Det är mycket nu.

Även inom idrotten. Även om den i stort står still.

Själv är jag alldeles för okunnig om följderna för cornavirusets fortsatta spridning. I sådana här situationer är man hänvisad till den expertis som finns. Och inte lyssna till alla de självutnämnda ”förståsigpåare” som delger sina synpunkter och råd på alla de många sociala medier som kan berika livet men också sprida en massa skit.

Ibland – och det är ganska ofta -- förundras jag över all den tid som många lägger ner på att kommentera en massa oväsentligheter. Tid som kunde ägnas åt annat och viktigare.

Nu kastar jag förstås sten i det berömda glashuset, eftersom jag bloggar. Jag får dölja mig bakom det faktum att cirka 1 500 unika besökare vissa månader hittar hit och noteras för över 7 000 klick.

***

Nåväl. Lite idrott får det bli.

De olika idrottsförbunden löser virusproblemen på olika sätt. Rätt eller fel? Här finns väl inget giver svar.

Ishockeyns sätt att tackla upp- och nedflyttningen till SHL, högsta herrserien, strider dock mot mitt idrottsliga patos. En – eller två som i detta fall – förlorare skall inte vinna på en förändring. Som nu just i SHL. Leksand och Oskarshamn blev klart efter de andra i sluttabellen. Båda lagen visade att de ej hade tillräcklig kvalitet för den här nivån.

Björklöven, speciellt, och Modo hade mer än väl varit värda att få en chans att få kvala och visa sin kapacitet efter sina insatser i Allsvenskan. När nu Corona ställt till det och förhindrat fortsatt kvalspel hade den sportsligt mest rättvisa givetvis varit att alla fyra klubbarna kommande säsong fått SHL-status. Med vilja hade det gått att lösa. 16 lag med fyra inbördes matcher hade förvisso gett 60 matcher mot 52. Hade denna ökning inte fått plats borde man under en enda säsong bara mötas tre gånger, innebärande 45 matcher. Okej inte helt rättvist men bättre detta än att utesluta Björklöven och Modo från den ekonomiska köttgrytan.

Förlorare skall inte bli vinnare.

***

Lasse Sandlin, Aftonbladets tidigare sportchef, är död,

När jag som 45-åring kom in i tidningsvärlden var det, ja, just en ny värld för mig. Det var lätt att skapa vänskapliga kontakter med kolleger från hela landets morgontidningar. Svårare var umgänget med journalisterna från de stora kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen – kollegerna från Kvällsposten kände jag tidigare.

AB:s och Expressens representanter såg sig som lite större och bättre än oss andra (med några undantag förstås). Det stora undantaget var Lasse Sandlin, vars genuina idrottsintresse och kunskap lyste igenom och präglade den samvaro man hade efter utfört uppdrag. När våra jobb sammanföll blev det alltid extra angenämt.

Vid VM i skidor 1997 i Trondheim bodde Lasse och jag på samma hotell i rummen bredvid varandra. Vi träffades 14 dagar i sträck och våra samtal och långa diskussioner var minnen som dök upp när jag i går möttes av dödsbudet.

Lasse Sandlin behövde aldrig hitta de ”vinklingar”, som inte fanns.

Fakta och kunskap räckte för att han skulle bli läst och respekterad.

Av mer än av mig.

Förra helgen avgjordes SM i friidrott för 15- och 16-åringar.

De skånska ungdomarna kom hem från Örebro med 16 medaljer av 120 möjliga.

Antalet är i paritet med de senaste åren. Om det är ett bra facit eller inte, det är i min idrottsvärld ointressant liksom att de 16 medaljerna fördelades på endast tio aktiva. I de här åldrarna är det ofta så att hen är framgångsrik i mer än en gren.

Att sen också 13 av de 16 medaljerna tog av flickor är heller inget att förvånas över. Så har Friidrottskåne sett ut under många år. Tjejerna dominerar även numerärt. Sen finns det förstås anledning att diskutera varför så få grabbar lockas till friidrott. För just detta faktum är det mest oroväckande. I P16-klassen deltog endast fem – det är ingen felskrivning – skåningar från fyra föreningar. Ingen enda från Malmö! Något bättre var det i P 15, sju klubbar med 15 deltagare. Här fanns det också några aktiva från Malmöföreningar, dock med hjälp från några grannkommuner.

