Hur har ungdomsidrotten klarat sig under de två pandemiåren?

Facit är givetvis för tidigt att skriva.

Handbollen i Sverige, och Skåne, tycks dock ha klarat problemen bra, till och med mycket bra.

Efter två avbrutna mästerskap för ungdomar och juniorer, startar i helgen säsongens upplaga av J- och USM, för 14-, 16- och 18-åringar. Totalt är 579 lag anmälda i de sex grupperna. Det är rekord. Könsfördelningen är intressant, 323 flicklag, 256 pojklag. Ökningen kan till största delen tillskrivas ett större intresse från tjejerna.

Även i Skåne har antalet lag ökat.

2017 deltog 28 klubbar med 105 lag.

2018 var siffrorna 24 klubbar 111 lag.

2019 26 klubbar 109 lag.

2020 27 klubbar 113 lag.

2021 24 klubbar 121 lag.

Könsfördelningen är jämn, 62 flicklag, 59 pojklag.

Att antalet klubbar i detta sammanhang minskat något berör främst på att Näsby IF gått upp i IFK Kristianstad och Dalhems IF i HK Malmö. Att de mindre klubbarna har kvalificerade lag vissa år, inget ett andra är naturligt. Ett SM är även på ungdomssidan någon form av elittävling.

Anmärkningsvärt är att IFK Trelleborg, som vanligtvis haft tre. fyra lag med i år är helt utan lag. 2021/2020 svarar Stavsten för stans deltagande. Landskrona är inte heller med den här säsongen.

Över tid har ungdomshandbollen vuxit i Malmö, IFK har sju SM-lag, HK fem. Utbrytarklubben (från IFK) Limhamns HF har haft lag de senaste två åren är inte med denna gång men har verksamhet i yngre årgångar.

Lundaklubbarna Lugi (15) och H 43 (11) har som alltid flest lag.

I övrigt:

8 lag: Ystads IF, HK Ankaret (Bjärred).

7 lag: IFK Malmö, IFK Kristianstad.

6 lag: Kävlinge HK, Åhus HB, Lödde Viking, OV Helsingborg,

5 lag: HK Malmö, IK Lågan (Hörby).

4 lag: Kristianstads HK, Vinslövs HK.

3 lag: Eslövs IK, Eslövs HF, Ljunghusens HK. H 65 Höör.

2 lag: KFUM Lundagård, Tollarps IF, Stavstens HK, IFK Ystad, IK Sund (Helsingborg).

1 lag: Staffanstorps HK,

Min beundran är speciellt stor för den verksamhet som bedrivs i Ankaret, Kävlinge HK, Lödde, Åhus och Lågan, klubbar från mindre ortet som i stort har verksamhet över hela spektret.

***

Jag kommer att under säsongen att på bloggen följa SM-tävlingen.                                                                           
                                                  
                                                                                         
                                                  
                                                                                         
                                                  
                                                                                         
                                                  
                                                                                         
                                                  
                                                                                         
                                                  
                                                                         

Det är mittiveckanomgång i Allsvenskan, omgång 20,

11 matcher återstår, med andra 33 poäng står på spel.

Från Malmöhåll har det, när tabelläget inte ser lika ljus ut som för några veckor sedan, ett flertal gånger påpekats på omöjligheten (ja, detta starka ord har faktiskt använts) att lyckas på två fronten, i Europa och i Allsvenskan. Underförstått att det behövs så stora och kvalitetsmässiga trupper att det är för svårt för svenska klubbar. Men om inte stora mäktiga Malmö FF med sina överlägsna ekonomiska muskler, den elitmässigt bredaste truppen och i grunden den högst rankade ungdomsakademin i landet kan klara av ett tvåfrontskrig, hur skall då de övriga svenska toppklubbarna klara det?

Jag ställer frågan eftersom jag till leda läst Malmöbaserade krönikörer fråga varför det bara är MFF som satsar för Europaspel och inte övriga toppklubbar. I tv upprepar Daniel Nannskog samma mantra.

Svaret är enkelt, resurserna finns inte. Pengarna går åt till att forma bra allsvenska trupper, som någon gång får pröva på att spela internationell tävlingsfotboll.

I min värld kan man inte kritisera klubbledningar som först och främst värnar om att få ett stabilt allsvenskt lag framför vanskliga Europaäventyr, där en oturlig lottning kan ge direkteliminering. Följda av ekonomiska problem.

Det är lätt att sitta på en redaktion, eller i ett TV-hus, och skära breda remmar ur andras läder.

Verkligheten är en bra grund att känna till även för krönikörer.

