H 43 Lund har en av landets största och mest framgångsrikaste ungdomsavdelningar i handboll.

I basket är Malbas i samma utmärkta situation.

Men hur stor möjlighet har de båda duktiga klubbarna att få se sina främsta talanger spela på elitnivå i egna klubben? Jag tänker i nuläget på pojk/herrsidan.

H 43:s konkurs innebar att A-laget fick börja om på nivå 5. I går blev laget utklassat av Lundagård och steget att avancera redan den här säsongen verkar svårt. Redan nu har många av de äldre tonåringarna lämnat för föreningar, vars representationslag finns högre upp i seriepyramiden. Denna flykt lär fortsätta.

Damlaget verkar dock kunna vinna sin serie i år och då blir det naturligtvis lättare att behålla sina spelare.

***

Malbas ambitioner att spela i herrarnas Basketliga är hedervärda. Det blåser hårt på toppen. Det krävs oftast importer från utlandet. Och sådana kostar pengar. Köper man något vill man givetvis använda det. Porten in till plan är trång. De egna talangerna har svårt att få speltid, några få minuter om ens det i de senaste matcherna. När dessutom studier och spel i USA lockar blir det också färre Malmöfostrade spelare i truppen.

Malbas damer tog i helgen steget upp i Superettan, nivå 2. Det är en utmärkt serie att utveckla de egna unga spelarna i. Malbas har stor potential även på flicksidan.

I USM/RM kommer Malbas spela i steg 3 i alla fyra pojkgrupperna och i två flickklasser.

Det är bevis på en gedigen verksamhet.

Liksom H 43:s.

Men det finns andra, inte lika uppmuntrande, likheter. Den ekonomiska verkligheten visar på hur svårt det är att förena en blomstrande, stor, framgångsrik ungdomsverksamhet med elitidrott.

***

Jag har sett de flesta av Malbas hemmamatcher i Ligan. Varje gång har coachen Henrik Svensson upprepat sitt mantra: Laget är ungt, vi kämpar bra, vi tränar bra, vi har en fin anda.

Det finns inget att anmärka på detta. Samtidigt bevakar massmedia inte alla matcherna, det blir telefonintervjuer, så Henrik Svenssons kommentarer får stå oemotsagda.

Henrik Svensson kan givetvis så oerhört mycket mer basket än jag, men det verkar som all fantasi är förbjuden, liksom de snabba uppspelen, något som de flesta lag i alla lagbollsporter prioriterar.

Match efter match finns åtskilliga tillfällen som inte utnyttjas. Allt verkar så låst och styrt. Fantasi och kreativitet, som ställer till problem för motståndarna, finns inte.

Så ser jag på Malbas herrprestationer.

Handbollens steg 2 i USM är avklarat.
Efter årsskiftet är det dags för steg 3 och 4 som skall resultera i att åtta lag i varje av de sex klasserna skall spela final i Malmö 12--14 maj. I år blev finalarrangemanget minst sagt succé.

De två första omgångarna har visat på skånsk handbolls styrka. Även på ungdomssidan.

27 föreningar ställde upp med 105 lag. Inför de nya stegen finns 84 lag kvar, representerande 25 klubbar. Endast 21 lag (många är andra- och tredjelag från de större ungdomsklubbarna) och två föreningar har försvunnit på vägen.

Låt vara att handbollen (liksom några andra lagbollsporter) har generösa, positiva kvalificeringsnormer, men siffrorna är i min värld imponerande. USM arrangeras i tidens tecken, ingen brutal direkteliminering.  Lagen garanteras många matcher, förhoppningsvis minst sex. Vi tar reglerna igen: I steg 1:s gruppspel tar de två främsta lagen direkt plats i steg 3. Övriga gör upp om ytterligare två platser till tredje omgången i en ny grupp.

Det finns många intressanta detaljer bakom siffrorna.

***

H 43 Lund kom till start med 13 lag, 12 av dem är kvar, däribland tre i såväl flick- som pojkklassen för 14-åringarna. Stark!

Med denna bredd och topp rakt genom åldersklasserna borde naturligtvis en framtida återkomst till elithandbollen vara given.