Något bättre var det i de båda flickgrupperna utan att det dock finns anledning till jubelrop.

Det som förvånar mig allra mest är att jag under hela 2000-talet hört att många klubbar har kö till sina friidrottsskolor, som redan (enligt uppgift) är stora. Det rör sig inte om några tiotal ”elever” i skolorna utom om hundratals. Jag hört och läst om siffran 500. Men tyvärr pratar vi inte om ungdomar kring tio år och uppåt. Utan om barn från kanske fyra upp till just tio.

Det är väl okej om föreningens huvudmålsättning är att ägna sig åt lekverksamhet. Men så är det inte. I slutändan är målet att barnen skall lotsas in en tävlingsverksamhet. Och då inte för sju-åttaåringar.

Men det är få föreningar som lyckas behålla intresset upp i tonåren. Startfälten i tävlingarna och årsstatistiken är svidande bevis på det inte fungerar.

Är det inte dags att tänka om?  Som att ta in ”eleverna” i senare ålder och ge de skickligaste instruktörerna mindre grupper att arbeta med. När jag är funktionär frapperas jag ofta hur tekniskt illa skolade en del klubbars aktiva är. De som kommer från exempelvis gymnastiken har en helt annan grund än de som har idrottsbakgrund endast från friidrotten.

***

Jag har skrivit det tidigare. Min oro för den skånska friidrotten består. I alla fall om man vill en bred idrott med en gedigen ungdomsgrund. För båda könen.

***

KIippan är en av de skånska orter, utanför städerna, som under de närmare 70 år jag följt skånsk friidrott nästan alltid haft en fungerande verksamhet. I höstas vann Klippans FIK flickklassen i den riksomfattande breddtävlingen Kraftmätningen. Och i Örebro blev klubben bästa skånska medaljklubb med ett guld, två silver och två brons. Med sina sju deltagare hade Klippan, näst MAI, flest aktiva av de tolv Skåneklubbar, som deltog i USM.

Varför sitta här och spekulera?

Det blir kanske inget SM—slutspel för herrar i handboll.

Isolerad – inte på grund av corona utan för utbredd slemsäcksinflammation i hälen, som omöjliggör längre transporter på egen hand – ligger jag och spekulerar i läspauserna av Ingrid Carlbergs oerhört intressanta biografi över Alfred Nobel.

För någon dag sedan lekte jag expert och delgav mina slutspelsfunderingar. Men av mycket positivt att säga om idrott: Det ändrar sig snabbt. Form är en färskvara.

Några matcher i senaste omgången har fått mig att fundera och fegt tänka om.

HK Malmö har varit stabilt. Ett lag som ledet en serie efter 30 av 32 omgångar är självfallet bra. Det är löjligt att påstå något annat. Handbollen, även i internationella finalsammanhang, är rik på genomklappningar som HK:s 19—29 mot Alingsås. I matchen saknade jag någon som tog tag i det, gjorde det oväntade. HK verkade sönderläst av ett skickligt Alingsås (Mikael Franzén, tränaren), som också hade den individuella kreativiteten.

Alingsås en finalpretendent. Som vanligt.

Kristianstad har blandat och gett. Men senast mot Sävehof visade man i första halvlek – den jag såg – ett spel, som kanske inget annat lag kan ens i sina bästa stunder. Nu är förstås den kvällens Sävehof med skador, sjukdomar och en avstängning inte den bästa värdemätaren.

Såg inte Skövdes överkörning av Önnered men imponeras över hur man sprider sitt målskytte. Det är ett lag med det mest varierade skyttet.

***

Det är i dag inget vågat tips att det blir HK Malmö, Alingsås, Kristianstad och Skövde som avancerar till semifinal.

Ystads IF verkar helt under isen och Sävehof är för tunt för närvarande.

Det troliga är att den nuvarande tabelltoppen, Malmö, Alingsås, Kristianstad, Skövde, blir intakt.

SHL:s etta och tvåa, vem det nu blir, kan knappast undgå att vinna över IFK Ystad, Lugi (alternativt Redbergslid) över fem matcher.

Och då lär det bli ett Skånederby i kvartsfinalerna, HK Malmö mot antingen Lugi eller IFK Ystad. Kristianstad tror jag väljer Sävehof med bakgrund av tisdagens 32—20. Då blir det Skövde—YIF i det fjärde mötet med västgötarna som storfavoriter-

Oavsett val kan semifinalerna bli tio handbollshögtider. Att få favören att få välja motståndare kan bli en väl så delikat uppgift.

