Tävling är idrottens nerv.

Resultat i matcher och andra tävlingar är för den idrottsintresserade nödvändig information. Så tycker jag. Men tydligen inte de ansvariga för Skånskans sportredaktion.

Skånskans resultatredovisning har under lång tid varit ostrukturerad och svajig. Den har skötts av icke idrottsintresserade och på området okunniga personer. Det har jag sportchefens ord på. Men i stället för att utbilda personalen och entusiasmera den skär man ner redovisningen till ett minimum.

De senaste dagarna har det inte funnit några resultat i tidningen. I dag några från tre lagbollsporter (ofullständigt), torftigt i högsta grad, inget annat. Jag saknade mycket. Och det kan absolut inte skyllas på platsbrist. Halva sidan fylldes av ett foto från en SHL-match mellan Djurgården och Örebro.

I stället för att utbilda personalen och entusiasmera den verkar man ha gett upp. I min värld kan man inte vända en negativ trend genom att göra en sämre produkt. Jag är inte helt överraskad över tidningens förändrade policy. Sportchefen har i samtal antytt att något kunde vara på väg i en framtid. Men att denna skulle vara här redan i januari 2015 trodde jag inte.

Jag vet var jag skall finna den saknade informationen men jag vill ha den i den tidning jag betalar 3 000 kronor per år för, liggande i sängen klockan 6. Inte efter ett tidsödande sökande på en dator.

Jag började prenumerera på Skånskan för Sportens skull. Sportsidorna har fortfarande kvaliteter som delvis gör utgiften försvarbar. Samtidigt finns det andra avdelningar som jag funnit ett nöje i att läsa.

Jag har nio månader på mig att fundera över om jag skall förlänga mitt abonnemang. Men tveksamheten har ökat efter den senaste försämringen.

Jag förstår inte hur de ansvariga tänker.

Givetvis innebär ett nytt år vissa önskningar och förhoppningar. Så även för mig.

De personliga håller jag för mig själv även om det är på modet i dessa sociala mediers-tider att mer eller mindre redogöra för allt man gör och tänker.

Nåväl.

Jag hade i mitt sista inlägg 2014 förhoppningen att mina morgontidningar 2015 skulle på ett allsidigare sätt bevaka det mångfasetterade idrottslivet i regionen. Den förhoppningen grusades direkt i Sydsvenskan. 2015 inleds med sex sidors skildring om MFF:s -- ja, jag medger -- strålande fjorårssäsong. Jag har inte läst den långa artikeln och kommer inte att göra det. För vad finns mer att berätta än vad det som redan stått en massa, massa gånger?

Jag tror inte man kan få tillbaka flyktade läsare om man är alltför ensidig i vad man producerar.

***

Skånskan däremot hade en genomarbetad artikel om handbollens publiktapp -- som jag var inne på för en tid sedan. Mer sådant, det ger ett mervärde i jämförelse med alla de förhandsartiklar, som Skånskan är “världsmästare” på.

***

Mina önskningar då ut ett Malmöperspektiv med lite snegling mot övriga Skåne.

***

Malmös politiker, se nu till att ni kommer till skott i Stadionfrågan! Simsporten, som kommit i kläm de senaste åren och kanske är den idrott som tappat mark mest, måste få besked som kan ge ny inspiration.

Ge plats till en mindre tävlingsarena för friidrott. Den tid är förbi då storpublik lockas till galorna, om man nu undantar de verkligt stora. I denna konkurrens finns det inte plats för Malmö. Blir det nya friidrottsbanor så måste kubbarna se till att utnyttja dem för tävling och träning. Det har inte varit mycket bevänt med detta på många år.

Bygg en intim inomhushall med plats för cirka 2 500 personer med utrymmen för klubbarna att samla sina sponsorer och andra intresserade för en bit mat före matcherna.

En konstfrusen utebana är vad jag förstår uteslutet. Men för folkhälsan och allmänheten vore detta en bra investering.

MFF har önskemål om hall med fullplansmått med åskådarutrymmen. Det är hausse kring MFF nu, men hur mycket resurser kan fotbollen (läs MFF) få? Man vill ju också förändra området mellan Stadiongatan och Swedbank.

