Jag såg fram mot en bra och spännande fotbollsmatch i går, damernas Champions Leaguemöte mellan Wolfsburg och FC Rosengåd.

Spännande, ja, men bra, nej.

Två av världens främsta lag.

Jag lägger inte något som helst genusperspektiv på min bedömning, har sett många bra matcher av Rosengård och den fotboll Japans landslag spelar är minst sagt attraktiv.

Men gårdagsmatchen var inte bra, stundtals riktigt, ja, usel.

Vi talar internationell toppnivå. Enkla bolltapp över hela plan för båda lagen och kanske mest anmärkningsvärt alla Rosengårds missade uppspel med åtföljande Wolfsburgsbrytningar på Malmölagets planhalva. Ett bättre lag än tyskornas -- för dagen -- hade obönhörligen straffat Rosengård rejält.

16—4 i avslut och 13—1 i hörnor visar inte bara på Wolfburgs stora spelövertag utan även på en ineffektivitet som är frapperande för ett av världens främsta lag. Visst Rosengårds målvakt Zecira Musovic var briljant men tyskornas anfallsspel verkligen klent.

Det talas om att Rosengård nu har grepp om ett avancemang. Okej hemmaplan är kanske en favör och 0—0 räcker. Men det lär behövas en seger och i min värld ett oerhört bättre spel med minimerade misstag på egna planhalvan. De flesta spelarna måste upp några snäpp.

Men det kan bli svårt med tanke på de höga betyg de fick efter gårdagsinsatsen.

Det är ofta man vill ha en fortsättning på en mening i en tidningstext.

Som på den här: Ett Mjällby i stark förändring ...

Detta efter gårdagsmatchen Mjällby mot Malmö FF,

Vad har förändrats? Det man får veta om Mjällby är att Asper stod i mål och i den andra morgontidningen noterades det att Linderoth var tränare. Två namn som man knappast förknippar med förändring.

Vad var det för lag Malmö FF mötte? Hur många spelare fanns kvar sedan höstens degradering? Var det ett ungt orutinerat Mjällby?

I min värld hade det varit intressant att få svar på dessa och andra frågor för att vädera siffrorna 0--5.

***

En enkät har visat att den fotbollsintresserade svenska allmänheten följer Allsvenskan hellre än de stora utländska ligorna. Jag tillhör denna kategori trots att jag ser att fotbollen i de ligor som visas i tv håller betydligt högre klass. Igenkänningsfaktorn är viktig. Och då inte enbart kännedomen om hemmalaget. Men i referaten i de regionala tidningarna kretsar allt kring det egna laget. Hur ofta nämns en spelare i motståndarlaget? Om en nyckelspelare i hemmalaget är borta poängteras det men aldrig -- nästan i alla fall -- i fråga om motståndarna. Jag menar att journalisterna underskattar genomsnittsläsarens -- dit räknar jag inte fanatikernas -- intresse för andra lag.

Likaväl som jag vill läsa om Mjällby lag, vill jag veta något om statusen på MFF:s motståndare i den kommande Allsvenskan.

***

Samma symtom finns i handbollsrapporteringen. Att HK Malmö och Lugi har och har haft stora skadeproblem den här säsongen kan ingen handbollsläsare ha missat. Men hur många gånger har vi fått läsa om motståndarnas frånvarolista?

Det har faktiskt hänt att klubbarnas hemsidor i rättvisans namn även noterat bortavaron av nyckelspelare hos motståndarna. Heders åt dem, men inte godkänt till skribenterna.

***

Såg i går på TV 4 play en märklig match, Lugi--Sävehof 22--22. Jag kan inte minnas att jag sett ett lag, Sävehof, få åtta utvisning mot sig, motståndarnas noll. Eftersom jag inte såg matchen på plats och tv-sändningen är en billighetsproduktion vill jag inte diskutera riktigheten i utvisningarna. Men jag har förståelse för Sävehoftränare Magnus Johanssons irritation. Speciellt

som hans lag gick miste om tre, fyra straffar för Lugiförsvarets arbete i egna målområdet.

Widels och Åströms insats var inte godkänd och inte acceptabel i en match av den här betydelsen för så många lag. Herrarna skall vara nöjda att det inte var fotboll eller ishockey. Då hade rubrikerna i kvällspressen varit svarta.

