Det pratas mycket handboll i dessa dagar.

Det svenska damlandslagets VM-segrar och strålande spel – oftast i alla fall – har imponerat på även de inte helt handbollsfrälsta.

Men så dyker de alltid fram, personerna, givetvis alltid herrar, som påpekar:

De hade blivit utklassade av ett herrlag.

Givetvis. Den fysiska styrkan väger över, de fysiska förutsättningarna är annorlunda. Det som ät naturligt när man bedömer exempelvis friidrott det bortser man från vid jämförelser i lagbollsporterna. Världseliten för herrar springer 100 meter cirka sekunden snabbare än damerna, hoppar 30 till 40 centimeter högre i höjd­ och så vidare. Du kan göra liknande jämförelser i i stort alla sporter.

Det finns naturligtvis en förklaring till att tävlingsidrotten är könssegregerad.

Så bort med sådana misskrediterande jämförelseargument.

***

Det må kanske dock vara tillåtet att framföra den personliga åsikten att handboll på världsnivå utförd av damer har ett underhållningsvärde som fotboll för damer inte kommer upp i.

***

I VM-tider har det blivit en hel del matcher som tv-tittare, många sevärda och dramatiska. Det som imponerat mest är snabbheten i passningarna och fötterna/förflyttningarna i det uppställda spelet. Såg herrmatchen i går mellan Ystads IF och HK Malmö. Förlåt, men jag saknade faktiskt speciellt just det passningstempo de främsta VM-lagen skämt bort oss med.

***

Om några timmar är det VM-semifinaldags. Min amatörbedömning är att just Norge, Sverige, Nederländerna och Frankrike är de fyra främsta lagen. Rysslands genomklappning, 17—34 mot Norge, var förstås överraskande.

Tyvärr såg jag aldrig Japan och Sydkorea, som tvingade Nederländerna respektive Ryssland till förlängning i åttondelsfinalerna. Nu när världsmästarna från 2013 Brasilien misslyckades var det positivt att några ickeeuropeiska nationer kunde göra lite avtryck.

Nästa VM spelas för övrigt i Japan. Dags för ett internationellt genombrott?

***

Sveriges gruppspelsvinst mot Norge gav en lättare halva. Jag ser Frankrike som en klart överkomlig motståndare. Det skulle innebära final mot Norge?

Men inte kan man besegra Norge i två matcher i följd? Eller?

Men en helg i handbollens tecken blir det.

Efter att ha sett Norges handbollsdamer under den pågående VM-turneringen, och givetvis även under de senaste mästerskapen, så kunde jag inte i mina mest optimistiska ögonblick aldrig tro att Sverige skulle kunna vinna över norskorna.

31—28-vinsten var verkligen imponerande.

En Malmökrönikör rekommenderade efter OS-förlusten 2016 (20—33) att Sverige då borde störa Norge med ”en solid defensiv och en långsam offensiv”.

Hur man kan tro att ett långsamt anfallsspel i modern handboll kan luckra upp ett bra försvar, det är både obegripligt och okunnigt. Dessutom hade laget ideligen blivit avblåst för passivt spel.

I går blev segerreceptet precis tvärtom. Sverige gjorde som Norge, snabba kontringar, rejält tryck i ”andra fasen” och snabbhet i både fötter och passningar i det uppställda spelet.

Det är så här man måste agera – och våga – om man skall hävda sig i världstoppen. Gnetspel gäller inte i handboll.

***

Nu väntar ett ovisst slutspel. Med 16 kompetenta lag. Slovenien är ingen lätt motståndare, absolut inte. Sen väntar vid ett eventuellt avancemang antingen  Danmark eller Tyskland (med en Månsson i laget, före detta H 43-spelaren Anton Månssons fru Irina). Och tänker vi ytterligare ett steg framåt lär det bli Frankrike.

Men i och med gruppvinsten hamnade Sverige på den ”lätta” halvan. På den andra finns nu nämligen tre av förhandsfavoriterna, Norge, Ryssland och Nederländerna.

Visst är det tufft på handbollstoppen.

***

Det finns många att berömma i den svenska truppen, inte minst den av många ifrågasatte förbundskapten Henrik Signell.

