Handbolls-VM är slut.

Finalmatchen gav mig lite hopp om att det går, i alla fall någorlunda, att döma efter reglerna. Det tjeckiska paret var bra.

Jag har under de två VM-veckorna annars funderat över om det över huvud taget går att rättvist döma handbollsmatcher på denna internationella herrnivå. Jag bortser från de tre katasrofparen från Balkan som hjälpte Qatar fram till finalen.

Min fråga är:

Är handbollsvärlden enig om hur handboll skall spelas? Och bedömas?

Man lyssnar och ser. Utan att finna någon klar linje.

Under de första omgångarna var domarkritiken hård. Jag såg för få matcher för att ha en klar uppfattning. Men tydligen duggade utvisningarna tätt, domarna följde reglerna. Det var alltså inte bra.

Så tillät man tuffare krav. Och det blev, handen på hjärtat, inte heller alls bra. Det blev alldeles för många gränsfall, i tröjdragningar, omfamningar, arbetet i egna målgården, straffbedömningar ja, i nästan allt.

Det blev helt enkelt för svårt att hitta gränsen. Med sina många avblåsningar är handbollen rent allmänt svårbedömt. Höjer man nivån blir det ännu svårare. Det visade matcherna den sista VM-veckan.

Repriserna i tv är avslöjande och visar också hur svårt det är. En expert som Per Johansson i tv 5, som jag har full respekt för, var många gånger väldigt osäker i sin bedömning trots tv-repriserna. Hur skall då två domare i en stressad situation klara det?

Är en sport betjänt av så flytande regler som handbollens? Och ju tuffare spelet blir, desto svårare att dra gränserna.

Vill den samlande handbollsvärlden ha det så?

Det är dags att fatta ett beslut, att dra gränsen.

***

Skall bli intressant att se hur VM-turneringen påverkat domare och spelare, när nu Elitserien startar med två intressanta derbyn, HK Malmö--Ystads IF och Lugi--HK Malmö.

Så kom det då som det berömda brevet, MAI:s hedersordförande Bengt

Bendeus utspel om Malmö stadions framtid.

I en intervju på nätet, som av någon anledning inte publicerats i Sydsvenskans papperstidning, säger han att Stadion behöver en friidrottsanläggning med stor publikkapacitet för MAI, eller rättare en stiftelse, minsann kommer att arrangera stora internationella friidrottstävlingar i Malmö i framtiden.

Men har inte hans och MAI:s förtroendekapital i detta sammanhang helt försvunnit efter alla dessa år av olika turer? Det hjälper inte ens med lösa skott om att Bolt är aktuell för ett framträdande i Malmö.

Det låter inte så lite patetiskt när Bendeus i intervjun vädjar:

-- Låt oss få en möjlighet att ta fram ett förslag om ett modernt Malmö stadion först.

Det kan inte varit okänt, inte ens i Dubai, att det var dags att äntligen komma till skott i den utdragna Stadionfrågan. Vem tjänar på en ytterligare fördröjning?

Ingen!

Sen kan man ju ur journalistisk synvinkel fråga sig varför skribenten (Richard Åkesson) inte ställer den relevanta följdfrågan om varför MAI/stiftelsen inte redan tagit fram ett modernt förslag. Utan framför sin vädjan först nu under galgen.

***

För att rättfärdiga en modern tävlingsarena måste givetvis Malmös friidrottsklubbar arrangera tävlingar, inte bara motionslopp. Hur länge sedan användes Stadion för en friidrottstävling -- förutom lag-SM 2013 för 17-åringar? Var det SM 2009?

Och hur mycket träningsverksamhet bedrivs på Stadion? Inte ens friidrottens grundskola och gymnasium, som finns på området, använder Stadion. Det är inneanläggningen Atleticum som gäller året runt.

Och det fungerar inte att skylla på banornas beskaffenhet. De var bra nog för världsstjärnor som förberedde sig för olika mästerskap där 2014.

Satt och funderade vid frukostbordet och läste mina morgontidningar och förundrade mig över den förändrade idrottsvärlden.

Det var tre noteringar, lika i sitt värde, som jag fastnade för.

 ***

Pia Sundhage har nominerat truppen till landslaget mot Finland och i den, som mycket väl kan bli den som får åka till VM i Kanada, finns Hilda Carlén och Elin Rubensson. Det är två unga skånska spelare som på grund av konkurrensen av utländska spelare inte fått utvecklande speltid i LdB/FC Rosengård.

Men de har tydligen kapacitet att få spela i VM för Sverige. Eller?

Såg också att Amin Nazari, fostrad i Malmö FF, åter skall lånas ut. Hur många fler av de spelare, som gjorde mer eller mindre långa inhopp i förra årets allsvenska, kommer att hamna på samma utlåningslista?

De som följer varje steg MFF-spelarna tar, har menat att Amin och några av hans unga klubbkamrater har talang för att bli duktiga allsvenska spelare.

Får de någonsin chansen i det nya MFF?