***

Sen fick man uppleva ännu ett bottenapp hos en TV 4-play-referent:

-- Det här ser ut att bli en lika jämn match som vi förväntat oss.

-- Vilken fantastisk räddning. Den kan vara matchavgörande.

Detta sagt vid typ 4--4 efter sju minuter.

Andra pinsamheter att förglömma.

Men matchen var spännande -- och förväntat jämn.

Ishockey tillhör inte mina favoritidrotter.

Det är, som jag sagt tidigare, lite för mycket av slumpens skördar. Exmplifierat i de två senaste matcherna mellan Malmö Redhawks och Leksand. In med pucken framför kassen och se vad som händer. Det kan bli mål och det blev det också, två “självmål” och avgörande sådana.

Hur många gånger fanns det kombinationer med tre, fyra pass inom egna laget i anfallszonen i spel fem mot fem i gårdagsmatchen? Malmös 2—0 var ett strålande exempel, om än inte ensamt så ganska sällsynt. Annars var det mycket det som i fotboll kallas ”sparka-spring”.

Jag vet att intensiteten vad gäller tempo och styrka höjs säsong från säsong och gör det svårt att alltid hitta de kreativa lösningarna, de som tilltalat mig i lagbollspelen.

Men hockey kittlar naturligtvis med sin intensitet och jag har den senaste tiden varit en flitig tv-tittare på matcherna för att nå SHL. Grundseriens 45 första omgångar är ointressanta, en transportsträcka.

De lokala – nej, vi säger regionala, Rögle skall vara med – intressena har gjort sitt till för det myckna tv-tittandet.

Det är Viasat som har sändningsrätten och teamen gör bra program. Jag gillar Niklas Jihde – hans elitidrottsbakgrund märks och hans framtoning är inte lika påträngande egoistisk som storebror Peters – och hans medhjälpare i olika roller Per Forsberg, Harald Lückner, Håkan Södergren och Leif Strömberg. Och även Isabel Boltenstern. Om hon inte bara lät så arg.

Nu kan förstås mina lovord bero på egen okunnighet i hockeyns inre mysterier. Jag märker inte eventuella fel av olika dignitet.

***

Det tror jag mig dock göra när det gäller Fyrans hanbollssändningar från Elitserien. Det är förvisso billighetsproduktioner men referenterna – inte kommentatorerna, Tomas Axnér! – håller inte någon högre klass, ibland helt bedrövlig. De gömmer sig ofta bakom statistik.

Glenn Göransson från Kristianstad är kunnig. Björn Hedman är helt outstanding. Han var suverän under matchen Ystad—Sävehof.

Om än inte varje dag så ganska ofta den här säsongen har MFF-följarna i pressen hävdat att årets lag är bättre än förra säsongens.

Jag förstår inte varför man redan nu så ofta framför den åsikten.

Det är möjligt att det blir så, men det finns mycket att bevisa. Detta skrivit inte enbart beroende på gårdagens insats mot Örebro.

Vad vill skribenterna med sina påståenden?

För mig känns det lite som ett symptom , som funnits i många år. Lite överdrivet okej, men det känns som om alla nya spelare som kommer till MFF håller hög klass, en högre klass än de som lämnar. Det finns naturligtvis anledningar till att Isaac Kiese-Thelin, Forsberg, Thern, Magnus Eriksson och Halsti erbjudits lukrativa kontrakt utomlands. Likaväl som det finns anledning till att norrmännen, Sana, Yotun hamnat i MFF och inte i en högre rankad liga med ett annat högre löneläge.

De flyktade spelarna hyllades 2014 nästan unisont av samma skribenter som nu tar de nya till sina hjärtan. Utan -- handen på samma hjärta -- egentligen ha sett dem i tuffa matchsituationer.

För att försöka få stöd för sina åsikter åberopades i dag uttalande av ÖSK-arna Alexander Axén, tränaren, och spelaren Robert Åhman-Persson, som båda också menade att årets MFF:s trupp har är bättre än fjorårets. Hur kan de dra denna slutsats efter vad de såg i går?

En insats som en tidning gav betyget usel och en annan hade ett betygssnitt som är ett av de lägsta som hittills delats ut.

MFF gjorde ingen bra match, men var totalinsatsen så dålig som kritikerna vill göra gällande?