Personligen är jag av spelarna mest imponerad av förra Lugispelaren Hanna Blomstrands internationella genombrott.

***

I morgon vill jag ha en extra handbollspresent, svensk vinst över Slovenien.

Såg i går Norge i damernas VM-handboll.
35—20 mot Polen.

Och likväl var Polen hyfsat bra, spelade sig till många utmärkta lägen men i det norska målet fanns två rutinerade damer, Katrine Lunde och Kari Grimsbö. En räddning innebar en virvlande målgivande kontring. Även i det uppställda spelet hade norskorna ett tempo i fötter och passningar som inget lag är i närheten av.

Förvisso har jag inte sett alla VM-lagen men det vore en monumental överraskning om Norge inte försvarar sitt VM-guld.

Bättre propaganda för sin sport än vad det norska laget gör, ja, det finns inte.

Det är en fröjd för en idrottsvän att se Norge spela, inte bara för dem som gillar handboll. Det är idrott på en hög nivå.

***

Sverige har kvar att möta Norge. Ser inga som helst möjligheter till en svensk överraskning. Men dessförinnan gäller det Argentina, en förväntad vinst där och gruppspelet har utfallit tippsenligt. Segrar i två av de tre nyckelmötena mot på pappret jämbördigt motstånd är i min bok godkänt.

De 16 lag som kvalificerar sig till slutspelet har alla hög kapacitet. Känns positivt att ha spelat i samma pool som Norge. Sverige riskerar då inte att få möta norskorna i de första omgångarna.

****

Den svenske förbundskaptenen Henrik Signell fick mycket kritik för sin coachning i förlustmatchen mot Polen. (Som jag inte såg.) Hans trupputtagning har också ifrågasatts.

I går vid segern över Tjeckien visade han att han är en skicklig matchcoach och har en nödvändig kännedom om sina spelares kvalitet.

Men jag har sett och hört få berömmande ord.

Det är inte alltid så lätt att erkänna sina misstag.

Av privata skäl – positiva sådana – har tiden inte räckt till något bloggskrivande den senaste tiden.

Jag kunde inte ens se Sveriges premiärmatch i VM-handbollen mot Polen. Tydligen gick jag inte miste om något. Kritiken i alla möjliga och omöjliga medier var inte nådig. Varken insatsen på plan eller bredvid, läs coachningen.

Polskorna kan inte heller varit speciellt bra. Vinstmarginalen blev ju till slut knappa tre bollar. Låt var att siffrorna hyfsades till på slutet.

Nu vet jag alltså inte hur det såg ut men en förlust mot Polen är i sig ingen överraskning. Vid de två senaste VM-slutspelen har Polen varit i semifinal och är en het medaljkandidat även i år.

***

Det blåser hårt på damhandbollens Europatopp. Tretton lag från vår kontinent är med i Tyskland. Sverige rankas på just trettonde plats. Så ser man på det svenska laget i ett internationellt perspektiv.

Vinsten senast mot Ungern visar att Sverige har kapacitet att oroa även nationer med högre anseende. Och att Tjeckien i sin tur besegrar Polen understryker ytterligare den hårda konkurrensen i detta VM.

Två poäng senare i dag mot Tjeckien för svensk del och det kan bli den intressanta och lyckade turnering jag såg fram mot i mitt förra inlägg.

***

Man skall ju alltid hitta syndabockar. Efter premiärförlusten mot Polen hamnade förbundskapten Henrik Signell i stormen. Några menade att han gynnade spelare med förflutet, eller de som fortfarande fanns kvar, i hans klubb Sävehof. Något ljushuvud, jag minns inte vem, påminde om att H 65 i våras blev svenska mästare och att Höörlaget är obesegrat och leder årets serie.

Men snälla, jämför inte dagens Sävehof med det som under cirka tio år tokdominerade svensk damhandboll.  Sju av de nio från VM-truppen tillhör den framgångsrika generationen och de spelar nu alla framträdande roller i lag från ligor som rankas högre än den svenska.

Ingen kan väl heller inte ifrågasätta att de två hemmasävehofarna Olivia Mellegårds och Emma Fernis platser.

Kritik för kritikens egen skull är opportunistiskt.

***

Snart är det dags att bänka sig framför tv:n och heja på Sverige.

