Pandemiallsvenskan är en omgång från slut.

Har sett 103 matcher, inte alla i 90 minuter, men de flesta.

i morgon blir det den 104:de. Förmodligen Kalmar—Häcken. Ett litet dilemma. Vill nämligen att båda skall, om inte vinna, så behålla sin topposition (Häcken) eller som för Kalmar få chansen att återigen kvala.

Är man så nördig att man ser över 100 allsvenska matcher skaffar man sig (jag i alla fall) favoriter i de olika lagen. Inte alltid den bäste, kanske hellre någon, vars personlighet och agerande tilltalar mig.

Om du är intresserad kan du tal del av min lista, baserad på att jag sett några lag upp mot 25 gånger, andra bara tre, fyra.

Håll till goda!

Malmö FF

Eric Larsson, den ende i laget (med viss liten överdrift) som inte med gester ord protesterar mot vareviga domslut, även de solklara, som går MFF emot.

IF Elfsborg

Johan Larsson, den återvändare i år, som betytt mest för sitt lag, både spelmässigt och psykologiskt och som i tv-intervjuerna alltid har ett smittande leende.

BK Häcken

Godswill Ekopolos arbetskapacitet och kraft är imponerande med kvaliteter både offensivt och defensivt samtidigt som han visar respekt för domarna.

IFK Norrköping

Simon Thern, ingen av sina bättre säsonger men hans frispråkighet är en krydda i den svenska elitfotbollen.

Djurgårdens IF

Haris Radetinac en lagspelare med hög moral som klarar av sina roller i olika positioner med stor framgång.

Mjällby AIF

David Löfquist, succé för laget och även för honom. Han har verkligen visat hög allsvensk klass som spelare och med ledaregenskaperna.

Hammarby IF

Gustav Ludwigson, vilken allsvensk debutsäsong med en aldrig sinande energi som gör honom till seriens jobbigaste forward att möta.

Örebro SK

Nordin Gerzic är säsong efter säsong en av lagets bästa och viktigaste spelare och en av dem som betyder mest för sitt lag.

AIK

Eric Kahl är Allsvenskans bäste 19-åring som imponerar med snabbhet och teknik och spelar utan respekt mot etablerade allsvenska spelare.

IK Sirius

Yukiya Sugita måste man bara imponeras av, snabb, teknisk och en imponerande arbetskapacitet. Har någon sett honom protestera mot ett domslut, japansk uppfostran?

Varbergs Bois

Joakim Persson. tränaren, lättaste valet, främst på grund av lagets prestation och sättet att coacha det men även på grund av han tillför debatten nya infallsvinklar.

Östersunds SK

Aly Keita, målvakten, trotjänaren, vars hela attityd i med- som motgång inger harmoni.

IFK Göteborg

Pontus Wernbloom, ett måhända kontroversiellt val, ”hatad” av alla motståndare, älskad av alla Blåvita men uppriktigheten att leende erkänna sina tillkortakommande imponerar.

Kalmar FF

Piotr Johansson, okej, kanske subjektiv (han är en Skurupspåg) men både före och efter sin skada har han varit en av lagets bästa med en pådrivande roll, varhelst han behövts.

Falkenbergs FF

Carl Johansson, innerbacken, som under hela säsongen varit en av lagets främsta, ja, hela Allsvenskans, spelare i sin positon-

Helsingborgs IF

Martin Olsson har visat en härlig attityd i lagets prekära situation och visat sig professionell i alla hänseenden.

När decembermörkret sänker sig finns det varje år en idrottslig höjdpunkt, ett internationellt mästerskap i handboll för damer.

Kanske än mer välkommet i dessa isoleringstider. Lämpligheten kan förstås diskuteras.

Samtidigt spelar den svenska herrligan vidare med matcher så gott som dagligen. Vi handbollsintresserade har att välja mellan.

***

I Handbollsligan är man i stort framme i halvtid. Det har varit en inledning med osedvanligt många överraskningar. Dessa till trots intar de tippade åtta slutspelslagen just nu de åtta främsta platserna.

HK Malmö leder tack vare att man klarat sig utan någon poängförlust mot lagen från nedre halvan. Finns alltså igen rejäl plump, även om man kanske internt räknar förlusten borta mot Alingsås som en sådan. Den knappa hemmavinsten mot Ystads IF var betydelsefull för ett stabilt HK efter att tidigare kammat noll i Baltiskan mot Kristianstad och Skövde.

IFK Skövde har haft tunga skade- och skjukdomsfrånvaron, har klarat dem hyggligt även om förlusterna mot Redbergslid och Önnered svider. Hur bra är den islänning som skall ersätta norrmannen Sranden?