Beror inte den hårda kritiken mera på de uppskruvade förväntningarna, byggda mer på förhoppningar än ännu visad klass? Och skrivna i besvikelse över förlusten.

Jag tycker också att utvisningen av Zlatan var tuff.

När jag såg det från den vinkel som domaren inte hade. Han hade en utgångspunkt bakom Zlatan och Oscar och såg att Zlatans satsning var våldsam, därav det röda kortet.

Vad jag dock inte förstår är varför den holländske domaren inte använde sig av sina assistenter, fyra förhoppningsvis på området kompetenta personer. Någon av dem hade förmodligen en bättre position.

Egentligen borde domarna ha ytterligare en domare att rådfråga, fjärdedomaren eller i det här fallet sjättedomaren. Den sistnämnde är ofta väldigt meriterad och har kompetens att döma i kvistiga situationer. Inte bara ombesörja bytena och kolla att tränarna inte går utanför sitt eget område.

Hur många gånger har man för övrigt sett kortlinjedomarna agera? Inte är det många.

Det finns domarkompetens kring de stora matcherna, använd den.

***

Det har blivit en del handbolls- och ishockeymatcher på sistone. Glädjande -- på ovanstående tema -- är att domarna i dessa idrotter mycket oftare än tidigare vid kniviga situationer gemensamt diskuterar sig fram till ett domslut.

Det borde holländaren också gjort!

***

Den nya mediavärlden med alla dessa sociala uttrycksmedel har gjort att “alla” torgför sina åsikter direkt och sänder ut rymden. Med tv-bilderna som hjälp blir det inte rättvist.

Robert Perlskog, som jag tycker är duktig, kom också igång och öste på i sin domarkritik. Men det är lite av att kasta sten i glashus. Hur många gånger i en handbollsmatch har han inte starkt ifrågasatt ett domarsignal för att sedan vid tv-reprisen tvingats erkänna att domaren hade rätt, han fel.

I går satt jag framför tv:n och hoppades att Karlskrona skulle ta steget upp i ishockeyns SHL.

Inte alls för att jag har någon speciell känsla för Blekingeklubben. Nej, det var underdogens kamp mot de stora som kittlade. Precis som när Falkenberg tog steget upp i fotbollens allsvenska och Rimbo till handbollens högsta serie. I svensk idrottshistoria finns åtskilliga liknande exempel.

Men de höga potentaterna i hockey och fotboll vill inte ha det så. Det skall vara så fiiint att se deras idrotter. Det skall finnas ett visst antal sittplatser av en viss standard, publikkapaciteten skall ha en viss nivå, ja, jag kan inte alla kraven.

Samtidigt kräver fotbollssupporterna mer ståplats och fotbollförbundet bjuder ofta ett undermåligt underlag på sin egen arena, Friends. Jag prioriterar en bra gräsmatta framför de flesta av förbundets krav.

Vem är förloraren om en hall inte har den standard som förbundet kräver i alla detaljer? Givetvis hemmalaget. En liten, fullsatt hall ger inte de intäkter som en stor. Jag tror också att om laget är tillräckligt attraktivt så betyder komforten inte det minsta.

Vilka krav kan en idrott sätta på en kommun? Ta Karlskrona! Man har byggt en hall tillräckligt stor för det intresse som mestadels funnits i stan. Vad hade kommuninvånarna sagt om hallen hade rymt dubbelt så mycket och aldrig varit mer än halvfull. Och är det försvarbart att nu mitt i hypen planera ett dyrt jättebygge? Det kommer en vardag, då man också skall locka de stora massorna för att få ekonomi i sina satsningar.

Det är lätt att kräva när man slipper betala.

Vad vann svensk fotboll på att tvinga Ängelholm att under förra våren spela sina matcher i Superettan på Olympia i Helsingborg? Det som inträffade var att en krisande ekonomi förvärrades nästan mot konkursens brant.

En annan fråga: Höjs standarden på svensk hockey om Redhawks med en publikkapacitet närmare fyra gånger högre än Karlskronas spelar i SHL i stället?

En förbättrad svensk ishockey måste vara ett viktigare mål än att kunna redovisa höga publiksnitt.

Min slutsats är:

Jag vill uppleva fler “Åshöjden” i skepnad av Karlskrona, Falkenberg och Rimbo.

En tävling återstår på friidrottens inneprogram.