Men, men …

Genom konkursen för något år sedan har de båda A-lagen placerats i division 3, det vill säga nivå 5. Lagen är i nuläget obesegrade. Damernas väg till tvåan verkar ohotad. Herrarna har ännu inte mött de två närmaste konkurrenterna Farmen och Lundagård. Blir det inte raska steg genom seriesystemet för A-lagen riskerar de främsta talangerna att försvinna till några av de många högre placerade lagen i regionen. Onekligen en grannlaga uppgift för de ledande i H 43 att lösa.

Jag har svårt att tänka mig en annan målsättning än Handbollsligan för en klubb som ligger tia i maratontabellen med 34 säsonger på högsta nivån för herrar.

Damlaget har tre säsonger på samma platå.

***

Jag har en viss varm känsla för de mindre orternas insatser i tävlan mot de stora. Som nu Kävlinge HK som har lag kvar i USM:s samtliga grupper. Det är bara Lugi, H 43 och IFK Kristianstad (mycket tack vare att Näsby IF gått upp i IFK), som kan visa upp samma facit.

Bjärredklubben Ankaret är också värt ett beröm med sina fem kvarvarande lag. Samma som Ystads IF och OV, Helsingborg.

***

Ungdomshandbollen i Malmö har, sett till stans storlek, inte på många decennier haft några större framgångar. Men en ljusning skymtar. Stans klubbar (HK Malmö, IFK Malmö, Dalhem och IFK Klagshamn) har totalt sju lag kvar. Faktiskt två fler än handbollsmetropolen Ystad.

Anmärkningsvärt är måhända att fördelningen är fem mot två till flickornas favör.

Med tanke på hur långt från elitplanet damhandbollen befinner sig är problemet liknande H 43:s. Hur behålla de mest talangfulla tjejerna?

Jag har ställt frågan tidigare. Den enda lösning som jag ser är: Diskussion över klubbgränserna, där handbollen framtid betyder mer är än den enskilda klubben.

Idrott skall ses live.

Då får man även uppleva stämningen och får givetvis oftast en bättre överblick. Men medge att man ibland saknar de repriser som tv bjuder på?

Sitter just och planerar min handbollseftermiddag. På plast kan jag se HK Malmö mot Karlskrona. Men då missar jag avslutningen på träningsmatchen inför EM för damer mellan Tyskland och Sverige (förvisso inget tävlingsmöte, men …) och hela Guif mot Lugi.

Under alla omständigheter hinner jag via tv se när Skövde tar emot Ystads IF.

Tv:s många sändningar är för oss handbollsintresserade härligt. Att se lagen i många matcher ger en merkunskap. Med följd att intresset ökas. Man får nya spännande spelare att följa. Tv-sändningarna från alla Handbollsligans matcher (för 99 kronor/månad!) kompenserar mer än väl tidningarnas alltmer njugga inställning till att ge en mera komplett redovisning över det som sker inom den högsta serien.

Den sköna fåtöljen är dock en tuff konkurrent till att ta sig till dagens möte i Baltiskan mellan Malmö och Karlskrona. Rent spänningsmässigt är det här på pappret det kanske minst lockande. Blekingelager är skadedrabbat. 

Liveupplevelsen ger utslag. Det får överväga.

Men valet är svårt.

***

Efter cirka en tredjedel av Handbollsligan är intrycket att det finns större utrymmen för oväntade resultat och att många fler matcher är ovissa in mot slutet. Det tackar man för. Några rejäla plumpar toppen mot botten finns förstås. IFK Ystad ser inte ut att hålla måttet.

De åtta lag som i dag parkerar på slutspelsplatserna lär inte släppa dem.

Den stora positiva överraskningen är Guif. Eskilstunalaget tappade tre landslagsmeriterade spelare men har tydligt visat var kultur betyder.

I Skövde finns samma miljö. År efter år förlorar Aranäs toppspelare men har visat att man, i alla fall i hemmaarenan, kan hota topplagen. Karlskrona verkar ha höjt sig ett snäpp. Ricoh är vad laget är, ser ingen större utveckling. Jag trodde inte att Josef Pujols flytt från Hammarby skulle innebära en så pass stor skillnad som det hittills gjort. Samtidigt har det funnits perioder med strålande spel.

