En fredagskväll i Höör. Kan det va något?

Nja, med facit i hand kunde man kanske haft trevligare, handbollsmatchen i damernas elitserie mellan H65 och Lugi, 20—27, var ingen höjdare.

Anledningen till besöket i Björkvikshallen var egentligen två:

1. Jag hade lovat min gamle löparkompis från tiden i Heleneholms IF på 1960-talet (vi var bland annat med om 1963 att vinna den på tiden prestigeladdade Parkstafetten) Karl-Gustav Holmgren, som förutom en lång ledargärning inom friidrotten även är en av dem som byggt upp H65 till en bred elitklubb, ett besök vid en elitmatch.

2. Jag ville på plats se en damelitmatch. Skam till säges har jag varit en sällsynt gäst på dammatcher.

Jag blev besviken på kvaliteten. Det var ändå Sveriges trea och fyra med landslagsspelare från olika årgångar och spelare med ambitioner att nå dit. Ok, jag är bortskämd från tv efter VM för en tid sedan och från den danska Elitserien, men att klasskillnaden skulle vara så stor hade jag inte trott.

Nu är det kanske inte rättvist att bedöma kvaliteten efter ett enda besök och efter en lång helg, där träningsintensiteten i alla fall hos H65 inte varit det man förknippar med elitidrott.

Det syntes hos hemmaspelarna. Men inte heller Lugi var genomgående bra. Trots utklassningen.

Jag skall ge lagen en chans till. Kanske till och med en fredagskväll i Höör.

Med den här matchen på näthinnan är det lätt att förstå Sävehofs fullständiga överlägsenhet i svensk damhandboll för närvarande.

 ***

Det positiva från besöket i Höör var den inblick man fick i idrottens storhet, kraft och utbredning.

Den fina ändamålsenliga Björkvikshallen har kommit till genom privata initiativ och är givetvis en viktig samlingspunkt i ett litet samhälle som Höör.

Hallen var fullsatt. 653 personer hade mött upp, några var förstås Lugianhängare, för att stötta ortens idrottsstolthet, som med cirka 20 lag dessutom har en bred ungdomsverksamhet.

Och överallt syntes ideella ledare i alla åldrar fixa service (och sälja lotter) till alla besökare.

En bild av Idrottssverige.

Som naturligtvis gläder en idealist.

Det hade förstås inte skadat med bättre, intensivare handboll.

Men man kan inte få allt en regnig fredagskväll i Höör.

På söndag inleds EM i handboll i Danmark.

Det skall bli intressant och spännande.

Svensk media ligger lågt. Det talas till och med om att risken finns att Sverige inte klarar sig vidare från första gruppspelet utan blir fyra med Kroatien, Vitryssland och Montenegro som motståndare.

Så blir det inte. Det svenska laget är alldeles för bra för att inte bli sämst tvåa. Förutom nu Kim Andersson och Dalibor Doder (förvisso två verkligt skickliga spelare) är det samma trupp som för mindre än två år sedan spelade hem ett silver i OS 2012.

VM-kvalmissen mot Montenegro var givetvis ett rejält misslyckande men visade också på hur stor, stark och bred den internationella handbollen är, inte minst i Europa. Till skillnad från den massmedialt omhuldade ishockeyn.

Vad grundar jag då min optimism på?

Jo, Sverige håller världsklass på målvaktssidan (Mattias Andersson och Johan Sjöstrand) och har två av världens bästa försvarsspelare i det samspelta paret Magnus Jernemyr och Tobias Karlsson. Defensivt är också Jonas Källman (vars uttagning jag tidigare var tveksam till efter att ha sett hans loja agerande i tre elitseriematcher under hösten) en tillgång. Det visade han i gårdagsmatchen mot Spanien.

Och det vet alla, att ett framgångsrikt lag byggs genom bra målvakter bakom ett välorganiserat försvar.

Framåt då? Någon klart lysande stjärna sett över 60 minuter finns inte. Men bredden är bra. Förutom Magnus Persson har alla spelare erfarenhet från utländska ligor, där de får mycket speltid. Spelarna har från och till i de senaste matcherna visat hög internationell kapacitet.

Jag litar på att Staffan Olsson och Ola Lindgren hittar rätt i sin svåra uppgift att finna den bästa uppställningen vid rätt ögonblick, att få fram den där viktiga fingertoppskänslan.

