I helgen avgjordes SM i friidrott i Uppsala.

Via tv följde jag hela den långa, trista fredagssändningen, delar av de betydligt bättre lördagstävlingarna medan den (alltför) varma söndagen ägnades åt andra aktiviteter. Givetvis har jag studerat de fullständiga resultatlistorna från friidrott.se , där de glädjande nog var tillgängliga utan betalvägg.

Det var ett bra SM, som väl speglar friidrottens status i Sverige. Världsresultat, utmärkta nationella siffror med bra bredd i vissa grenar men betydligt sämre i andra.

Rent generellt önskar dock en vän av ett brett Friidrottssverige större startfält. En sviktande kubbekonomi i pandemitider kan ha spelat in, men SM har under en lång period haft små startfält. Bredden på SM-kvalificerade aktiv har minskat.

***

Friidrott.se hade på fredagen en rubrik: ”Bra resultat i skuggan av SM.”

Vad var nu detta? Jo, ett referat från världsgalan i Monaco med de fantastiska resultaten.

I skuggan av SM, var det. Vi låter det passera. Det var ju Svenska Friidrottsförbundets officiella organ.

***

Skåne i SM då? Skånsk och malmöitisk friidrott ligger mig varmt om hjärtat. Rätt tempus borde kanske vara låg. Drivfjädern i mitt engagemang har varit konkurrensen och ungdomsutvecklingen. Dessa faktorer finns inte längre i samma utsträckning som förr.

Malmö AI hade ett bra SM, näst bästa förening på såväl dam- som herrsidan och sammanlagt.

Sju guld, ett silver och sex brons är självfallet en bra utdelning. Varje klubb väljer naturligtvis sin egen väg till framgång. Två av dessa 14 medaljer, Daniella Busks två sprinterbrons, fixades av aktiva som börjar skolats i en Malmöförening. Övriga medaljörer har tagit sina första friidrottssteg i klubbar utanför Malmö.

Det är lite genant av Malmös friidrottsklubbar att de från den egna ungdomsverksamheten bara fått fram en enda SM-medaljör plus ytterligare några finalplaceringar.

Men i ärlighetens namn skall nämnas att silvermedaljörerna i stav Melker Svärd Jacobsson och på 200 meter Lisa Lilja har MAI som moderklubb och kastarbröderna i Upsala IF Viktor (silver i kula) och Jakob (fyra i diskus) Gardenkrans Heleneholms IF.

Men visst skulle Friidrottssverige blivit bättre med en bättre elitrekrytering av Malmöungdomar?

***

I friidrott finns inga övergångspengar klubbarna emellan. Som inom lagbollssporterna på elitplanet.

Klubbar, som lagt ner stora summor på sina aktiva under många ungdomsår, får inte ett öre i ersättning när den aktive får sitt genombrott på elitplanet. Tränare, och inte minst tränarutbildningen, kostar mycket liksom träningsläger och tävlingar och mycket annat.

Jag har ingen lösning, men skall fundera.

Ta IK Finish, SM-helgens bästa skånska moderförening!

Guld: Nikki Anderberg

Brons: Kasper Kadestål, Axel Härstedt

Fyra: Filippa Sivnert

Sjua: Austin Hamilton

Samtliga utom Nikki Anderberg har under de senaste åren nått större ännu större SM-framgångar.

Men för sina strålande verksamhet har Finish ekonomiskt gått lottlöst.

Halvtid i Allsvenskan.

Och SM-titeln är redan fixad, av Malmö FF.

Det har jag läst både här och där. Och statistiker har plockar fram uppgifter som pekar åt samma håll.

Det är klart har man ett försprång på fyra poäng till tvåan och till och med åtta till trean är guldläget gynnsamt.

Men varje match lever sitt eget liv. Det återstår 120 matcher som kan ändra alla tips och funderingar.

Man säger att tur förtjänar man. MFF har ett bra lag, inget snack om saken. Samtidigt har många avgörande bollar studsat rätt för serieettan. Och fel för motståndaren. Eller?

Det sägs också att tur och otur jämnar ut sig. Det kommer att bli någon felstuds även för MFF. Var så säkra.

Att vinna åtta matcher – oavsett marginaler – i följd är starkt. Men vem har sviten kommit mot? Svar: Lag med placeringarna 6, 7, 10, 11, 12, 13, 15 och 16.

Jag vill inte lägga någon synpunkt på detta, bara påminna.

