När Jonas Kanje tillträdde som chefredaktör för Sydsvenska Dagbladet påpekade han i en intervju i egna tidningen att man inte skulle vara hejarklack till Malmö FF, Lugi och Redhawks.

Han kunde ha tillagt FC Rosengårds damlag.

Det har väl varit lite si och så med efterlevnaden. Ofta har man halkat och hamnat på fel sida den anständiga gränsen.

I går kunde man exempelvis på Sydsvenskans nät läsa följande:

Om Toivonen får chansen att hoppa in (tror inte på spel från start), hoppas jag att MFF får en frispark i skottläge.

Ni får själv lista ut vem som står bakom dessa rader.

Om man nu anser att MFF inte lyckats med sina fasta situationer borde man kunna framföra detta utan ett avslöjande personligt pronomen. Det är ett ordval som tar bort all trovärdighet om objektivitet. Det blir hejarklacksjournalistik.

***

För några år sedan hade jag en diskussion med en medarbetare på redaktionen om vikten av att ha samma åsikt i en artikel i papperstidningen som i en på nätet, ibland kamouflerad som en blogg. Hen hävdade att man inte behövde det. På nätet/i bloggen kunde man vara mer personlig/subjektiv. Jag höll inte med då och håller inte med i dag.

Speciellt inte som tidningen vill[MS1]  få fler läsare att låsa upp låsta artiklar.

Då rimmar det illa med skiftande åsikter, i synnerhet om den på nätet är färgad av klubbdräkten.

Trovärdigheten får man inte tumma på.

”En motståndare får ej flytta sig in i en spelares bana efter det att den sistnämnde har hoppat och befinner sig i luften. Att flytta sig in under en spelare som är i luften så att kontakt uppstår är oftast en osportslig foul. Under vissa omständigheter kan den bedömas som diskvalificerande.”

Vad är detta?

Jo, ett citat ur basketbollens regelverk.

Det visar hur olika idrotter ser på händelser liknande den som skedde i gårdagsmötet i fotboll mellan Malmö FF och Djurgården. Gästernas Jacob Une Larsson hoppade upp för att nicka bort en boll, MFF:s Isaac Kiese Thulin gick in i situationen utan avsikt att nå bollen, bara störa motståndaren och hamnade under Une Larsson som handlöst föll i marken, tydligt allvarligt skadad.

Tv-kommentatorerna, de var många, ojade sig och konstaterade hur farliga sådana situationer är.

Men ingen, har inte heller sett något i dagens tidningar, sa något om ett straff till Isaac Kiese Thulin. Han fick inte ens en varning, det blev en sketen frispark för det jag – och regelskrivarna inom basketen – anser är farligt spel. I paritet med de våldsamma tacklingarna med dobbarna före.

Det här har jag skrivit tidigare. Att domare och andra beslutsfattare inte läser min blogg, det begriper jag. Men någon vettig människa i den stora fotbollsfamiljen borde ha tänkt till. Som någon gjort i basketen.

I basketen hade Isaac Kiese Thulin riskerat rött kort direkt.

Fyra allsvenska fotbollsomgångar är avklarade.

Det är givetvis för tidigt att dra några slutsatser om fortsättningen.

Lika lite som att kunna betygsätta den nya tv-aktören Dplay, som fått mycket kritik för tekniskt sett undermåliga sändningar.

Jag sett 19 matcher och har – peppar, peppar – inte haft något större strul. Två, tre ”hack” på några sekunder på 19 matcher är i min värld acceptabelt.

***

Dplay har verkligegen satsat stora resurser vid matchbevakningen. Vid de stora matcherna finns experterna Alexander Axén och Jens Fjellström, ibland kompletteras dessa med Simon Bank, på innerplan och på referentplats finns en kommentator och ytterligare en expert. Det blir stundtals för mycket. Speciellt som i matchen Mjällby—Hammarby, där den kvinnliga kommentatorn (vet ej vem) även ville vara expert.  Jon Persson, den uttalade experten, och hon talade ofta inte samma fotbollsspråk. Det blev fel.  Och för mycket.

Men som sagt: Jag skall inte recensera Dplay ännu, de skall få sin frimånad.

***

Några allsvenska funderingar kan kanske dock vara på sin plats.