Ystads IF:s 30—35 mot Lugi var för mig en stor överraskning. Utan spelmässigt glänsa över 60 minuter har det sett stabilt ut. Noll poäng borta mot HK Malmö och Alingsås ligger inom kalkylerna. Kim Andersson!

Alingsås, fyra förluster, Skövde (”halva” Alingsås borta på grundf av försenade coronaprov), Varberg, Aranäs och IFK Ystad, skall inte ge en fjärdeplats. Missarna kompenseras genom full pott mot Sävehof, Kristianstad, HK Malmö och Ystads IF. Europaspelet tar på krafterna. Men vinsten över Magdeburg visar att det finns en hög potential. Man kan aldrig räkna bort Alingsås. Om nu någon gör det.

IFK Kristianstad går bra i Europa men förlusten hemma mor Guif är väl den största sensationen på många år i ligan. Några andra marginalvinster mot bottenlagen tyder att maskinen hackar. Har så här långt bara en vinst mot ett lag ovanför dem, HK Malmö. Viktigt möte i kväll mot YIF.

Unga Lugi visade mot Ystads IF kvalitet men i längden lär det bli svårt. Det har varit stora variationer i prestationerna.

Skador och sjukdomar på några av de bästa har satt sina spår i ett ungt Sävehof. Har liksom Kristianstad bara spelat elva matcher (övriga 13 eller 14) så svårt att få en klar bild av var laget står. Men med att kurant manskap kan Partillelaget oroa även topplagen.

Vem förstår sig på IFK Ystad? 20—44 mot OV/Helsingborg, vinst mot Alingsås och kryss mot Skövde. Mot övriga topplag har IFK inte riktigt räckt till.

***

Av naturliga skäl har jag sett topplagen flest gånger. Men har sett alla de övriga lagen minst två gånger. Målvaktsspelets betydelse kan inte nog understrykas. Vid merparten av de överraskningar som skett har målvakterna i det otippade laget haft sin dag och varit inne i den så kallade zonen.

Det positiva intrycket har varit att lagen från undre halvan spelar en tempofull handboll både i kontringsspel och i passningar. Det gäller i stort alla. Det känns som inget av ”storlagen” går säkra mot de ”sämre bemedlade”, speciellt i bortamötena.

Det finns mycket ung talang i svensk handboll.

Har också en känsla av att den främsta skillnaden mellan topp och botten finns just på målvaktsposten. De bästa lagen har ofta två bra alternativ, varav ett oftast riktigt bra.

***

Snart dags för IFK Kristianstad—Ystads IF och sen Sverige—Tjeckien.

Den mörka decemberkvällen är räddad,

Här är del 3 i min ”forskning” om den skånska fotbollsutvecklingen och hälsotillståndet i årsgrupperna 13 och 14. Denna gång gäller det flickor.

Jag har räknat antal seriespelande lag från 1984 till och med 2019. Malmöklubbarna behandlades i del 2.

Tendensen är klart nedåtgående. Antalet lag har varierat kraftigt säsong för säsong, Någon egentlig förklaring har jag inte funnit. 111 lag ett år kan bli 90 året efter. Mestadels fullföljde dock över 100 flicklag sina serier några år in på det nya milleniet med åren 2004—2007 som topp med 2006 som överlägsen spets med 151 lag. Det var i samma period som även Malmöflickfotbollen var som störst. Det såg ljust ut. Men så hände något. 2009 registrerades 98 lag och fram till och med 2017 låg siffran kring 85. 2018 fanns det 100 lag, 2018 92. 

Vilket håll skall det gå?

Helt rättvisande mot 1980- och 1990-talens siffror är inte 2000-talens.

I 13- och 14-årsåldersgrupperna ”skall” man spela 11-manna. Förbundet tillåter spel med både nio och till och med sju spelare. Antalet ”reducerade” lag ökat kraftigt.

En del klubbar har svårt att få tillräckligt med spelare för att få ett eget lag. Det har blivit allt vanligare att två klubbar – ja, till och med tre och fyra – slagit sig samman för att skapa ett lag. Det är naturligtvis positiv att ledarna ute i klubbarna (det är mest landsortsklubbar som samordnar sin verksamhet) jobbar för att så många som vill skall spela matcher. Samtidigt pekar det på att underlaget är tunt. Det är även klubbar i större orter som tvingas samarbeta utanför gränserna för att få ett lag.

Sammanfattningsvis ser det, om man tittar bredd- och framtidmässigt, mörkt ut för den skånska flickfotbollen.