Mitt förra tips kvarstår: IFK Skövde vinner SM.

***

Men redan, när den omgång som börjar i dag är klar, kan mina funderingar vara helt käpprätt åt skogen.

Och ännu har jag inte bestämt kvällens match: HK—Hallby eller YIF—Skövde. Matchförloppet får avgöra.

Sista perioden Rögle—Redhawks blir det i alla fall.

Tv-konsumenten har det bra. Med en fot i högläge.

Slutspelet i Handbollsligan, högsta herrserien, närmar sig.

Det känns skönt. Transportsträckan är för lång. Den allmänna handbollspubliken har samma uppfattning. Det har den visat genom de genomgående låga, och minskande, publiksnitten.

Inte ens HK Malmös jakt på att vinna Handbollsligan, idrottsligt en verklig merit, attraherar en kräsen Malmöpublik. Utan slutspel hade hemmamåndagsmötet mot serietvåan Alingsås varit direkt avgörande – nästan i alla fall – om var SM-guldet skulle hamna. Nu gäller det bara om vilket lag som skall få hemmafavören i slutspelet. Och möjligheten att välja slutspelsmotståndare. Kanske nog så viktigt, men inget som direkt lockar extrabesökare.

Fjorårets slutspel visade också att dessa fördelar inte var en fördel mer än ekonomiskt. Sjuan Sävehof blev mästare med fyran Alingsås som finalmotståndare.

I år tror jag inte att en sjua eller åtta, IFK Ystad, Lugi eller Redbergslid, har den kapacitet som Sävehof hade i fjor. Har svårt att se att någon ur denna trio över fem matcher skall rå på HK Malmö, Alingsås eller IFK Kristianstad, av vilka två skall välja sin kvartsfinalmotståndare. Tvåan har även möjligheten att välja sexan, Sävehof eller Ystads IF, två outsiders i slutspelet. Det gör man inte.

De senaste omgångarna har bjudit på varierad konfekt med stora variationer i prestationerna. Lagen har haft olika koncept att matcha, och träna, sina trupper inför det förhoppningsvis tuffa matchandet nu i slutet av säsongen.

I Ystads IF har storstjärnan Kim Andersson knappast spelat alls offensivt. Då har Jakob Nygren trätt in och visat att han har kapacitet på denna nivå. Dalibor Doder, tidigare mest med korta inhopp, har fått åtskilligt med mer speltid och då visat att han inte ”glömt” allt det som gjorde honom till en världsstjärna.

Den andre outsidern är Sävehof. Om – och jag upprepar om – Gzim Salihi förklaras frisk efter sin tredje hjärnskakning. Iraniern Pouya Norousis korta gästspel som ”högernia” visade att med en bra spelare i den positionen tillsammans med Jonathan Edvardsson och William Bogojevic har Sävehof kanske ligans främsta uppställning på distans.

Den senaste tidens tv-tittande på Handbollsligan har i min värld utkristalliserat en ny favorit till SM-guldet, IFK Skövde. Deras trupp är bred med hög kapacitet på alla plaster.

För HK Malmös del gäller att Viktor Östlund blir så tränad att han kan spela under längre perioder än han gjort hittills.

Och självfallet kan man – trots allt – inte bortse från IFK Kristianstad. Eller?

Ett spännande slutspel blir det under alla omständigheter.

Till skillnad från grundseriens lunk.

Tävlingssäsongen i fotboll är i gång.

Det ha redan blivit en hel del tv-tittande. Och dags för funderingar.

I Malmö finns fem herrlag i division 2, nivå 4, med ambition om att avancera i systemet, LB 07, FC Rosengård, BK Olympic, Prespa Birlik och IFK Malmö. Vällovligt givetvis. Målsättningar och visioner tillhör idrotten.

Jag har de senaste säsongerna sett en hel del matcher med några av de ovanstående Malmölagen och har väl en ok uppfattning om lagens kapacitet. I helgen såg jag i Svenska cupen några lag från division 1 spela mot allsvenskt motstånd och imponerades av kvaliteten. Jag är medveten om att man efter en enstaka match inte kan – och kanske inte heller bör – dra några definitiva slutsatser. Men kvalitetssteget från tvåan till ettan ser väldigt långt ut.