I helgen avgörs Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringarna i Växjö.

SM-tävlingarna för seniorerna och de tre juniorklasserna har gett Skånes enda elitklubb Malmö AI stora framgångar. Mycket tack vare ett bra grundläggande ungdomsarbete i övriga Skåneklubbar. Det kan ingen förneka.

Återväxten i Skåne ser dock inte bra ut, speciellt inte på pojksidan. När SM för 15- och 16-åringarna avgjordes förra helgen fanns bara sex skånska 16-åringar och åtta 15-åringar på startlinjerna. Något bättre var det bland flickorna, nio respektive tolv.

Fyra skånska guld, två silver och lika många brons skyler inte bristerna.

Erfarenheten visar att det i dessa åldrar är många som slutar.

Men sen kommer det som gör en vän av ungdomsfriidrott än mer orolig.

Det var inte så värst länge sedan det diskuterades om Skåne skulle få ha två lag med i Götalandsmästerskapen, ett från Malmö och ett från övriga Skåneklubbar. De senaste åren har ett samlat distrikt inte på långt när kommit med ett komplett lag. Årets trupp är sällsynt ihållig, det finns grenar med inte en enda skånsk deltagare och i några få pojkgrenar har Skåne kunnat fylla sin kvot. Trots generösa kvalgränser.

I en trupp på cirka 80 aktiva -- det kan tyckas vara många men det är nio grenar

och fyra åldersklasser -- är två tredjedelar flickor.

Det är ur denna numerär en ny seniorgeneration skall byggas. Men utan en stabil grund.

I Malmö kretsar mycket av diskussionerna kring galor och friidrottens plats på ett tilltänkt nytt Stadion. I min värld borde man koncentrera sig på att åter få Malmös ungdomar att intressera sig för friidrott.

Lite funderingar en måndagseftermiddag.

Över 41 000 åskådare på cupmatchen mellan AIK och Hammarby är en fantastisk siffra. Hammarby kommer att höja publiksnittet i Allsvenskan radikalt. Glädjande!

Stockholmsderbyt gav förstås en viss oro. Detta förbannade bengalbrännande. Försenade och förlängda matcher är irriterande för alla -- ja inte för “brännarna” förstås.

Finns inte risken att några tv-bolag tröttnar, när man tvíngas stryka program i tablån -- som i lördags -- för detta okynne?

Okej jag är gammal, men ingen kommer kunna övertyga mig om att tända bengaler är stämningshöjande.

***

En tidning skall överraska. Det är en uppgift. Mina morgontidningar överraskar varje dag. Man vet aldrig vad man får. Jag tänker då på resultatredovisningen på idrottssidorna. Där vill jag inte bli överraskad. Har man en gång bestämt sig (?) för att under en säsong redovisa tabeller, facit, resultat från en viss nivå kan man -- det kan man förstås tydligen -- inte ändra sig vecka för vecka.

Är det så svårt att fixa ett pm där det fastställs vad som skall vara med varje gång?

Sen har jag som Malmöbo svårt att förstå Skånskans prioriteringar på Sporten. Den tidpunkt närmar sig då jag kommer att avsluta min prenumeration. Tyvärr, det finns kvaliteter både på Sporten och de andra avdelningarna.

Men det är aldrig bra för blodtrycket att irritera sig.

***

Jag äter frukost vid 8-tiden, läsande Sydsvenskans A-del. B-delen, har snart lärt mig den nya indelningen, har jag läst tidigare i sängen. Strax efter 8 har Radiosporten en sändning, som ofta, ofta, ofta inleds med de svenska målskyttarna i nattens NHL-hockeyn. Är detta vad den stora idrottsallmänheten först av allt vill veta?

***

Vad är det som fascinerar sportjournalister att skriva så mycket om en proffsboxare som Malmögrabben Sven Fornling? I fredags vann han en match i Tyskland, är obesegrad som proffs. Han rankas på plats 586 i världen, i Europa som 267:a.

Sven förärades intervjuer både före och efter matchen i Malmötidningar.

I vilken annan idrott kan en aktiv med denna rankning få en sådan uppmärksamhet?

I Bundesliga finns många av Malmös elitbrottare av världsklass, som med jämna mellanrum vinner meriterande segrar. Utan någon som helst medial uppmärksamhet.