Ge plats och bygg själv!

***

För friidrotten i hela Skåne önskar jag att man kan förmå tonåringarna att tävla. Det är inte många som gör det, speciellt inte pojkar. Nya initiativ måste till, eller kanske bättre, återgå till opretentiösa klubbmatcher med många stafettlopp. Blir det ingen förbättring inom kort är friidrotten snart “död”.

Konkurrens stimulerar. I Malmös friidrottsvärld är den på väg att försvinna. Öresund FK bildades för att utmana MAI. Så blev det inte. Det är tid för personerna bakom projektet och se till att det fungerar. Annars lägg ner och börja om i Heleneholm, Pallas och Finish och låt de ledare som finns koncentrera sig på att restaurera den egna föreningen!

***

Ungdomshandbollen i olika Malmöklubbar har vuxit. Jag önskar att ledarna orkar hålla ut så att vi snart får se Malmöungdomar spela elithandboll i en Malmöklubb.

Därför önskar jag att Dalhemsdamerna med den nya tränarkonstellationen Birthe Hansson och Peter Matthijs (gästtränare då och då) blir kvar i division 1, så att talangerna blir kvar i stan.

***

Småklubbsfotbollen ligger mig varmt om hjärtat. På många håll är den trängd på grund av bristande lojalitet i spelarleden. Det är väl för optimistiskt att tro att den skall förbättras men jag önskar av hela mitt hjärta att ledarna håller ut i många år.

Sen har jag förhoppningen att luckan bakom Malmö FF i alla fall seriemässigt skall minska. Min önskan är att Kvarnby skall bli den som gör det. Deras filosofi harmonierar med min. Men 2015 är det väl en utopi att man kan nå division 1 utan välvilliga sponsorer.

***

Avslutningsvis ser jag gärna att H 43 Lunds unga lag i damernas och herrarnas division 3 avancerar och ger klubbens alla talanger en möjlighet att spela elithandboll i den blå dressen. Med cirka 150 ungdomslag totalt i de olika Lundaklubbarna finns det utrymme -- i alla fall spelarmässigt -- till mer än en elitklubb i Lund.

H 43 Lund har en grund.

Jag vill önska besökarna på min anspråkslösa blogg ett Gott Nytt År!

Hur många ni är vet jag inte. I november noterades 1 126 unika besökare och totalt har under året cirka 30 000 klickar gjorts på sidan. Om detta är bra eller dåliga siffror för en privat blogg utan anknytning till en tidning har jag ingen aning om. Men det har ingen betydelse. Jag tycker det är roligt och det är det viktigaste.

Jag kommer att fortsätta att 2015 ge mina synpunkter på händelser inom idrotten och journalistiken, som intresserar mig och förhoppningsvis läsarna. Jag är givetvis medveten om att jag på detta forum inte kan påverka beslutfattarna, men jag vet också att jag retar några och får gillande uppmuntrande erkännanden för mina åsikter från andra.

En förhoppning inför 2015 vill jag framföra i årets sista inlägg:

Ge inte sportredaktionerna sämre förutsättningar 2015, se till att de som redigerar sidorna i alla fall har grundläggande kunskaper inom idrotten, speciellt de som har hand om resultatsidorna. Skånskan är minst sagt bedrövlig utan den minsta struktur på sin resultatredovisning.

Jag efterlyser också hårdare nypor från sportcheferna från de tidningar jag betalar för, Sydsvenskan (förmånsbeskattas) och Skånskan. Min uppfattning är att den enskildes intresse av klubb, idrott och ort/region i papperstidning och på bloggar alltför ofta märks i stället för att ge läsarna en allsidig bevakning av den fantastiska idrotten.

Nåväl!

GOTT NYTT ÅR!

Här tredje och sista delen i en kortversion om idrottsåret 2014 i Malmö.

JUDO. Framgångarna på seniorplanet, främst från Enighet, har successivt klingat av. 2014 följde trenden.

KANOT. Malmö KK en av de ledande föreningarna i landet, inte minst i maraton, är inne i en kraftig generationsväxling och det lär dröja länge innan de uppmärksammade seniorframgångarna återkommer.

