Mer och mer sällan läser jag matchreferat.

De ger mig inte vad jag förväntar mig. Allt koncentreras till hemmalaget. Oftast inget om bortalaget, inte ens ett endaste namn. Jag pratar om Malmötidningarna.

***

Som nu när Malmö FF i lördags mötte en kommande motståndare i Allsvenskan, Jönköpings Södra. Allt, bara allt, handlade om MFF:s tydligen mediokra insats. Om alla de frånvarande hemmaspelarna och Anders Christiansens lovande återkomst.

Fanns det verkligen inget nytt intressant att berätta om J-Södra? Vem skall ersätta Pawel Cibici? Något annat nytt om Smålandslaget? Fanns det inte något som stack ut? Något måste ju ha varit bra eftersom man pressade MFF under i stort 90 minuter.

Men inte …

***

Jag vill poängtera, allra först: Det HK Malmö sargade lag presterat i sina fyra senaste matcher har varit minst sagt överraskade. Kloka spelare, taktisk tränare, lågt tempo, tålamod, allt detta är förklaringar till de åtta poängen. Men också – handen på hjärtat, trots allt – förvånansvärt svagt motstånd.

I analyserna, eller vad man nu skall kalla det, nämndes inte med ett ord att Guif-matchen var den tempofattigaste elitmatch som på mannaminne spelats i Baltiskan.

Niklas Kraft, målvakten, fick berättigat beröm efter sin insats vid 4-målsvinsten mot Ricoh med en räddningsprocent på närmare 50. Jag har inte hittat ett ord om att de alternerande Ricoh-målvakterna totalt svarade för en (!) räddning, 6 procent. Det måste vara ett alla tiders bottenrekord för högsta herrserien.

I handboll är det små marginaler som avgör, vinst med ett eller två mål kan lika gärna vara det motsatta. När HK vann med uddamålet mot Lugi missade Lundalaget alla sina tre straffar och hade fyra ramträffar mot HK:s två. Marginalerna var mot Lugi – inte ett ord någonstans. Därmed inte sagt ett HK:s vinst var oförtjänt.

Efter den klara söndagsvinsten mot Karlskrona upprepades det ”alla” skrivit den senaste tiden, de många frånvarande i HK och veteranernas förmåga att styra matchförloppet till en ny seger. Inte en stavelse om att Karlskrona, tunt från början och sedan med många skador på niometer, som till denna match dessutom fick undvara Lars Möller Madsen, storskytten.

***

Jag vill än en gång poängtera—det finns ömma tår överallt -- att jag inte på något sätt vill undervärdera HK:s insatser. Laget har gjort det väldigt bra. Samtidigt finns det förklaringar, som jag som läsare hade velat veta. Om jag nu inte sett alla fyra matcherna och sett vad som hände.

Matchreferaten saknar alldeles för ofta väsentligheter. Därför läser jag sällan dem.

Svensk handboll skall vara stolt över USM.

I dessa tider, då utslagning och tidig specialisering inom idrotten tar allt mer plats i debatten, kan handbollens spelform i USM vara ett föredöme. Det har gjort att även de mindre klubbarna känner sig välkomna och vet att deras ungdomar får sex utvecklande matcher. Ja, om det nu inte blir några sena avhopp, då det kan bli något färre.

Upplägget lockar. Det har blivit lite av prestige att kunna ställa upp med ett lag i USM. När tävlingen startade i höstas deltog 526 lag i de sex grupperna. Jag medger att jag inte orkat räkna ut hur många föreningar som är representerade i denna siffra, men det rör sig om en bra bit över 100. När nu USM under de närmaste veckorna går in i steg 4 finns 173 lag kvar. De kommer från 75 klubbar.

Det tyder på att handbollen har den klubbredd som alla idrotter eftersträvar.