Man är ju alltid nyfiken på nya lovande spelare. Det finns många i den allsvensks leken.

Malmö FF:s innerback Anel  Ahmedhodzic  är en av dem. Jag har studerat honom lite extra. Jag betvivlar inte att han är lovande. Och som jag sagt innan: Allt måste få sin tid, även Anel  Ahmedhodzic i sin riktiga allsvenska premiärsäsong.

Alla, inte bara från Malmöhåll, talar om hans fina passningsfot. Jag har sett tre av MFF:s allsvenska matcher – valde bort Varberg – och har faktiskt bara sett en enda öppnande passning från hans sida.  Och i lagets tre sista allsvenska baklängesmål har Anel  Ahmedhodzic varit högts delaktig.

Jag har absolut inget emot Anel  Ahmedhodzic, men efter alla superlativer i förhand verkar journalisterna inte vilja se bristerna. De vill inte medge att överorden var lite förhastade, inte skrivna i ett toppallsvenskt perspektiv.

Några spektakulära, utmärkta glidtacklingar i lägen där MFF:s kollektiva defensiv fallerat, är tecken på Anel  Ahmedhodzics talang.

Men han har mycket att bevisa för att nå upp till nivå han tillskrivits.

***

I 2—2 matchen mellan AIK och Malmö kunde AIK:s skicklige innerback Per Karlsson efter en skada bara markera sin närvaro (AIK kunde inte sätta in någon ersättare eftersom man gjort sina fem byten),

Hur spel 10 mot 11 inverkade på MFS:s straffkvittering har vi naturligtvis inget svar på. Lite märkligt var det dock att Jens Fjellström i sin matchanalys inte nämnde detta faktum. Först när AIK-tränaren Rikard Norling lite försynt påpekade att så kunde vara fallet, medgav Fjellström detta.

Du jobbar för rikstäckande media nu, Jens.!

För ett antal år sedan läste jag i en bok om två kompisar som hade en tävling om vem som först kunde notera/hitta bilnummer från 001 till 999 i löpande följd.

I samma veva hörde jag i ett radioprogram om två andra som ägnade sig åt samma jippo. Tog det som ett tecken att det skulle även jag göra. Jag utmanade några mig närstående. De accepterade, men efter en tid var jag ensam. Och det förstår jag. Vem vill ägna sig åt något så löjligt och meningslöst?

Men envis och dum som jag är fortsatte jag att leta och anteckna. Har man satt upp ett mål så skall man nå det. Det är som vid ungdomens friidrottsträning: Skulle du springa 15 kilometer, la du inte av vid 13

Vad jag lärde mig var slumpens inverkan. Ibland har det dröjt över tre veckor innan rätt nummer dykt upp men sen finns tre rätt numrerade bilar uppradade efter varandra på samma gata.

Nu på sluttampen, när jag under en period var nära ge upp, gäckade 945 mig. Jag vet inte hur många 946 som dök upp, för att inte tala om 045, 145, 245 osv och andra kombinationer med 9-4-5, som 459, 954 osv…

Så fann jag då 945 på Pildammsvägen men då var alla 946 plötsligt försvunna.

Jag har blivit gäckad många gånger. Har sett exempelvis 870, när jag sökte 869 och stötte på en bil med detta nummer fem minuter senare, cyklade tillbaka till platsen där 870 stått parkerad. Flyttad, parkeringsrutan tom! Det har hänt mer än en gång.

Men jag har varit observant. Har det i min närhet funnits en bil som snart stod på tur har jag memorerat platsen och gått ner till exempelvis garaget och fyllt på mina anteckningar.

Jag medger: Det har blivit något av en tvångstanke, lite sjukt.

Finaldagen den 24 juni var en höjdpunkt. Var uppe i 996. Cyklade på Stadiongatan förbi 998 – fan! – men på Lorensborgsgatan 100 meter bort fanns en 997:a, cyklade givetvis tillbaka, 998 stod kvar. Och se bara 300 meter längre ner stod den, en VW med 999.

Jag var i mål. Kände en lättnad.

Det började på Dalaplan den 12 januari 2012.

Åtta och ett halvt år sedan.

Det finns egentligen inga ord för hur meningslöst, dum och, ja, lite sjuk denna jakt på 999 varit. Men i all dumhet är jag lite stolt över att jag höll ut.