***

Om några timmar är det avspark för toppmötet Elfsborg—Malmö FF. Av många kallat en ödesmatch. Så är det naturligtvis inte. För med tio matcher kvar återstår många hinder. Det lär bli många poängtapp för alla lagen. Glöm inte de inbördes mötena, förutom nu Elfsborg—MFF. även Stockholmsderbyt AIK—Djurgården, Djurgården—Elfsborg, MFF—AIK och Elfsborg—AIK.

Plus så svåra hinder som Kalmar FF, Norrköping och Hammarby, alla med en hög högstanivå.

Och så kan ett lag som, nu senast, Östersund mot Elfsborg, 3—1, ha alla marginaler med sig, 1—0 efter en av säsongens mest generösa bjudningar, 2—0, ett skott från distans som Blair Turgott inte lär upprepa i år, och 3—0 via touch.

Elfsborg var inte bra men insatsen var ingen indikation på formen.

Jag blir inte förvånad om tabelltoppen på torsdagskväll ser ut så här:

1) Djurgården        41 poäng

2) AIK                    41 poäng

3) Elfsborg             37 poäng

4) Malmö FF           36 poäng

5) Norrköping         33 poäng

6) Hammarby         33 poäng

7) Kalmar FF          31 poäng

I dagarna för 9 år sedan skrev jag min första blogg. Det här nummer 1310.

De första åren besöktes sidan av cirka 200 unika besökare per månad. Antalet har stigit till cirka 1 500 med några toppar på över 2 000.

Sidobesöken låg i början på 2 till 3 000 per månad. 2020 låg snittet på över 7 000, i år kan det bli 8 000.

Hur dessa siffror står sig i konkurrensen med andra privata bloggar inom samma områden har jag ingen som helst aning om. Men när så pass många tar del av mina funderingar, har jag beslutat ta ett tionde år.

***

Jag har tuffa restriktioner från min läkare när det gäller min axel/ skulderbladsskada. Ligamenten får inte ansträngas. Det är mycket man inte får göra. Det innebär en massa tid över.

För första gången lyssnade jag på en podd, denna modernitet i mediavärlden. Jag valde avsnitt 257 av MFF-podden i regi av Sydsvenskan i ett samtal mellan Fredrik Hedenskog, Fredrik Lindstrand och Max Wiman. Låt mig först som sist konstatera att trion skriver bättre än de talar.

Men journalistiskt, vad tillförde de 56 minuterna? I min värld inget. Det de tre herrarna kom fram till hade i stort allt ventilerats i papperstidningen efter mötena mot Juventus och Djurgården.

I en ansträngd värld med personalnedskärningar försvarar sig tidningsledarna oftast med att resurserna inte räcker till för att täcka det läsarna vill.

Lösningen heter prioritering. Har ingen aning om hur många som lyssnar på MFF-podden. Såg en siffra på 665 följare.  Vad den siffran innebär har jag ingen aning om. 665 låter lågt för en arbetsinsats på tre gånger 56 minuter, plus förberedelsetid.

Lika lite förstår jag den intetsägande direktrapporteringen från MFF:s matcher i Allsvenskan och i Europa. Detta har jag sagt förr.

Sporten på SDS har resurser. Men fördela dem bättre! Inte enbart på Malmö FF. Och delvis på Redhawks och FC Rosengård.

Regionens idrott är bredare. Och inte minst har läsarna ett större allmänt idrottsintresse.

Prioritering kräver kunskap. Inte bara (klubb-) känsla.

***

Mitt lyssnarbesök på MFF-podden blir mitt enda.

18 omgångar är spelade.

12 återstår, tre femtedelar, i herrarnas Fotbollsallsvenska. Det

är mycket kvar. När man läser och hör alla kommentarer efter en match är det precis som om varje vunnen – eller förlorad – poäng är avgörande i guldstriden. Eller för all del i bottenstriden. Okej, varje poäng räknas, men att dra slutsatser redan nu är lite löjligt. Det återstår 36 poäng at spela om, ungefär så många som tätkvartetten nu fått ihop.

***

Den allsvenska helgmenyn innefattade fyra matcher via tv.

När Djurgården avgjorde derbyt mot Hammarby, 4—1, spelade man under en period lika övertygande som man gjorde under stora delar av våren. En tillfällighet eller ett bevis på återkommen form? Imponerade var det i alla fall.

***

Övertygade gjorde även Elfsborg, 4—2 mot ett bra Häcken efter två underlägen tyder på kvalitet. Med en frisk Simon Olsson i laget har Elfsborg fått en dimension extra i ett tryggt lagbygge med kvalitet och bredd.

***

2—0-mötet IFK Göteborg—Halmstad får gå till mina hävder utan någon kommentar.