KARATE. Har samma negativa utveckling som judo.

KLÄTTTRING. Finns i Kombihallen.

KONSTÅKNING. Malmö KK har herrar i svenska eliten och några lovande unga tjejer.

MOTORCYKEL. I speedway är det uppåt. Gnistorna vann Allvenskan men lyckades i slutspelet inte nå Elitserien.

Forna elitklubben i motocross Limhamns MK kör i seriesammanhang på nivå 5.

I drag- och roadracing finns enstaka förare i Sverigetoppen.

ORIENTERING. Är ingen stor sport i Malmö.

RIDSPORT. I voltige är Malmöklubbarna alltid framgångsrika, även då och då i internationella sammanhang. I övriga discipliner är det tävlingsmässigt tunt.

RODD. Malmö RK har i tävlingssammanhang åter somnat in.

RUGBY. Historiskt sett är Malmö RC en av de främsta i Sverige. Sedan några år har klubben inga seniorlag.

SEGLING. Svårt att överblicka med sina många tävlingsklasser. Malmö SS har alltid duktiga seglare, i år blev det två SM-guld.

SIMIDROTT. De mångåriga problemen med Aq-va-kul märks tydligt. På några år har MKK dalat från en tätposition i landet till en femtondeplats i föreningstävlingen vid senaste SM. Ran är än längre ner på rankningen.

I simhopp håller MKK ställningen i Sverige och har även hoppare i den nordiska eliten.

2012 la Ran ner sin poloverksamhet.

SKRIDSKO. SK Skrinnaren är landets enda seriöst topp- och breddmässigt satsande short track-klubb.

SKYTTESPORT. Malmöklubbarna i de olika grenarna utmärker sig sällan eller aldrig i de större sammanhangen,

SPORTDYKNING. I undervattensrugby vinner SDK Triton “alltid” SM för både damer och herrar.

SQUASH. Malmö SRC är landets främsta klubb för närvarande, leder elitserierna för både damer och herrar. De senare är titelförsvarare och vann 2014 med idel egenfostrade spelare.

STYRKELKYFT. Finns men mest som motionsidrott.

TAEKWONDO. Malmö är ett starkt fäste med två av landets främsta klubbar KFUM och Toigye, som båda har aktiva som kan utmana världseliten.

TENNIS. Fair Play lär vara landets största tennisförening och har lyckats förena bredd med topp och har lag av högsta Sverigetopp för båda könen. MBTK är steget efter men håller hygglig svensk klass för såväl damer som herrar.

TRIATHLON. Heleneholms IF har tappat sin ställning som Sverigeledande med sin bredd på toppen. Bredden finns kvar med Camilla Lindholm som enda riktiga elitaktive.

TYNGDLYFTNING. Se styrkelyft!

VARPA. Försvann från Malmös idrottskarta 2012.

VOLLEYBOLL. KFUM:s lag, damer som herrar, vann sina höstserier, nivå 3.

SLUTORD. Döm själv! Med så många elitluckor, inte minst i stora lagbollsporter, är det svårt att se Malmö som den stora idrottsstaden. Den bredd med många olika idrotter i Sverigetopp, som fanns så sent som i början av 2000-talet är försvunnen.

I min värld är Malmö inte Sveriges ledande idrottsstad. Man kan begära mer, mycket mer, med tanke på Malmös storlek.

Här följer del 2 av Malmöidrottens status 2014.

CASTING. Har aldrig varit en stor sport i Malmö men Malmö CC har haft både världs- och Europamästare och varit ett av få fästen i Sverige. Sedan några år finns inte sporten i Malmö.

CURLING. Malmö CK bedriver sporten på en lägre nivå i Rosengårdshallen.

CYKEL. Det var en del år sedan Malmö hade landsvägscyklister i Sverigetoppen.

I BMX-varianten har Malmö BMX Racing helt tappat sin position som en av de ledande klubbarna i landet.

DART. Silverpilen/Donald Dart har ett damlag i högsta serien.

DRAGKAMP. För några år sedan lierade sig Malmös aktiva med klubbar från Västsverige för att få tävlingstillfällen. Detta samarbete har upphört.

