Hur mycket pengar finns det i fotbollens internationella värld?

Detta apropå diskussionerna om Isaac Kiese Thelins eventuella övergång till Bordeaux. 30 miljoner kronor har nämnts, en summa som av många betraktas som för liten.

Isaac Kiese Thelin är tveklöst en duktig, lovande spelare med hög potential, som efter flytten till Malmö FF utvecklades positivt. Nu sätts han i samband med ett lag i en liga som rankas betydligt högre än Allsvenskan. Om det nu blir ett köp skall han varje vecka tampas med lag som i några fall är lika bra som de MFF mötte i höstens Europaspel. På 12 matcher spelade han ihop tre poäng, två mål, varav ett mot Ventsepils, och en assist.

Är han med denna internationella seniorbakgrund mogen för ett steg ut i en tuff konkurrensvärld och kan han ens vara värd 30 miljoner? Svensk fotbollshistoria visar på åtskilliga -- ja, hur många som helst -- unga spelare som alltför tidigt tagit steget ut utan att vara mogna.

Pengar talar. För både säljare och spelare.

***

Såg Sverige--Finland i fotboll. Spelarna till denna vinterresa tas ut i huvudsak efter insatserna i de allsvenska klubbarna. Men väl i landslaget får inte alla spela sitt vanliga spel, det som kvalificerat dem till blågult. Jag tänker på Elfsborgs Johan Larssons offensive högerback, de senaste säsongerna en av Allsvenskans bästa försvarare. Mot Elfenbenskusten fick han minimalt med speltid, mot Finland i första halvlek utnyttjade man taktiskt inte hans offensiva spetskompetens. Ludwig Augustinsson till vänster fick den rollen och klarade det briljant. Efter paus flyttade Johan Larsson över till vänster, en ovan position för honom. Han trivdes inte.

Erik Hamrén gav inte Johan Larsson en ärlig chans.

***

De “egna” målen är alltid frukten av bra prestationer, motståndarnas av “egna” misstag.

Det är ett resonemang jag alltid vänt mig mot. Som nu när det svenska innerbacksparet ges skulden för Finlands segermål. Det var ju en fantastisk passning av “deras” mittfältare, en smart, snabb löpning och en kall avslutning av Roope Riski.

Ett klassmål. Inget misstag. En svensk mittfältare som slagit en sådan passning hade höjts till skyarna. Tillsammans med målskytten.

***

Lyckligtvis kolliderade fotbollslandskampen med Idrottsgalan, så den lockade inte ens till slötittande.

Att utse vinnarna i de olika kategorierna är i sig en omöjlighet. Men jag har åsikten att idrottens internationella utbredning inte skall vara allenarådande och att det är aktiva med begåvning mer än i fötterna som skall kunna belönas.

Ett resonemang byggd på dessa kriterier skulle innebära att bara fotbollsspelare skulle vara aktuella.

I dag är det dags för Sveriges andra match i handbollens VM.

Ytterligare en nyckelmatch när Tjeckien står för motståndet. Visserligen har VM-just börjat men det mesta pekar på att bredden ökat avsevärt. EM var tidigare en tuffare turnering än VM. Det fanns inga slagpåsar i EM som i VM. Det finns förvisso några VM-lag av mindre hög klass, men vem hade trott att Iran skulle pressa Makedonien, att Argentina skulle “kryssa” mot Danmark och att Brasilien bara förlorade med två mot Spanien. Det finns redan nu fler liknande exempel.

Såg själv Tunisien hota Kroatien långt in i slutskedet och som i jämna handbollsmatcher var marginalerna små och denna gång till kroaternas fördel.

Tidigare såg jag i Sveriges grupp Egypten utklassa Algeriet. Egyptierna imponerade med sin styrka och skyttekraft, sitt tuffa försvarsspel framför en bra målvakt.

Det kommer att bli betydligt jämnare grupper i detta VM än i tidigare. Poängskillnaden mellan lagen kommer att bli mindre. När det drar ihop sig till slutspel lär dock favoritnationerna visa sin klass. Det gäller att undvika dem i de första slutspelsomgångarna. Det är därför dagens möte mot Tjeckien är en nyckelmatch, som i stort alla Sveriges. Tjeckiens endast tre minus mot Frankrike inger respekt.

***

Det gör förstås även Sveriges åtta upp mot Island. Ett imponerande försvarsspel och en strålande Mattias Andersson i målet gav den stora skillnaden.