I åtta och ett halvt år.

***

Men lite mentala  men har det blivit. När jag fortsatte min cykeltur den 24 sneglade jag fortfarande på nummerplåtarna och tvingade mig att ge mera akt på de intressanta omgivningarna.

Det har blivit bättre och jag har ändrat mina dagliga cykelturer från gator med mycket bilar till lugnare stråk, som i går på de vackra cykelstigarna kring Lindängen.

Det blir ingen ny 001—999-jakt. Jag lovar,

I den nya mediavärlden är hemsidor från förbund och föreningar en allt viktigare informationskälla.
Speciellt som det man på min tid som journalist (förvisso 16 år sedan) kallade redovisningsskyldighet numera är ett glömt begrepp.

Den lite djupare resultatinformation jag personligen önskar, får jag uteslutande genom förbudens hemsidor. Det är där jag kan läsa om DM och SM, för seniorer, juniorer och ungdomar, och för lag och individuellt. Ja, om det mesta som intresserar mig.

Svenska Friidrottsförbundets hemsida har jag besökt 1 000-tals gånger. Den har vad resultat och statistik beträffar varit ett föredöme,

Men nu plötsligt vill förbundet ha betalt för att jag, en helt vanlig friidrottsentusiast, skall få tillgång till all statistik och de viktigaste resultaten.

Jag har råd att betala, 149:-/månad, 299 för ett halvår och 499 för ett halvår.

Men det är principen jag vänder mig mot. PR för en idrott måste få kosta. Det är viktigt att synas. I Malmö är friidrotten massmedialt trängd. Strålande resultat av regionens aktiva blir aldrig uppmärksammade utanför den trängre kretsen.

De spontana besöken på friidrott.se kommer med självklarhet att minska. Friidrott är en resultatfixerad idrott. De aktiva i toppskiktet för ungdomar vill gärna se hur de statistiskt sett ligger till. Statistik är en inspirationsfaktor. Ta inte bort denna för de aktiva!

Jag är medveten om att den statistikservice friidrotten erbjudit medfört kostnader. Men som sagt: PR och information måste få kosta.

Jag hoppas verkligen att andra förbund inte följer efter och låser vissa delar av sina hemsidor. Moderna mediatider har gjort mig beroende av hemsidor.

Hur tänker friidrotten?

Det är mycket som är annorlunda i dessa pandemitider.

Även inom sportens värld. Ta den inhemska elitfotbollen! Under en reducerad tidsperiod skall man hinna med 30 serieomgångar, slutföra Svenska cupen och för några lag skall de ges plats för europeiskt spel. Det är självklart att det blir komplikationer. Redan efter två allsvenska omgångar har några tränare börjat gnälla: Våra motståndare har fått en dags längre vila än vi.

Så är det och kommer alltid att bli och har alltid varit sedan den tid i stort alla allsvenska matcher hade avspark 13.30 på söndagen. Men det var då det.

En av de stora finansiärerna av elitfotbollen är de olika tv-bolagen. De vill naturligtvis sända så många matcher som möjligt och ge sina kunder tillfällen att se, också, så många matcher som möjligt. Och jag som kund vill, också, se så många matcher som möjligt.

Fotbollen är beroende av tv-pengarna. Inse detta!

Den optimala rättvisan är att alla omgångens matcher startat vid samma tidpunkt. Det är ett orealistiskt scenario. Det finns för många intressenter att ta hänsyn till. Inte ens den näst sista serieomgången är numera helig. Det är bara slutomgången som har gemensam avsparkstid,

Så set verkligheten ut. Det borde Olof Mellberg i Helsingborgs IF och Jon Dahl Thomasson i Malmö FF, två tränare som varit ute och beklagat sig, varit medvetna om.

Även om hittills stora delar av år 2020 inte är likt andra är så kvarstår den gamla sanningen: Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

PS.

Det kan finnas fler tränare än Mellberg och Dahl Thomasson som ”gnällt” men som inte noterats i de media jag kommit i kontakt med.

DS

Då är den då avklarad, den försa allsvenska fotbollsomgången.

Och därmed också det första testet för Dplay, den nye distributören av matcherna i Allsvenskan och Superettan.

Det blev fyra direktsända matcher och en i efterhand för min del. Och det är inte tillräckligt för att har några synpunkter på varken det ena eller andra.