 ***

Efter Lugis förlustmatch i handbollens elitserie mot Skövde beklagade sig tränaren Dragan Brljevic över att hans trupp på grund av skador var tunn. På bänken, utan att få speltid, fanns säsongsförvärvet från Dalhem Sara Olofsson.

Samtidigt förankrades Dalhem genom förlust mot Eslövstjejerna än mer i botten av division 1.

Vad hade varit bäst för Saras och skånsk handbolls utveckling om hon väntat ett år att ta steget över till Lugi efter att ha hjälpt Malmöklubben till nytt kontrakt?

***

Jag har naturligtvis inga svar på ovanstående frågor.

Kan bara konstatera att den nya idrottsvärlden inte alltid tar till vara äldre tiders idrottsvärden.

  ***

I helgen startar steg 4 i handbollens USM, som skall ge de åtta lag i de sex grupperna, som skall spela final i Jönköping den 17 till och med den 19 april.

Från början startade 97 skånska lag från 30 föreningar, nu återstår 34 lag från 15 föreningar. Det visar på den bredd och topp som finns inom skånsk ungdomshandboll.

Flest lag kvar har H 43 Lund med sex, damjuniorlaget har försvunnit, men i genäld har H 43 två lag i flickornas B-grupp, 14-åringarna. Med sina sex lag är Lundaklubben näst bäst i landet efter suveräna Sävehof med nio kvarvarande lag.

Att Lund är Skånes breddmässiga handbollshuvudstad bevisas av att Lugi med sina fem lag tillsammans med en handfull andra föreningar i landet är den tredje största ungdomsklubben i Sverige med USM-mått mätt.

Elitserieklubbarna Eslövs IK, damer, och IFK Kristianstad och Ystads IF, herrar, visar år efter år också på kontinuitet i återväxten med fortsatt spel för tre lag.

Utanför elitlagen är Bjärredklubben Ankaret med sina tre lag värt uppmärksamhet.

Eslöv är en handbollsmetropol. Ortens herrklubb, Eslövs HF, kompletterar EIK:s tre lag med ett i Pojkar B.

I Ystad har flickhandbollen vuxit på senare år. Denna säsong är det IK Pandora som har möjlighet att med 16-årslaget nå ända fram till Jönköping.

I Kristianstadstrakten är intresset stort med bra snurr på verksamheten, förutom IFK:s tre lag har Vinslöv två samt Näsby och Åhus vardera ett lag kvar.

Övriga klubbar med kvarvarande förhoppningar är OV Helsingborg (2) och ett vardera för Dalhem (Malmö), Trelleborg och GW Landskrona.

I juniorklasserna återstår 16 lag, i Pojkar A 20 och de tre övriga 32.

Totalt sett skall 148 lag bli 48 under steg 4. De 148 lagen är fördelade på 73 föreningar.

PS!

Detta är en pressrelease från Skånes Handbollförbund, som kanske har ett allmänt intresse, då den visar på de regionala skillnaderna. I nuläget i alla fall.

Trelleborg jobbar på bra, i Malmö breddar IFK Malmö och Dalhem (på damsidan) underlaget och i Helsingborg har OV många lag. Så det finns hopp om en än bredare skånsk ungdomshandboll.

Men det finns orter runt om i Skåne utan någon större verksamhet och också platser utan någon handboll alls. 

DS

Så är då VM slut för Sveriges del.

Tyvärr och lite ledsamt.

Men nu är ju ett mästerskap i handboll så stort att det utan svenskt deltagande likväl är intressant. Men inte lika spännande. Bara nu inte Qatar vinner, och det av många olika anledningar.

Jag såg bara de sista tio minuterna av matchen mot Polen och har bara läst mig till att det inte var bra.

Jag hade satt en kvartsfinalplats för Sverige som godkänt. Nu blev det inte så: så underkänt!

Tja, när Tyskland kom in på Australiens plats blev Sveriges “motståndargrupp” extremt tuff och svenskarna fick möte den förmodligen klart bästa trean, just Polen. Så trots allt, godkänt med ett litet frågetecken.

 ***

Utvecklingen av VM-turneringen visade tyvärr att min förhandskalkyl stämde. När det brände till var den svenska truppen inte tillräckligt bred och hade inte heller de spelare som visade stabil internationell hög klass under många matcher i följd. Speciellt som Kim Andersson försvann skadad.

Jag vill inte slå mig för bröstet och peka på: Vad var det jag sa!

För den som följt internationell handboll under en längre tid och inte grips av för stor optimism var utfallet normalt. Även om jag hoppats på en match ytterligare.

 ***

 Har ni lagt märke till hur många tongivande spelare i de olika VM-lagen -- även Sveriges -- som är en bit över 30 år? Trots det tuffa klimatet i de stora internationella ligorna är hållbarheten stor men tyvärr även sårbarheten. Men det är ut dit de svenska talangerna måste för att härdas till spelare som kan konkurrera i de stora mästerskapen.

Det har det här VM:et visat. Liksom de svenska klubbinsatserna i Champions Leaque.

Det har pratats och skrivits mycket om domarinsatserna i den pågående VM-turneringen i handboll.