En differens på åtta är stor. Men på samma gång skör.

Några procent lägre räddningsprocent på Mattias och motsvarande höjning på den -- inte speciellt lyckade -- isländske målvakten och det är jämnt. När islänningarna väl kom igenom i mitten och speciellt på högersidan agerade Mattias som den världsmålvakt han är. Island lyckades inte heller förvalta någon av sina tre straffar.

Jag vill absolut inte vara någon slav på triumfvagnen, bara konstatera att handbollens är en de små marginalernas idrott.

Det är det som gör den så fascinerande.

Söndagens idrottsliga höjdpunkt blir Sverige mot Tjeckien.

Men lite levande idrott blir det också, Malbas möter Uppsala i Superettan i basket.

Såg Sveriges överraskande 2--0-seger i fotboll över Elfenbenskusten.

Det var många positiva insatser i det unga svenska vinterlandslaget. Samtidigt måste man undra vad ivorianerna sysslade med. Det mest frapperande var deras, trots det låga tempo, dåliga teknik.

För mig är landslaget något stort, betydligt större än en enskild klubb. Sydsvenskan nöjde sig med ett intetsägande TT-referat utan någon analys över de enskilda spelarinsatserna. Det ville man kompensera och granskade några av spelarna och betygsatte deras insatser. Man frångick dock inte sin vana. Koncentration låg helt på de fem MFF-arna, inte ett ord om några av de andra spelarna.

Det är att undervärdera läsarna. Trots att Sydsvenskan är Malmöbaserad, är jag övertygad om att den stora allmänhetens intresse sträcker sig längre än till MFF, speciellt i landslagssammanhang.

Man har vant sig -- nej, egentligen inte -- vid att det i texterna efter en allsvensk match det aldrig nämnts en spelare i motståndarlaget. Men ett landslag är något annat.

Men nu är jag en illusion fattigare.

Jag inbillade mig – hade förhoppningen – att Sydsvenskans samarbete med Helsingborgs Dagbladet skulle vidga vyerna, i alla fall till den västra delen av Skåne. Då hade man kanske i Sydsvenskan kunnat läsa att gårdagens bäste svensk var en HIF-are, Johan Mårtensson.

På torsdag börjar handbolls-VM för herrar.

Såg alla fyra träningsmatcherna i veckan, en på plats i Arenan i Malmö, de tre andra via tv. Alla matcherna kallades genrep och jag som i min enfald trodde att man bara kunde ha en generalrepetition.

Träningsmatcher i de flesta idrotter får man ta för vad det är, just träning. Och då speciellt inför ett mästerskap. Det vet ju alla och därför imponerar publiktillströmningen, över 7 000 i Malmö och nära 5 000 i Kristianstad.

Förbundskaptenernas matchning av truppen visade tydligt att prestationen var viktigare än resultatet. På gott och ont.

För att ta sista matchen mot Danmark som exempel. Efter sin minst sagt bedrövlig inats i första halvlek hade Johan Sjöstrand inte fått stå kvar i målet. Det fick han och visade efter paus att med honom, med stärkt självförtroende efter den insatsen, och Mattias Andersson har Sverige två strålande målvakter, en nödvändighet för ett bra VM för Sverige.

Vad är då ett bra VM för Sverige?

Kvartsfinal! Längre räcker inte kapaciteten.

Det finns klara brister. Målvaktssidan är som sagt strålande.

Med Tobias Karlsson som dirigent har försvaret inte blivit sämre utan en sliten Magnus Jernemyr. Niclas Barud och Jesper Nielsen har utvecklats positivt och kan även användas i det offensiva spelet. Dessutom har Andreas Nilsson lärt sig spela försvar. Men det bör han göra i så liten utsträckning som möjligt. Han behövs i det offensiva spelet. I “genrepen” fick han mindre speltid i anfallet än tidigare och var inte lika effektiv -- det är förstås en omöjlighet -- som vid senaste EM. Men det var med honom som öppningarna kom.

Kantspelarna med sin rutin håller bra offensivt. Det finns brister bakåt på några håll. Nye Anton Halén har varit oväntat duktig framåt.

I diskussionerna på 9 meter till vänster har frågan varit Viktor Östlund eller Markus Olsson som etta. De är ungefär jämbördiga i min värld, låt dagsform avgöra och låt dem fördela speltiden någorlunda jämt. I ett framtidsperspektiv har Östlund en högre potential, han är rappare i steget och har en bättre spelförståelse.