Då kan årets EM bli riktigt trevligt.

Albin Tingsvalls återbud till EM-truppen gav Magnus Persson chansen att visa sin kapacitet även på internationell landslagsnivå. Den tog Drottspelaren. Och utan att på något sätt förringa Tingsvalls förmåga så var bytet på sikt bra för svensk handboll. Magnus Persson har en större framtida potential.

Av många anledningar blev det, trots närheten, inga besök på någon av matcherna i JVM i hockey och bara några få matcher på tv.

Det hade varit häftigt att uppleva den stämning som tydligen fanns på de två spelplatserna. Över 11 000 åskådare på alla Sveriges matcher är siffror man inte skojar bort. Konceptet att förlägga tävlingen just i och kring de stora helgerna är sin enkelhet idealiskt, ”alla” är fria, och när dessutom biljettpriserna var humana fanns grunderna för den publiksuccé det blev.

***

Malmö är duktigt på att fixa stora evenemang av varierande slag.

Att det går skall man givetvis tacka Percy Nilsson för. Utan hans fantastiska Malmö arena hade vi idrottsintresserade inte fått se detta JVM, VM i handboll, SM-finaler i både innebandy och handboll och en hel del andra intressanta tävlingar. Och Malmö arena är ju så mycket mer än idrott så det finns all anledning att hylla Percy Nilsson.

Politiker, författare, regissörer, entreprenörer, kungar och idrottsmän/ledare har fått gator, torg och stigar uppkallade efter sig. Frans Suell. RF Berg och Eric Persson har fått statyer/en byst placerade på offentliga platser.

När det är så dags – förhoppningsvis i en avlägsen framtid – har Percy Nilsson en given plats i denna samling av stora nyskapande Malmöbor. Han skall hedras.

***

Som alltid när intresset är stort och framgångarna infinner sig kommer de stora överorden fram – speciellt i kvällspressen.

Aftonbladet ville göra gällande att Tre kronor och Juniorkronorna är Sveriges två folkkäraste landslag. Men hallå! Zlatan och fotbollslandslaget då?

Samma tidning konstaterade i en mystisk krönika efter utklassningsvinsten mot Slovakien i kvartsfinalen att insatsen var jämförbar med förra vårens svenska VM-guld för seniorer.

Men hallå, igen!

Det går inte i min värld att jämföra senior- och junioridrott.

Men det var förstås ett – förvisso omedvetet – sätt att ”dissa” de årligen förekommande VM-tävlingarna. För utan NHL-spelarna är VM en B-turnering. Men det kommer givetvis inte att märkas när det är dags för nästa VM.

OS är något annat. Och ishockeyturneringen där ser vi fram mot.

Nytt år, nya förhoppningar.

Det är mycket man hoppas på inför 2014. I mitt breda idrottshjärta finns naturligtvis speciella områden som intresserar mig mer än andra.

Här några funderingar/önskemål inför 2014 ur mitt kanske väl idealistiska perspektiv.

***

SKÅNSK FRIIDROTT. Planeringen inför 2014 är gjord. Jag hoppas att någon – eller kanske hellre några – unga personer inser hur illa det är och försöker väcka en trött skånsk friidrott och få klubbarna att arbeta mot samma mål, att fixa ett attraktivt tävlingsprogram utlagt över hela säsongen med tävlingsdagar som inte sträcker sig från tidig morgon till sen kväll.

2013 visade att många tävlingar inte lockar i den utsträckning som den ambitiöse arrangören hoppats. Resultatlistornas storlek är ett avskräckande bevis.

Jag hoppas slippa se att den arrangerande föreningen gå ner i 6- 7-årsåldern för att locka till stora startfält och därmed få ekonomi i tävlingen. Det är inte rätt väg att i framtiden förbättra en statistik i de äldre årsklasserna som är – förlåt uttrycket – direkt usel, om den ens är fulltalig, det vill säga tio resultat lång.

Huvudansvaret ligger på Skånes Friidrottsförbundet som har sanktionsmakten. En stark ordförande måste också se till att den enskilde klubbens egetintresse måste stå tillbaka för skånsk friidrotts framtid.

Det är denne person jag hoppas stiger fram 2014.