***

Att på Kvinnodagen, den 8 mars, också kunna konstatera att det var fler startande flicklag än pojklag i USM är fakta, som stärker handbollen image. 289 flicklag mot 237 pojklag är för många kanske överraskande siffror. I rättvisans namn bör man kanske notera att konkurrensen för de bollbegåvade flickorna från andra sporter är mindre än den för pojkar. Ishockeyn är inget allvarligare alternativ och fotbollen kan inte på långt när matcha handbollens jämställhetssiffror.

***

Skåne, då?

En femtedel av de startande lagen kom från Skåne, 105. Antalet deltagande klubbar var 27. Könsfördelningen var jämn, 53—52 i pojkarnas favör.

När nu turneringen går in i sitt slutskede finns 39 lag kvar. Det mest imponerande är att de representerar 16 olika klubbar.

Jag är hyggligt insatt i friidrott och dess problem. I ett stafett-SM i motsvarande åldrar kan Skåne i bästa fall ställa upp med tio lag från, också i bästa fall, tre föreningar. Och då pratar vi om fyrmannalag.

Det är olika världar.

Elitklubbarna dominerar numerärt. Om man nu efter konkursen kan inlemma H 43 Lund i denna kategori.

Men att Kävlinge HK har tre lag kvar är värt ett extra omnämnande. Kävlinge är ett stabilt fäste i distriktet. Det behövs när andra orter av ungefär samma storlek sviktar. Skurup har exempelvis tappat rejält till innebandyn.

Trots det övervägande positiva tongångarna inom Skåne finns det hallar med handbollsmått som inte utnyttjas för just ungdomshandboll.

Av mycket positivt om spelformen för USM finns också det faktum att klubbar med sina seniorlag långt ner i seriepyramiden – några till och med utan seniorverksamhet -- kan avancera långt i USM med sina lag. Jag tror att det är en injektion för hela verksamheten i IFK Malmö, Ankaret, Dalhem, Ljunghusen, Lödde, Åhus och Staffanstorp att de har ungdomslag som finns bland de cirka 30 främsta i Sverige.

Tomas Axnér, handbollstränare i Lugi, är missnöjd med att endast 1 170 åskådare fanns på plats när hans lag i går komfortabelt slog Hammarby med 29—23 i Handbollsligan.

Det har den gode Tomas all rätt att vara. Men sen slår han, liksom många andra, åt fel håll, mot de egna medlemmarna och de många ungdomarna i klubben.

Men hur ser en handbollsvecka ut för Lugis ungdomsspelare? Träning två till kanske fyra gånger och oftast en match under helgen. Vid de flesta tillfällena är en förälder chaufför – och många familjer har mer än ett idrottande barn. Finns det då eventuellt en aktivitetsfri kväll, speciellt en fredag, är valet i min värld enkelt: Det får bli en handbollsfri kväll med lite fredagsmys med hela familjen.

Och handen på hjärtat: Hur attraktivt är säsongens upplaga av Hammarby?

Dessutom har handbollen sålt ut alla sina matcher till tv och i och med att de nu sänds i C More är kvaliteten på sändning och i många fall även på kommentatorerna högre än tidigare. Ytterligare en konkurrensfaktor.

Rent allmänt är Handbollsligans matcher inte lockande. Publiksnittet är beskedliga 1 522 personer. Då skall man ta i betraktande att IFK Kristianstad snittar på 4 812 och att Sävehof invigt en ny hall och att Ystads Arena höjt sin kapacitet.

Lägg till att det finns några matcher med fri entré och därmed avsevärt högre åskådarantal.

Problemet finns inte hos Lugimedlemmarnas bristande intresse en fredagskväll med motstånd av ett av seriens sämsta lag.

Skånes handboll mår bra.

Det syns i de båda högsta serierna, med både bredd och topp såväl på dam- som herrsidan. Fem lag i herrarnas serie och fyra på damsidan.

Men för att må riktigt bra, måste det finnas många, välskötta klubbar med en bred ungdomsverksamhet. Det finns också i Skåne.

