EM i friidrott är slut.

Jag har av olika anledningar inte sett så mycket som vanligt. Men det har givetvis blivit en del timmar i sällskap med TV 4. Jag vet förutsättningarna för att Fyran skall sända, reklamen. Men blev inte avbrotten fler och längre? Eller är det bara så att mitt tålamod blivit sämre?

Nåväl, de många reklamavbrotten gjorde att den ”levande” idrotten fick mindre utrymme. De nedsända medarbetarna skulle ju också få komma tills tals, både i studion och i mixed zon. Detta innebar att tv-tittarna inte fick den helhetsbild som ger ett extravärde. I ett mästerskap är det intressant att följa försök och kval i alla dess faser, att lära känna de aktiva.

Nu fick man inte se ens alla finaler från start till mål och man hann heller inte med någon presentation av startfälten vid alltför många tillfällen.

Det blev lite halvdant. Jag kunde gärna avstå intetsägande intervjuer och analyser av teknik och taktik.

 ***

Det senare klarade kommentatorerna Julin/Edlund alldeles utmärkt. De har blivit ett samspelt par och funnit sina roller. Johan Edlund försöker inte som tidigare att inkräkta på Julins område (det blev ofta fel) utan refererar tävlingarna med en – efter vad jag förstår – imponerande personkännedom.

 ***

Den svenska insatsen? Som väntat! Tre medaljer var ett realistiskt tips, liksom att det blev just de tre långlöpartjejerna som fixade det.

Jag är lite kluven om vad jag skall tycka om den stora svenska truppen, närmare 60 aktiva.

I ett mästerskap skall det helst finnas försök – och ibland och även semifinal – i löpgrenarna och välfyllda kval i teknikgrenarna. Och för att få detta måste även Sverige bidra. Självfallet är det också viktigt att framtidens stjärnor får mästerskapserfarenhet. Men 60 aktiva? Nej!

Jag känner inte till detaljerna friidrottsförbundets ekonomi med visst är det ett slöseri att sända alltför många aktiva som i stort är chanslösa på en hedrande placering och inte heller kan räknas in i kategorin lovande.

Det är ju inte bara de aktiva som skall vara på plats. Även den aktives personlige tränare är med på tävlingen och då blir det extra kostnader.

I min friidrottsvärld är det en nödvändighet att rekryteringen förbättras, att ge ekonomiska resurser till detta. I mitt senaste friidrottsinlägg visade jag på de i vissa – även lätta – grenar klena startfälten i ungdoms-SM.

Det är viktigare än en turistresa till Zürich. För så var det för många svenskar.

Rotation och det tuffa spelprogrammet.

Allt före och efter en MFF-match handlar i dessa tider om rotation och det intensiva spelschemat. Precis som om detta var något specifikt för Malmö FF.

Så ser det ju ut för alla lag oavsett nation, som deltar i de europeiska turneringarna. Och detta varje år. I fjor stod Elfsborg i exakt samma situation som MFF i dag, en omgång från Champions League. Boråsklubben hade också, precis som MFF, skaffat en bred trupp och, precis som MFF, ändrade Elfsborg i sina uppställningar inför varje match. Utan att det väckte den uppmärksamhet som nu råder kring MFF. Man föranleds att tro att rotation är en innovation av MFF-tränaren Åge Hareide.

***

Hareide har i åtskilliga intervjuer sagt att i andra länder ändrar man spelschemat för de lag som deltager i de europeiska turneringarna. Är det så? Är det någon som undersökt? Efter vad jag kan se fortgår ligaspelet i ordinarie omfattning Europa även under perioder med Europaspel.

***

Det klagas även på det tuffa spelprogrammet, de många matcherna. Samtidigt menar tränare, ledare och spelare att ett av sätten att förbättra svensk klubbfotboll är att öka antalet matcher.

Men när det nu för de bästa lagen blir tätt med matcher skriks det om det blir för mycket. Man vill ha förändringar i spelprogrammen. Det bara önskas. Jag har inte sett ett enda konkret förslag om lösningar.

Ponera att alla de fem svensklag som startade årets Europaspel vore kvar i dag, hur skulle man då fixa ett program som passar alla de inblandande lagen? Vi vill väl inte ha en tabell, där det skiljer ett par tre matcher mellan lagen? Och heller inget andra uppehåll (VM och EM är ett vartannat år) när det är som bäst att spela fotboll.