***

MALMÖS HERRFOTBOLL. För anseendet är det en nödvändighet att Malmö åter får ett lag i division 1, så det pinsamma tvåseriegapet mellan MFF och nästbästalaget blir något mindre. Ett av de tre lag jag hoppas på är FC Rosengård, LB 07 och Kvarnby IK, stans näst MFF tre bästa ungdomsklubbar med bredd och djup.

Prespa Birlik då? Ja, klubben måste först visa att den uttalade målsättningen att skapa ett brett underlag med många pojklag inte enbart är ett tomt löfte.

Intressant är att se vilken väg FC Rosengård tar med de nya ekonomiska intressenterna i bakgrunden. Kommer resurserna att läggas enbart på damlaget, de svenska mästarinnorna, eller skall något spilla över på herrarna?

I division 3 finns 2014 tre stabila ungdomsklubbar, Olympic, Hyllie och Husie. Önskvärt vore givetvis att ett eller två av dessa klubbar avancerar.

Möjligheten finns också att IFK Malmö tar ett steg ytterligare upp i seriepyramiden. I längden tror jag dock inte på en klubb som i stort byter ut en hel trupp efter varje säsong och som 2013 endast hade ett pojklag under hösten.

2013 visade att föreningar med en bra ungdomssektion, som fungerat under många säsonger, lyckas bäst.

***

MALMÖHANDBOLLEN. HK Malmös framgångsrika höst har ökat intresset i stan. Förhoppningsvis ger detta i framtiden att fler ungdomar med talang söker sig till handbollen. Standarden på pojksidan är inte bra även om IFK:s ambitiösa breddsatsning är värd beröm och också gett små framgångar här och där.

Jag önskar se Malmöfostrade spelare i HK:s elitserielag, inte bara i truppen utan även på plan. Med tanke på ekonomin tror jag att detta är en nödvändighet i framtiden.

På damsidan har Dalhem några duktiga flicklag med talanger som finns med i diskussionerna om platser i ungdomslandslagen. För att behålla dessa räcker det inte att spela i division 2, nivå 4. Dalhemslaget måste snabbt avancera annars finns talangerna i elitserieklubbarna några mil norröver.

***

MALMÖ BADMINTONKLUBB och MALMÖ SQUASH RACKETS CLUB. När man närmare granskar de skånska elitlagen i de två andra racketbollsporterna bordtennis och tennis syns ganska tydligt att många av lagen har spelare med enkom för spel i Elitserierna. MBK och MSRC är två utmärkta undantag. De har båda tätkänning i sina serier och spelar nästan undantagslöst med spelare med lokal anknytning. MSRC, som leder Elitserien, har i några matcher spelat med ett lag där alla blivit svenska juniormästare i klubben. MBK kommer inte upp på riktigt samma nivå men är bra nära.

Klubbar med denna inställning unnas all framgång 2014.

***

TILLÄGG. Jag hade inte tänkt skriva om min käpphäst, min dagliga morgontidning sedan tidigt 1950-tal, Sydsvenskans resultatredovisning. Men när jag i dag saknade resultaten från de svenska elitserierna i bandy, basket och innebandy (ok man kunde hitta några på Oddset-redovisningen) men kunde läsa resultat och tabeller för proffsligan i amerikansk fotboll plus naturligtvis en massa spalter om travresultat och om tips på allehanda banor och dessutom tv-tablåer med nästan enbart repriser – ja, då måste jag bara skriva av mig.

Förmodligen är förhoppningen inför 2014 inte realistisk: Sydsvenskan, ge mer utrymme till Sport i siffror och låt idrottskunniga personer redigera dessa sidor!

ETT GOTT NYTT ÅR!

Mellandagarna har delvis ägnats åt att läsa ”Stolt och stark”, biografin om Eric Persson och hans fantastiska ledargärning i Malmö FF.

Det är en intressant bok om en stor personlighet, en av landets genom tiderna främsta idrottsledare. Boken ger också en inblick i fotbollens utveckling både ur snäv lokal vinkel och i ett internationellt perspektiv. ”Hövdingen” var en visionär, en föregångare.

En läsning rekommenderas!

***

Boken är skriven med himmelsblå ögon, huvudansvarig är Staffan Tapper.

Det märks. De kritiska synpunkterna är få, en person som beskrivs som en ”demokratisk diktator” lär knappast ha undgått mer eller mindre irriterande stridigheter.

Det mesta skildras från ett MFF-perspektiv. När en annan klubb värvar kallas det exempelvis ”brandskattning. Inte så när MFF förstärker.