***

Det får bli desto fler efter Malmö FF—Norrköping 1—1.

Domaren Adam Ladebäck kom i fokus. Enligt en krönikör var han den sämste allsvenske domaren i Malmö på tio år. Min första tanka var: Är det verkligen tio år sedan Michael Lerjéus, MFF-poeternas hatobjekt, slutade döma? Nädå, Lerjéus dömde så sent som 2017. Sådär Adam, där har du din ranking!

***

Jag vill i stället ge beröm till Adam Ladebäck för att han hade modet att i en brottningssituation inom straffområdet bestraffa det försvarande laget. Alltid, alltid (nästan) är det det anfallande laget som får domslutet mot sig.

***

En annan krönikör menade att eftersom liknande situationer inte beivras i de flesta andra matcher borde Ladebäck ha friat även denna gång. Men det här resonemanget innebär att vissa förseelser skall passera obemärkt. Det räcker väl med att sexsekundersregeln för en bollhållande målvakt är struken i regelboken. Inte i den officiella boken, utan i domarnas.

***

Frisparken för hands som gav Norrköping möjlighet att kvittera? Ingen, det måste man väl ärligt erkänna, kunde i ”realtid” hundraprocentigt se om bollen träffade Colaks flaxade armar eller bröstet. Domarteamet bedömde att det var hands. Noggrann videogranskning i slow motion i en förstorad bild visade att bollen tog i bröstet.

Anders Andersson, tv-experten, menade att man i en osäker situation heller bör fria än fälla. Så kan ett domarteam inte resonera. För tänk om bollen tagit på handen utan åtgärd, då hade Norrköping gått miste om en rättmätig frispark!

”Fria eller fälla" har alltid en vinnare och en förlorare.

***

Hur bra är det för atmosfären mellan domare och ledare att dessa under matchen har tillgång till videogranskning av varje svårbedömd händelse. Jag är säker på att tumultet efter 1—1-kvitteringen hade uteblivet om man i MFF-leden inte kunnat se händelseförloppet på sina datorer.

***

Och hur lätt är det inte för journalistkåren att forma sina åsikter efter att konfirmerat dem i tv-granskning.

Nu är det bara några timmar till avkast i Handbollsligan, som lär bli en spännande historia fram till slutspel och kval.

Vem tar nu den sista slutspelsplatsen i mitt amatörtips.

Det blir

8) Önnereds HK, en av många stabila föreningar i Göteborgsregionen med elitlag för både herrar och damer och gedigen ungdomsverksamhet. De nya Gustav Brännberger, Fredrik Teern och inte minst målvakten Gustav Skagerling ger en verkligt bra defensiv. Ett stort avbräck är Anton Hallbäcks flytt till Kristianstad.

9) Eskilstuna Guif gjorde en bra säsong 2020/2021 (åtta), tappet av storskytten Eric Johansson kan knappast kompenseras. Tränaren Zoran Roganovic har kvalitet att utveckla spelare. Denna förmåga måste till om det inte skall bli bottenstrid. Det fixar Zoran.

10) Redbergslids IK, den forna storklubben, har haft tuffa år. Stortalangen Elliot Stenmalm, en annan ung spelare Oskar Joelsson och Tobias Johansson är en stark niometersuppställning men truppen ser tunn ut. Målvakterna?

11) Hammarby Handboll är enda nykomling och ärligt talat är min kännedom om laget minimalt. Segern i Allsvenskan var odiskutabel, det tyder på en viss klass som bör räcka till en kvalplats.

12) IFK Ystad har tappat både topp och bredd och har inte som i forna dagar en stark ungdomssektion att plocka talanger från. Det blir tufft för Sebastian Seiferts gäng. Han är kunnig och har tillgång till en av ligans främsta mittnior Philip Lång.

13) IF Hallbys plats i näringskedjan syns tydligt inför årets säsong. Förra årets tre främsta, Ek, Tumba och Hugoson, försvinner till bättre bemedlade seriekonkurrenter. Det namnkunnigaste nytillskottet Berentsen fick bara sporadiskt med speltid i HK Malmö. Skicklige tränaren Jesper Östlund måste upp till bevis.

Så går det till. 14 lag möts hemma och borta, inget poolspel. Lag 1 och 8 till slutspel, lag 9 och 10 har spelat klart, lag 11 till 13 får kvalspela mot lag 2 till 4 från Allsvenskan, nivån under Handbollsligan. Lag 14 degraderas.

I morgon har Handbollsligan premiär.

Det blir ett toppmöte direkt. Mästarna Sävehof skall gästa ett revanschsuget IFK Kristianstad.