***

Men lite fundersam blev jag över att stora delar av Malmöpoeterna var så positiva över Malmö FF:s försvarsspelare i matchen mot Mjällby. Individuellt sett, okej. Men kollektivt, och det i min fotbollsfilosofi det mest betydelsefulla i defensiven, fungerade det inte speciellt bra. Gästerna skapade tre, fyra ypperliga måltillfällen där bättre spelare än nykomlingens hade gjort några mål. Några spektakulära, lyckade tacklingar av MFF:s innerbackar i en-en-situationer visade och på hemmalagets kollektiva brister. I ett bra kollektiv skall det inte bli tre sådana tillfällen. Samtidigt var det naturligtvis ett bevis på Mjällbys kapacitet.

Noll baklängesmål för MFF visade inte på hela sanningen.

***

Den här säsongen med tätt mellan matcherna och möjligheten att utnyttja fem byten, det vill säga chansen att skifta halva startuppställningen, kommer att sätta extra krav på ledarstaben.

Det är en balansgång. U 21-serien är inställd. Möjligheten till att ge ”bänken” matchvana är försvunnen. I en lång, tät serie en nödvändig faktor. Lagen måste lufta hela truppen. Se bara på MFF: Hur klara man ytterligare en skada på en innerback?

Även i en jämn serie finns det lättare och svårare matcher. Och för en sluttabell viktigare motståndare att ta poäng från än från andra.

Ta MFF—Mjällby som exempel: På torsdag reser MFF till Hisingen för att möta Häcken, ett av årets svåraste bortamöten.

Samtidigt gästas Mjällby av Falkenberg, på förhand en match mellan två lag som framåt vintern (hu) kommer att finnas i samma tabellregion.

Präglade inte gårdagsmötet av tankar tre dagar framåt? Jag tror att MFF startar med fem tunga pjäser, som hade ingen eller lite speltid i måndags. I gengäld saknar de det viktiga tävlingstempot-

Mjällbys match mot Falkenberg lär se annorlunda ut än gårdagens mot MFF. Det lär bli mer bollinnehav och ett spel där Mjällbys bollskicklige David Batanero kan styra spel och tempo. Han kommer till spel utvilad. Men utan tävlingstempo.

Det kommer hela säsongen att bli en svår balansgång att hantera för ledarstaben, däri räknas mer än tidigare det medicinska teamet.

De breda trupperna är givetvis en fördel.

Det innebär samtidigt att kraven på ledarna i ”småklubbarna” blir än större.

***

Den här säsongen blir intressantare än de flesta tidigare. Inte minst för oss nördar.

Här är mitt anspråkslösa tips för placeringarna 9 till 16 i årets Allsvenska i fotboll för herrar.

9) Kalmar FF. Kring några rutinerade spelare av hög klass har nygamle tränaren  Nanne Bergstrand en hel drös unga talanger kring 20 år med hög potential. KFF:s negativa spiral kommer att brytas.

10) Helsingborgs IF. Stommen är rutinerad men i truppen finns outlöst

 talang som det är tränaren Olof Melbergs uppgift att utveckla. Han har nu haft en lång försäsong att hitta receptet.

11) Mjällby AIF. Sett till positionen i näringskedjan har nykomlingen fått de bästa nyförvärven av alla i serien. Intressant tränarduo Lantz/Järdler.

12) Örebro SK. Här finns rutin så det räcker till nytt kontrakt. I i alla fall i år. Men hur länge håller Nordin Gerzic, Allsvenskans för sitt lag viktigaste spelare?

13) IK Sirius. Tappat rutin och kapacitet. Men erfarenhet finns kvar. Tränaren Henrik Rydström visade i Kalmar sin förmåga att utveckla och våga ge unga spelare chansen. Dags att göra sammalunda i Sirius.

14) Östersunds FK. Truppen har i nuläget kvaliteter för en högre placering men allt strul kring klubben gör att det förmodligen kommer att bli stora förändringar.

15) Falkenbergs FF. Hans Eklund, tränaren, har en förmåga att få ut mycket av en begränsad trupp. Men det ser tunt ut.

16) Varbergs BoIS. Det intressante med denna nykomling är tränaren Joakim Persson, som har en ung trupp med merparten av spelarna under 25 år. Spännande.