Det Oskarshamn presterade i vinsten mot Elfsborg, Eskilsminne mot Häcken (trots 0—4), och inte minst BP mot Hammarby, trots vinst med 2

--0 för det allsvenska topplaget, visade på en kapacitet och kvalitet jag inte sett hos Malmölagen de senaste säsongerna.

Och Tvååkers seger över Norrköping understryker ytterligare mitt resonemang om division 1-lagens styrka.

***

I samma ”härad” vill jag inte nämna Karlskronas insats mot Malmö FF, 1—2.

Det var nämligen en bedrövlig match på en bedrövlig naturgräsplan.

Sverige är inte moget för en tävlingssäsong från februari in en bit i november med elitspel enbart på natur- eller hybridgräs. Det eviga tjatet om att förbjuda elitmatcher på konstgräs sönder om en geografisk linje börjar bli löjligt. Fotbollen har stora krav på elitarenornas faciliteter men i en kommunalt hårt ansträngd ekonomi blir kraven ibland absurda.

Lite hårdraget kan det bli så, att för att tillgodose de oförenliga önskemålen om naturgräs och speldugligt underlag under ett helt, långt spelår, att en arena tvingas byta gräs två gånger per år. Konstgräs tidig vår och sen höst, doftande gräs däremellan.

Låter dyrt och orealistiskt.

***

VAR, videogranskningen, kom in i de malmöitiska hemmen vid MFF-mötena mot Wolfsburg.

Så länge det finns en mänsklig faktor inblandad  är det bara att konstatera att den absoluta sanningen aldrig kommer att uppnås. En felplacerad häl, som upphäver en offside, är det viktigare att granska än en uppenbar nedrivning av en motståndare just utanför straffområdet?

Jag anser inte det.

MFF—Wolfsburg gav exempel på båda fallen.

VAR kommer givetvis att diskuteras hela säsongen.

Rätt eller fel? Svaret beror – tyvärr – på vem som drabbas.

(Detta inlägg publicerades i lördags men efter vad jag förstått har alla inte kunnat öppna det. Gör därför ett nytt försök.)

I dag gör Bengt Bendéus, friidrottsklubben MAI:s hedersordförande, ett nytt utspel i Sydsvenskan.

Det är vi vana vid. Det har blivit ett och annat sådant under årens gång. De flesta gångerna har det varit mer ord än verkstad, antingen det gällt tävlingar av olika slag eller renoveringar och om-/nybyggnad av friidrottsarenan på Stadionområdet.

Nu vill Bendéus att all friidrottsverksamhet skall flyttas från just Stadionområdet till en plats kring Hyllie idrottsplats. Ingen friidrott på ”Gamelstadion”, där kan MFF få sin inomhushall, och innearenan Atleticum kan, enligt honom, tas över av innebandyn och handbollen.

Men Bendéus har inte tänkt klart.

Malmö stad har kring Stadionområdet byggt dels ett stort idrottsgymnasium och dels en idrottsgrundskola, som man för närvarande är på väg att bygga ut för att fördubbla kapaciteten. I båda skolorna är friidrotten en stor del.

Var skall friidrottarna träna utan tillgång till möjligheter i närområdet under läsåret?

Friidrottsgymnasiets status som ett riksidrottsgymnasium är ifrågasatt och med klart försämrade träningsutrymmen lär förutsättningarna att få ha kvar benämningen inte öka.

Visst, Atleticium börjar bli slitet. Jag är ingen arkitekt men är det omöjligt att renovera, modernisera och utöka kapaciteten? I min värld en intressantare lösning är en flytt till Hyllie. Det behövs naturligtvis även en uteanläggning för friidrott på området.

Hyllieförslaget är sällsynt dåligt underbyggt.

***

Bendéus ”generösa” förslag om att ge handboll och innebandy tillgång till Atleticum visar på hans okunnighet om vad som sker kring Stadion. Idrottsgrundskolan får en ny fullskalig hall, dock tyvärr utan publikkapacitet, och nästan vägg i vägg byggs en idrottshall på Annebergsskolan. Inne i Baltiska hallen finns två handbollsplaner. Så Stadionområdet kommer att bli väl tillgodosett med planer för innebandy och handboll.

***

Sen tillkommer den ekonomiska aspekten. Hur mycket kan idrotten, det gäller alla idrotter, kräva i ekonomiskt kärvt kommunalt klimat?

