.

Kan ett shjeksponsrat storlag ge den breda Malmöhandbollen ett nödvändigt lyft?

I går var det åter en elitidrottskrock i Malmö.

I Baltiskan spelades elitseriehandboll mellan HK Malmö och IFK Kristianstad.

På Gamla ip tog FC Rosengård emot 35-Vanda i Champions Leaque i fotboll.

Det blev tyvärr inga publikfester. Siffrorna var de väntade, 1 385 på handboll, 778 på fotboll. Trots att HK hade hjälp av några hundra Kristianstadsanhängare och Rosengård av ett antal ungdomar under 18 år som tack vare Malmös miljongåva är garanterade fri entré.

Både HK Malmö och FC Rosengård är relativt nya föreningar och har svårt att ta plats i Malmöbornas idrottshjärtan.

Det mest underliga i publikdiskussionerna är att någon fortfarande förundrar sig över de klena åskådarsiffrorna vid Rosengårds matcher. Och att samme någon menar att detta beror på Malmöbons oförmåga att uppskatta bra idrott.

Hur skoj är det att en halvruggig oktoberkväll gå på en match, där resultaten dessutom blev ungefär det väntade, 7--0?

***

När Marta värvades till Rosengård förklarade de ansvariga att ett ökat publikintresse skulle bekosta merutgifterna. Så har det ännu inte blivit.

***

Ser att HK:s ordförande Jörgen Rasmusson är orolig för publiktillströmningen till elitmatcherna. Trots att det vid några matcher varit fri entré har det varit glest på läktarna.

Åldersstrukturen på besökarna ger tyvärr ingen bild av en ljusare framtid.

Men trots mil i skillnad i massmedial uppbackning hade HK i går nästan dubbelt så många åskådare som Rosengård.

***

När man diskuterar åskådarantalet får man inte glömma att det är dyrt att gå på idrott; biljett, transport, parkering.

Och att programmet är späckat.

I tisdags: Redhawks--Luleå

I onsdags: HK Mamö--Kristianstad, Rosengård--Vanda

I dag: Pantern--AIK

På lördag: Malmö FF--Kalmar, Redhawks--Modo, Pantern--Sundsvall

På söndag: Rosengård--Linköping

På onsdag: MFF--Donetsk

Tur kanske att Malbas herrar spelar borta liksom Malmös innebandydamer.

Och detta händer enbart på elitplanet i Malmö.

Vem har råd att se allt?

Malmö har gjort en bra säsong på herrsidan i fotboll.

Hoppsan!

Det kan man väl inte mena, när himmelsblå krönikörer/bloggare talar om fiasko och allt vad man nu får det till?

Men lyckligtvis finns det en fotbollsvärld i stan utanför Malmö FF, som varit isolerat i toppen. Avståndet seriemässigt har varit alldeles för stort, glappet mellan MFF och stans andralag har varit två nivåer. Det är genant för en stad av Malmös storlek som dessutom vill kalla sig fotbollsstad.

2016 blir det bättre. Glappet kommer att minska. Malmö får åter efter några år ett lag i division 1 genom Prespa Birlik. Och eftersom Kvarnby, Rosengård och IFK Malmö alla höll sig kvar i tvåan samtidigt som Olympic tog sig upp dit har toppbredden -- om man nu kan kalla det så -- ökats. Det är i bästa fall en början till en allmän standardhöjning.

I och för sig försvann minst två klubbar, LB 07 och Husie (det kan också i ett nedåtkval bli en tredje, Hyllie) från trean men Flagg får sällskap av Kulladal, som gjorde en gedigen avslutning. Att vinna de två svåra sista “måstematcherna” med 5--1 och 6--1 är starkt.

Vad kan man då vänta av 2016?

Med den turbulens på spelarmarknaden det finns i Malmötrakten är det en omöjlig fråga att besvara. Det är ju alldeles för mycket tio ut och tio in.

Prespa, Rosengård och IFK Malmö har varit inne i den ruljans under många säsonger. Kvarnby och Kulladal har haft betydligt stabilare trupper. Nya

spelare har kommit från egna leden.

För Olympic blir det en ny situation. Division 2-spel kräver spelarkontrakt, förvisso en liten minimisumma, men kontrakten innebär också att klubben måste betala utbildningsbidrag dels för nya unga spelare utifrån och dels för de unga som redan tidigare kommit till föreningen från andra klubbar och skriver sitt första kontrakt.

Enligt vad jag förstått kan Kulladal även bli en vinnare genom Olympics division 2-status.

Nåväl. Det blir en intressant höst. Men i stort kanske inte direkt upplyftande för oss äldre idealister som är uppvuxna med kontinuitet och igenkänningsfaktor som tidigare fanns i lag och föreningar. I alla fall på den här nivån.

***

En liten handbollsparentes. För en klubb som bygger långsiktigt är små framgångar stora. Jag tänker på IFK Malmös 16-årslag som kvalificerade sig direkt till steg 3 i USM för flickor genom att bli tvåa i en femlagsgrupp efter suveräna Kävlinge. Men att vinna över H 43 lag 2, Baltichov och Lysekil är ett bevis på att IFK är på rätt väg.

Och en injektion.

Att duktiga Dalhem dessutom får lokal konkurrens på flicksidan är stimulerande.

Tänk att bli ifrågasatt efter varje beslut du gör.
100 gånger inom en timme.
Så ser det ut för en handbollsdomare. Okej, lite medvetet överdrivet. Men en viss sanning finns. Hur ofta är alla parter, spelare, tränare, ledare, överens vid ett domslut? Jag bortser helt från en okunnig, partisk publik även om en del reaktioner är lita väl pinsamma.
Vid gårdagens Elitseriematch mellan HK Malmö och Aranäs (31--21) antecknade jag alla gånger det unga domarparet (28 och 29 år) blåste för frikast eller straffkast. Inte för mål, hörna eller inkast. Jag noterade även “ickeavblåsningar” (det är ju också en form av beslut) där mitt “handbollsöga” bedömde att det kunde ha blivit en signal.
Mitt lilla block fylldes snabbt, 48 noteringar före paus, 53 efter. Domarna hade alltså att under 60 minuter i en stressad situation med spelare specialister på allehanda tjuvtrick att på sekunden avgöra 100 olika händelser.
Jag skall inte kommentera siffrorna men de kan förhoppningsvis få spelare, tränare och ledare att tänka till.
Allt är inte svart och vitt, sett ur egna lagets synvinkel.
I vilket jobb har man 100 beslut att avgöra på en timme?