Vad jag vill ha sagt är, att vi,  som vill ha en oviss guldstrid långt in mot vintern inte skall ge upp redan i halvtid.

De lag som, förutom nu Elfsborg, har mest inneboende kapacitet att närma sig MFF är Djurgården, Norrköping och Hammarby. Denna trio har hemmamöten mot MFF. Vad det nu kan innebära.

***

Jag har sett åtskilliga matcher. Coronatider med frivillig delisolering har gett tid till några DPlay-repriser.

Så här många gånger har jag sett lagen:

13: MFF och Häcken

11: Hammarby

10: Norrköping

 6: AIK

 5: Djurgården, Sirius

 4: Kalmar, Mjällby, Elfsborg, Helsingborg, Göteborg

 3: Östersund

  2: Örebro, Falkenberg

  0: Varberg

 ***

Några korta reflexioner:

Varför gnäller MFF mer andra lag även mot klara frisparkar?

Seriens intressantaste innerback är Elfsborgs unge kenyan Joseph Okumo.

Djurgården, för trubbigt anfall för att försvara guldet.

Varför övergav Norrköping sitt snabba spel för en långsam, omständlig speluppbyggnad?

Häcken, alltid detta Häcken med högsta allsvenska klass blandat med, faktiskt,  undermåliga prestationer.

Hammarby, om skadefri trupp på väg mot toppen.

”Nya” Sirius, beundrat av många. Det finns anledning.

Mjällby, en klubb man alltid måste beundra, kanske speciellt i år med sina varierade kvaliteter.

Varberg, resultaten imponerar,

Örebro, som vanligt, spel- och tabellmässigt.

Göteborg, mycket marginaler mot.

Östersund, kanske bättre än väntat.

Kalmar, många, intressanta talanger.

AIK, kaos med överreklamerad trupp.

Helsingborg, kan Granqvist hjälpa de många talangerna i deras utveckling?

Falkenberg, Hasse Eklund får ut mycket av sitt material.

Jag saknar Birger Buhre.

I alla fall hans penna.

Det borde det ideella Idrottsmalmö också göra.

Vem var då Birger Buhre (1918—1989)?

Han var sportkrönikör på Kvällsposten med en gedigen kunskap om Malmös idrottshistoria och dessutom känd som ideell ledare främst inom simningen men även inom handbollen.

Hans krönikor var långa, bitska, initierade och kunniga (oftast, är det väl bäst att tillägga) och fruktade av Malmös makthavare, när han granskade idrottens villkor i stan. Det kunde gälla reklamrättigheterna på Malmö stadion eller bidragen till de ideella organisationerna, där han i Miso (Malmö Idrottsföreningars Samorganisation) under 1970- och 1980-talen bidrog till kraftiga förbättringar.

Birger Buhres krönikor lästes av ”alla” och det var under en tid då ordet krönika hade en högre valör än i dag då en förhandsartikel om allsvensk match för Malmö FF (eller FC Rosengård) kan publiceras under en krönikevinjett.

***

Jag kom osökt att tänka på Birger Buhre, när jag fick vetskap om Malmös Fritidsnämnds nya avgifter.

Det är pandemitider. I stort all verksamhet lider ekonomiskt. Problemen för idrottens elitklubbar ventileras ständigt.  Men krisen gör sig påmind långt ner i leden.

I dessa coronatider beslutar fritidsnämnden att höja hyresavgifterna vid evenemang. Häpnadsväckande!

Jag tar Heleneholms IF som exempel.  Fyra av klubbens arrangemang har ställts in, tre motionslopp därav Blodomloppet med cirka 6 000 deltagare och Malmö Triathlon (där även EM skulle ingå), där Heleneholm är medarrangör.

Hoppet kvarstår att Yddingeloppet den 25/10 skall kunna genomföras.

Liksom den inomhussäsong i friidrott där Heleneholm är den förening i stan som drar det tyngsta lasset. HIF är ensamansvarig för Atleticumspelen, delar Julchansen med IFK Lund och är en av fyra parter i Pallasspelen (de övriga är Pallas, Lund och Finish). Givetvis vill man tjäna en slant på de här tävlingarna. Inkomstmöjligheterna för småklubbar är inte många, sponsorerna är få, om ens några.

Men så kommer beskedet från fritidsförvaltningen. Man har höjt hyran i Atleticum med över 50 procent. Ett tvåheldagarsarrangemang kostar initialt 35 000 kronor. Till detta tillkommer priser, administrationskostnader och mat för ett 75-tal funktionärer under två dagar. Ideella funktionärer, oftast bilburna, som dessutom måste betala 50 kronor/dag i parkeringsavgift.