Och Henrik Signell.

På lördag börjar ett av idrottsårets mest sevärda evenemang.

Ett internationellt mästerskap i handboll för damer. Denna gång är det VM.

Damhandboll på absolut toppnivå är underhållning på just – toppnivå. Snabbt, kreativt, tekniskt, lagom tufft (inte lika mycket fasthållningar som bland herrarna) och alltid med smittande leende vid mål och andra lyckade prestationer. Det är glädje att se ett VM för damer.

Det kommer att bli två intressanta veckor i tv-fåtöljen. Det är Femman som sänder och jag har inte kunnat lista ut vem som skall referera/kommentera. Hänger inte med vem som är lierad med vem och vem som är frilansare eller fast anställd. Mitt hopp står till Robert Perlskog/Claes Hellgren. Där finns kunskap och distans. Oftast i alla fall.

(Det blir inte så. Såg just i en TV-bilaga att kanalen lanserar Niklas Jarelind och Linnéa Torstensson samt Per Johansson. Det sista namnet tror jag inte på. Tyvärr. Per är nämligen förbundskapten för Montenegro i VM.)

***

Såg Sveriges två sista matcher före VM, en knapp förlust och en klar vinst mot Danmark. Det var två möten som gav bra förhoppningar om en bra svensk turnering. Truppen har både topp och bredd och presumtiva matchvinnare.

***

 I förra bloggen försökte jag belysa svårigheterna, och vikten av, att matcha en bred trupp och hålla alla motiverade. Hörde sen Kristianstads matchvinnare mot Mol-Pick Szeged, isländske landslagsspelare Gunnar Stein Jonsson, samtidigt som han gladdes över sina matchavgörande mål erkände att han varit mycket besviken att han tidigare inte fått mycket speltid i tidigare viktiga matcher.

Det belyser Ola Månssons tes om vikten att under en lång säsong hålla många spelare i gång även i jämna ovissa matcher. Handboll har en tendens att bli avslaget när matcher är ojämna och avgjorda. Spel för bänkspelare – i synnerhet om man är många samtidigt – under sådana omständigheter är inte utvecklande.

Jag blir ”allergisk” när en coach sätter in ett halvt lag av oerfarna spelare samtidigt. De får inte en fair chans utan ett nödvändigt stabilt stöd.

***

Åter till IFK Kristianstad och dess Europaspel. Visst är det underligt att lagets hemmasnitt i Handbollsligan är betydligt större än det i Champions League. I samma vecka drog Guif 700 fler åskådare än världslaget Mol-Pick Szeged.

Europaspel är inget som attraherar handbollsintresserade svenskar.

HK Malmö lockade 470 personer till Baltiskan mot danska topplaget Bjerringbro Silkeborg. Konkurrensen från den tv-sända kvalfinalen i fotbollen mellan J-Södra och Trelleborgs FF bidrog naturligtvis.

***

I och med att det via TV är möjlig att se alla matcher i Handbollsligan står man som intresserad utan något uttalat hemmafavoritlag ofta inför ett val. Ojämna handbollsmatcher är sällan någon höjdare. Inte ens live. HK Malmö mot Ricoh i Baltiskan kontra Skånederbyt YIF—Lugi på TV? (Det är ett exempel.)

TV:n vinner i många fall. Så här långt har ligan tappat i publiksnitt. Guifs nya hall har höjt lagets snitt med över 800 personer. I stort ligger övriga lag antingen på minus eller lika.

I de tre storstäderna är handbollen ingen publiksport. HK Malmös ambitiösa försök får tyvärr inget gehör.

***

Apropå TV och kollisioner: torsdagen den 7 december spelar damerna VM mot Argentina samtidigt som det spelas fyra matcher i Handbollsligan, däribland HK Malmö.

Tur man är bjuden på julbord så man slipper välja. Ja, inte mellan julbord kontra handboll. Det valet var lätt.

Hur bygger man ett lag, som har som mål att vinna, vi säger, SM i handboll?

Jag tror man kan få många olika svar. Ola Månsson, H 65 Höörs skicklige tränare, gav ett recept, när han intervjuades, väl förberett av Lasse Holmström, för en tid sedan vid Idrottsgillet i Lund.

