Jesse Owens är världens bäste friidrottare genom tiderna.

Om man betraktar hans resultat i längd i ett tidsperspektiv.

Vid varje stort internationellt mästerskap undersöker jag hur hans världsrekord 813 från 1935 och hans segerresultat från OS 1936, 806, skulle stå sig i den nuvarande konkurrensen. I gårdagens VM-kval hoppade endast två man längre än 813, ytterligare en längre än 806.

Jämför i alla övriga grenar och se den himmelsvida skillnaden. Längd för män är den enda gren där ett resultat från 1930-talet kan mäta sig med 2000-talet. Jag är medveten om att dagens förutsättningar i många grenar knappast är jämförbara med dåtidens, men i längd är det endast utrustning och banbeläggning som ändrats. Till favör för den moderna friidrotten.

Det gör Jesse Owens resultat än mer anmärkningsvädra.

813 och 806 är fortfarande gångbara resultat i de stora internationella mästerskapen.
Jesse Owens av 1935 hade kvalat in till final i i stort alla mästerskap sedan dess.

 Att sätta betyg är svårt.

Det lärde jag mig under min tid som lärare.

Att studera betygen efter en fotbollsmatch jag sett live eller på tv är alltid intressant.

Jag säger inte att jag alltid har rätt, men jag hoppas att jag i min yrkesroll lyckades bättre än många av de fotbollsreportrar som i massmedia framför sina åsikter. Differenserna är för stora, känslorna och sympatierna känns i alltför hög grad.

Här några synpunkter:

SYDSVENSKAN

Resultatet för MFF styr mer än prestationen. Ett kryss eller till och med en förlust behöver inte per automatik innebära ett underkänt genomsnittsbetyg, en vinst innebär inte alltid ett högt betyg. Så är det överlag i SDS.

Euforin efter en viktig seger ger direkt utslag i betygsättningen (som efter gårdagsvinsten mot AIK).

Trovärdigheten minskar också, då betygssättaren förutom detta svåra jobb dessutom ofta skall direktreferera matchen för nätet och också skriva ett referat eller krönika/analys. En i mina ögon omöjlig uppgift.

En annan nackdel är att det ofta är en och samma person, som bevakar MFF:s matcher. Hos vem eller vilka av spelarna sympatierna finns märks tydligt i text och betyg.

Känner man sig oumbärlig – och ledningen accepterar det – blir det ofta fel, mångfalden åsidosätts. Tidningens MFF-bevakare har elakt – men träffande – av en bloggare kallats spaltockupant. Det är inte mitt ord, men …

KVÄLLSPOSTEN/EXPRESSEN/GÖTEBORGSTIDNINGEN

Här spretar verkligen betygen, men så är också betygssättarna många.

Opportunismen är påfallande. Ett av de värsta exemplen är från MFF—AIK. MFF får 3,27 i snitt, AIK 1,96. Man ger MFF-målvakten Johan Dahlin en 5:a, då måste väl AIK ha skapat en hel del? Dessutom spelade försvaret så bra att förutom målet hade MFF endast ett skott på mål. AIK-försvaret var alltså bra. Eller var hemmaanfallet så uselt? Men anfallarna fick ju överbetyg.

Det här stämmer inte. Det här var ett rejält underkänt för de två som undertecknat betygen.

För en av dem har jag haft hyfsad respekt för kunnigheten, för den andre ingen. Vad skall jag tycka nu?

CITY

Välkommen tillbaka Fredrik Lindstrand! Nu finns det en Malmötidning med en bra objektivitet på MFF-spelarnas insatser.

AFTONBLADET

AB lägger inte ut sina betyg på nätet men de gånger jag läser Stefan Alfelts bedömningar känns de framförda med eftertanke och kunnighet.

SKÅNSKA DAGBLADET

Sätter inga spelarbetyg men, deras MFF-följare har i alla fall modet att mena att MFF i går inte var så bra som morgonkollegan i sin upprymdhet påstår.

***

Återköpet av Guillermo Molins till MFF var en nödvändig investering inför de elva avslutande omgångarna. Av topplagen har MFF den svagaste bänken.

Jag har också svårt att tro att ryktenas män, Peter Jansson och Jiloan Hamad, försvinner. Är det inte logiskt att tänka att om det finns intresse för dem i Italien och England, så borde de redan vara där inför den förestående ligastarten?