***

”Roade” mig att räkna hur många reservlag på herrsidan det fanns i Skåne 1984: Summan blev 343. 2019 var det 112.

Motsvarande siffror för herrjuniorer var 157 mot var 79. Och likväl har junioråldern höjts från 18 till 19.

Det skånska fotbollslandskapet har onekligen förändrats.

Jag såg inte Varberg—Malmö FF, 3—2, i gårdagens allsvenska fotbollsmöte.

Föredrog den viktigare matchen, 0—0 mellan Helsingborg och Falkenberg. Att just dessa lag, plus då Kalmar, riskerar att trilla ut, är av kvaliteten på gårdagmötet att döma, ganska så självklart.

***

Läste förstås om MFF-förlusten i diverse media. Att det var ett slitet och trött lag på slutet har jag full förståelse för. Även om symtom och efterverkningar av covid-19 varierar – allt är virrvarr för en lekman – inverkar en sjukdomsperiod negativt på prestationerna, inte minst hos elitidrottsmän.

I min värld kändes det märkligt att några MFF-are, som bevislige varit coronadrabbade, bara efter några dagar efter friskskrivningen var redo för matchen mot Hammarby. Den insatsen satt kvar i kroppen längre än normalt.

Förbryllande är även att de helt friska och skadefria fick en veckas ledighet under landslagsuppehållet. Vi pratar elitidrott (eller?) och de som är lite bevandrade i idrottsfysiologins lagar vet att ett kort uppehåll inte inverkar negativt på kort sikt. Men att rekylen kommer efter en tid, när både tävling och träning återkommer i normal omfattning.

Malmö FF var inte fysiskt förberett för en allsvensk fotbollsmatch.

Så tolkar jag gårdagsinsatsen, av tidningsartiklarna att döma.

I går såg jag en hel ishockeymatch.

Det tillhör inte vanligheterna.

Växjö—Malmö 3—0, med ett mål i vardera perioden.

Hemmalaget var bäst, hade högre tempo i passningar och skridskoåkning, bättre klubbteknik, fler vägvinnande kombinationer, ja, allt det som i andra lagbollsporter är ett vinnande koncept.

Växjö vann, visst, men det var inte dessa spetskompetenser som var avgörande. Det var den slump, som alltför ofta (enligt min smak) avgör en ishockeymatch. De två sista målen kom efter att pucken skjutits in framför kassen där en massa spelare parkerade och skymde all sikt för den stackars Volden i Malmömålet. Han såg inget, jag såg inget och tv-kommentatorn Patrik Westberg, en personlig favorit, inget.

I min värld tillfälligheter. Visst det finns sådana även i andra idrotter men inte i den utsträckning som i ishockey. Mål skall vara kulmen på ett bra anfall. Inte en slump.

Men det finns kanske en logik, som jag i min ishockeyokunnighet inte fattar.

Malmö hade 31 skott på mål, Växjö 19. Likväl tyckte ”alla” att Växjö vann rättvist. Varför? Det som jag kunde uppskatta, tempo, teknik och kombinationer, premierades ju inte med mål.

Men någon logik finns naturligtvis. Som nu att Växjö har 14 poäng mer än Redhawks.

Jag förstår att intensiteten. tempot och, kanske just, tillfälligheterna lockar. Man måste kanske också ha en viss känsla för ett lag.

Det är nog det som saknas mig.

Malmötjejer gillar inte att spela fotboll.

Det visar min helt ovetenskapliga granskning av flickfotbollen i Skåne och Malmö. Jag har studerat antalet lag i seriefotbollen för 13- och 14-åringar under perioden 1984—2019.

Vi börjar i Malmö.

Det saknas framförallt stabilitet i klubbarna. Några år med bra verksamhet med kontinuitet i åldersklasserna har ofta följts av att föreningen några år senare inte har någon flickverksamhet alls.

***

 I berörda årgångar är målet att spela 11-mannafotboll. Skåneboll är flexibelt, vill naturligtvis att så många som möjligt skall deltaga i seriefotbollen. Man tillåter spel med nio spelare, ja, till och med med sju. Samma regler gäller på pojksidan men de används inte lika flitigt där.

***

2018 fullföljde sex 14-årslag seriespelet, fyra lag var 9-manna. Endast FC Rosengård och Hyllie IK kunde mönstra ”fulla” lag. Samma år fanns det nio 11-mannalag i F 13. Det innebar att 2019 nio lag med 11 spelare fullföljde sin serie i F 14. Men samtidigt hade F 13 endast 5 plus 3 (9-mannalag) i seriespel. En möjlig/trolig förklaring är att många 13-åringar spelade i 14-årslagen.