DÖVIDROTT. IK Scania har några av landets främsta bowlingdamer.

FLYGSPORT. Michael Alpfors tillhör år efter år de bästa i landet i fallskärmshoppning.

FOTBOLL. Givetvis paradgrenen med Malmö FF:s och FC Rosengårds framgångar inte minst internationellt. LB 07:s damers insats i Elitettan finns också på plussidan elitmässigt. Men att kalla Malmö en fotbollsstad med undermåliga toppbredden känns inte rätt.

Malmö Citys herrar vann SM i futsal 2014 men lär efter en sämre höst inte upprepa prestationen.

FRIIDROTT. Malmö AI tillhör topp 4 i landet. Heleneholms IF i IK Pallas, båda ingående i den föga framgångsrika konstellationen Öresund FK, har numera en minimal (elit-) verksamhet. Mest oroande är att det är få tonåringar som tävlar.

FRISBEE. Bedrivs på låg tävlingsnivå i Spinndisc FK.

FÄKTNING. MF 19 har varje säsong lovande ungdomar men få av dem förmår ta steget upp på en hög seniornivå.

GOLF. 2009 och 2010 blev Kvarnby GK svenska lagmästare för herrar. Sedan dess har ingen Malmöklubb varit i närheten av sådana framgångar i sporten, där de främsta Malmöfostrade spelarna representerar föreningar utanför stan.

GYMNASTIK. I artistisk gymnastik har Motus Salto några grabbar av hög svensk standard. På damsidan har klubben i sin enorma bredd många framgångsrika trupper.

HANDBOLL. Ett lag lyser upp i ett inte speciellt lysande Malmölandskap, HK Malmös elitlag på herrsidan, dock för närvarande i de nedre regionerna. Bakom HK är det tomt. Dalhem som främsta damlag ligger på nedflyttningsplats på tredje nivån.

HANDIKAPPIDROTT. FIFH, Föreningen Idrott för Handikappade, är en av Sveriges bästa inom sitt område och som varje år hemför internationella medaljer av något slag och också en massa SM-guld.

INNEBANDY. I våras missade damerna i Malmö FBC att via kval ta sig till Elitserien. En ny kvalplats är i praktiken klar. Klubbens herrar ligger för närvarande på nedflyttningsplats i Allsvenskan, platå 2.

ISHOCKEY. Redhawks ligger bra till för att äntligen nå SHL men stans hockeystolthet tillhör ännu inte de 12 bästa i landet. Heders åt IK Pantern, som har möjlighet att nå Allsvenskan.

Malmö har inget damlag.

Malmö blev 2014 utsedd till Årets idrottsstad två gånger, dels av en jury från TV-sporten och dels av en affärs- och idrottstidning jag inte hört talas om.

Arbetsmässigt har jag sysslat med just Malmöidrott på Sydsvenskan under åren 1985 till 2007 och sen också noterat vad som skett i Malmö för Skåneidrottens idrottsliga årsredogörelser fram till och med 2012.

Jag skall inte kvälja dom men konstatera att “det var bättre förr”. Det är många idrotter som tappat mark den senaste perioden i Malmö.

AMERIKANSK FOTBOLL. Limhamn Griffins är historiskt en av de ledande i Sverige med tre SM-guld, det senaste 2007. 2014 blev Griffins sist i Superserien.

BADMINTON. Malmö har tappat sin position som ledande i Sverige. För första säsongen i historian har stan inget lag i Elitserien. Det har aldrig hänt förr. Den första serien spelades 1969. Några spelare tillhör Sverigetoppen.

BANDY. Malmös tappraste idrottare, spelarna i IFK Malmö, som får hyra in sig på konstisbanorna i småorter i Halland leder division 2, nivå 4. Fantastisk bra, men ingen elit.

BANGOLF. Malmö Bangolfklubb vann lag-SM senast 2002 och har många bra placeringar i Elitserien under 2000-talet. 2014 kom MBK sexa i division 1, nivå 2.

BASKET. Malbas herrar vann den södra division 1-gruppen och har möjlighet att nå Ligan 2015. Bakom Malbas är det tunt. Srbija har lagt ner sin elitverksamhet.