Det är mycket man inte förstår.

Och minst lika mycket man undrar över.

Som nu i torsdags, då MFF, Gefle och Häcken, och tidigare IFK Göteborg, försvann ur fotbollens Europa League. Jag hade förväntat mig att mina morgontidningar skulle ta upp svensk fotbolls problem i ett vidare perspektiv. I stället skrivs kommentarerna ur ett oerhört snävt lokalt perspektiv.

En krönikör hyllar klacken och i båda läggs fokus på att det inte blev några skador inför söndagens toppmatch mot AIK.

Det sistnämnda kan jag förstå i och med 0—4 förra matchen mot Swansea. Men en bloggare/krönikör har tidigare antytt att guld i Allsvenskan är viktigare än ett långt avancemang i Europa. Och då är jag inte med längre. Titlar i all ära men i dagens krassa ekonomiska verklighet är det ett långvarigt spel i de europeiska cuperna – plus spelarförsäljningar – som ger förutsättningar för att bli en ständig toppklubb i Sverige med chanser att nå ett gruppspel i någon av turneringarna.

Hur skall MFF och de andra klubbar med ambitioner nå dit? Detta hade varit intressant att få några synpunkter på.

En bra ungdomsverksamhet med bra skolning är en grund men jag tror inte på receptet att låna ut spelare strax utanför A-lagets startelva, speciellt inte under en säsong med spel i Europa. De behövs i ett tufft program.

Kan någon förklara varför MFF:s U 21-lag hamnar i ett B-slutspel i SM? Håller truppen utanför A-lagsgruppen inte klassen?

***

Elfsborg hånas ibland för att man inte lyckas vinna Allsvenskan alla år – men Boråsklubben har de senaste tioårsperioden varit landets särklassigt bästa i den högsta serien – och inte heller alltid gått så långt ute i Europa.

Men svensk fotboll bör väl applådera Elfsborg som ihärdigt försöker konkurrera på två plan och skaffar breda trupper. Lyckas laget ta några steg ytterligare i EL-kvalet, gynnar det i kommande turneringar de svenska lagen, som får bättre seedning.

De som hånar Elfsborgs satsning är rejält fel på det.

***

Åter till MFF-klacken! Fantastisk! Den skapar atmosfär och stämning. Så länge man undviker könsorden!

Jag är uppvuxen i den ideella idrottsvärlden. Därför gillar jag klackens initiativ att vara med att sätta upp och sen demontera bänkarna på Norra stå. Låt vara att det kanske är unikt för lagsporternas anhängare men nog är publiciteten överdimensionerad?

Föreningssverige ser ut så här. 350 personer ser exempelvis i dag till att nå några föreningar kan arrangera Malmö halvmaraton. Hur många loppisar, sillmarknader, danstillställningar och inte minst stora idrottsevenemang har genom ideella krafter arrangerats under det här året? Det är många. Utan att det uppmärksammas av någon krönikör.

***

Sen kan man undra varför ståplats inte är tillåtet. I synnerhet om ser till förhållandena under vilka Elfsborg spelade i CL-kvalet i Lettland.

***

Såg att en krönikör ondgjorde sig över att Malmö stad begärde 250 000 kronor för att utföra det arbete med Norra stå som nu klacken gjort. Han ville att någon skulle granska den frågan. Det är väl bara att fixa det själv!

Är det så underligt att kommunen tar betalt för något man utför på en arena man inte själv äger? Vad får MFF betala för de vaktmästartjänster, som nu utförs av fritidsförvaltningens personal med efter vad jag förstår kommunens maskinpark?

Om jag inte minns fel skulle MFF i den elefantiasisorganisation, som Lars-Christer Olsson byggde upp i samband med byggandet av Swedbank, även ha en stor serviceorganisation. Den lär ha skrotats nästan omgående.

Det bör kanske tilläggas att vid ett arrangemang i Malmös egna arenor – och vid avspärrningar – betalar arrangören förutom hyra även för varje liten extra stol, bord eller annan extra utrustning.

Kommunens prispolitik gynnar inte de ideella organisationerna.

Jag ser fram mot en granskning.

 På torsdag kan det vara slutspelat för de tre svenska lagen i Europa League.

Störst chans att överleva har faktiskt Gefle (0—1 borta mot Qarabag), sämst Malmö FF (0—4 borta mot Swansea).