De bredaste flickklubbarna är FC Rosengård, Hyllie IK och IFK Klagshamn. Anmärkningsvärt är att LB 07, oftast omskriven som stans bredaste klubb på flicksidan, inte hade lag i både åldersgrupperna varken 2018 eller 2019.

***

Under åren 1984—1997 pendlade antalet lag mellan 9 och 15, ofta med stora variationer år från år. Kring sekelskiftet kom en kraftig ökning i antalet lag (precis som på pojksidan). All time high var 2004 och 2005 med 23 lag. Men det blev på bara några år en kraftig reducering, 2009 var Malmö nere i åtta lag, året efter i sex.

Successivt har det blivit en ökning och 2019 var antalet lag 17 fördelade på åtta föreningar.

***

Den intressantaste framtidsfrågan är hur Malmö FF:s intåg på flicksidan kommer att påverka Malmös övriga klubbar. Såg en uppgift om att MFF inte var nöjd med rekryteringen till sina flicklag. Samtidigt vet jag att några klubbar förlorat några av sina främsta till storklubben. Erfarenhetsmässigt vet jag också att en förlust av några tongivande spelare från en mindre klubb (gäller även pojkar och andra idrotter) ofta betyder att laget försvinner, antingen direkt eller efter ett år.

Jag ser en risk i MFF-satsningen i ett breddperspektiv på flicksidan.

***

Sen bör man förstås påpeka att fotbollen är den överlägset största lagbollsporten i Malmö för flickor.  Andra får bedöma om detta är bra eller dåligt med utgångspunkt från siffrorna ovan. Genom alla åren är det bara FC Rosengård och LB 07 som haft lag i F 19-serierna med SM-status.

Framgångarna har varit stora för båda kubbarna med guld och finalplatser.

***

2021 kommer Malmö att ha 13 seniorlag för damer i seriespel. De två högst placerade lagen finns inom FC Rosengårdsorganisationen, Lilla Torg i division 2 övriga tio på nivå 5 och 6.

Det är svårt att se en ljusning med utgångspunkt från ungdomsunderlaget i Malmö.

Malmö FF kommer naturligtvis att avancera, men knappast genom att bygga från en egen ungdomsverksamhet. Samtidigt borde det finnas ett talangunderlag i en så stor stad som Malmö. Varken i FC Rosengård eller LB 07, på den tiden det begav sig, har haft speciellt många Malmöfostrade spelare i sina trupper-

***

Återkommer med en tredje ”forskningsrapport” om Skånefotbollens hälsotillstånd.

Det är en fotbollsgala i tv i kväll.

Lite senare i år lär det vara en till.

Galor är inget för mig. Men jag tar givetvis i efterhand del av resultaten, så jag har något att reta mig över. Nej, så negativ skall jag inte vara. Alla jurys har en  svår uppgift. Utmärkelserna ger i alla fall anledningar till diskussioner. Och det är alltid trevligt.

När Allsvenskan för herrar är avslutad skall jag ge mina funderingar. Vad nu dessa kan vara värda.

Men ett radikalt förslag har. Naturligtvis kommer det inte att beaktas och ingen kommer att ens fundera i dessa banor.

Skippa utmärkelsen Åtets manlige domare.

Jag är den förste att medge att domarteamens uppgift är svår. mycket svår, och att de många tv-repriserna i slow motion (domarnas värsta fiende) gör att misstagen uppmärksammas och tydliggörs än mer.

Men det har varit alltför svajigt det här underliga spelåret. Nivån mellan de enskilda domarna har varit stor, men en och samme domare har inte heller varit konsekvent i sina bedömningar i olika matcher. Ena matchen har en petitess bestraffats hårt, i nästa match har ett betydligt svårare regelbrott passerat utan signal. Av samme domare.

Det har i år varit alldeles för många avgörande misstag. Jag anser mig att ha på fötterna efter att ha sett tre till fem matcher per omgång.

De mera etablerade domarna har inte varit bättre än de nya.

Det finns ingen värdig kandidat 2020 till Årets domare.

Debatterna i media har varit berättigade.

***

I går nåddes något av en kulmen i de tre allsvenska matcherna. Fyra utdömda straffar efter situationer varav tre i de flesta matcher blivit utan åtgärd (två av Norrköpings mot Varberg och Mjällbys mot Sirius). Samtidigt som den klaraste straffsituationen viftades bort (Häckens mot IFK Göteborg).

Måndagen gav domaråret 2020 ett ansikte, inte ett vackert sådant.