***

Jag väntar på förslag om hur man skall hitta en läsning på alla önskemål. Inte bara en massa missnöje. Och inte en löjlig jämförelse med Nordkorea.

Jag tror säkert att MFF fått ha ett ord med i diskussionerna om höstens spelprogram. Det hade man inte fått i Nordkorea!

I helgen avgjordes SM i friidrott för juniorer för 22-, 19-, 17-. 16- och 15-årsungdomar.

Skåne tog totalt 62 medaljer av totalt 498.

Malmö AI:s medaljskörd var 29, övriga Skåneklubbars 33. Jag tycker att detta är ett strålande resultat av distriktets småklubbar. För man bör veta att minst 17 av MAI:s medaljer togs av skånska ungdomar som redan innan de tog steget över till storklubben tillhörde den svenska ungdomseliten.

Att jag skriver ”minst” beror på att jag är osäker på en eventuell tidigare klubbtillhörighet för några MAI-are. Nathalie Busk räknar jag som ”äkta” MAI-are trots hennes tidiga ungdomsår i Heleneholm.

Nåväl. Vad jag vill ha sagt är att det är oerhört viktigt att det finns livaktiga föreningar med förmåga att skapa elit och ge talangerna möjlighet att utvecklas.

MAI:s medaljer fördelades så här 18 guld, sex silver, fem brons.

IFK Helsingborg 2—7—5= 14

IFK Lund 3—2—1= 6

Öresund FK 3—1—1= 5

Hässleholms AIS 1—1—1= 3

Björnstorps IF 0—0—2 = 2

Eslövs AI 0—1-- 0 = 1

Åhus FK 0—0—1 = 1

IFK Trelleborg 0—0—1 = 1

***

Ur det digra statistikmaterialet kan man plocka fram många intressanta siffror.

De senaste åren har den skånska rekryteringen varit klen. Det märktes i 15-årsgruppen. Här tog Skåne endast sex medaljer, alla av IFK Helsingborg. Som var den stora pluset denna SM-helg. På sikt och med tålamod kan IFK Helsingborg, genom tiderna nästan alltid en elitklubb, få fram en ny generation konkurrenskraftiga elitaktiva.

***

Två av de mindre klubbarna hade finalplatser, Lomma FIK, som hade stor del i IFK Lunds medaljresultat, och Höörs IS. I den senare klubben gör den förre landslagslöparen Gert Möller ett berömvärt arbete för att väcka liv i friidrotten.

***

I ett riksperspektiv är det intressant att notera att medan Storstockholm och Göteborg dominerar senior-SM så är det övriga Sverige (exklusive Skåne) som har toppen och bredden ju längre ner man kommer i åldersgrupperna.

Min undran är: Vart tar talangerna vägen? Försvinner de helt eller går de till elitklubbarna i Stockholm och Göteborg?

Det är i alla fall viktigt att de tas om hand och att det finns aktiva föreningar i alla landets hörn.

***

Orolig blir man när SM-startfälten i de yngre årsklasserna även i de ”lätta” grenarna uppgår till färre än sex.

***

Så till EM! Föredrog i tv det trevliga nostalgiprogrammet 1960 framför EM-finalen på 10 000 för damer. Sökte vid den tidiga morgonläsningen av Malmös båda morgontidningar efter resultatet. Men inte, trots en diger redovisning.

Det var bara att masa sig upp och sätta på datorn.

Ja, jag säger då det!

Några timmar före den allsvenska fotbollsmatchen mellan Malmö FF och IFK Göteborg var jag inne i centrala Malmö.

I varje hörn av Stortorget, Lilla Torg och Gustav stod polispiketer parkerade, liksom på de angränsande gatorna. Patrullerande poliser fanns här och var, polismotorcyklar och ”vanliga” polisbilar cirkulerade runt i området.

Hade jag inte vetat vad som var på gång – en helt vanlig fotbollsmatch – hade jag trott att något allvarligt hänt eller riskerade att hända.