På damsidan finns bästa laget på nivå 3.

BILJARD. I varianten trevallarscarambole har Malmö CC ett av Sveriges bästa lag.

BILSPORT. Erkänner oförbehållsamt min okunnighet men i Adam Flamholc och Gustav Malja lär Malmö ha elit och talang.

BORDTENNIS. Li Fen är naturligtvis stjärnan när hon spelar för Malmö IF, som utan henne kvalificerat sig till SM-slutspelet. På herrsidan är det tunt. MIF är sist i division 1, tredje nivån.

BOULE. En idrott där Coccinelle håller ställningen som en av landets bästa klubbar även om man inte vann Elitserien 2014. La Boule D´Or är också en toppförening.

BOWLING. Martin Paulssom från Kulladals BS tillhör i sina bästa stunder världseliten och hans klubb har ett stabilt elitserielag liksom SBC bland damerna. Den verkliga toppen i lagsammanhang finns dock inte längre i Malmö i en sport som tappat rejält med mark.

BOXNING. 2014 blev ingen Malmöboxare svensk mästare. Det är sällsynt att guldutfallet blir så klent.

BROTTNING. I en allt tunnare seniorsport är IK Sparta särklassigt bäst i landet. Malmö Tigers har på några få år försvunnit från elitplanet.

BUDO och KAMPSPORT. De många Malmöföreningarna har från och till aktiva med topplaceringar både internationellt och nationellt i ett starkt skånskt förbund.

BÅGSKYTTE. BK Gripen har alltid varit en pålitlig leverantör av SM-medaljer -- även internationella sådana -- men 2014 blev utdelningen noll.

2011 efter VM-succén i handboll på hemmaplan framförde de svenska elitklubbarna på herrsidan målsättningen att 2016 skulle Elitserien vara en proffsliga.

Med det menades att klubbarna skulle bygga upp en modernare organisation med mer eller mindre professionella spelare.

Att ha höga målsättningar är positivt. Men de måste vara realistiska. Ett år före “förverkligandet” är svensk herrhandboll långt från målet. IFK Kristianstad lär vara där med sina överlägsna resurser, skapade genom idérikedom, tradition och för att klubben blivit en hel regions idrottsangelägenhet.

Men hur stor möjlighet har konkurrenterna att närma sig Kristianstad? Jag tänker då resursmässigt. Idrottsligt går det. Det är tack och lov inte enbart ekonomin som avgör på planen.

H 43 Lunds konkurs visar på bräckligheten, svårigheterna, speciellt när publiken sviker. För det gör den. Ok, det är inte helt rättvisande att jämföra åskådarsiffrorna från säsongen 2013/2014 när det återstår i det närmaste hälften av den innevarande. Men det är faktiskt bara Sävehof -- trots att laget inte gått bra -- som kan notera ett hygglig publiktillskott, dock beskedligt, från 1 081 till 1 209. De flesta av de övriga lagen redovisar ungefär samma siffror som senast men från en låg niva, mellan 1 700 och 1 000. Jag resonerar nu från perspektivet “professionell nivå”.

Fyra klubbar har ett snitt under 1 000 personer, HK Malmö 852, Richo 811, Redbergslid 791 och Önnered 501. H 43 hade 700 innan man tackade för sig.

Det säger sig självt att med dessa siffror som bakgrund man inte under en längre tidsperiod kan bedriva en verksamhet med hel- eller deltidsanställda spelare.

Generösa sponsorer till trots.

***

De stora publiktappen har HK Malmö med över 400/ match, men morgondagens möte mot IFK Kristianstad kommer förmodligen att minska denna siffra, och Lugi med närmare 400.

H 43 minskade från 1 049 till 700 men lockade på slutet knappt 300 personer till Arenan.

Jag tycker lite synd om HK Malmö som jobbar ambitiöst för att locka till besök i Baltiska hallen. Men med en klen ungdomsverksamhet i stans klubbar under många år har en handbollsintresserad generation försvunnit.

***

Om H 43:s kollaps kan man ha många synpunkter på. Spelartruppen har varit klädsamt tillbakadragen, väl medveten om att deras insatser på plan bidragit till det sviktande inresset från publik och sponsorer.