Till höger är Kim Andersson en världsspelare och outstanding i laget. Magnus Persson är ännu inte mogen i en hård internationell mästerskapskonkurrens. Saknaden av Jonas Jacobsson kommer att märkas.

Tyvärr saknar Sverige det riktiga esset som mittnia, när det dra ihop sig. Patrik Fahlgen och Lukas Karlsson är habila och kreativa men när det blir riktigt slutspelsmotstånd då räcker de inte till.

Det finns för många små ojämnheter i den svenska truppen för att jag skall tro på något bättre än en kvartsfinalplats.

Vilket i sig är godkänt i världssport som handboll.

Men ingen skulle bli gladare än jag om det blir spel om medalj.

Jag har en speciell känsla för idrottsföreningar, som grundar sina framgångar på en egen gedigen ungdomsavdelning.

Som nu Malmö Squash Rackets Club.

När Tor Christoffersen i helgen vann pojkarnas huvudklass i JSM i squash, U 19, ser mästarlistan för de tolv sista åren ut så här:

2004 Gustav Detter

2005 Gustav Detter

2006 Joakim Larsson

2007 Pontus Olsson

2008 Christoffer Olsson

2009 Johan Detter

2010 Alex Christensson

2011 Björn Angtoft

2012 Björn Angtoft

2013 Pontus Rengbo

2014 Pontus Rengbo

2015 Tor Christoffersen

Alla kommer från Malmö SRC.

Något år före denna unika svit vann Sebastian Viktor också U 19-klassen i SM.

Ok, juniorframgångar är en sak, men sen då?

Gustav Detter har blivit svensk seniormästare och landslagsspelare och för Sverige i seniorsammanhang har även Sebastian Viktor, Joakim Larsson och Alex Christensson spelat.

När Malmö säsongen 2013/2014 blev svenska lagmästare var det med de tre sistnämnda i laget plus Björn Angtoft och Pontus Rengbo. De coachades av en något äldre före detta JSM-mästare från Malmö SRC, Pieter Sjösten.

Samma manskap leder för övrigt säsongens Elitserie.

Squash är förvisso en liten sport i Sverige men medge att Malmö SRC är en förening värd att beundra.

Förutom Pieter Sjösten skall tränaren vid squashgymnasiet David McAlpine ha ett berömmande omnämnande.

Om inte dagligen så i alla fall väldigt ofta matas man med uppgifter om utländska klubbars intresse för svenska fotbollsspelare.

Och om vilka fantastiska summor det rör sig om till de svenska klubbarna och i löner till spelarna. Jag har förståelse för både föreningar och spelare.

Men vad får köparna ut för sina stora utlägg?

Det är många duktiga allsvenska spelare som hamnar på bänken i lag, som inte ens spelar i högsta ligan. Jag har inte forskat ordenligt, det medger jag. Men funderat lite och sett lite på MFF:s senaste övergångar.

Guillermo Molins, Agon Mehmeti och Magnus Eriksson (förvisso ingen återvändare för MFF) kom tillbaka efter mer eller mindre misslyckade sejourer utomlands.

Johan Dahlin, Jiloan Hammad, Jimmi Durmaz, Daniel Larsson, Mathias Ranégie, Tokelo Rantie och Pontus Jansson har ännu inte lyckats kvalificera sig till en helt ordinarie plats i sina respektive klubbar, förvisso på en hög nivå. Men ändå ...

Den ende som i nuläget har en ordinarie plats är Miko Albornoz i Hannover 96.

I vilket fack Erik Friberg skall placeras vet jag inte.

Spelare från andra allsvenska klubbar har hamnat i liknade situationer.

Det talas om klubbar och ligor i ekonomisk kris. För en outsider är det föga överraskande med sådana övergångssummor och löner för i bästa fall bänkspelare.

Den stora helgen är slut och därmed också de stora ungdomsturneringarna i Malmö och Lund.

I Lund med omnejd har unga spelare satt sin prägel på hela omgivningen. I Malmö har en minskad verksamhet varit koncentrerad till Stadionområdet. I handbolls- och basketturneringarna i Lund har lagen kommit från stora delar av Sverige och i de äldre klasserna inte minst från utlandet. I många åldersgrupper är den numerära överlägsenheten stor liksom kvaliteten.

Skånecupen i fotboll är ett öppet Malmömästerskap med några få lag från närliggande orter med ett minimalt inslag av klubbar från Danmark.

Lundaspelen är två internationella storturneringar, Skånecupen ett förstorat MM.