***

För att få ett hyggligt publiksnitt är det betydelsefullt att serien inte alltför tidigt uppdelas i olika skikt, att bottenlagen kan ta oväntade poäng. Det ser mer lovande ut den här säsongen.

IFK Kristianstad har tappat några av sina främsta och verkar kunna talas med bättre än de senaste säsongerna.

För det är ovisshet vi vill ha, både framför tv:n och på läktaren. Vilket det nu blir.

Man har mycket att göra som pensionär.

Det finns en massa saker man helt enkelt inte hinner med. Såg exempelvis inte en enda match från den sista omgången av Allsvenskan i fotboll. I alla andra av de 29 omgångarna har jag sett mellan två och fem matcher. Nördigt, jag vet.
Regnlördagen hann jag dock med en del, skrev ner några av mina funderingar efter ödesmatchen i fotboll mellan Prespa Birlik och Mjällby.

***

Den födde också andra tankar.

Det pläderas på en del håll att all elitfotboll på herrsidan skall spelas på naturgräs. Men när inte ens Malmö kan erbjuda en acceptabel gräsmatta i början av november efter en höst med ett ovanligt bra väder, hur skall då klimatmässigt sämre områden klara det. Stadions matta var undermålig och det kommer förmodligen att ta lång tid att få den i spelbart skick igen.

Och FC Rosengårds herrar fick flytta från sin gräsplan på Rosengård till Malmö Ip:s konstgräs för att få spelbart underlag för sin kvalmatch till division 1. Vinsten innebär en ny hemmamatch. Malmö lär inte kunna erbjuda en tillräckligt bra gräsplan då heller.

Hur många av gårdagens allsvenska matcher i ovädret hade kunnat spelas på ett rättvist underlag utan konstgräs?

Hellre konstgräs än undermåligt naturgräs. Med en tävlingssäsong från februari in i november med 32 lag, från i stort hela landet, i de två högsta serierna är det en omöjlighet att kunna erbjuda naturgräs under hela säsongen.

***

Hann också se herrarnas VM-kvalseger i handboll mot Slovakien. Imponerande igen, liksom mot Montenegro. Fast annorlunda. Den här gången var försvarsspelet av högsta klass. Det som gladde mest var att det mestadels fungerade tack vare snabba fötter och spelintelligens och inte genom spelförstörande fasthållningar. Det var befriande att se.

Alltför destruktivt spel är en fara för utvecklingen.

Såg naturligtvis EM-kvalet i handboll mot Montenegro.

På tv, kanske tyvärr. Man börjar bli bekväm.

Det var mycket som gladde men utan att vara någon slav på triumfvagnen: Har Sverige någonsin mött ett så svagt motstånd från Balkan i tävlingssammanhang? Det var ju till och med så illa att målvakten före paus var lagets bäste spelare, i särklass. Detta trots 15 måls differens.

Givetvis var det viktigt att förbundskaptenen Kristjan Andreasson med assistenten Martin Boguist fick en start som gör att de slipper grubbla och känna oro fram i alla fall till lördagens betydligt värre uppgift, Slovakien borta.

Som det nu blev var det ett ypperligt tillfälle att ge debutanten Simon Jeppsson 20 minuters speltid. Han visade att det finns kapacitet även mot tuffare (nåja!) motstånd än det i Handbollsligan.

Liksom andra av de mer eller mindre nya.

Man har sina favoriter av en eller annan anledning. En av mina i handbollslandslaget är Niclas Ekberg. Jag hade en liten uppgift i samband med VM 2011 i Malmö och kom då i regelbunden kontakt med landslagstruppen. Utan att gå in på det negativa, kan jag bara konstatera, att Niclas var den särklassigt mest sympatiske spelaren av alla.

Därför gladdes jag speciellt åt gårdagscomebacken efter det olyckliga benbrottet inför OS. I går visade han vilket brett register han besitter. Att han är vass från kanterna och i kontringarna har vi sett tidigare. I går vågade – förvisso måste det undermåliga motståndet tas med i beräkningen – han skjuta från distans (ett mål) och briljera i inspel (två målgivande). Det påminde om hans genombrott i IFK Ystad för åtta, nio år sedan.