Om MFF åker ut nu och inte hamnar i ett gruppspel i Europa League ökar lagets chans att bli svenska mästare. Truppen är alldeles för tunn för att klara av både allsvenskt spel och många matcher i Europa. De spelare man lånat ut med motiveringen att de för att utvecklas måste få rejäl speltid i Allsvenskan eller Superettan, hade behövts om MFF nu skulle avancera.

Jag har en känsla av utlåningen av några av spelarna har med den utsatta ekonomin att göra. MFF måste reducera sina lönekostnader. Det har gått ut över bredden i spelartruppen.

Och därmed möjligheten att lyckas i både Sverige och Europa.

***

Elfsborg har rustat för toppspel på två fronter. Jörgen Lennartsson har matchat truppen för att lyckas i de två tävlingarna och låtit många spelare få matcher. Förvisso gynnade av i dubbel bemärkelse få ett lä(e)tt motstånd i förra omgången i CL-kvalet. Även om Elfsborg förlorar i dag mot Celtic är laget garanterat fler matcher i Europa med då i Europa League.

Även utan David Elm, åter till Kalmar, har Boråslaget kapacitet att skapligt hävda sig i EL och i Allsvenskan. Alla har räknar bort laget, avståndet till HIF är nio poäng, och det finns ytterligare fyra lag före.

Men får Elfsborg tillbaka de marginaler man haft mot sig i de senaste omgångarna, är man med sin breda, matchtränade trupp fortfarande ett allvarligt topphot.

Oavsett hur det nu går, är Elfsborg den förening av de de fem svenska Europadeltagarna, som rustat förståndigast för ett tvåfrontsspel.

***

Damallsvenskan har återstartat efter EM-succén. Som väntat gav Europamästerskapen inte en åskådarkick. 712 personer på matchen LdB FC Malmö—Sunnanå, förvisso tv-sänd, är en talande siffra.

Jag såg delar av matchen på tv. Ursäkta uttrycket: det var usel underhållning. Sunnanå var direkt dåligt – till och med åtskilligt sämre än Halmstads BK i söndags mot MFF – och skapade inte en enda farlighet. Dessutom hade Skellefteålaget en halt målvakt.

Med en så ojämn kvalitet får Damallsvenskan svårt att locka de stora åskådarmassorna i den vanliga serielunken.

 En hal fläck på golvet i soprummet.

Fyra plastpåsar med välsorterade sopor i ena handen.

Plötsligt låg jag där på golvet, tog stöd med högerhanden, men inte bättre än att den hamnade på en av påsarna. Just på den där det legat en hel flaska, som dock krossats i kontakten med betonggolvet.

Blodet sprutade, väggar, golv och kläder färgades rött.

Snabbfärd till Akuten, där man konstaterade att en sena och en nerv till lillfinger och ringfinger var skadade. Det blev en natt på handkirurgen och sen operation på morgonen.

Inskriven på Akuten klockan 18, utskriven klockan 15 dagen därpå med handen i ett gipsbandage.

Under dessa timmar var jag i kontakt med 41 personer, som på ett och annat sätt tog hand om mig och min sargade hand. Alla trevliga och professionella, de gjorde allt för att jag skulle må bra. Och det gjorde jag efter omständigheterna.

Jag har två gånger under de tio senaste månaderna hamnat på sjukhuset och är till hundra procent nöjd med bemötandet och vården. Har inget att klaga över.

***

Här har ni förklaringen till mitt uppehåll i bloggandet. Det är först i dag jag hjälpligt kan använda mina fingrar på högran.

Men gips skall jag ha ytterligare tre veckor.

***

Jag håller på att för Skånsk Idrotts Historia skriva om den skånska squashens historia. Nyligen gjorde jag en intervju med Squashförbundets generalsekreterare Thomas Troedsson och ställde frågan varför så få av de talanger som funnits i Malmö SRC blivit riktigt konkurrensdugliga på internationell nivå (som det var på 1970- och 1980-talen).

Svaret blev: De satsar på en civil karriär.

På Akuten fick jag en bekräftelse på detta. Läkaren som konstaterade mina skador och remitterade mig till handkirurgen var Håkan Borgström, tidigare just svensk juniormästare i squash.

***

När jag låg på operationsbordet hälsades jag välkommen av läkaren med orden:

-- Är det inte Magnus Månsson, Heleneholms IF?