Olas väg, när hans H 65 i våras detroniserade Sävehof på damtronen, gillar jag.

Samhörighet och inte minst delaktighet var hans ledord.

Under grundsäsongen i SHE, 22 omgångar, plus Europaspel betonade Ola vikten av att ge rejäl speltid till alla. Alla skulle känna att de bidrog. Även i ”spänt läge” var det viktigt att alla spelare fick matchtid. Ola menade att när alla kände delaktighet höjdes intensiteten vid i stort alla de många träningspassen.

Till SM-finalen hade H 65 en bred trupp med motiverade bra tränade spelare med viktig matchvana.

Enligt Ola Månsson var detta den främsta anledningen till Höörklubbens SM-guld.

***

De många tv-sända matcherna från Handbollsligan har gett många möjligheter att fundera över hur herrarnas topplag funderar inför SM-slutspelet. Grundserien innefattar 32 matcher, kvarts- och semifinaler kan innebära tio matcher ytterligare. Så skall laget i säsongens 43:e match vara som bäst. (Jag har bortsett från spel i Europa).

Detta kräver en bred trupp. Inte bara på pappret. Utan även en trupp med matchvana för många spelare och då inte bara i möten där loppet är kört.

Som jag ser det, när snart halva serien är spelad, är det bara fem lag som har den bredd och topp som behövs för att gå hela vägen, det vill säga nå final, Kristianstad, Alingsås, HK Malmö, Ystads IF och Sävehof.

Jag är imponerad av unga Redbergslid, liksom av Lugi, men med drygt 35 matcher är trupperna inte mogna för ett sista steg.

Kristianstad med sitt manskap har nationellt inga som helst problem att efter 42 matcher ha ett lag med kapacitet på alla punkter.

Alingsås har konsekvent säsong efter säsong matchat sin trupp ”brett”. Det har gett fyra raka SM-finaler. Nog sagt.

YIF? Vilken väg viker den nye tränaren Jerry Hallbäck in på? Han har en trupp där många unga hade mått bra av mera speltid.

Sävehof, höstens stora missräkning. När skador och djupa formsvackor kommit har unga stortalanger fått chansen – och tagit den. Partillelaget är fortfarande en het finalkandidat, när de etablerade återkommer motiverade och skadefria.

HK Malmö är det lag jag följer mest. På målvaktssidan är HK bäst rustat av alla. På niometer finns skyttekraft som få kan konkurrera med. I kontringsfasen är Jim Andersson och Fredrik Petersen giftiga. Men hur klarar laget eventuella frånvaron av startspelare på alla sexmeterspositionerna? Kan exempelvis Simon Nyberg och Hampus Nygren med ringa speltid i täta matcher under en hel del säsonger leverera, om det blir nödvändigt i ett slutspel med dess intensiva matchande?

***

Så kan tankarna fladdra en novemberförmiddag efter att ha tagit del av en intressant ledarfilosofi, signerad Ola Månson. Väl värd att ta efter.

Östersunds framgångar i fotbollens Europa League höjer intresset i Sverige.

Nja, det är en inte helt korrekt beskrivning. Det är sättet som laget spelar som attraherar nya tittare.

Jag har några allmänt idrottsintresserade vänner, som intensivt följer vissa idrotter, andra lite mindre. Men fotboll?  Nej, det skall något speciellt till.

Ja, som nu Östersunds matcher i EL. Dessa missar de ej.

Laget framgångar och spel innehåller ju så mycket mer. Klubbens olika projekt lockar naturligtvis till nyfikenhet. Samtidigt uppträder laget sympatisk på plan, få filmningar, få protester mot domsluten.

Och överallt härskar en ödmjuk tränare Graham Potter.

Är man dessutom underdog är vägen till popularitet öppen.

Östersunds FK har under sin korta elittillvaro verkligen gjort PR för svensk fotboll.

(Jag betraktar flygplansincidenten på väg mot Kalmar som en engångsföreteelse).

***

Men nu bor ju Jante i det här landet. Avundsjukan grasserar.

”Det gullas i massmedia med Östersund.”

”Och det är ju bara i Europa League, inte Champions League laget spelar.”

”Och Östersund blev ju bara femma i Allsvenskan, 14 poäng efter MFF.”