Konkurrensen i massmedias krassa värld är tuff. I går hamnade Simon Jeppsson i strålkastarskenet. Niclas Ekberg hamnade utanför. I min bok hade han inte gjort det. En lysande come back efter skadan.

Skall brott löna sig?

Lite löjlig fråga givetvis, men tanken har dykt upp när jag sett en del handbollsmatcher nu i höst. Det gäller främst den nya regeln om att ett lag har sex passningar på sig för ett avslut efter domarnas tecken för passivitet.

Sex passningar anser regelexperterna tydligen är normalt för att bygga uppå ett anfall. Men laget får nästan aldrig sex passningar i följd på sig. Så fort det är möjligt ”låser” motståndarna spelet på ett ojuste sätt och så återstår bara kanske två eller tre pass ytterligare med följd att det oftast blir ett taskigt avslutningsläge.

Brott har med andra ord lönat. Handbollen är inte förtjänt av sådana regler.

***

Handboll är den svåraste bollsporten att döma. Gränsfallen är så många på straffskalan. (Amerikansk fotboll vet jag inget om.)

Såg gårdagsmötet i går mellan HK Malmö och Sävehof, 31—28. Kan inte peka på några speciella situationer men efter ett ha konsulterat mina anteckningar och upptäckt att Sävehof hade sex utvisningar, HK två (den sista i slutsekunderna) och att hemmalaget fick sex straffar, gästerna två, blev jag konfunderad: Spelade verkligen Sävehof så mycket fulare än HK?

Jag vet som sagt inte. Men – HK-anhängarna får ursäkta – det gagnar inte handbollen att det försvarsspel som praktiserades mot Sävehofs mittsexa Ingolfsson under andra halvlek, inte gav en enda utvisning. Det var mer brottning än handboll.

Jag gillar handboll, men när artisterna plockas bort alltför tufft utan åtgärd då känns det fel.

En neutral åskådare skall kunna njuta av en handbollsmatch. De på många håll (storstäderna) klena åskådarsifforna beror kanske att handbollen med sin inneboende spänning bara berör den som har en speciell känsla för en klubb.

I helgen startar USM i handboll.

Turneringen i fem steg kulminerar den 12-14 maj 2017 i Malmö med finalspelet. Årets succé, på alla områden, skall då förhoppningsvis upprepas.
Till den här säsongen har 105 skånska lag anmält sig. Det är rekord. Lagen kommer från 28 olika föreningar. Det är en imponerande siffra och visar på den utmärkta ungdomsbredd som finns i Skåne.

Upplägget gör naturligtvis sitt till för att göra USM populärt. Om det inte blir några wo är alla lag garanterade sex matcher, ofta mot motståndare lagen inte möter i det skånska seriesystemet. Det stimulerar. Basketen har samma upplägg vid sitt USM.

Lundaklubbarnas bredd imponerar som alltid. H 43 har anmält 13 lag, Lugi 12 i de sex tävlingsklasserna, 14, 16 och 18, och givetvis då för båda könen. Lundagård har för övrigt också ett flicklag.

Närliggande Bjärred med sitt Ankaret visar på Lundaregionens styrka. Klubben har sju lag från start.

I Kristianstad har handbollskartan ritats om. Anrika Näsby IF, med tre säsonger på 1950-talet i herrarnas högsta serie, har upphört och lagen har gått upp i elitklubben IFK Kristianstad, som med sina åtta lag är tredje största skånska USM-förening. HK Kristianstad, Vinslöv (förvisso i Hässleholms kommun), Åhus och Tollarp visar på hur starkt handbollsfästet ”Kristianstad” ät. Totalt 20 lag är en bra siffra.

I Ystad har det hänt något. YIF är i dessa sammanhang ensamt på täppan med sex anmälda lag. IFK, som varit väl så framgångsrikt som YIF med att fostra världsstjärnor, har det här spelåret inget lag med i USM.

Kävlinge HK är alltid en klubb att beundra, i år ett lag i alla de sex tävlingsklasserna.

Mitt idrottshjärta klappar alltid lite extra för de mindre klubbarna, uppvuxen som man är i en liten ort. Jag har nämnt några. Det finns fler, som Ljunghusen med lag i alla tre pojkklasserna. Lovar att uppmärksamma fler när tillfälle gives.