Kom lite senare förbi Mariedalsvägen. Över mig hovrade en helikopter. På vägen mot Swedbank lotsade tre polisbilar, sex ridande poliser, två polisbilar och två patrullerande poliser i sakta mak en grupp Göteborgsanhängare mot Stadion. Biltrafiken söderut fick snällt krypköra efter supportertåget.

Jag har full förståelse för att stora delar av allmänheten blir irriterade på detta (nödvändiga?) resursslösande på en fotbollsmatch. Inte minst då de boende på Lorensborg som under några timmar har en hovrande helikopter över sina hus, som gör alla normala samtal på en balkong omöjliga.

Som fotbollsälskare blir jag irriterad, besviken och ledsen.

Skånskan rapporterade några smärre incidenter relaterade till matchen.

Jag har svårt att tro att denna massiva maktdemonstration från Polisens sida bidrog till detta relativa lugn.

Förresten, hur många personer ledsagade Polisen på Mariedalsvägen?

Svar: 28 (!), tjugoåtta!

 Anton Tinnerholm stred som en furie på kanten och Ricardinho användes sin briljans på rätt sätt, måste vara en av Europas bästa backar på den sista tredjedelen.

Läs en gång till!

Ricardinho användes sin briljans på rätt sätt, måste vara en av Europas bästa backar på den sista tredjedelen.

Vad är detta?

Jo, ett utdrag ur Sydsvenskans Max Wimans blogg (han är tillika krönikör) efter MFF:s 2—0-seger över Prag i går. Ricardinho, en av Europas bästa defensiva backar! Jag baxnar inför en sådan analys.

Jag fick lite av mitt självförtroende som fotbollsbedömare tillbaka, när jag på nätet tog del av Aftonbladets nyanserade betygssättning av MFF-spelarna. Man menade att Richardino var var en av få MFF-are som inte var värd överbetyg. Och se, det tyckte jag också. Speciellt defensivt var han verkligen dålig.

Skånes friidrottare reste hem SM i Umeå med 14 medaljer.

Jag räknar inte med MAI:s seger i den mixade jippostafetten över 4x100 meter med sitt minimala intresse, tre lag varav ett ett nästan ungdomslag från Piteå.

Är det ett godkänt resultat?

Med sina drygt 1,2 miljoner innevånare har Skåne grovt räknat under tio procent av landets innevånare. I SM tävlades det om 108 medaljer så i detta procentperspektiv är 14 medaljer godkänt. Men Friidrottsverige kan inte granskas ur denna synvinkel. Det finns distrikt, regioner och större städer där friidrotten i stort är en perifer idrott. Precis som den tenderar att bli i Skåne.

Jag menar att detta till trots, att ett guld, sju silver, sex brons och ytterligare 16 toppåttaplaceringar inte är godkänt av ett distrikt som har som målsättning att tillhöra de ledande i Sverige. Nu är det förstås så illa breddmässigt i landet att Skåne är det tredje bästa distriktet i landet, men ack så klart distanserat av Stockholm och Göteborg. Nästan hälften av alla medaljerna hamnade i Storstockholm, 49 (20—17—12) av 108. Göteborgs utdelning (med hjälp av bohuslänska Hälle) var 3x7, lika med 21. Övriga landet hade medaljfördelningen 8—5—11.

Det är ett geografiskt snett Friidrottssverige, i alla fall granskat från helgens senior-SM.

Vän av ordning – och kunskap – påminner kanske om att tre av Stockholms guld (Frida Perssons, Johan Wissmans och Petter Olssons) och ett av Göteborgs (Tracey Anderssons) hemfördes av aktiva som fått sin friidrottsliga skolning i Skåneklubbar. Samtidigt kan man konstatera att Skånes enda guld, Irene Eklunds, inte direkt är frukten av ett arbete i den skånska friidrottsvärlden.

Med tanke på hälsotillståndet i den samlade skånska friidrotten borde man snarast samla till ett möte för att ventilera problemen och gemensamt – jag understryker gemensamt – samlas för att få en förändring på i stort alla områden.

Men vem tar initiativet? Jag har ingen förhoppning på ett passivt Skånes Friidrottsförbund.

Skåne tappar mark.

Slagsidan inom skånsk friidrott är påtaglig.

MAI:s överlägsenhet är enorm.

Och inte bara på tävlingsbanorna utan även massmedialt i Malmö har klubben ett bastant grepp över vad som skrivs.