Att straff- och varningsdramatiken fick större uppmärksamhet än vanligt är naturligt. I ett slutskede av en serie kan man tydligare se betydelsen av en förlorad eller vunnen poäng, eller en berättigad eller oberättigad varning. Talet om att tur och otur med domsluten i en serie jämnar ut sig är nonsens. Alla händelser och matcher har ett sammanhang i en serie med 30 omgångar, 240 matcher.

***

En idrottsnörd har det enkelt att välja bort Fotbollsgalan denna tisdagskväll. Först HK Malmö mot Aranäs i Handbollsligan och sen en europeisk toppmatch ur en riklig fotbollsmeny.

Ungdomarna sviker fotbollen.

I alla fall I Skåne och Malmö.

Gråmulet väder, beordrad försiktighet i mänskliga kontakter, en viss (stor) portion nördighet har gjort att jag haft tid att studera utvecklingen i antal seriespelande lag i åldersklasserna 13 och 14. För flickor och pojkar, fördelade på Skåne och Malmö.

I grunden ligger naturligtvis mitt intresse för idrottshistoria och de olika sporternas utveckling i ett förändrat idrottssamhälle. Friidrottens (främst) problem har jag berört i tidigare inlägg och även brottningens. Det är två idrotter som radikalt har tappat på seniorsidan. Inom friidrotten gäller det arenadelen. Antalet motionslöpare har ökat. Och det är självfallet mycket positivt.

***

Åter till fotbollen. I mina gömmor har jag det nummer av Skånebolls tidning, där man redovisar alla säsongens sluttabeller, från 1984 fram till och med 2019. Pandemiåret 2020 räknar jag inte.

Jag har slagit ihop 13- och 14-åringar på grund av att man i alla zoner under 1980-talet, främst på flicksidan, inte hade någon speciell 13-årsgrupp.

***

Pojksidan/Skåne: Från 1984 fram till sekelskiftet pendlade antalet lag mellan  260 och 300. I början av 2000-talet skedde en ökning och några åt fanns det närmare 350 lag, Från 2008 kom en drastisk minskning. Plötsligt var man nere i siffror knappt över 200. De fem senaste säsongerna har det skett en liten ökning, men man är ännu inte alls uppe i 1980- och 90-talens siffror.

2017 slutade det skånska förbundet att publicera serietabeller från 12 år och neråt. En av anledningarna var att man ville avdramatisera seriespelet, en annan, av många, var att barnen vid 13 skulle inspireras av något nytt, just seriespel med tabell.

Är man positivt lagd kan man tolka att de senaste två säsongernas ökning av antalet lag som en följd av förändringen.

***

Pojksidan/Malmö: Utvecklingen av antalet lag är liknande den i övriga Skåne. Under perioden 1984—1996 var läget stabilt mellan 43 och 48 lag. Kring sekelskiftet rasslade det till rejält. Några år var antalet över 65 med rekord 2003 med 70 Malmölag. Sju år senare var man åter nere kring 45. Men precis som i övriga Skåne har de tre senaste åren inneburit en ökning till kring 50.

Till 70 är steget dock långt. Att nå dit verkar utopiskt. Tidigare hade invandrarklubbarna ofta lag i de här åldersgrupperna. 2019 var det bara Ariana som hade ett 14-årslag. Malmö FF är numera ingen breddklubb på ungdomssidan, har bara ett lag per åldersklass. En tidigare stabil förening som Håkanstorp finns inte längre. Den stora stadsdelen Oxie med tidigare två stora klubbar, Oxie IF och BK Vången, redovisade i Oxie SK bara ett 13-årslag. Kirseberg och Rörsjöstaden hade före samgåendet till Malmö City var sin stor ungdomssektion. I City är det tunt. Husie IF, en gång Skånes största ungdomsförening, hade 2019 inget 14-årslag.

Det är klart att ett färre antal breda ungdomsklubbar ger ett negativ utslag i statistiken.

Men ännu finns det givetvis gedigna klubbar med bredd i sin pojklagsfotboll i berörda åldrar:  FC Bellevue, BK Olympic, LB 07, FC Rosengård, Kvarnby IK, Kulladals FF. IFK Klagshamn, Lilla Torg FF, Hyllie IK och Heleneholms SK.

Så varför klaga?

Samtidigt: I ett allt invånarmässigt större Malmö i dessa åldrar känns minskningen av fotbollsspelande grabbar lite oroande.

Det är just ungdomar i de yngre tonåren ett samlat Idrottssverige vill skall fortsätta.

***

Återkommer med flicksidan och andra noteringar.