Det var Hans-Eric Rosberg, en av många lovande löpare i klubben under 1970-talet, som frågande konstaterade detta. Hemma någonstans har Hans-Eric medaljer från USM i stafettlöpning av olika valörer. Under 1970-talet blev Heleneholms IF nio år av tio Sveriges bästa klubb vid USM just i stafettlöpning med tio femton medaljer per år. Det hände att vi på 4x100 meter hade två lag på medaljpallen.

De här åren, då ett team byggde upp Heleneholms IF till att bli en av landets främsta friidrottsklubbar, minns jag med glädje. Påminnelsen av Hans-Eric gav några sköna minnen ensam i sjuksängen.

Men samtidigt kom vemodet fram. Heleneholms IF finns inte längre som en livaktig ungdomsklubb i friidrott.

För att ytterligare spä på ”Det var bättre förr” : Två av de nio gånger Heleneholm blev bästa klubb avgjordes mästerskapen i Malmö, en gång på Heleneholm, en gång på Stadion. Nästan varje säsong under 1960- 70- och 80-talen arrangerade Malmöklubbarna ett SM av något slag, några gemensamt. Plus åtskilliga andra tävlingar. Förstås.

Detta apropå den nästan totala arenatävlingstorkan i Malmö de senaste åren.

Många är som sagt de tankar som dyker upp, när en otymplig arm hindrar en lång och lugn sömn

***

Vi kan väl sluta där vi började, i soprummet.

Det är fantastiskt vilken mängd träd som sparas genom insamling av tidningar och papp och hur många nya flaskor, konservburkar och plastsaker som återvinns bara i vår lilla bostadsrättsförening.

Siffrorna är imponerande.

Synd bara att alla inte torkar upp det de spillt. Så att man sluppit halka.

 I morgon avslutas EM i fotboll för damer.

Jag har sett en hel del matcher, de flesta med behållning. Damfotbollen har utvecklats i rätt riktning. Antalet lag med EM-slutspelskapacitet är dock för få. Denna brist kommer inte att kunna repareras tills 2017, då det lär bli 16 lag i slutspelet. Positivt är förstås att man då slipper att lotta om vilka lag som skall avancera till kvartsfinal. Det är inte värdigt ett EM i vilken idrott det än må gälla.

Mest irriterande i bevakningen har varit övertonerna – åt båda håll. Jag pratar nu om kommentarerna till den svenska insatsen.

Matcherna och spelar- och ledarprestationerna har inte varit så fantastiska som många velat påskina och inte heller så undermåliga som belackarna menat. Som det mesta i världen är det både ock.

I en tidningsvärld i kris tror jag inte överdrifter lockar till trofasta läsare.

De sexistiska påhoppen och näthatet har jag inte tagit del av. Endast noterat att det har förekommit. Orkar inte ta del och vill inte heller.

***

Förutsättningarna inför finalen är inte helt rättvisa. Jag är fullt medveten om att det är omöjligt att få ett spelprogram med lika lång vila mellan matcherna för alla lag i slutspelet. Men visst borde semifinalerna spelas på samma dag. Efter fem matcher på kort tid är spelarna slitna. En dags extra vila kan bli avgörande, speciellt som det ”förfördelade” laget (Norge) dessutom tvingades spela en tuff förlängning.

Detta gör Tyskland till Europamästare!

***

Fyra av fem svenska klubblag vidare i de europeiska fotbollsturneringarna var glädjande.

Från och till diskuteras om en återgång till höst/vår i den svenska seriefotbollen för att komma i fas med stora delar av Europa. Den nuvarande spelordningen ger fördelar i kvalen i Europacuperna, när det inte är EM- och VM-år, då vi också vanligtvis har ett långt sommaruppehåll.

De svenska lagen är nu inne i ett tempohöjande seriespel. Motståndarna har försäsong.

Det gäller att passa på. Det gjorde svensklagen utom besvikelsen IFK Göteborg.

***

Över till något annat, till handboll.

Såg att IFK Kristianstad lockade över 2 000 åskådare till en träningsmatch mitt i juli. Förvisso mot ett av världens bästa lag, Flensburg-Handewitt, men ändå.

Träningsmatcher för andra konkurrerande lag är förknippade med stora utgifter.

Kristianstad gör sig en inte så liten hacka.

Den ekonomiska klyftan växer.