Jag blir så trött på att alltid hitta negativa vinklar på allting. Gläds åt det Östersund presterat.

***

Det har också gjort jämförelse med MFF:s Europainsats i år, utslaget av Vardar, som nu gör en slätstruken insats i just Europa League.

Om jag nu får leka fotbollsanalytiker: MFF räckte i Allsvenskan men 2017 års MFF hade inte de kvaliteter som behövs för framgångar i en tuffare europeisk konkurrens. Det fattades tempo och teknik på alltför många fötter. Passningstempot har över lag varit för lågt. Det stora bollinnehavet har MFF oftast haft i ofarliga områden långt från motståndarlaget medan Östersund sätter tryck i och strax utanför straffområdet. Det är ett exempel.

Tempo, teknik, taktik och självförtroende är grunderna till Östersunds framgångar.

Och i sina bästa stunder ett bättre spelarmaterial än MFF:s.  Den stora 14-poängsdiffernsen till trots.

Knappt hade slutsignalen på Stadsparksvallen i Jönköping ljudit och Trelleborgs FF åter blivit allsvenskt förrän man i olika medier nedvärderade TFF:s insats.

”TFF tillför inte svensk fotboll något positivt.,”

”TFF åker ner direkt.”

”Svensk fotboll har inte 16 lag som håller allsvensk klass.”

Det finns fler exempel. Varje år är det samma visa. Det är bara föremålet/klubben som är annorlunda. Jag är så trött på resonemanget.

En samlad svensk fotboll har beslutat att tävlingssäsongen för elitlagen måste förlängas. 16 lag i de två högsta serierna är ett led i detta. Den nya utformningen av Svenska cupen ett annat.

Man var också enig om att seriepyramiden borde spetsas. Därav bara en division 1-grupp, Superettan.

Det här systemet har breddat Fotbollssverige. 2018 finns det lag från Trelleborg i söder till Östersund i norr. Dessutom ytterligare ett Norrlandslag, Sundsvalls GIF. Fler spelare har fått möjlighet att spela på elitnivå. Den ”vita” fläcken på den skånska fotbollskartan, Österlen, har exempelvis tre spelare med i TFF-truppen med moderklubbarna Öja FF, IFK Simrishamn och Tomelilla IF.

Möjligheten att nå Svensk elitfotboll, de två högsta serierna, har inspirerat klubbarna. Och visst har nykomlingar de senaste åren tillfört den svenska fotbollen mycket positivt. Östersund är det bästa exemplet. Sirius i år ett annat. Och hur många lovord fick inte Jönköping i fjor? Visst föll Halmstads BK som nykomling direkt ut men vilken nyttig skolning fick inte de många talangerna under året?

Även om PB har vanan att åka hiss mellan de två högsta serierna är det självklart nyttigt för en av svensk fotbolls främsta talangutvecklare att spela i Allsvenskan.

Toppskiktet i Allsvenskan lär bli tunnare. Ekonomin kommer att styra än mer. Malmö FF, i särklass, Häcken, AIK och Djurgården har ett försprång. Östersund kan med sina Europa League-pengar utmana men förmodligen bara på kort sikt. Hammarby har med sin publiktillströmning möjligheten. Liksom IFK Göteborg med sin tradition.

I ett tioårsperspektiv kommer de flesta av de fyra medaljerna hamna hos några av dessa sju. Om Elfsborg och IFK Norrköping med sin förmåga att hitta talanger i närområdet och inte, som nu, förlorar sina främsta kan de då och då vare med i en medaljstrid, Om de inte hittar en spelare som kan inbringa 100 miljoner. Då kan man vara med och dansa med de stora.

Så ser mitt framtidsscenario ut.

Lite krasst uttryckt så är det dessa nio klubbar plus Kalmar och Örebro som opportunistiska elitister i bästa fall anser hålla allsvensk klass.

Är det en så smal Allsvenska de svenska fotbollsälskarna vill ha? Tror inte det. Vi vill då och då se TFF, Mjällby, Falkenberg och andra ”småklubbar” i kamp mot de stora.

Pratet om att det inte finns 16 lag av allsvensk klass är nonsens.

TFF och andra liknande klubbar berikar svensk fotboll. Deras ambition får inte strypas av för höga hinder.