Uppemot 60 000 kronor kan vara en kalkylerad utgiftspost för en tävling. Med en startavgift på 75 kronor/gren behövs det cirka 800 starter för att gå med plus. Pallasspelen gör det med sina cirka 2 000 starter. Det kan bli kanske 15 000 kronor vardera till de fyra klubbarna.

De något mindre Atleticumspelen är ett gränsfall ur ekonomisk synvinkel. Jag vet inte, men är det lönt för 75 personer att jobba 20 timmar frivilligt under en helg för i bästa fall några tusenlappar i vinst?

Så ser verkligheten ut efter de nya hyreskostnaderna.

Jag tvivlar verkligen på att kommunalrådet Frida Trollmyr (S) och fritidsnämndens ordförande Ewa Bertz (L) har någon som helst kunskap och förståelse för de små i idrottssamhället.

Det hade Birger Buhre. Han hade reagerat.

***

Sen kan ju Trollmyr och Bertz fundera över varför Malmö har så få stora ungdomstävlingar idrott.

Har ofta skrivit att tv-repriserna är fotbollsdomarnas värsta fiende.

Det senaste tiden har det med all tydlighet visats sig i Allsvenskan. Det har väl sällan varit så många omdiskuterade domslut som den här intensiva perioden med 14 matcher på kortare tid än två månader.

Jag har inte tillgång till någon tillförlitlig statistik men har en bestämd känsla av att det utdömts ett större antal straffsparkar än någon gång tidigare. Som jag noterade i ett tidigare inlägg gillar jag om man konsekvent beivrar tröjdragningar och fasthållningar. Samtidigt har domarna friat uppenbara ojustheter och utmätt straff för filmningar och korrekta tacklingar.

Ojämnheterna har varit för stora. Jag har en känsla av att utgången och matchförloppet i alltför många matcher på påverkats av felaktiga domarsignaler. Alla vet skillnaden mellan 1—0 och 0—1 i alla skeenden av en match. Siffrorna ändrar matchens taktiska utveckling.

Det påpekas hur de många matcherna påverkar spelarna. Man poängterar vikten av rotation. De högst rankade domarna, Ekberg, Nyberg, Sjöberg, Al Hakim, Pandzic, är i gång omgång efter omgång i 90 plus tillägg. Det är få utespelare som har haft lika lång tid på plan som de flitigast anlitade domarna. Det är klart att det sliter. En trött person fattar fler felaktiga beslut än en utvilad.

Det är min amatöranalys över de ojämna domarinsatserna.

Dessutom har domarna inga, eller få, hemmamatcher. De måste resa till sina uppdrag. Resor i värme tar kraft.

Det hjälper inte att de främsta av landets elitdomare är heltidsanställda med bra löner, i paritet med de sämst betalda spelarna i de allsvenska storklubbarnas trupper.

Domarna är slitna.

Jag skall försöka tänka på detta även när favoritlagen blir förfördelat.

Aldrig tidigare har jag hört och läst orden ”billig straff” som under och efter gårdagens allsvenska Skånederby mellan Malmö FF och Helsingborgs IF, 4—1.

Regelboken är klar: Antingen är det straff/frispark eller inte. Det finns inga nivåskillnader. Vad än kommentatorer, krönikörer, experter och andra skriker.

Att det blev så mycket rabalder kring de två straffar, en till vardera laget, Andreas Ekberg dömde beror naturligtvis på att de flesta domare, för att inte säga alla, fegar ut vid liknande situationer.

Vad härligt om alla dessa knuffar, tröjdragningar och omfamningar bestraffades. Även från det försvarande lagets sida. Anfallarna får ofta frisparkar mot sig. Då bir det inte den uppståndelse det blev i går. Straffar berör.

Låt Andreas Ekbergs bedömningar i detta fall bli norm i ställer för uppmärksammade undantag.

Och jag vill gärna se den domare som är först med att straffa den målvakt som håller bollen oerhört längre tid än de tillåtna sex!

***

Däremot förstår jag inte Ekbergs beslut att inte bestraffa Ola Toivonen för stämplingen på HIF:aren Jakob Persson. Inte ens ett gult kort för det som en samstämmig (utanför Malmö) expertis ansåg vara rött.

Av någon underlig (?) anledning finns denna incident inte nämnt med ett enda ord i mitt husorgan.