I USM för 14/15-, 16/17- och 18/19 åringar finns 39 skånska lag kvar, när tävlingen går in i steg 4, som följs av finalspelet i Malmö den 12—14 maj. Men än mer imponerande än siffran 39 är att de 39 lagen representerar inte mindre än 16 olika klubbar. Det menar jag är bredd. Låt vara att det totalt återstår 173 lag, som skall bli 48 till slutspelet på Stadionområdet.

Elitklubbarna Lugi (6 lag kvar), Ystads IF (4) och IFK Kristianstad, numera duktiga även på flicksidan sedan Näsby IF:s nu ingår i IFK-gemenskapen, (5) och division 3-föreningen H 43 Lund (7) dominerar förvisso.

Men att tre lag från Kävlinge HK finns kvar är värd all beundran. Klubben har under lång tid varit en pålitlig leverantör av duktiga spelare och också framgångsrika tränare.

Lödde Vikings, Staffanstorp och Ljunghusen är klubbar, som man utanför den inre handbollskretsen inte känner till, men de har lag, som kan hävda sig bland de cirka 30 främsta i landet. Sett över tid har de här klubbarna fler åldersgrupper på denna nivå. Det finns kontinuitet.

Åhus och Ankaret av ”småklubbarna” är mera etablerade i dessa sammanhang. Liksom elitklubbarna på damsidan H 65, Eslövs IK och på senare år även HK Kristianstad.

OV Helsingborg har alltid bredd i sin ungdomsverksamhet.

Så har vi då Malmö. Elva lag deltog från början – det var nog på 1980-talet, ungdomshandbollens storhetstid i Malmö som det fanns så många Malmölag med från start – tre är kvar, HK Malmös herrjuniorer och så vardera ett flicklag från Dalhem och IFK Malmö. Så har det sett ut några säsonger bland flickorna. Det borde nu finnas underlag att till ett hyggligt damlag. Likväl ligger Dalhem på den nedre halvan i en serie på nivå 4, IFK har samma position på nivå 5.

Vad – eller vem – hindrar ett samarbete?  I bakgrunden finns också IFK Klagshamn med bra flicklag.

För en tid sedan berörde jag H 43:s och Lugis politik på att satsa brett i stället för att toppa i de yngre årgångarna i USM. I FA har Lugi två lag kvar, H 43 två i PA och tre i PB.

Jag upprepar gärna: Det är i min idrottsvärld föredömligt.

Med sex barnbarn, fem av dem aktiva i olika idrotter på olika nivåer, får man en hygglig inblick i ungdomsidrottens värld.

Går man så lite mer på djupet och studerar resultatlistor och serietabeller, i den mån de nu finns, hittar man oerhört stora skillnader i hur klubbarna anammar de intentioner som förbund och idrottsforskningen vill genomföra.

Berörde ämnet i ett blogginlägg för en tid sedan.

I Lundaspelen i basket i åldersgruppen U 12, det vill säga en klass för 11-åringar, möttes kontrasterna. En av Skånes främsta klubbar har en stor trupp i den åldern som räckte till tre lag. Två andra duktiga Skåneklubbar hade vardera två lag med i turneringen. Dessa två föreningar fördelade sina spelare på två jämna lag. Den andra klubben toppade ett lag, som i gruppspelet vann alla sina matcher i utklassningsstil. Medan de två andra lagen i sin tur förlorade rejält i de flesta av sina matcher. Var finns den idrottsliga utvecklingen i att vinna överlägset vid de flesta tillfällena? Och hur skoj är det att alltid förlora? Speciellt när det inom de egna ramarna går att undvika.

Att till varje pris vinna en 11-årsturnering med följd av en tidig utsortering är just det förbunden vill förhindra.

Alla klubbar har inte denna inställning.

***

 Därför är det så skönt att hitta en kontrast i de stora Lundaklubbarna i handboll, H 43 och Lugi. Till SM i 18/19-, 16/17- och 14/15-årsklasserna har man inte toppat sina lag i de två yngsta grupperna. Totalt i de sex klasserna hade H 43 13 lag, Lugi 12 till start.