Två före detta profiler i H 43 har uttalat sig, Zoran Roganovic och Thomas Axnér.

Zorans har jag kommenterat. Det var en personlig vendetta mot en ledande styrelseledamot, som inte ville gå med på en uthyrning under en för H 43 viktig period.

Axnérs uttalande i en krönika i Kvällsposten: “H 43 behöver nu en seriös styrelse” är oförskämt.

Att arbeta oseriöst är det minsta man kan beskylla styrelsen för. Kanske överambitiöst, kanske väl ekonomiskt optimistiskt men hela tiden seriöst för att bygga upp en stark organisation för att klara ett elitlag och en oerhört stor framgångsrik ungdomsavdelning.

H 43 anställde en idérik, energisk marknadschef, som skaffade inkomster. H 43 stärkte organisationen kring A-laget med en assisterande tränare. H 43 jobbade för att höja ungdomstränarnas status.

Kalla dessa åtgärder vad du vill men inte oseriöst!

***

Siffran 500 000 kronor per månad för att driva H 43:s A-trupp dök upp i kommentarerna. Det är en enorm summa pengar för en trupp som inte lär vara den dyraste.

Hur skaffar man långsiktigt dem med begränsade publikintäkter?

Vi lär få vänta på en svensk professionell handbollsliga.

Om den nu kommer med tanke på Sveriges plats i näringskedjan.

Min grundfilosofi om idrott fick jag under början av 1950-talet, då jag började friidrotta och spela fotboll och bordtennis i organiserad form.

Tidigare hade hade det varit spontanidrott -- men det ordet fanns förstås inte -- som gällt.

Inblick i den stora idrottsvärlden fick jag genom Idrottsbladet tre gånger i veckan, Rekordmagasinet en gång per vecka och så månadstidningen All sport.

Tiderna har onekligen förändrats. Bättre eller sämre? Både ock naturligtvis. Jag skall inte sätta mig till doms över moderna företeelser, men det finns en del jag med min grundinställning har svårt att acceptera.

***

Det som smärtar mest är tendensen inom småklubbsvärlden i fotboll med alla dess övergångar under frimånaden. Det är tio spelare in, tio ut. Ja. det finns klubbar som kan redovisa 20 nya spelare. Många spelare tar frivilligt steget ner både en och två  nivåer i seriesystemet.

Och det kan ju absolut inte röra sig om pengar, för frimånaden gäller ju bara för amatörer (och det är de spelare som får ut mindre än 3 000 kronor/år från klubben, alla ersättningar inräknade). Fan tror förstås att dessa ekonomiska regler gäller.

Nåväl.

Dessa många övergångar är en fara för småklubbarnas fortbestånd. Föreningarna bygger på idealitet och klubbgemenskap. Den finns hos den glesnande skaran av ledare, men när den alltmer försvinner hos spelarna är risken uppenbar att takten på ledaravhoppen ökar.

Antalet klubbar i Malmö har successivt minskat under en längre tid. Orsakerna är givetvis många, men klart är att spelarnas bristande lojalitet är en av de främsta anledningarna. Bara i år försvann seniorlagen från två av Malmös klassiska småklubbar, Håkanstorps BK (bildad 1932) och BK Kick (1926).

Fortsättning lär fortsätta.

***

Tyvärr har bristen på lojalitet spritt sig till damfotbollen. Sjöbo IF kvalificerade sig till division 1 i höstas men under frimånaden försvann i stort hela truppen varför klubben begärde sig ner till division 4.

***

Korttidslånen i exempelvis ishockey är inte heller någon favoritregel. Förvisso är ekonomin styrande i elitidrotten men för att för en eller annan match hyra i en ersättare för en skadad spelare känns i min gamla invanda idrottsvärld lite oschysst. Spelarbredd i en trupp är något som skall belönas.

***

Pingisligan för herrar är delvis ett underligt träd i den svenska idrottsvärlden.

Vad driver några ledare att skaffa resurser för två kineser, en tredje utländsk spelare och en svensk andraklasspelare utan anknytning till orten att spela för deras klubb?

Jag tror inte detta på något sätt gynnar svensk bordtennis och dess utveckling.