 Det var mycket som flagnade efter gårdagens 0—1 mot Tyskland.

Det leende landslaget blev det gråtande, det har jag förståelse för. En förlust i en EM-semifinal svider givetvis, speciellt som laget pumpats upp som något av storfavorit. Utan egentlig grund.

Men att fokusera på det underkända målet känns ovärdigt för ett lag med spelare som under turneringen nästan helgonförklarats både för sitt spel och sina personligheter. Av video- och stilbilder att döma var det både offside och ruff.

Mest förvånande var dock Pia Sundhages utspel och ilska mot tyskornas fördröjning av spelet i slutskedet. Jag har aldrig sett en match, där ett lag hastat med att sätta bollen i spel i ledning med bara några få minuter kvar. Så ser verkligheten ut. Även i damfotbollen, som dock har ett klart plus på herrfotbollen, det filmas betydligt mindre.

Pia Sundhage står för något positivt. Hon är en stark pr-kvinna för damfotbollen. Nu brast det i nederlagets tunga stund.

Hon kommer att föra damfotbollen framåt i Sverige. Men förlusten kan kanske få många av alla dessa hovpoeter att inse att hon, lika lite som någon annan, kan göra några underverk.

Sverige har ett bra lag men inte av den höga klass som många lockats tro efter alla lovorden.

***

Förhoppningen är att det intresse som varit kommer att fortplantas till Allsvenskan och övrig serieverksamhet. Av bilderna att döma har antalet kvinnor på EM-matcherna varit stort. Så är det inte i serielunken.

Nu är det dags för kvinnorna att även komma till de mindre arenorna. Skall damfotbollen utvecklas måste ekonomin förbättras, inte minst genom större publikintäkter. Potentialen finns bland kvinnorma.

Sen kan man alltid hoppas, specciellt ur Malmösynvinkel, att rekryteringen höjs så att LdB i framtiden kan få fler spelare från regionen i sin trupp.

Tänk bara om Therese Sjögran platsat i LdB:s startelva efter sin skada och där fått den speltid som gjort att hon kunnat konkurrera fullt ut i EM-laget. Hon visade sin kapacitet i inhoppen och blir ett starkt kort i höstens guldjakt för Malmölaget.

I min värld gynnar ett starkt klubblag med tio spelare med utländsk pass inte svensk landslagsfotboll. Men alla har givetvis rätt att välja sin väg till framgång.

 I morgon spelar Malmö FF 2013 års hittills viktigaste match, returen i kvalet till Europa League mot Hibernian.

Inte en rad i en av mina morgontidningar, inte en rad på hemsidan, inte ens en notering på bloggen, där annars en ”fis på tvären” på en spelare kring plats 20 i hierarkin kan ge både en och två rader.

Däremot i stort fyra helsidor inför EM-matchen mellan Sverige och Tyskland.

Lite sans och måtta och en mer nyanserad bevakning vore på sin plats.

Varför glömma MFF?

***

I första matchen mot Hibernian var MFF sett över 90 minuter överlägset och borde på Swedbank ha säkrat sitt avancemang med en större seger än intagbara 2—0.

Men vad som inte kom fram i Malmöpressen var att det var skottarna som efter en frispark hade matchens dittills klart bästa chans – en nick i friläge innanför straffområdet – vid ställningen 0—0 och en träff i stolpen vid 2—0.

Ett mål vid något av dessa tillfällen hade kunnat ändra matchförloppet.

På några fasta situationer skapade Hibernian också några halvchanser och visade också vid sin slutforcering kvaliteter.

Skottarna var inte ofarliga och har nu hemmaplansfavör.

Jag vill gärna se Swansea här i Malmö. Men jag är faktisk lite osäker.

***

Såg Elfsborg säkra sitt avancemang i kvalet till Champions League genom klara 4—0 mot lettiska Daugava på en undermålig plan med en torftig inramning på en plats långt ute i ingenstans.

När man hör och läser om de krav Uefa ställer på arenor för matcher av denna dignitet, måste man undra hur då denna arena kan godkännas.

***

Språket förändras. Nya modeord dyker upp. Det nya i sportsammanhang är ”kross”. Alla stora segersiffror, till och med 3—0 i fotboll, betecknas som en kross. Kan man få begära lite nyanser?

På eftermiddagstidningarnas hemsidor ”krossas” det ett par gånger per dag.