***

Och jag har inte någonstans sett, att hörnan som gav 3—1-målet inte var någon hörna.

Jag hajade till framför tv:n när MFF:s Anders Christiansen efter att från nära håll rakat bollen utanför stolpen och helt frankt tog den ut till hörnstolpen. AC lurade, falskt, hela domarteamet och på den efterföljande hörnan nickade MFF in 3—1. Jag förstår inte varför HIF:arna inte reagerade.

Innan jag skrev dessa rader kollade jag Dplays sammandrag fem gånger och min slutsats är att det borde varit inspark för HIF.

***

Och detta för mig osökt in på VAR, videogranskningen. Skall den optimala eftersökta rättvisan skipas måste så oerhört många avgörande situationer granskas att avbrotten dödar all matchrytm. Det finns tillräcklig med avbrott redan, inte minst genom alla maskningar.

I går tisdag, igen allsvensk fotbollsmatch-

Abstinensen för en nörd gjorde sig påmind. En överdrift förstås. Jag har många intressen, uppgifter att försöka hinna med. Det är bara att erkänna, åldern tar ut sin rätt. Tempo och ork är inte som förr. Samtidigt lär det vara nyttigt att hålla igång, både fysiskt och mentalt.

Nåväl. I en paus från olika sysslor tittade jag på Dplays korta sammandrag av omgångens allsvenska höjdpunkter. Det fanns många sevärda sekvenser. Men också situationer att fundera över och diskutera. Inte minst för domarteamen. Den här gången tänker jag på bedömningen vid täckandet av skott inom straffområdet. Vi har armar bland annat för att balansera kroppen i rörelse, inte minst vid olika upphopp. Det är en naturlig rörelse. Armarna hamnar en bit utanför kroppen. Likväl bestraffades en spelare/ett lag trots att denne hoppade naturligt och till och med vände ryggen till för att blockera ett skott. Bollen träffade armen, javisst.

Men är händelsen straffbar? Tydligen. I en match i alla fall. I en annan i en liknande situation friade domaren.

Bedömningen är svår. Jag medger. Men ett rätt beslut är det som skiljer en bra domare från en något sämre.

***

På samma tema har jag sett några, i mitt tycke, hårresande beslut. En liggande spelare i straffområdet träffas av en boll slagen på armen från någon meters håll. Straff! Var skall hen ha armen?  Jag förstår inget.

I matchen Degerfors—Trelleborgs FF fick TFF i slutminuten straff efter en sådan situation. Men TFF-are som jag är gladdes jag åt att hemmamålvakten tog straffen. Det vore hemskt att förlora två poäng på en sådant okänsligt domslut. Även om det drabbade TFF.

Dags för domarkåren att lära sig hur en kropp i rörelse fungerar.

De senaste säsongerna har bjudit på alltför många fel.

***

Jag vet inte hur många gånger jag på sportkrönikeplats i mitt husorgan fått läsa kritik om Fotbollförbundets dåliga PP för Svenska cupen. Så är det det där med glashuset.

I dagarna har tre av regionens lag, Lunds BK, Torn och Rosengård, spelat första omgången i säsongens cup. Jag har inte sett ett resultat i den tidning jag förmånsbeskattas för att få i brevlådan.

Hur det gick? Jo, Lunds BK och Torn avancerade. Rosengård är utslaget.

***

I söndags hade SDS:s nytillträdde chefredaktör Jonas Kanje en krönika där han påpekade att målet var en helt jämställd tidning. Hälften av artiklarna skall vara skrivna av män och hälften av artiklarna skall handla av kvinnor. Och tvärtom naturligtvis.

Är det inte en bättre målsättning att göra en bra tidning, där man väljer journalister efter kapacitet och artiklar efter kvalitet?

Oavsett genusaspekt.

Malmö FF har en av landets bästa fotbollsakademier.

Den bästa enligt SEF:s (Föreningen Svensk Elitfotbolls) certifiering. Den ger jag i och för sig inte mycket för med några diffusa parametrar. Dem har jag kommenterat några gånger så de får anstå den här gången.

Från MFF-leden framhåller man med jämna mellanrum hur bra ungdomsavdelningen är. I omgångar har de senaste ordförandena sagt att man skall satsa på de unga talangerna från de egna leden.

Men vid skarpt läge litar de ansvariga inte på de egna unga spelarna.

Som nu i den olyckliga perioden med de många skadorna på innerbackarna.