Man påstår att Eric Persson inte var långsint. Det finns nog många med en annan klubbfärg som har en annan åsikt.

Detta bara några marginella kritiska synpunkter.

***

Lite synd är det förstås att redaktörerna inte lagt ner mer kraft på att identifiera alla personer på de många unika fotona. Det hade höjt värdet.

***

Personligen har jag några minnen av Eric Persson.

När jag kom till Malmö 1965 som gymnastiklärare var MFF:s skolturneringar tillsammans med tidningarna Sydsvenskan och Arbetet uppmärksammade arrangemang. Det var på den tiden lärarna på sin fritid oavlönade ställde upp för skolidrotten och innan fotbollsklubbarnas verksamhet utökades till att även i stor utsträckning ta sig an 13- och 14-åringar med åtföljande tidskollisioner.

Eric Persson kom ofta – han var då närmare 70 år – ner till de vårkalla, vindpinade Stadionplanerna för att se på matcherna.

***

Han lyssnade och tog sig an synpunkter. Jag kommer speciellt i håg en episod. En av ”mina” spelare – den bäste – var klart irriterad och riskerade en utvisning. Det var – tror jag – redan då i pojklagsfotboll tillåtet att byta ut en spelare men inte att sätta in honom igen.

Eric Persson stod bredvid mig. Jag påpekade, nyutexaminerad pedagog som jag var, hur bra det varit om jag kunnat ta ut spelaren, lugnat ner honom och sen låtit honom spela igen.

Eric Persson lyssnade och nickade. Nästa år var det tillåtet med fria byten i MFF:s skoltävlingar.

Den här förändringen i ungdomsfotbollen hade självfallet kommit förr eller senare men händelsen visar på Eric Perssons lyhördhet och intresse att ta sig an även ungdomsfotbollens problem.

***

Eric Persson var känd som strålande talare. Vi som var ledare för våra skollag fick som ett tack en inbjudan till en välsmakande supé på MFF-stadion (nuvarande Fair Play-stadion på Erikslustvägen), där Eric Persson förgyllde sammankomsterna med ett briljant, humoristiskt tal.

Som värd visste han också vad som ytterligare förgyllde en måltid.

Malmöfamiljen i fotboll blir mindre.

Antalet föreningar blir färre. 2012 fanns det 41 klubbar, som hade lag som fullföljde sina serier, i år 2012 var antalet 38. Under åren 1992—2004 pendlade det mellan 49 och 53.

Eftersom Oxie IF och BK BK Vången blev Oxie SK reducerades antalet naturligt med en. SK Hakoah med mer än en 80-årig fotbollsverksamhet tackade för sig liksom betydligt yngre Malmö Boys, en klubb med många sammanslagningar bakom sig. Malmö IKF, en förening som under några år med framgång fått flyktingar in i fotbollsgemenskapen, hade inget serielag 2013.

En ny bekantskap är Limhamns Fotbollsakademis IS med tre 11-årspojklag.

För några dagar sedan granskade jag damsidan. I dag är det herrsidans tur. Jag tittar inte på den sportsliga sidan – den är ur toppsynpunkt bakom Malmö FF inte värdig en så stor stad som Malmö som dessutom vill kalla sig en fotbollsstad – utan på breddsituationen.

Antalet A-lag minskade i år från 36 till 34 och orsaken är givetvis den ovannämnda med Oxieföreningarna, Hakoah och Malmö Boys. 2004 fanns 49 lag.

Intresset för reservlagsspel har minskat, 2012 hade 22 klubbar 24 B-lag, 2013 var siffrorna 16/18.

Även antalet juniorlag har blivit färre de två senaste säsongerna, i år 14 klubbar med totalt 16 lag, i fjor 17 klubbar och 18 lag.

Förändringarna i grupperna 15/16, 13/14 och 10/11/12 är marginella. I år fullföljde 182 lag sina serier i dessa sju åldersklasser, i fjor 180.

Noterbart är förstås att hälften av lagen ”försvinner” när spelarna går från 13/14-årsklassen till spel i 15/16-årsserierna, närmare 50 blir 25.

***

Vilka är då de största föreningarna på herrsidan?

LB 07 hade 21 lag, Hyllie IK, Husie IF och Kvarnby IK 16, FC Rosengård 14, Malmö FF 13, BK Olympic, IFK Klagshamn, Oxie SK, Kulladals FF och Lilla Torg FF alla 13 samt Malmö City 12.