I de två yngsta pojkklasserna startade Lugi med sammanlagt sex lag, endast ett återstår inför steg 4. Men jag är övertygad om att om man nöjt sig med ett toppat lag hade detta i de båda klasserna varit heta aspiranter till att bli bland de åtta lag som i maj i Malmö skall spela om SM-medaljerna.

H 43 har i samma två åldersklasser samtliga fem startande lag med inför steg 4, två av 32 i PA-gruppen och tre av 32 i PB-klassen. Imponerande!

H 43 har också prioriterat bort eventuellt finalspel för två lag och i stället låtit så många som möjligt delta länge i en utvecklande SM-spel.

I min värld skall ungdomsidrott bedrivas som H 43 och Lugi gör i USM för sina tonåringar.

Inte som basketklubben för att vinna en 11-årsklass i Lundaspelen.

***

I kommande helg spelas steg 3 för flickor A (16/17-åringarna). Återkommer då med en skånsk sammanfattning inför steg 4.

Norge bäst i världen!

I alla de olika skididrotterna är vi vana. Men i handboll!

Så är det. I december vann de norska damerna EM. Nu i januari blir de norska herrarna sämst tvåa i VM.

Och bakom succén står två Malmöbor, eller före detta, är det bäst att tillägga. Och kanske för ärlighetens skull också notera att de båda inte har hela ansvaret utan är viktiga kuggar i ett fungerande maskineri.

På bänken i damlaget satt Söderkullagrabben och Dalhemsfostrade Mats Olsson och coachade de norska målvakterna med all den erfarenhet han skaffat som en av världens främsta målvakter under en lång karriär.

I Frankrike har man bakom den norska bänken ofta sett Kent-Harry Andersson antecknande och analyserande för att vidarebefordra sina iakttagelser till förbundskapten Christian Berge.

Inte långt efter slutsignalen efter förlängningsdramat i går såg man Berge och Andersson i en öm omfamning.

De senaste säsongerna har Kent-Harry varit Berges ”spion” på de många norska spelare som spelat i Sverige. Det finns några i VM-laget.

Kent-Harry och Malmö då? Ok, han är född i Ystad med bodde efter studierna på Lärarhögskolan många år på Djupadal (tror jag) och hade Malmö som bas innan den långa lyckosamma internationella tränarkarriären.

Och det viktigaste: hans första tränaruppdrag var i början av 1980-talet var i IFK Malmös damlag i division 2. Dessförinnan spelade han IFK:s herrlag i högsta serien, som han också tränade efter säsongerna damlaget.

Så visst har Kent-Harry Malmöanknytning. 

Om inte annat för att få en lokal journalistik poäng till Norges nästan osannolika handbollsframgångar under två månader.

Kan Norge förresten göra en Danmark? 1992 kom danskarna in som reserv i EM-fotbollen och blev Europamästare. I detta VM har Norge fått plats efter ett återbud.

VM-handbollen 2017 är slut för Sveriges del.

Sverige kom på sjätte plats.

Jo, så är det. Även om Sydsvenskans krönikör påstår att det återstår några placeringsmatcher. Sedan mellanrundan slopades i samband med VM 2013 rankar man lagen mellan plats 5 och 16 efter insatserna i gruppspelet.

Men att lära sig dessa grundläggande bestämmelser är givetvis för mycket begärt, när i alla sammanhang kvantitet går före kvalitet. Det går ju inte att missa att ett ungdomslag från MFF skall spela en träningsmatch på Parken i Köpenhamn.

Om den svenska VM-insatsen är det mesta sagt. Men mer vill alltid ha mer. Det hade med en annan lottning kunnat bli ett steg till. En VM-lottning beror inte enbart på Fru Fortuna. Insatserna i tidigare turneringar rangordningar nationerna, sätter dem i olika seedningsgrupper. Sjätteplatsen i år gynnar därför Sverige inför kommande mästerskap.