Poeterna kring klubben ”kräver” inköp. Det pratas om Köpenhamns landslagsprövade 30-årige Sofirios Papagiannopoulos (i Sverige senast i Östersund).

Inför den här säsongen tog MFF tillbaka 21-årige U-landslagsmeriterade Hugo Andersson från Trelleborgs FF. Varför? Det var väl Hugo som i denna skadeperiod skulle vara den naturlige ersättaren? Eller ett annat återkallat lån, Franz Brorsson.

Det klingar falskt när man inte lever upp till sina icke förpliktigande uttalanden om satsningarna på akademispelare.

Okej, MFF har gett ett stort förtroende till unge, duktige, lovande (men samtidigt upphaussade) innerbacken Anel Ahmedhodzic. Men sen?

***

En intressant detalj under denna intensiva period är just att se hur många klubbar (några nödda och tvungna) låtit tonåringar få stort förtroende i viktiga matcher.

Många har verkligen tagit chansen och visat att det finns talanger med redan hög potential i svensk fotboll. Klubbar utan den bästa prisade akademin.

Omgång 11 i Fotbollsallsvenskan är spelad.

Halvtid närmar sig. Vissa tendenser syns. Sex av de topp-åtta-tippade lagen finns ”där de skall”. IFK Göteborg kommer att då dit. På många fronter krisande AIK får det svårt. Som jag skrivit tidigare: Sirius kommer att hålla.

Men allt beror förstås på vindstyrkan i det öppna transferfönstret.

***

Jag har alltid varit kritisk till klubbar som sparkar sin tränare. Speciellt om denne varit verksam i klubben i några år. Som nu Rikard Norling. AIK om någon borde känna till honom.

Och inte lär han vara ensam om att bestämma klubbens nya inriktning om spelidé och satsningen på en ny ung talangeneration. Jag vet inget om beslutshierarkin i AIK. Men nog finns det personer högre upp som borde stå till svars.

Det har i alla fall varit intressant att bli bekant med de unga AIK-talangerna. Det har ju också funnits tendenser till något bra. Den taktiska utmanövreringen av Hammarby först och främst. Och med fullt manskap mot MFF hade en trepoängare varit fullt möjlig.

Norlings tro på de unga var nog för stor. Det är en sanning i lagsporter på hög nivå att unga spelare behöver en trygg miljö för att utvecklas. Det blev för mycket orutin.

AIK har under denna intensiva period också haft lite oflyt med skador på några rutinerade, duktiga spelare. Dessa hade kunnat ge stadga i Norlings/AIK:s intressanta nytänkande.

Det hade varit lockande att se hur långt en modifierad spelidé med inslag av rutin kunnat föra.

Storklubbarna har inte ens råd med mellansäsonger.

Det blev Rikard Norlings fall.

***

Elva omgångar med Dplay har varit helt ok, med plus.

Tekniskt har sändningarna fungerat till nästan 100 procent. Kommentatorerna och experterna har varit upp och ner. Har hört en del alldeles för lite för att ge ett betyg och väntar med att avge något tills jag har mer på fötterna.

I min – nördiga – värld är Alexander Axén stjärnan.

***

Expert är en tung yrkestitel. Den förpliktigar. Och kräver kunskap. Och inte minst uppmärksamhet om de taktiska förändringarna.

I matchen Sirius—Malmö FF 2—5 förklarade Dplays par att vändningen från 2—2 berodde på att Sirius inte orkade stå emot MFF:s större tyngd.

Efter Kiese Thelins 2—3, på kontring, gick Sirius på offensiven för att nå kvittering, gav upp delar av det defensiva tänkandet, blev inte tillbakatryckta utan straffades med ytterligare två kontringsmål. Varav Jo-Inge Bergets till och med var en touch.

Detta tycker jag att de två Dplay-utsända skall uppmärksamma och inte hemfalla till schabloner.

***

Sydsvenskan refererar MFF:s matcher på nätet, händelse för händelse, även sketna inkast. Jag garanterar jag har inte följt. Någon gång har jag i efterhand gått in och ögnat någon halvminut.

Det är obegripligt att en krönikör går in och ”flamsar” med några följare, som via tv-sändningen ser matchen, i stället för att följa vad som sker på plan. Det blir ju bara fel. Och pinsamt.

Som att dagens högsta inlägg blir lågt, hårt och bestämt i kröniketexten.

Dplays korta sammandrag är perfekt för att få sina egna intryck vidimerade.

Är nätföljarna – hur många de nu är – viktigare än läsarna av papperstidningarna?