***

Listan totalt med damlagen inräknade:

LB 07 31 lag, Husie 23, Hyllie 21, Kvarnby, Olympic 18, Klagshamn 17, Oxie 16, Rosengård 15.

Skånes Fotbollförbund har kommit ut med årets intressantaste nummer av sin tidning Skånebollen. Det är i den man redovisar alla tabeller för säsongen, från de båda allsvenskorna ner till 10-årsserierna för de skånska föreningarna.

Ur detta material kan man läsa ut hälsotillståndet i skånsk fotboll. Under mina år på Sydsvenskan på Malmösportsidorna förde jag noggrann statistik, den senaste publicerade var från 2004.

Vad har då hänt sedan dess och sedan i fjor, då jag gjorde en minianalys?

I två inlägg skall jag försöka visa på tendenserna.

Jag börjar med damsidan.

***

Bakom den internationella guldkulissen LdB FC Malmö, eller som från och med nu FC Rosengård, är det liksom på herravdelningen bakom Malmö FF tunt.

Toppmässigt står sig damerna dock bättre tack vare LB 07, som spelade på nivå 2 i den nya Elitettan. Laget klarade sig kvar och klubben hade även i övrigt en bra säsong på damsidan, F 16-laget blev svenska mästare och 19-årsflickorna vann den södra elitserien och kom fyra i SM-slutspelet.

Men bakom de två elitföreningarna öppnar sig gapet, inget lag i division 1, tre lag i division 2 där ett föll ut och så bara två i trean.

Totalt hade elva Malmöklubbar seniorlag. Det är i paritet med den senaste tioårsperioden.

15 föreningar hade dam- flickverksamhet, tre fler än 2012 men fem färre än 2004. Men bakom siffran 15 döljer sig några klubbar med endast ett lag, ett sjumanna.

Sen kommer det som inger oro, flickfotbollen. 2004 fanns 36 flicklag i åldersspannet 13 till och med 16, 2012 16 och 2013 hade antalet minskat till tolv.

Man kan inte heller påstå att det finns ett tryck underifrån. I åldersgrupperna 12, 11 och 10 spelar man sjumanna. 17 Malmölag fullföljde hösten sina serier i dessa tre klasser, i fjor 19, 2004 36. På tio år har antalet lag mer än halverats.

Kan dam- flickfotbollens regress i Malmö illustreras tydligare?

Kris, eller kalla det vad du vill.

De största klubbarna är LdB med tio lag, LB 07 med åtta, Husie IF med sju, Hyllie IK med fem och IFK Klagshamn med fyra.

FC Rosengård, LdB:s nye partner, hade 2013 endast ett seniorlag, som kvalvägen tog sig till division 3.

Hur orkar dom?

Fotbollsledarna på de lägre nivåerna.

Dagligen ser jag rubriker – speciellt i Skånskan – som lyder:

Tio nya spelare till X, men åtta lämnar.

Det är inte en enstaka klubb som har denna omsättning, det är många, många.

Fritt översatt från en officiell hemsid a:

Inför 2013 skaffade vi tio nya spelare för att vinna division 4, nu skall vi byta ut många av dessa och få ett lag som skall vinna division 3.

Ett exempel från Skurups kommun. I år vann Skurups AIF division 6 i konkurrens med bland andra kommunkollegan Janstorps AIF. När övergångsfönstret för fria transfers för icke kontraktsbundna spelare stängdes hade åtta spelare lämnat SAIF för – Janstorps AIF.

Var finns den sportsliga ambitionen?

För pengar kan det ju inte röra sig om. Det förnekar ju alla. Och inte ljuger man, spelare och ledare.

Vad driver ledare att frivilligt ägna sig åt detta förhandlande – för något erbjuder man givetvis – med mediokra spelare?

Jag förstår inget.

Att följa ett lag, en klubb, på vilken nivå det än må vara, är att känna samhörighet, att känna igen spelarna, att se hur de utvecklas säsong efter säsong.

Ja, så vill jag, en åldrande nostalgiker, ha det. Men det är en försvunnen tid. Jag saknar den.

Det som sker varje höst i småklubbsvärlden ger i alla fall mig en smått olustig känsla.

Hur orkar dom, fotbollsledarna?