I kommentarerna frodas optimismen inför de kommande årens många mästerskap. Idrotten är i sig optimistisk, det ligger i generna. Själv ser jag givetvis också med stora förhoppningar fram mot vad det här unga, sympatiska och inte minst lovande lag skall åstadkomma i framtiden.

Men det blåser snålt på toppen. Marginalerna är små, extremt små i handboll. Ett mål hit eller dit betyder så oerhört mycket.

En av många positiva egenskaper med den här svenska upplagan är att laget i de matcher man ”skulle” vinna aldrig utsatte sig för risken att hamna i stressiga, jämna avslutningsminuter. Laget fick snabbt matcherna dit man ville.

Det går givetvis att påstå att Sverige bara hade två riktigt bra motståndare – och det blev ju också förluster mot Danmark och Frankrike – men de lag man utklassade visade vid andra tillfällen sin höga kapacitet.

Det finns ingen klar logik i idrottens värld. Som nu att Danmark elimineras av Ungern, som besegrats av Vitryssland, samma lag som sen åker på minus 19 mot Sverige. Som förlorade mot just Danmark.

Och se på Danmark en gång till: OS-etta 2016 och som vid de nio senaste internationella mästerskapen, OS, VM och EM, har spelat hem fem medaljer, därav två guld, och nu i Frankrike kom på plats tio.

Kanske bra att veta när den svenska optimismen frodas inför framtiden.

Efter förra VM-turneringen för herrar verkade det som om handbollsvärlden var på väg att breddas.

Qatar, lite speciella skäl måste medges, Brasilien, Tunisien, Österrike, Egypten (förvisso VM-fyra 2001) och Argentina oroade de etablerade europeiska nationerna på ett glädjande sätt. Alla idrotter tjänar på när fler länder kan agera på en hög internationell nivå.

Det behöver inte innebära en nationell idrottslig ”katastrof” att bli utslagen före semifinalen. Som i ishockey. Även om danskarna förmodligen har nära att känna att förlusten mot Ungern var något åt det hållet.

I årets gruppspel var man tillbaka i det gamla vanliga Europaspåret. Av lagen som kvalificerade sig till slutspelet var det endast Brasilien som slog ut ett europeiskt land, ett ungt, skadedrabbat Polen. Egypten och Qatar avancerade via Argentina och Bahrain.

Det är inte bra att elitlagen koncentreras till Europa. Främst saknar jag ett bra lag från Sydostasien. Vi lite äldre minns Sydkorea åren kring det egna OS i Söul 1988. Kan Japan få samma kick inför hemma-OS 2020? Det vore välkommet.

De ”små” stod dock upp bra i åttondelsfinalerna. Först och främst Ungerns skräll mot Danmark. Men även Brasilien var nära en knall mot Spanien. Och detta fantastiska Island höll ju Frankrike stången en bit in i andra halvlek. Ett Island utan sin världsstjärna Aron Palmarsson.

Om Qatars sätt att bygga ett landslag kan man ha många åsikter. Men avancemanget via Tyskland måste givetvis klassas som en smärre överraskning.

Och var skall vi sortera in Norges insats? Ok, fyra i EM 2016 men det är inte orealistiskt att man får se Norge i VM-finalen på söndag. Tänka sig Norges damer som EM-etta och en dryg månad senare herrarna i en VM-final.

Norrmännen kan mer än åka skidor.

Sverige då? Lite oturligt att man hamnat på samma halva som Frankrike.

Men det finns utrymme för fler överraskningar. Svenskarnas strålande insatser hittills – Qatars och Egyptens senaste matcher har visat dessa lag inte alls är så dåliga som siffrorna mot Sverige visade – har naturligtvis gjort att fransmännen knappast lär underskatta Sverige.

Det finns dock läge för en helnordisk final. Eller tog nu den orealistiska, nationella optimismen överhand?

Troligen.