I dag gör Bengt Bendéus, friidrottsklubben MAI:s hedersordförande, ett nytt utspel i Sydsvenskan.

Det är vi vana vid. Det har blivit ett och annat sådant under årens gång. De flesta gångerna har det varit mer ord än verkstad, antingen det gällt tävlingar av olika slag eller renoveringar och om-/nybyggnad av friidrottsarenan på Stadionområdet.

Nu vill Bendéus att all friidrottsverksamhet skall flyttas från just Stadionområdet till en plats kring Hyllie idrottsplats. Ingen friidrott på ”Gamelstadion”, där kan MFF få sin inomhushall, och innearenan Atleticum kan, enligt honom, tas över av innebandyn och handbollen.

Men Bendéus har inte tänkt klart.

Malmö stad har kring Stadionområdet byggt dels ett stort idrottsgymnasium och dels en idrottsgrundskola, som man för närvarande är på väg att bygga ut för att fördubbla kapaciteten. I båda skolorna är friidrotten en stor del.

Var skall friidrottarna träna utan tillgång till möjligheter i närområdet under läsåret?

Friidrottsgymnasiets status som ett riksidrottsgymnasium är ifrågasatt och med klart försämrade träningsutrymmen lär förutsättningarna att få ha kvar benämningen inte öka.

Visst, Atleticium börjar bli slitet. Jag är ingen arkitekt men är det omöjligt att renovera, modernisera och utöka kapaciteten? I min värld en intressantare lösning är en flytt till Hyllie. Det behövs naturligtvis även en uteanläggning för friidrott på området.

Hyllieförslaget är sällsynt dåligt underbyggt.

***

Bendéus ”generösa” förslag om att ge handboll och innebandy tillgång till Atleticum visar på hans okunnighet om vad som sker kring Stadion. Idrottsgrundskolan får en ny fullskalig hall, dock tyvärr utan publikkapacitet, och nästan vägg i vägg byggs en idrottshall på Annebergsskolan. Inne i Baltiska hallen finns två handbollsplaner. Så Stadionområdet kommer att bli väl tillgodosett med planer för innebandy och handboll.

***

Sen tillkommer den ekonomiska aspekten. Hur mycket kan idrotten, det gäller alla idrotter, kräva i ekonomiskt kärvt kommunalt klimat?

VAR, alltså videogranskningen av avgörande moment i fotbollsmatcher, skall, enligt förespråkarna, skapa den optimala, vetenskapliga rättvisan.

 Slowmotionrepiser av olika förseelser och digitala streck vid svårbedömda offsidesituationer skall studeras av personer/domare, isolerade från själva händelserna.

I de stora internationella slutspelen för landslag har vi sett videorum fyllda av tv-skärmar och ett stort antal domare av olika dignitet. Inför förra veckans match i Europa League mellan Wolfsburg och Malmö FF var det dags för första svenska lag att spela en match med VAR-granskning. I tv presenterades en polack (?) som videodomare, inget om denne hade hjälp. Han trädde in två gånger. Han, liksom huvuddomaren, friade MFF i två straffsituationer.

Rätt eller fel?

Jag skall inte kvälja dom, bara konstatera att bara för att VAR används, når man inte den optimala rättvisan. Den mänskliga faktorn finns alltid med i bedömningen. Med eller utan hjälp av videon.

Sydsvenskans krönikör använde ordet ”överlevde” i sin kommentar om granskningarna. Uttrycket är fritt för tolkning.

En annan av de trogna MFF-följarna menade att domsluten var korrekta. Hen har förstås överlag svårt att uppmärksamma och notera fel av klubb och spelare, både nu och under 110 år. Jag är övertygad om att om det varit omvända förhållanden hade kommentarerna varit annorlunda.

***

Och var MFF:s straff så klar som man ville göra gällande? Läs de nya tolkningarna och fundera om avstånd och avsikt! Och till råga av allt varnades Kevin Mbabu och är avstängd i kväll,

En tuff påföljd för att man råkar få bolluslingen på armen, som inte är över axelhöjd vid tillfället (då är all beröring straffbar).

***

Tur och otur sägs jämna ut sig i idrottens/fotbollens värld. Så är det naturligtvis inte,

Men att utgångsläget i kväll är så pass gynnsamt för MFF, underläge 1—2, kan man tillskriva de berömda marginalerna.