Den tid är förbi när de lokala tidningarna sände reportrar till ett SM i friidrott. Nu bevakas tävlingarna från hemmaredaktion, i dagens fall av för mig två okända herrar. Sydsvenskan ringde upp MAI:s klubbchef Sören Busk, Skånskan klubbens tränare Alexander Tursell.

Dessa berättade – berättigat – om MAI:s två medaljörer Daniella Busk (silver på 100 meter) och överraskningen Louise Nilsson (brons på 10 000 meter) men fick också möjligheten att tala om en sjundeplats och vad MAI-are presterat i diverse försök och vilka förhoppningar man hade inför lördagens fortsättning.

Men ingen, varken ledarna eller journalisterna, orkade lyfta blicken över den snäva klubbgränsen. En Malmötjej blev nämligen finalfemma i diskus, Lina Bengtson från Öresund. Inte en rad, inte ens i den sparsamma, ofullständiga resultatlistan tidningarna publicerade.

Sydsvenskan och Skånskan! Lyft blicken för att rädda anseendet!

MAI-ledare! Se till friidrottens bästa, uppmärksamma även övriga klubbars insatser! Konkurrens i närområdet stimulerar!

För Alexander Tursell är situationen extra känslig. Han är inte bara MAI-tränare utan även lärare på friidrottsgymnasiet och friidrottsgrundskolan i Malmö med elever från mer än MAI. Det är många som ifrågasatt hans objektivitet just i rapporteringen till Malmös tidningar och bloggar de senaste åren.

***

Öresund FK skall inte heller undgå kritik för sin undermåliga information. Klubbarnas, Finishs, Pallas och Heleneholms, hemsidor är uselt uppdaterade. Heleneholm har inte ens orkat att uppmärksamma att Lina Bengtson förra helgen blev nordisk juniormästarinna i kula.

Det är fler än Malmötidningarna som inte är vakna.

I dag börjar SM i friidrott.

Malmö AI har som målsättning att komma hem från Umeå med 13 medaljer. När IFK Helsingborgs svenska mästarinna från 2013 på korta häcken Emma Tuvesson är skadad är MAI:s medaljhopp de enda från Skåne.

Med rätt marginaler kan det förstås bli någon pallplats för någon från Hässleholms AIS, Björnstorp, IFK Lund eller Öresund.

Så ser det ut i Friidrottsskåne. Och då även på junior- och ungdomssidan.

Men orsaken till MAI:s överlägsenhet har i stort sin grund i det arbete som övriga skånska föreningar utför. Jag tänker då inte bara på i vilken förening de flesta av medaljaspiranterna fått sin första kontakt med friidrotten utan även på att det är andra klubbar än MAI som håller igång det nödvändiga skånska tävlingsprogrammet för ungdomar.

Storklubben arrangerar numera ingen egen innetävling. Sedan 2012 har MAI lierat sig med Pallas i stortävlingen Pallasspelen, ett samarbete som dock inte löper helt friktionsfritt.

Och mitt minne är för kort, för att jag skall komma ihåg när MAI senast arrangerade en utomhustävling för ungdomar.

Det jobbet överlåter man till Ängelholm, Hässleholm, Åhus, Klippan, Eslöv, Lund, Helsingborg,Ystad, Trelleborg, Vellinge (Finish) och Heleneholm (inomhus) för att i stället lägga arrangörskraft på inkomstbringande långlopp (i år tre), plus så SM-milen för en tid sedan, där man var huvudansvarig för fiaskot med för kort bana.

Småklubbarna gör grovjobbet, MAI skördar äran.

MAI tar inte sitt fulla ansvar.

***

Sen finns det naturligtvis många anledningar till MAI:s dominans inom Skåne, inte minst bristen på energi och ett alltför mycket småklubbstänkande hos konkurrenterna. Öresund FK (Heleneholm, Finish, Pallas) hade vid sammanslagningen inskrivit i målsättningen att bli en elitförening.

Men för att nå dit krävs kraftfulla ledare med visioner med förmåga att se över snäva klubbgränser.

Öresund har unga talanger som med en långsiktig, gemensam planering om några år kan bli en skånsk maktfaktor inom i alla fall ungdomsfriidtrotten.

MAI behöver konkurrens.