Att tippa utgången hör till vanorna. Det är svårt. Handbollens försäsongsexponering i media är inte speciellt stor, kan inte jämföras med fotbollens och ishockeyns.

Mitt handbollshjärta hade hoppats på att den nyinstiftade Svenska cupen skulle innebära ett större medialintresse, att man i alla fall kunde få en redovisning av alla resultat turneringarna igenom. Men nej! Var felet ligger vet jag ej, men i dagens samhälle är kommunikatörjobbet ett av de starkast växande. Har i tidigare inlägg påpekat att friidrotten är i behov av en sådan och kan därför tillägga att även handbollen tycks behöva en sådan.

***

En parentes till: Kan ni tänka er en Europacupmatch hemma för Malmö FF, FC Rosengård eller Malmö Redhawks utan ett – eller flera – fylligt förhandsreferat?

I handboll går det. Min huvudtidning hade ingen information inför HK Malmös möte mot ungerska KSE Balatonfüredi för några dagar sedan.

***

Nu över till tipset:

1) IK Sävehof mästare som vann grundserien i fjor har förlorat ligans bäste spelare, Jonathan Edvardsson, men ersatt honom med kvalitet, Olle Ek, Hallby. I truppen finns många unga spelare i positiv utveckling. Färingen Elias Skipagötu!

2) Ystads IF blev faktiskt tvåa i grundserien förra säsongen. Inte att förglömma. Slutspelsmissen får helt tillskrivas tre skadade, skickliga målvakter. Men vem skall ersätta Ludvig Hallbäck som tempouppdrivare?

3) IFK Skövde har tappat rutin och en skicklige Åsheim i målet och dessutom riskerar Richard Hanisch en lång avstängning, Mycket ansvar på Jack Thurin och Victor Ljungquist. Den gedigna ungdomsverksamheten ger komplementspelare.

4) HK Malmös problem kan bli målvaktsposten, Adam Krantz är ojämn. Mycket bra kanter i alla faser. Daniel Ekman som dirigent är nyckelspelare. Talangen Tim Hilding vid ett vägskäl: Nu eller aldrig.

5) IFK Kristianstads nyckelspelare under många säsonger. Olafur Gudmundsson är borta liksom Adam Nyfjäll på linjen men truppbredden finns för toppstrid. Nye tränaren Jonas Wille är erkänt skicklig. Inget Europaspel gör att koncentrationen på Handbollsligan blir större

6) Alingsås HK har förlorat landslagskapacitet av högsta klass år efter år men likväl varit ett ständigt topplag. Men nu går det väl inte längre för skicklige tränaren Mikael Franzén att efter nya, tunga spelarförluster åter bli bland de främsta? Osvuret är förstås bäst-

7) Lugi. Vilken utvecklingskurva tar de många unga talangerna. Det är inte ovanligt med en viss stagnation efter fjorårets elitgenombrott på många händer. Fortsätter några spelare i samma positiva kurva kan laget till och med komma högre-

***

Platserna 8 till 14, tippar jag i morgon.

7) Lug

Man blir inte yngre precis.

Men man brukar påstå att man blir förståndigare. Det stämmer inte. Inte på mig i alla fall. Har förstås insett att jag fysiskt inte kan utföra det jag kunde i mina glans dagar. Men visst kan jag med full balans med ett hopp på knappt en halv meter ta mig ner på en gräsmatta.

Men se, det kan jag inte alls. Hoppet slutade med en kraftig smäll på höger (naturligtvis) axel och en spricka på skulderbladet.

Nu går jag här med högran i en så kallad slynga, har så där lagom ont och trött. För att sova i lugn och ro med en smärtande axel det är en omöjlighet.

Men det värsta är att tvingas till en viss form av sysslolöshet. Att smärtfritt inte kunna skriva ner sina funderingar är lite deprimerande.

Statistiken visar att det vissa månader är upp mot 8 000 besök på den här siten.

Så trots att det gör lite ont är det dags för en liten come back.

Jag undanber mig allt medlidande. Dumhet och högmod skall straffas.

I alla fall lite.

***

Såg givetvis den ur svensk synpunkt strålande segerlandskampen, 2—1, mot Spanien.

Man talade om det nya landslaget. Visst några rutinerade, duktiga spelare var borta, men ersättarna var inga, i dessa sammanhang, orutinerade spelare. De har skolats in i landslagsmiljön, de flesta i många år, och kändes sig hemtama.

Janne Anderssons, förbundskaptenens, trupper är sällan spännande. De bygger på kontinuitet. Det som ger framgångar i landslagssammanhang.