Jag har sett för få matcher för att ha en säker uppfattning om bedömningarna. Men med de små fel som alltid uppstår -- och som man först med hjälp av slowmotionupptagningar kan upptäcka -- är det svårt att rent generellt underkänna domarkåren.

Det finns kanske anledning att återkomma.

Men ...

Det har nästan alltid funnits misstankar mot mutade handbollsdomare. Jag säger inte att de två kroater som dömde Qatar mot Österrike var det, men de var extremt hemmabetonade. Det var hemskt att se och jag har full förståelse för Österikes isländske förbundskaptens uppgivna ironiska leenden.

Handbollen har många avblåsningar med många anfall. Får man som nu Qatar

fem, sex extra på grund av klart felaktiga avblåsningar är detta direkt avgörande i jämna matcher. Kroaterna avgjorde i mina ögon den matchen.

Efter det mötet finns det fog för att allvarligt diskutera domarstandarden.

Liknande insatser från herrarna som bestämmer i Qatars matcher och VM-guldet hamnar i värdnationen.

Nu är jag konspiratorisk.

Men arg och irriterad.

25--25 mot Egypten i handbollens VM.

Och ett nödvändigt bevis på att Sverige har ytterligare en egenskap som hehövs för att lyckas i ett stort, långt mästerskap, den att komma tillbaka efter ett stort underläge. Det var starkt att ta igen fem minus mot ett så starkt lag som Egypten.

Och det utan Kim Andersson kring vilket så mycket kretsar. Det är dock viktigt att han kommer tillbaka till slutspelet. I längden klarar sig inte Sverige utan hans världskvaliteter.

Tre spelare skall ha ett extra erkännande.

Naturligtvis sympatiske Niclas Ekberg för sin effektivitet, i alla fram framåt.

Och så hans Ystadskompis (båda har IFK Ystad som moderförening) Fredrik Petersen, vars irrationella spel i anfallet skapade luckor i egyptiernas försvar, dels till honom själv (lite färre missar vore förstås önskvärt) och till lagkamraterna.

Men mest beröm till Viktor Östlund, mästerskapsdebutanten, som efter en misslyckad matchinledning, tar ansvar och fortsätter att våga. Här var det inte prat om något alibispel. Vilken annan ung spelare hade gjort det Östlund gjorde? Vilket internationell genombrott han fått, Guifspelaren!

I kväll är det upp till bevis.

Sverige mot Egypten i handbollens VM. Den svenska inledningen har varit lovande, stundtals strålande. De tre stabila vinsterna har grundlagts tidigt i matcherna. Sverige har sluppit den press som infinner sig i slutskedet av jämna matcher. Att klara av stressen är det som skiljer lagen på denna höga nivå. Jag har sett några VM-matcher, där det varit jämnt fram till de sista tio minuterna men där storlaget/favoriten rett ut det hela och fixat minst en poäng. Det är i sådana situationer styrkan/klassen visar sig.

Jag har sett Egypten en gång, förvisso mot ett svagt Algeriet, men det var ett bra, tungt lag med styrka och intensitet. Experterna som sett Egypten fler gånger är av ungefär samma uppfattning.

Varningen är utfärdad!

***

Delaktighet i en trupp är viktigt. Alla skall känna att de är med i processen.

Därför var det sympatiskt att alla fick spela i den avslagna matchen mot Algeriet. Men samtidigt tycker jag inte att de orutinerade spelarna fick sin rättmätiga chans. Det blev för mycket nytt, de fick inte den nödvändiga stöttningen i ett sport som är så uppbyggd på strukturer och kombinationer som handbollen. Det blev rörigt och några av spelarna var -- ärligt talat -- direkt dåliga och lämnade arenan med sänkt självförtroende.

Jag har sett samma matchning på många nivåer med samma negativa utfall. Speciellt illa är det i ungdomsmatcher i handboll och basket, där ofta några få spelare “håller” i spelet. Byter man ut dessa i jämlikhetens sympatiska tecken blir det kaos. Ingen utvecklas.

Byt gärna och ofta men bibehåll en stabil stomme!

***

I Sverige skall man alltid jämföra, som nu om VM-bevakningen är bättre i femman än tidigare i fyran.

Min uppfattning är att de båda har sina för- och nackdelar, men båda har hög klass. Men jag möter hellre ett glatt leende av Ljubomir Vranjes än en trött Thomas Axnér.

Oscar Carlén är en ny röst, en kunnig sådan. Han pratar kanske något för mycket. Oscar är dock ursäktad, generna -- på faderns sida -- gör sig påminda.

Före VM var Hammarbys Josef Pujol kommentator i en match. Han var lika lysande i den rollen som han är som spelare i Hammarby.

***

Jag är ingen van tittare på Eurosport. Det har nu blivit några VM-matcher och jag har blivit förbluffad över kommentatorernas/referenternas okunnighet i den ädla sporten handboll. Reglerna kan de inte och vad som är en finess vet de inte heller. Alla målvaktsräddningar är fantastiska, liksom alla mål! Lite överdrivet men ändå.

Tacka vet jag fyran och femman!