Det är i detta ljus Malmö FF:s framgångar, sju vinster av åtta i ungdomsklasserna, skall bedömas.

MFF.s totala Malmödominans är naturlig. Konkurrensen är liten. I de spelarporträtt som jag läst finns det givna mönstret: några säsonger i knatteåren i någon av regionens många duktiga föreningar och sen tar de främsta talangerna steget över till storklubben. Med en sådan rekrytering är givetvis MFF ohotad i en regional konkurrens.

Ur denna stora talangbredd utkristalisers givetvis några som hamnar i MFF:s A-trupp, men var hamnar alla de som fastnar på vägen? Det måste ju krylla av spelare med kapacitet för spel i Superettan och division 1, två nivåer som är tomma på Malmölag.

Så ser Malmös fotbollslandskap ut på herrsidan. Bra eller ...?

Det finns anledning att återkomma.

***

Såg i en intervju i samband med Skånecupen att Roland Larsson, en av de huvudansvariga för MFF:s ungdomssektion, menade att MFF har landets bästa ungdomsavdelning. Jag vet inte vilka grunder Roland har för sitt påstående.

I U 21-serien, av två i landet, kom MFF till B-slutspel. men den serien bortser jag från. Klubbarnas satsningar är så olika.

I U 19 ena, av två, serier blev MFF trea, nio poäng efter Häcken, och i U 17 med samma antal grupper också trea, 20 poäng efter Elfsborg, som sen eliminerade MFF i SM-kvarstfinalen.

I en regionserie i P 16 vann MFF med en differens på nio poäng före Elfsborg.

I Skåneserierna från P 15 och neråt deltager MFF med “underåriga” lag, men 2014 vann man inte en enda serie.

Något statistiskt belägg för Roland Larssons påstående är svåra att finna.

***

Hur viktigt är det att vinna en final i Skånecupen för en så dominerande förening som MFF? Tydligen betydelsefullt eftersom man lät 15-årige Mattias Svanberg spela tre finaler. I min värld sätter jag ett frågetecken för en sådan matchning av en 15-åring. I synnerhet -- handen på hjärtat -- som det i ett idrottsligt större perspektiv för en europeisk storklubb en klassvinst i en regional turnering -- till och med inomhus -- inte betyder något. Kanske bara en maktdemonstration.

***

En sak lärde jag i helgen. Händer något i idrottsväg (till exempel en VM-förberedande match i handboll i Malmö) dagen före en tidningsfri dag, så finns inget att läsa om detta i Sydsvenskans papperstidning, inte ens resultatet, i den första dagen med tidning. Inte ens en uppföljning.

Tävling är idrottens nerv.

Resultat i matcher och andra tävlingar är för den idrottsintresserade nödvändig information. Så tycker jag. Men tydligen inte de ansvariga för Skånskans sportredaktion.

Skånskans resultatredovisning har under lång tid varit ostrukturerad och svajig. Den har skötts av icke idrottsintresserade och på området okunniga personer. Det har jag sportchefens ord på. Men i stället för att utbilda personalen och entusiasmera den skär man ner redovisningen till ett minimum.

De senaste dagarna har det inte funnit några resultat i tidningen. I dag några från tre lagbollsporter (ofullständigt), torftigt i högsta grad, inget annat. Jag saknade mycket. Och det kan absolut inte skyllas på platsbrist. Halva sidan fylldes av ett foto från en SHL-match mellan Djurgården och Örebro.

I stället för att utbilda personalen och entusiasmera den verkar man ha gett upp. I min värld kan man inte vända en negativ trend genom att göra en sämre produkt. Jag är inte helt överraskad över tidningens förändrade policy. Sportchefen har i samtal antytt att något kunde vara på väg i en framtid. Men att denna skulle vara här redan i januari 2015 trodde jag inte.

Jag vet var jag skall finna den saknade informationen men jag vill ha den i den tidning jag betalar 3 000 kronor per år för, liggande i sängen klockan 6. Inte efter ett tidsödande sökande på en dator.

Jag började prenumerera på Skånskan för Sportens skull. Sportsidorna har fortfarande kvaliteter som delvis gör utgiften försvarbar. Samtidigt finns det andra avdelningar som jag funnit ett nöje i att läsa.

Jag har nio månader på mig att fundera över om jag skall förlänga mitt abonnemang. Men tveksamheten har ökat efter den senaste försämringen.

Jag förstår inte hur de ansvariga tänker.