Och även på klubbnivå. Men där är förstås förutsättningarna annorlunda. Transferfönster och pengar förändrar konkurrenssituationen ett par, tre gånger per säsong.

***

Malmö FF har värvat två av Allsvenskans bästa spelare, Degerfors målvakt Ismail Diawara och Häckens Martin Olsson.

Hisingeklubben har också mist Daleho Irandust.

Tappet av Aslak Witry har redan märkts i Djurgården, liksom att Alhassan Yusuf inte längre finns i IFK Göteborg.

Adam Fotana har försvunnit från Varberg. Men där trollar tränaren Joakim Persson nog fram en kompetent ersättare.

Norrköping förlust av Isak Bergmann Johannesson inverkar naturligtvis på deras kapacitet.

Liksom Denis Hûmmels på Örebros.

Den största förlusten är dock Elfsborgs av Robert Gojani. Han var en av Allsvenskans mest underskattade spelare. Det är ett stort avbräck i Elfsborgs toppjakt.

***

Men viss är det härligt att Allsvenskan är igång igen på lördag.

En bagatell kan tyckas.

Men jag irriterade mig på denna passus i måndagens krönika i Sydsvenskan efter Hammarby—Malmö FF, 2—1.

Men när matchen stod och vägde i andra halvlek var det Tomassons kollega i den andra tekniska zonen som stod för det vinnande dragen.

Tidigt i andra halvlek tog han ut sina dittills främsta spelare – 17-årige Williot Swedberg (underbar att skåda) och löpstarke men oslipade Gustav Ludwigson – och fick på så vis sitt lag att ändra karaktär.

Kanske hade även MFF behövt ruska om. Och låtit avbytarna få tid att göra verkliga avtryck, som Hammarbys fick.

Det är inte innehållet som sådant jag reagerar på. Men krönikören Fredrik Lindstrand bemödar sig inte ens om att nämna Hammarbys tränare vid namn. Det är kollega och han.

Hammarbys nye tränare heter Milos Milojevic.

Det här är inget undantag. Tidningen nämner sällan några namn på motståndarna, allt ljus på MFF. Men Fredrik Lindstrand gjorde ett undantag – heders! – och gav beröm till två motståndare. Mer sådant och läsvärdet höjs!

Men det är nonchalans att inte skriva namnet på Hammarbys tränare.

***

Det är landslagsuppehåll nu. Inget allsvenskt guldryck än. Inte ens i journalistvärlden. Det gläder oss icke klubbfanatiker. Guldkampen lär stå mellan de fyra topplagen, AIK, Djurgården, MFF, Elfsborg. Alla i den kvartetten lär inte falla igenom. Men be mig inte tippa en slutlig vinnare.

Däremot tror jag att främst Hammarby kan avancera och bli en kandidat till plats bland Topp-fyra. Häcken kommer att ta rejäla kliv men når inte ända upp.

***

13 matcher återstår. Och alla i toppkvartetten skall mötas inbördes. Ett plus till MFF: Har spelat klart mot Hammarby.

***

 Av de 30 spelare som var på plan vid mötet Hammarby—MFF hade 17 utländskt pass. Tre av MFF-arna, Diawara. Ahmedhodzic och Nalic, har dessutom beslutat sig för att representera andra nationer än Sverige i landslagsspel. Liksom MFF-avbytaren Erdal Rakip.

Är denna utveckling gynnsam för svensk fotboll?

***

Det har blivit ett mantra att MFF har Allsvenskans bredaste trupp. Så är det kanske när man kommer till plats 20 och över. Men när det gäller plats 16 till 20 är det några andra lag som är i paritet. Åter till Hammarby—MFF. När Stockholmslaget bytte in Amoo, Paulinho, Selmani och Sandberg svarade MFF med Beijmo, Nalic och Nanasi.

Vems bänk var bäst i denna match?

Häcken har, skadefritt, en bred trupp upp till spelare 20. Elfsborg har visat att deras inhoppare avgjort ett flertal matcher. Nu tunnas truppen ut. Robert Gojani försvinner till Danmark.

***

Det sitter i MFF-väggarna, tränar- och spelarskiften har ingen betydelse. Blir det förlust är MFF trots allt det bästa laget. Det är lite tröttsamt att alltid höra samma visa.

Samtidigt är det givetvis ett underbetyg åt den egna prestationen. Jag har sällan hört tränaren Jon Dahl Thomasson i allsvenska sammanhang erkänt ett motståndaren varit bättre.

Men det är ju han som är huvudansvarig, när – åter till söndagsmatchen – hans spelare inte är tillräckligt skickliga för att överlista David Outsted eller förhindra Hammarbys två snabba omställningar.