***

Som handbollsintresserad Malmöbo har jag tittat lite extra på utvecklingen i stan.

Slutsats: Klar förbättring, men av en stad av Malmös storlek borde man kunna begära mer.

I USM har IFK sju lag – det är en bra siffra – Dalhem två, HK Malmö och IFK Klagshamn ett. Alltså elva lag sammantaget.

Konkurrensen för Dalhem är dock stentuff, speciellt från Lundaklubbarnas sida. Det är många talanger på flicksidan som försvunnit från Dalhem de senaste åren.

I gengäld har HK Malmö dragit nytta av Lundaklubbarnas fantastiska bredd. HK:s lag i USM:s 18-årsgrupp är till stor del hämtad från Lund. Laget kom i somras tvåa i den internationella storturneringen Partille cup och är definitivt det Malmölag, som har störst möjlighet att på hemmaplan i maj få vara med i finalspelet.

***

Handbollen är jämlik. Av Skånes 105 lag är 52 flicklag, 53 pojklag. I Malmö finns en viss slagsida åt flicksidan, 7—4.

***

Har vissa tankar på att ytterligare granska handbollens situation i Malmö. När det finns tid,

Jag har efter ett uppehåll på åtta år åter engagerat mig så smått i skånsk friidrott.

Den är trängd. Att förneka detta är tjänstefel. Under senare tid har diskussioner förts mellan förbund och föreningar om bland annat hur man skall göra tävlingsprogrammet mera attraktivt. Att synliggöra problemen är givetvis en nödvändig början.

Men det som i samtalen gör mig lite besviken är den defaitistiska synen: Konkurrensen nuförtiden är så tuff.

Underförstått: För tuff.

Det är konkurrens om själarna, det är det, men med man vänder inte en nedåtgående trend med ett negativt synsätt. Produkten måste göras attraktivare. Viljan finns hos några, men mitt intryck är, att när det gäller att ta det nödvändiga sista steget så saknas uthålligheten hos alltför många. Man betonar svårigheterna.

***

En idrott som över tid utsatts för en hårdare kamp om de unga är handbollen. Fotbollen har blivit en åretrunt idrott, innebandyn har expanderat kraftigt.

Likväl har skånsk handboll ökat i omfång. Efter två år nästan explosionsartad ökning av antalet lag (från åtta år) till en bit över 700. Även den kommande säsongen blir det fler i seriesystemet även om ökningen av naturliga skäl är mindre än under rekordåren.

Intressant är att antalet lag inte minskar i de åldersklasser där man spelar utan att notera resultat och därför inte redovisar några tabeller. Inom fotbollen, som också skall införa ”tabellösa” serier upp till 13 år många rädda för ett tapp.

Jag tror inte det. Leken är viktigare än resultaten.

***

Inom basketen, som i Skåne är en liten idrott med få lag/klubbar per åldersklass, spelar man nivågrupperat, när man kommer upp i tonåren och tar inte hänsyn till åldern.

Som jag ser det en nödvändighet i en numerärt liten sport för att få en viss bredd och dessutom en utveckling på de unga talanger som finns. Den får man med tuffare matcher.

***

Åter till friidrottens rekryteringsproblem, främst på pojksidan. Kan man anordna tävlingar där 12-åringar möter 15-åriga nybörjare? Nu rekryterar friidrotten ofta barn från tio år och yngre. Det är inte många som är kvar i friidrottsgemenskapen upp i senioråren, och knappt det.

Samtidigt vimlar det av tonåringar, som av olika anledningar, slutat i en annan idrott. Många av dem är vältränade och med talang för någon av de många grenar som finns inom friidrotten. Men var finna tävlingar som är anpassad till deras nybörjarnivå?

I Skåne skulle förvisso en talangfull 15-årig nybörjare hävda sig bra i vissa grenar. Men rent allmänt skulle jag vilja se nybörjartävlingar för att öka en obefintlig bredd. Men hur locka fler till friidrotten?

Återkommer inom kort.

***

Liksom om den positiva skånska ungdomshandbollen inför kommande SM för juniorer och ungdomar. Antalet skånska anmälda lag är rekordstort.